Priset – en antologi om svenska dissidenter och åsiktsförtryck

 

Priset är en mycket ovanlig antologi som inget etablerat förslag skulle kunna ge ut eller som kommer recenseras i några medier utanför alternativen och i sociala medier. 

Bokens redaktör och förläggare är Karl Olov Arnstberg vilket är kontroversiellt nog. Se intervju med honom här. Ändå kommer alla vilja läsa den, särskilt Expo och ledarskribenter till vänster och höger. Beställ via Adlibris eller Bokus    

Först ska jag deklarera att jag medverkar och att jag känner eller är bekant med alla. Vissa har jag hälsat på, arrangerat föredrag med eller intervjuat så de känns som allierade i den kulturkamp som Sverige inofficiellt står inför.

Priset handlar om vad vi alla gått igenom och fått betala för vår offentliga strid mot massinvandring, islamisering och repression. Bokens undertitel lyder ”Tolv författare om svensk repression” (se mina sammanställningar 1, 2, 3 , 4, 5). I ett tidigare skede hette boken Priset för en ryggrad som också fungerar för att sätta fokus på vad syltryggar undvikit i decennier.

 

DEN FÖRSTA GRUPPEN DISSIDENTER

Vi som medverkar i boken tillhör den första och andra generationen av s.k. dissidenter (ett begrepp jag anser lite för storvulet, se 1 och 2).

Till den första gruppen skribenter som började runt 1990 hör Jonathan Friedman, Kajsa Ekholm- Friedman, Ingrid Björkman och Jan Milld (och Anders Sundholm som dock inte medverkar).  Denna tidiga grupp gav ut boken Exit Folkhemssverige och stenciltidningen Blågula Frågor  där visade att de var vare sig rasister eller outbildade. Två professorer och en docent däremot, några Expo kallade ”manschettrasister”  1997.

Ingrid Björkmans bidrag är särskilt intressant då hon liksom Kajsa Ekholm-Friedman överraskades av de hätska angreppen på sin person (men också stöd, Ingrid fick tre giftermålsanbud per post!) och den totala avsaknaden av saklig kritik av deras ståndpunkter.

Hon skrev ett mycket uppmärksammat debattinlägg i SvD 19/5 1993,  ”Folks oro över invandring måste tas på allvar” (en rubrik som inte kunde upprepas förrän  2014 i SvD och  2015  i Expressen).

Jan Milld intervjuade henne Blågula Frågor 1994 där hon redogör för vad hon sett och läst under sina år i Afrika. Hennes och ekonomen Jan Elfverssons idé var att vi visserligen skulle ta emot flyktingar med asylskäl men se till att utbilda dem i relevanta ämnen så att de kunde återvända för att bygga upp sina länder, ”Kunskapsöverföring genom återvandring”, ett förslag som utvecklingsekonomen Paul Collier skulle uppskattat .

 

DEN ANDRA GRUPPEN

Den andra gruppen dissidenter till vilka jag själv räknar mig är Mats Dagerlind, Gunnar Sandelin, Karl Olof Arnstberg, Ingrid Carlqvist, Marika Formgren, Anna Hagwall och Julia Caesar. Till oss ska Jan Tullberg givetvis räknas men han medverkar inte.

Alla skriver intressanta inlägg och några av kvinnornas är vassa.

Marika Formgren berättar hela historien bakom sitt opinionsbildande som förde henne från vänster till höger via familje- och förskolepolitik och sedermera invandringspolitiken.

Bara Marikas inlägg är värt att köpa boken. Hon skriver svensk presshistoria och om inte Journalisten, Resumé, Dagens Media och SR:s Medierna refererar henne så begår de tjänstefel.

Här nämns alla vid namn, särskilt Charlotta Friborg (då på Östgöta-Correspondenten, nu på SVT där hon hyllar en Expressenjournalist som hänger ut privatpersoner),  och hon är  inte nådig mot fega borgerliga redaktörer och s.k. ”fejkdissidenter” på Svenskans och GP:s ledarsidor m fl. redaktioner som nu tävlar i att vara modigast från att ha försökt vara godast.

Marika Formgren förklarar:

”Med den politiska vändningen i slutet av 2015 började fejkdissidenter på motsvarande sätt söka bekräftelse och tävla med varandra om vem som är modigast. Det går till så här: fejkdissidenten skriven en lite lagom kritisk text om invandringen som avslutas med att om bara integrationen fixas genom låglönejobb/”svenska värderingar”/ medborgarpatriotism enligt amerikansk modell, så ska nog allt lösa sig.

Sedan skriver någon vänstertomte på Twitter att den där texten var lite rasistisk och då kan fejkdissidenten högt och ljudligt beklaga sig över hatet och debattklimatet, förklara vilket mod som krävs för att utsätta sig för detta och kräva ursäkter till sig och andra fejkdissidenter. Dissidenter som förlorat sina försörjningsmöjligheter, blivit stämplade som extremister och exkommunicerats, inlemmas aldrig i fejkdissidenternas krav på ursäkter.

Tidningsledare går generellt sett ut på att någon annan ska göra någonting. Klassikern bland fejkdissidenter är att kräva att någon (vem?) ska ändra på debattklimatet i Sverige så att det blir öppnare och mer tillåtande. Jag har själv skrivit fler sådana texter än jag vill tänka på.”

De enda hon anser ha tillräcklig integritet är Paulina Neuding, Peter Santesson och Håkan Boström. Resten faller, från Arpi till Teodoresco.  För hennes riviga kämpande konservatism,  se hennes blogg och hennes med Gunnar Sandelin gemensamt författade analys av etablissemangets svek av den svenska underklassen.

Hennes försvar av Julia Caesar mot Expressen och DN är i samma linje, en obönhörlig polemik mot de inställsamma, undvikande och inkompetenta redaktionskollegorna. Hennes f.d. vänner och arbetskamrater.

Hon liksom Gunnar Sandelin vet precis hur man tänker i mediehusen och de är inte imponerade.  Priset Marika Formgren betalat redovisar hon i reda pengar (1 254 000 kr i förlorad arbetsinkomst, 155 000 kr i lån till CSN, hennes barns ängslan över hot (hon letar bomber under bilen), frånvaro från sina små barn och att ge upp sin journalistiska karriär för att omskola sig till dataingenjör.

”Mina erfarenheter har gett mig den dystra insikten att väldigt många i Sverige idag också bara gör som de blir tillsagda, i synnerhet bland dem som har utropat sig själva till demokratins vakthundar. Den insikten är ett pris jag inte hade velat betala”, avslutar hon.

Lyssna på hennes föredrag om värdegrundsdemokrati 2015 och läs mer om henne .

Pseudonymen Julia Caesar är också med och skriver om besöken först från från Niklas Orrenius och Annika Hamrud och sedermera andra journalister. Varför hon inte vill tala med dem blir tydligt och även här skrivs presshistoria när Pressombudsmannen Ola Sigvardsson, Expressens kulturchef Karin Olsson och chefredaktör Thomas Mattson sviker pressetiken.

Sigvardsson menar att det är ”pressetiskt acceptabelt” att skriva ut hennes riktiga namn eftersom hon ”frivilligt valt att ut på en offentlig arena och diskutera några av de mest brännande politiska frågeställningarna idag”. Däremot är det oansvarigt att namnge dömda kriminella. ”Hyenajournalister” kallar hon Diamant Salihu, David Baas och Christan Holmén när de beter sig som flockdjur. Lika illa är  Annika Hamrud som lägger ut privata uppgifter från hennes sjukjournal, och ifrågasätter hennes diagnoser.

Hanne Kjöller, krönikör i DN och Expressen, skrev i en nyutkommen bok om mediedrev, I stormens öga, att ”det kan var uppbyggligt att människor får skämmas offentligt, på ett såväl privat som samhälleligt plan”.  Julia Caesar har aldrig åtalats eller varit misstänkt för brott eller annat, bara använt sin lagstadgade tryck- och yttrandefrihet men blev ordentligt hotad och utsatt ändå.

Debattören Thomas Gür kritiserade Pressombudsmannen Ola Sigvardsson som sagt att man måste använda dessa grundlagsfästa friheter ”på ett ansvarsfullt sätt. Gör vi inte det, kanske friheten inskränks” (intervjuad i SVT 19/8    och Gürs kommentar i SvD 28/8 2015 ). Julia Ceasar nämns inte men är implicit.

Att en ensam sjuk kvinnlig pensionär på landet kan utgöra ett sådant hot mot den svenska offentliga debatten att ingen vågar stå upp för henne är sanslöst och borde leda till en självrannsakan bland ansvariga men det kommer inte ske. Hon fortsätter ändå.

”Jag räds varken fan eller trollen. När det värsta redan har hänt har man ingenting att frukta” avslutar hon sitt inlägg. Min intervju med henne  hösten 2016 om gruppvåldtäkten i Visby visar samma tåga.

Kajsa Ekholm-Friedman hängdes ut som rasist efter att ha hållit ett föredrag 1997 inför den grupp som Björkman, Milld m fl. samlat i organisationen Folkviljan och massinvandringen. Som professor i socialantropologi vid Lunds universitet fick hon motta osaklig kritik från kollegor och studenter. Jag intervjuade henne och maken Jonathan hösten 2014.

Ingrid Carlqvist berättar om de tidiga åren med Dispatch International och hur hon och Roger Salle Sahlström hotades i Malmö 2012. Salle hade smugit in på ett vänsterfik där och avlyssnat våldsvänsterns planerade aktioner mot de två nästa dag när Geert Wilders skulle tala.

Om det inte vore för den dråpliga tonen så skulle Carlqvist och Sahlströms historier vara svensk kriminalhistoria om hur polisen såg bort när AFA-mobben attackerade. Även i pressen försvarades våldsattackerna, denna gång av Ann Heberlein som kallade dem ”hjältar” i Sydsvenskan 30/10, 2012.

För mig är Heberlein 2012 och 2014, då hon hyllade AFA-aktivister för att de ”kämpar för ett samhälle för alla” och att ”Vi som vill kärlek och liv måste sluta oss samman mot hat och död” (DN 14/3, 2014), felsteg från en förvirrad tid. Carlqvist vill ha upprättelse vilket hon aldrig kommer få vare sig från Heberlein eller de medier som förföljt henne. Det kommer ingen av oss i första och andra gruppen svenska dissidenter att få.

 

DEN TREDJE GRUPPEN

Den tredje gruppen som nu tar vid, där Heberlein ingår tillsammans med Katerina Janouch, Marcus Birro, Joakim Lamotte, Arga Blatten, Jens Ganman m fl. ledarskribenter, är yngre och mer etablerade, mer smidiga och mindre akademiskt utbildade. Vi äldre får ge plats åt dem. Bara att gratulera och inte tjöta om gammal mög, Fejkdissidenter och dissidenter får sluta leden.

Vilka pris de får betala vet jag inget om. Jag uppskattar deras engagemang och inser att debatten långsamt förs framåt av dem och de mediearenor som upplåter plats åt dem. Det är bara att gratulera.

Måtte det pris antologins redaktör Karl Olov Arnstberg fått betala aldrig drabba också dem. Han skriver om sin dotter som vänt sig från honom:

”Du vill inte ta till dig någon mörk bild av Sverige. Som du så många gånger förklarat för mig vill du leva ett ljust och trevligt liv. Det är den avgörande skillnaden mellan oss två. Jag oroas över samhällsutvecklingen och vill veta mer. Du vill inte förbittras och bli mörk till sinnet. Du vill inte syssla med politik. Du suddar bort mig, budbäraren som inte håller tyst. Många gånger har jag frågat dig varför du inte ser det som händer? Men du svarar aldrig. Du vänder dig bort från mig. Det är inte samhället du skäms för. Det är mig”.

– – –

Läs Priset du med och se till att ditt lokala bibliotek köper in den; ISBN 9789198335743, Debattförlaget, redaktör Karl Olov Arnstberg

Jag kommer anordna en bokrelease i februari 2018 i Stockholm för denna bok och min egen Livsvatten

 

 

 

 

Annonser

2 reaktioner till “Priset – en antologi om svenska dissidenter och åsiktsförtryck”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s