DN Kultur konstaterar med nöje idag och får stöd av Författarförbundet och SD-kritikern Anna-Lena Lodenius  idag att vi inte har några nationella romaner. Det stämmer att de är få men visst finns de. Tom på etablerade förlag:

Se min överblick  (och Mohammed Omars) från 2014 – 2019 av Skymning över Europa, Där kyrkklockorna tystnat,  Candida Olsson, Framtidsmannen, Underkastelse, Operation Saif,  De kommer drunkna i sina mödrars tårar, Helter Skelter och Perfekt storm.

De etablerade författarna Lotta Lundberg och Therese Bohmans Aftonland  (2016) kan också räknas in. Jag recenserade Bohmans roman men hittar inte var (Iotakt, Avpixlat?), så klipper in den nedan:

”En yngre medelålders kvinnlig akademiker tråkas ut av sitt jobb. Studenterna tjafsar om kvinnosynen för 100 år sedan i kulturvärlden, något hon är expert på. Hon dricker lite för mycket efter att ha lämnat en man hon inte vill leva med längre. Ensam på Södermalm drar hon hem män eller låter sig förföras av dem; en kulturredaktör, en ung doktorand och några till. På hennes arbetsplats vid Stockholms universitet porrsurfar hon och tråkas ut av de trista samtalsämnena på institutionen.

Hennes livsinställning är fylld av vemod. Snart kan hon inte få barn längre, något hon inte heller eftersträvat under sin karriär som professor i konstvetenskap. Till sist gör hon ett uppbrott när hon överlåter handledningen av den unge snygge doktorand till en kollega.

I början av denna berättelse, romanen Aftonland av Therese Bohman (Norstedts, 2016) träffar huvudpersonen en riktig man, en gift norrlänning  med fru och barn. De blir förälskade och ses på hotell för snabba samlag men även öppna samtal.

Han bekänner för henne att han nu valt att rösta på SD. Hon skrattar till nervöst när hon förstår att det inte var ett skämt:

”Förlåt”, mumlade hon.

”Jag vet vad du tänker”, sa han lågt.

”Det vet du väl inte”.

Mannen har alltid röstat på sossarna men sett hur illa sjukvården skött hans gamla mor, och därför valt att rösta på SD i protest.

”Det är mycket svårare att vara en vanlig människa som vill arbeta och göra rätt för sig”, sa han. ”Jag bryr mig inte om vad folk har för hudfärg, jag tycker inte illa om människor från andra länder, herregud, jag har jobbat och studerat med folk från hela världen. Jag vill bara att samhället ska fungera. Att ungarna ska lära sig något i skolan av lärare som kan någonting och att det ska vara ordning och reda, att den som blir sjuk inte måste lägga ned all sin energi på att slåss för att få vård, att det ska finnas någonstans att bo för den som inte har 100 000-tals kronor på fickan . . .Plötsligt bor folk på gatorna, det är en återgång till allt det man försökte bygga bort med folkhemmet. Det är ovärdigt, det ska inte vara så”.

”Nej, det ska det inte. Men tror du verkligen att något blir bättre av att du röstar på SD?”

Han skakade på huvudet.

”Det kändes så bra just då”, sa han lågt. ”När jag stod och höll i valsedlarna och tänkte att jag hatade vad alla andra partier ställt till med. Det kändes som en hämnd. Och jag fattar att du tycker jag är en idiot, men jag har bara en jävligt stark känsla av att allt håller på att gå åt helvete”.

 Aftonland är skriven av Therese Bohman som tidigare arbetat på borgerliga Axess och nu skriver i Expressen vid sidan av hennes arbete på Svenska PEN, som leds av Ola Larsmo. Boken har fått strålande recensioner, till exempel av Åsa Linderborg och nominerats till Nordiska Rådets Litteraturpris.

Stilistiskt är den lik Hjalmar Söderbergs lätta sekelskiftshistorier  runt år 1900, där allt viktigt sker i antydningar och stämningar. Hon fångar vår samtid på pricken med dess hyckleri, inte minst inom kulturvänstern och feminismen, men propagerar inte.

Bara då i den citerade dialogen med den stilige norrlänningen och hans älskarinna. Han försöker lämna sin fru men går tillbaka till henne. Hon står kvar, ensammare än tidigare.

Dialogen ovan visar hur missnöjet och lögnerna sipprar in i Sveriges alla skrymslen, även de mest politiskt korrekta och oväntade sammanhangen.

Med Aftonland har en vall brutits av en skicklig kulturkonservativ kvinnlig författare, väletablerad och hyllad. Får den dessutom ett värdefullt nordiskt pris blir den svenska offentligheten allt mindre lögnaktig för varje läsare som uppskattar och förstår vad Therese Bohman skildrar – ett samhälles självpåtagna undergång.”