Hvad vilja Socialdemokraterna, Magdalena Andersson?

Ett halvår efter hennes tillträde är inriktningen fortfarande oklar. Det parlamentariska underlaget är svagt och regeringsbildningen i höst vid eventuell valseger kan bli lika krånglig som sist. Att bilda regering med V och C om MP åker ut lär inte bli lätt och hennes lättirriterade humör bådar inte gott.

Men vi lämnar personen Magdalena Andersson, född 1967 i Uppsala och går till hennes CV. Där framkommer att hon arbetade för Göran Persson 1996-2009, vid regeringskansliet och i opposition. Är hon då en av hans lärjungar? Vi ska se.

Visa källbilden
Kjell Olof Feldt och Erik Åsbrink

Inom den svenska socialdemokratin på 1980-talet hade insikten nått Kjell Olof Feldt och hans Finansdepartement att landets ekonomi måste förändras. Den nya inriktningen från 1983 kom att kallas ”Den Tredje Vägen” och deras företrädare ”Kanslihushögern”. Där ingick förutom Feldt även Erik Åsbrink och Klas Eklund (de två senare skulle sedan liksom Göran Persson ta uppdrag för storföretag, en korporativ tradition inom S).

Den Tredje Vägen innebar avregleringar, neddragningar av offentlig sektor, skattesänkningar som nya liberala medel att nå socialdemokratiska välfärdsmål. Ett ”Rosornas Krig” utbröt på 1980-talet mellan LO och vänsterfalangen inom Socialdemokratin och Feldts hårda krav.

Olof Palme, som inte tagit ställning (se Feldts Alla dessa dagar…i regeringen 1982 – 1990), mördades dock1986, upproret avstannade och Feldt kunde tillsammans med Ingvar Carlsson genomföra nödvändiga reformer, inte alltid uppskattade inom Rörelsen.

Skolminister Göran Persson, 1989-1991, sedan finansminister 1994-1996 och statsminister 1996-2006, kom att genomföra de största budgetsaneringarna under finanskrisen på 1990-talet förberedda av Carl Bildt och Assar Lindbeck, och tillsammans med Ingvar Carlsson och Urban Bäckström. Fem hjältar.

Persson kom att uppfattas som hård och pragmatisk men lojal mot arbetarklassen. Han verkade i det tysta och Magdalena Andersson gick i lära hos honom. Olof Palme kallade sig ofta för demokratisk socialist, Ingvar Carlsson sällan, Göran Persson aldrig.

Under 1990-talet fick andra socialdemokrater och progressiva politiker i västvärlden sina tankar från samma vaga begrepp, The Third Way. Bill Clinton i USA, Tony Blair och Gordon Brown i Storbritannien (och sociologiprofessor Anthony Giddens), Gerhard Schröder i Tyskland, Romano Prodi i Italien, Lula da Silva i Brasilien med flera. En svensk socialdemokrat minns entusiasmen då.

Visa källbilden
Tony Blair och Bill Clinton

Efter finans- och eurokrisen 2007-2009 utmanades dessa vänsterliberaler och socialdemokrater av folkliga partier och protester från höger och vänster. Resten känner ni till. Läs annars om förvarningarna i Laschs The Revolt of the Elites och The Atlantic.

Bildts borgerliga regering förlorade valet år 1994 genom sina tydliga nyliberala budskap om vidare neddragningar, konkurrensutsättning, avregleringar och sänkta bidragsförmåner, men i stort sett användes samma metoder av de följande socialdemokratiska regeringarna som talade inte lika högt om den bistra medicinen. Dock fanns behov av stora förändringar som inte kunde vänta.

1996 Göran Persson genomförde vad som ingen borgerlig regering hade kunna göra. Han hade visst stöd bland arbetarklassen och medelklassen men fick utstå mycket kritik från fackföreningsledare. Vid fackmöten var det dödstyst efter det att Persson hade lagt fram de dystra budskapen berättade han för journalisten Annika Ström Melin 2012 i hennes biografi över honom.

LO diskuterade att dra ned bidragen till partiet, en tradition sedan år 1898 men inget kom ut av förslaget. Lokalt bland fackklubbar och i partidistrikt fanns opposition, men högre upp i LO fanns tillräckligt med verklighetsinsikt och stöd.

Men det blev tufft ibland att stå i främsta ledet för att verkställa nedskärningarna. I riksdagen sade Persson att varje svensk som talar illa om Sverige utomlands borde brännmärkas. Sverige år 1995 var nästan där Grekland var år 2013.

Persson hade rest till börserna i New York, Frankfurt och London. Där hade han mött unga flinande finansvalpar (LO:s ordförande Stig Malms fyndiga uttryck) som undrade varför de skulle köpa svenska statspapper och rädda den usla svenska ekonomin. Persson hatade dem men gjorde vad som krävdes utan mycket åthävor. Lite snack, mycket verkstad. Tvärtom mot den grekiska saneringen.

Exempel på denna tysta reformering av välfärdsstaten visar statsvetaren Anders Lindbom i sin studie Systemskifte? (2011) av Perssonåren 1996 – 2006. Det stora som skedde gjordes så tyst att väljarna inte märkte att hela statsapparaten var i färd med att reformeras. Pensionssystem, nedskärningar av kommunal service, indragning av räntebidrag till bostadslån och många fler områden påverkades utan att stora protester hördes.

Visa källbilden
Göran Persson

Regeringen Persson tog itu med generösa socialförsäkringsutbetalningar, reformerade offentlig sektor och sade upp anställda. De minskade statliga utgifterna och en exportuppgång fick i gång landets ekonomi igen. Den ekonomiska politikens högsta mål ändrades från full sysselsättning till minskad inflation.

Riksbanken gjordes oberoende av riksdag och regering, vilket gav förtroende hemma och utomlands. Svenska politiker hade annars en förmåga att lägga sig i Riksbankens arbete. Hög inflation hade tidigare urgröpt löneökningar och någon egentlig reallöneökning hade svenska löntagare inte haft sedan år 1980.

Folk började inse att det låg något i alla ekonomiska åtgärder även om protester blossade upp lokalt och naturligtvis från vänster. Göran Greider, Sven Grassman, Johan Ehrenberg, Tomas Lappalainen och andra ville tillbaka till traditionell låneekonomi i Keynes anda, men de tegs ihjäl utom på kultursidorna och i deras egna tidskrifter TLM/Thelème och ETC. Greider vill fortfarande låna för att spendera, en tidigare beprövad men oduglig metod.

Lägre skatter, avreglering av telekommunikationer, järnvägar och elproduktion, nya budgetramar, medlemskap i EU år 1996 och mer effektiv förvaltning gjorde Sverige till en framgångssaga snarare än ett krisland. Finland som också utsattes för liknande valutaspekulation genomgick samtidigt en liknande omorganisering av hela den offentliga sektorn och den ekonomiska politiken.

Här är en lista på några reformer under 1980- och 90-talen:

1985 Avreglering av valuta och kapital för företag, banker och privatpersoner

1988 Lägre marginalskatter

1988 Avreglering av järnväg

1990 Avreglering av taxiväxlar

1992 Avskaffande av löntagarfonder

1992 Radio och televisionsmonopolen avskaffas

1992 Skolpengssystem införs

1992 Avreglering av inrikesflyg

1993 Privata arbetsförmedlingar tillåts

1993 Televerket ombildas till aktiebolag

1993 Lägre arbetslöshetskasseersättningar

1994 Postverket ombildas till aktiebolag

1994 Subventioner för byggande och fastighetsförvärv avskaffas

1995 Utökad föräldraförsäkring

1995 Sverige blir medlem i EU

1995 Fyråriga mandatperioder i riksdag, kommun och landsting

1995 Budgettak för utgifter i statsbudgeten

1995 Tidsgräns för kommuner att anordna barnomsorg

1996 El- och kraftproduktion ombildas till bolag

1997 Budgetramar för statsbudget

1997 Förtidspensionering orsakad av arbetslöshet avskaffas

1997 Fastighetsverket ombildas till bolag

1997 Statssubventionerade persondatorer till alla svenskar

1998 Personval tillåts

1999 Nytt pensionssystem med personliga andelar (PPM)

1999 Värdepapperscentralen såld

1999 Riksbanken oberoende av riksdagen

2003 Riksrevisionen oberoende av riksdagen

Den svenska bankakutens krishantering under 1990-talet intresserade ett decennium senare USA:s finansdepartement som bjöd över Riksgäldskontorets generaldirektör och dåvarande finansministern och moderaten Bo Lundgren för att berätta i amerikanska kongressen vad som låg bakom den svenska framgångsrika hanteringen tio år tidigare.

Neddragningar i staten drabbade även riksdagens utredningsförfarande som fick mindre tid på sig, producerade lågkvalitativa utredningar och ofta med ett bestämt resultat uppgjort i förväg.

Över en halv miljon arbetstillfällen försvann på 1990-talet i ett land med 9 miljoner invånare. Traditionell svensk bilindustri köptes upp av stora amerikanska bilföretag; SAAB av GM 1998, Volvo av Ford 1999. Nu är SAAB nedlagt och Volvo uppköpt av kinesiska Geely.

Under krisen drabbades bruksorter och glesbygd mest. I norrländska Pajala år 2000 var bara 65 % av den arbetsföra befolkningen i arbete, men det fanns även vinnare. Småföretagarregionen Gnosjö i Småland hade samma år 90 % i arbete. Invandrare i Värnamo arbetade till och med mer än smålänningarna. Ekonomhistorikern Jan Jörnmarks reportage från Fagersta berättar om vinnare och förlorare för tre decennier sedan.

https://timbro.se/smedjan/stalverket-dar-revolutionen-borjade/

1997 blev det första året som Sveriges BNP började visa plustecken igen. Landet började i någon grad likna övriga länder även om högre skatter och fler offentliganställda skiljde ut Sverige. De borgerliga partierna berömde omstruktureringen medan den socialdemokratiska regeringen iscensatte förändringar som deras motståndare aldrig skulle kunna ha fått igenom.

I Sverige kunde bara en socialdemokratisk regering dra ned på offentliga utgifter eftersom folk litar på att det blir rätt. Talet om nyliberalism och systemskifte från regeringen Bildt åren 1991–1994 skrämde väljarna men i sak skilde sig inte partiblocken sig mycket åt. En av de som utförde alla neddragningar vid Statsrådsberedningen och Finansdepartementet var Magdalena Andersson.

Men varken hon eller Göran Persson kan sägas tillhöra 1980-talets kanslihushöger som kom att drabbas av kritik dels från vänstern, dels från de besvikna socialdemokrater som kom att dras till SD. Andersson har kunnat skylla avregleringsmisstag, och de finns, på Fredrik Reinfeldt och Anders Borg.

De böcker som bäst förklarar Socialdemokratin efter millennieskiftet är Carl Hamiltons S-koden, Feldts En kritisk betraktelse, Andreas Berghs Den kapitalistiska välfärdsstaten (se hans kritik idag) och Assar Lindbecks Ekonomi är att välja. Vill man sörja den förfallna socialdemokratiska välfärden från 1970-talet står Katalys, som alltid, till tjänst med fackliga tårar. Inte i några av dem, vad jag minns, nämns Magdalena Persson.

I höstas spådde statsvetaren Tommy Möller i SVT att hon skulle föra en mer vänsterinriktad politik inför valet enligt traditionell strategi: Socialdemokraterna går till val på en traditionell socialdemokratisk politik som är mer vänster än den man brukar bedriva i regeringsställning.

Den spådomen ser ut att slå in redan i dagarna som Expressens Anna Dahlberg noterade, liksom tidigare. Samtidigt får S kritik från V för att inte göra tillräckligt.

Men det finns ingen återgång till vare sig 1970-talet eller ens 2000. Läget i västvärldens politiska utveckling har förändrats i grunden och detta skedde på 1990-talet.

Under detta märkliga decennium övergav traditionella arbetarpartier sin väljarbas till förmån för en progressiv medelklass. Tony Blairs Labour gjordes om till ett parti för urbana välutbildade kvinnor som ville visa sig goda och samtidigt inte göra avkall på karriären. Internationellt smälte fyra förkortningar samman, FN/US/UK/EU, till ett interventionistiskt men progressivt militärorgan som backades upp av ett par lika progressiva medieförkortningar, CNN/NYT/BBC. Alla dominerade av progressiv medelklass.

I USA skrattade öst- och västkustintellektuella åt Fly-Over-States/Midwest där bara ignoranta fattiglappar bor. I Sverige samlades de självutnämnda folkupplysarna vid Stureplan och lockade över det andra folkrörelsepartiet, Centern. Socialdemokratin var då i färd med att förvandlas till det kulturradikala progressiva parti för innerstadsbor det idag blivit.

Magdalena Andersson kan med sin examen från Handelshögskolan tala med skolkollegorna Centerns Martin Ådahl (C) och Ali Esbati (V) på ett annat sätt än Stefan Löfven kunde. Hon kommer antagligen klara av att få sitt elitparti att framträda som ett massparti även om det skaver.

För de av oss som hyst eller hyser en hatkärlek till detta det svenskaste av partier är det sorgligt att se att hon inte vet vad hon vill med partiet eller Sverige. Hon kan stå kvar vid det parti hon kom att ingå i sedan 1990-talet, ett socialliberalt folkuppfostrarparti som ogillar smutsig industri och värdekonservativa arbetare.

Eller så kan hon försöka göra som hennes förre chef, Göran Persson. Han lyckades behålla stöd både av den progressiva medelklassen, och utsåg därför Anna Lindh som sin efterträdare, och samtidigt få tillräckligt med stöd av den traditionella väljarbasen ute i byggbarackerna och i industrin. Om Magdalena Andersson klarar av den balansgången återstår att se.

Hvad hon vill är att vinna valet. Sedan kommer ett harvande utan bestämd ideologi råda till 2026. En expeditionsministär som vi redan haft sedan 2014. Men hon kommer administrera bättre än sin föregångare. Kanske är det hennes stora fördel och oppositionens svaghet: att ansvara för det politiska och ekonomiska hantverket i regering och i partiet sedan nästan 30 år.

Visa källbilden

3 reaktioner till “Hvad vilja Socialdemokraterna, Magdalena Andersson?”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s