Kategoriarkiv: Utbildning

Kort-kort lärarutbildning

Äntligen börjar lärarutbildningen ifrågasättas på allvar vilket jag gjort tidigare i Pedagogisk Forskning , Lärarnas Tidning och på andra håll.

Maria Ludvigsson i SvD och Benjamin Dousa in DN har idag båda ett förslag som jag själv lagt ned lite tid på för ett par år sedan:

En mycket kort lärarutbildning för intresserade med ämneskompetens.

Idag tar det tre terminer i en sk PPU (Praktisk-Pedagogisk Utbildning) men i USA och Kanada kan denna omskolning ske på mindre än halva tiden.

Detta förslag lanserades för det privata lärarutbildningsinitiativet Veraciter AB 2012 när jag fortfarande var lärarutbildare vid Stockholms universitet och ingår i min bok Pedagogik och polemik:

Kort-kort lärarutbildning 

Lärarutbildning är traditionellt en lång yrkesutbildning bestående av ett ämnesinnehåll/yrkeserfarenhet och en pedagogisk del. I Sverige tar pedagogik och ämnesdidaktik ungefär tre terminer.

Lärarstudenter kan antingen gå ett lärarprogram med alla delar eller läsa pedagogiken senare om de har en relevant ämnesexamen/yrkeserfarenhet.

Men det finns ett tredje sätt:

Mycket korta pedagogiska program (3 till 12 månader), en omskolning av yrkesarbetande med relevant bakgrund eller examina.

Jag kallar den ”kort-kort lärarutbildning” för att skilja den från den separata pedagogiska utbildningen.  I någon mån har jag själv haft mycket korta kurser i Heby och Ljusdal för blivande lärarvikarier (1 – 4 veckor) som uppdragsutbildning från Uppsala universitet.

Men i USA och Kanada finns etablerade kort-korta lärarutbildningar sedan ett par decennier som också har utvärderats av forskare. Här är några resultat:

  • Kanadensiska lärarstudenter inom kort-kort program minst lika bra på att undervisa och hålla ordning i klassen än de i långt program [1]
  • Amerikanska kort-korta påbyggnadskurser på 3 – 12 mån är tillräckligt bra
  • Kurserna inte avgörande för framgång men beror på skolpraktik och de medelålders omskolade lärarstudenternas bakgrund
  • ”The most poignant implication of the importance of [different teacher education] paths stems from the fact that some beginning teachers are effective teachers on their first day on the job. This existence proof runs counter to the widely held assumption that all new teachers must struggle through their first year”. [2]

 

Det sista citatet visar att äldre erfarna ämneskunniga väl klarar av att undervisa direkt från början, vilket min far gjorde i väg- och vattenbyggnad vid Fyrisskolans gymnasium ett par terminer när han pensionerat sig på 1990-talet.

Inom OECD drog man liknande slutsatser 2010 [3]:

  • Finns ingen ideal policy för lärarutbildningar
  • Alternativa och snabbare ingångar i lärarutbildning rekommenderas
  • Alternativa studiegångar lika framgångsrika som traditionella men billigare
  • Kort lärarutbildning leder till mer flexibel start och bra beredskap inför arbetslivsförändringar
  • Kort lärarutbildning nödvändig för djupare ämneskunskaper
  • Negativa aspekter av kort program: svagare pedagogiska kunskaper, mindre sammanhang och mer ämnesprofilerad än mot undervisning
  • Alternativa ingångar bra för säkra tillgång till lärare med varierande bakgrund
  • Långt program avskräckande för potentiella lärarstudenter

 

Även i den svenska Teknikdelegationen fanns samma förslag 2010 [4]:

”8.3.4 Förkortad lärarutbildning för ämnessakkunniga

Allvaret i problematiken med bristande ämneskompetens bland  lärare inom de ämnen som delegationen bevakar är mycket stort. Samtidigt finns det ett behov av att höja elevernas kunskapsresultat snarast möjligt. Därför finns skäl att göra särskilda insatser som kan ge relativt snabba resultat. Med detta i åtanke föreslår Teknikdelegationen att en satsning görs på en förkortad lärarutbildning för ämnessakkunniga inom matematik, naturvetenskap, teknik och IKT.

En sådan satsning på förkortad lärarutbildning bör rikta sig specifikt till personer med mycket hög ämneskompetens. En intressant målgrupp utgör disputerade naturvetare, vars förmåga att kunna tillgodogöra sig ny kunskap torde ligga på en så avancerad nivå att studietiden kan kortas betydligt i jämförelse med den reguljära kompletterande lärarutbildningen”.

Återstår att se om de lågpresterande svenska lärarutbildningarna kan anordna detta själva eller om privata alternativ kommer göra det först.

 

[1] Preparedness to teach: A comparison between consecutive and concurrent education students. X. Li. Alberta Journal of Educational Research. Vol XLV: 2, 1999.

[2] Fighting the wrong battle in the teacher-preparation wars, D.C. Humphrey & M.W. Wechler, Education Week, Vol 26:01. 2006

[3] Intitial Teacher education and continuing training policies in a comparative perspective. P. Musset, OECD Working Paper no. 48, 2010

[4] Vändpunkt Sverige – ett ökat intresse för matematik, naturvetenskap, teknik och IKT. Betänkande av Teknikdelegationen. SOU 2010:28

 

 

AB Reggio Emiliainstiutet (UR PEDAGOGIK OCH POLEMIK OM BARN OCH FÖRSKOLA)

Här är det andra avsnittet om barn och förskola i min bok Pedagogik och polemik. Del II här

AB Reggio Emiliainstitutet, förälskelse och motstånd–Opublicerad text 2013

 

 

 

 

 

 

När Reggio Emilia pedagogiken introducerades på allvar i förskolor i Sverige runt 1990 blev Gunilla Dahlberg snabbt en centralfigur. Hon ledde med framgång forskning och utveckling vid kommunala förskolor i Stockholms södra stadsdelar och vann snart fler anhängare utanför Lärarhögskolan i Stockholm där hon då verkade.

Hon och andra entusiaster startade 1992 den ekonomiska föreningen Reggio Emilia Institutet, beläget på Konradsbergsområdet där också Lärarhögskolan fanns till 2010 (jag var med vid flytten). Efter ett tag beslöts att ett aktiebolag var en bättre form för att administrera den stora efterfrågan på fortbildning, resor till Reggio Emilia i Italien, bokproduktion och för att driva nätverk ute i landet och internationellt.

Dahlberg sitter idag (2013, inte 2016 när detta publiceras på dennaa blogg och i boken) i styrelsen för den ekonomiska föreningen och aktiebolaget som idag har en omsättning på 27 miljoner, en ökning med knappt 20 % sedan 2009 (org. nr 556655–0942). Inget ont i framgången för Reggio Emilia Institutet, men dess band till universitet och förskollärarutbildning är diskutabla.

Av Stockholms stads budget 2012 för förskolor finns drygt 200 med pedagogisk inriktning Reggio Emilia vilket motsvarar 900 miljoner i omsättning. Ute i landet finns fler så uppskattningsvis handlar det om drygt en miljard.  Alla dessa förskolor tar inte del av allt fortbildningsutbud som ges av Reggio Emilia institutet, men det finns ett visst tryck på varje sådan förskola att ha så många anställda som möjligt med anpassad fortbildning från de ledande specialisterna inom Reggio Emilia pedagogik, vilka åter finns dels vid Stockholms universitet, dels vid Reggio Emilia Institutet.    Personal från Avdelningen för förskoledidaktik vid Stockholms universitet, föreläser och utgör ibland majoriteten av föreläsarna[1]. Även pedagogikprofessor Staffan Selander från forskargruppen Didaktikdesign vid Stockholm universitet föreläser.

Huruvida Dahlberg, Lenz Taguchi, Selander, Palmer, Nordin-Hultman, Hultman, Olsson, Elfström m fl, samtliga lektorer, doktorer och professorer vid Stockholms universitet, inte har deklarerat dessa bisysslor är inget jag har uppgifter om eller har heller ingen anledning att misstänka för jäv eller korruption. Men blotta omfattningen av alla kontakter och tjänster mellan dessa universitetsanställda och ett fristående aktiebolag är inte bra. Enskilda individer kan naturligtvis ge föreläsningar, men denna kollektiva personalreserv för AB Reggio Emilia institutets förfogande från universitetet är iögonfallande.

Till dessa starka band kommer den forskning som Dahlberg, Lenz Taguchi m fl bedrivit och bedriver via doktorander och egna projekt i de förskolor har Reggio Emilia pedagogik och som startats av dem själva i vissa fall på 1990talet. Reggio Emilia Institutet, Stockholms universitet och Stockholms stad ingår i samtliga forskningsprojekt, där det finns stor risk att rollerna blandas samman. Att leda forskare inom projekt man själv startat och med metoder man själv föreslår samtidigt som man säljer fortbildning till de förskolor och stadsdelar som deltar är bara det för mycket. Tyvärr räcker det inte med detta.

Avdelningen för förskoledidaktik har ett vetenskapsideal som skiljer sig väsentligt från övriga ämnen, nämligen att använda teorier utan täckning, att bortse från medicin, naturvetenskap och kvalitetsmätningar. Den sk transdisclinära agent- materiella postfeministiska poststrukturella forskning som bl a Lenz Taguchi bedriver har i och med lojaliteten till vissa förskolor, ett aktiebolag och en okritisk hållning till Reggio Emilia pedagogiken, alla förutsättningar att inte respekterad som vetenskap, utom av de närmast invigda och av lojal förskolepersonal.

Till detta ska alltså läggas en öppen aversion mot vetenskapliga metoder och vetenskaplig kunskap. Denna aversion mot positivistisk och kvantitativ forskning är inget särskilt för pedagogik i Stockholm utan har varit det utmärkande sedan 1968 i västvärlden.

Charles Taylors uppsats ”Interpretation and the sciences of man” och Jürgen Habermas bok Legitimation crisis, båda från 1971, var starten till vad som ersatte de traditionella hypotetiskt- deduktiva forskningsstudierna och hela den vetenskapsteoretiska debatt som inleddes under 1970-talet. I Sverige fanns vid den tiden vetenskapsteoretiker- och historiker som SE Liedman, Ingvar Johansson, Gerard Radnitzky m fl, som kom att ersättas av hermeneutiker, kvinnoforskare och poststrukturalister under 1980- och 1990talen. Men tiden sprang dem förbi, utom inom förskolepedagogiken där den vetenskapsteoretiska utvecklingen verkar ha stått still.

Lenz Taguchi beskriver Reggio Emilia pedagogikens teorier och vetenskapsmetoder:

”Reggio Emilia – inspirationen är en gräsrotsrörelse som kan förstås som en motståndskraft mot för givet tagna och normaliserande sätt att se på barns utveckling och kunskapsproduktion. Barn och studenter ses som medkonstruktörer av kultur och kunskap i ett ömsesidigt förhållande till vuxna, familjer och resten av världen. Detta står i kontrast till de kognitiva och konstruktivistiska teorier om lärande där praktikerna oundvikligen fokuserar på att bedöma individuella prestationer i förhållande till förutbestämda mål ”[2].

Just motståndet mot vedertagna metoder för att mäta t ex kvalitet i förskolor är utgångspunkten för Gunilla Dahlbergs förhoppning om att barn just i Reggio Emilia förskolor ska skapa mening.  Att bedriva mer traditionella kvalitetsarbete och eventuellt mäta kvalitet t ex med skattningsskalor och nöjdhetsindex, antal barn per vuxen och yta per barn, sätts i motsats till meningsskapande[3]. Reggio Emilia pedagogerna vill inte tala om standarder eller bestämda mått för förskolor. De vill alltså inte agera för fler vuxna i förskolan märkligt nog.

Därmed inte sagt att Dahlberg m fl inte bedriver ett gott jobb med sitt engagemang för bättre förskolor i Sverige genom att stödja Reggio Emilia pedagogiken. Men de verkar som entusiaster, förespråkare, ideologer och affärsintressenter – inte som akademiker som fullgör den tredje uppgiften för svenska universitet, att samverka med samhället.   Snarare gör det denna uppgift till sin första. Dahlberg har i och med bortgången av den italienske ledaren Loris Malaguzzi i Reggio Emilia 1994 gradvis blivit en global efterträdare, låt vara mot hennes anspråkslösa hållning. Studiebesök från Japan, USA m fl står vid hennes dörr och universitetet ger henne en vetenskaplig legitimitet internationellt liksom här hemma.

Det kan ske om professorn är adjungerad men har sin huvudsakliga anställning utanför universitetet. Dahlberg hade varit mycket bättre fredad från misstankar om att blanda sina roller om så var fallet. Det finns inget brottsligt uppsåt i allt detta engagemang, bara en otyglad entusiasm för förskolor och pedagogik som bör belönas på rätt sätt och separeras från akademins strängare krav på integritet, vetenskap och neutralitet.

Jag har själv planerat, sålt och ibland också utfört lärarutbildningsinsatser och handledning inom uppdragsutbildningen vid Uppsala universitet under sex år. Att enbart inrikta sitt utbud på en enda pedagogisk strömning ansågs otänkbart, som om man vore köpt av vissa intressen och inte kunde erbjuda annat. Att sedan inte skilja på universitetets lärares roller som handledare i skolutvecklingsprojekt, forskare om vissa projekt och utförare av betalda uppdrag inom samma projekt vore otänkbart.  Att utvärdera vad man själv satt igång och sålt uppdrag till är just vad som har försiggått inom först Lärarhögskolan i Stockholm och sedan vid Stockholms universitet runt Gunilla Dahlberg.

Dåvarande rektorerna Ulf P. Lundgren och Eskil Frank kan inte varit ovetande om den stora verksamheten inom Reggio Emilia pedagogik, men har kanske sett den som god reklam. Dahlbergs forskning har alltid dragit in stora medel och hennes doktorander har kunnat resa runt jorden på konferenser i en utsträckning som få andra motsvarande forskarstudenter vid dessa lärosäten har kunnat göra.

Reggio Emilia pedagogerna själva erkänner att de blivit ”förälskade” och befinner sig i en religiös väckelse. Bildpedagogen Ulla Lind, som själv deltagit i Reggio Emilia inspirerade projekt skriver:

”Eftersom den religiösa väckelsens mönster alltid redan är inskriven i en pedagogikdiskurs, så for­meras pedagogiskt kunskapsbygge oftast som ett väckelseprojekt med insatser av starka känslor, med bekännelsen eller vittnesmålet. Man vittnar om vad som pågick före förändringen och i jämfö­relse med det liv som levdes före och efter omvän­delsen.

Den diskursordning som jag kallar ’reggio­diskursen’ blir i denna utövning ett uttryck för en maktöverföring som i en omkoppling förebådar allt ifrån tro, hopp och lycka till ”ett helt nytt liv” för de som väljer att låta sig representeras av denna diskurs – och därmed själva har tillgång till att medkonstruera den. Även den förälskelsediskurs som strukturerar vanliga ’kärlekshistorier’ kan hjälpa till att se vilken verkan som mötet med RE har makten att framkalla”[4].

Det säger sig själv att en sådan kärlek blir intim och nära, men inte vetenskaplig och objektiv kunskap, vilket heller inte eftersträvas. Motståndet mot de teorier som anses förlegade räcker utan att något klart alternativ formulerats. Lind beskriver Reggio diskursens dilemma:

”Således har ’reggiodiskursen’ producerat vissa förskjutningar i svenskt och nordiskt förskole- och skolsammanhang genom att ständigt brottas med nya begrepp inom de teoretiska och pedago­giska praktikerna. Fortfarande pågår dock detta till viss del inom en förälskelsemetafor som gör att ’reggiodiskursen’ betonar lyckan med (att bli lycklig med) lyckad pedagogik”[5].

Lenz Taguchi hyllar dock reggiodiskursen och dess motstånd. Hon skriver om ett projekt med barnteckningar där hon tillsammans med andra förskollärare försökt analysera utan några begränsningar i form av metodologi eller vetenskap:

”We used the practice of deconstructive talks, which involved visiting and revisiting a map-drawing assignment completed by a group of 5-year-old children. Our discussions were theoretically multidimensional and grounded in a post-structural approach to daily teaching practice. We consciously and conscientiously viewed the differences of opinion that arose in our discussions as productive, instead of thinking of these differences as a threat to consensus or as a problem to overcome. We began to resist, pro-actively, what we had previously known to be true, venturing into new, more ethically grounded ways to think about children and our work with them in the preschool.

Based on our new understandings, we could not ethically continue with our old practices, and neither could we stop with these new understandings. This is because, from a post-structural perspective, no ‘truth’ in pedagogical practice will be ‘true’ in other contexts, and ‘emancipation’ is always situated and temporal in the ongoing and never-ending process of deconstruction”[6] .

I sin avhandling, emancipation och motstånd. dokumentation och kooperativa lärprocesser i förskolan[7] skrev Lenz Taguchi om Reggio Emilia projekt där entusiasm och förälskelse ersatt undersökning och metodik. Rubrikerna var

OM ATT INTE VARA ”EN DÖD FISK I STRÖMMEN” – ATT ARBETA MED SIN SUBJEKTIVITET SOM FÖRSKOLLÄRARE

”DEN GLÄDJEFULLA OVET(EN)SKAPEN” – PEDAGOGISK DOKUMENTATION I DEKONSTRUKTIVA SAMTAL

OM ATT BLI EN ”MÅNGFALDSTÄNKARE” ISTÄLLET FÖR EN ”ENFALDSTÄNKARE”

Hon avslutar sin avhandling med att ”förskolan måste förändras! Nu!”

Dels blir motståndet mot tidigare synsätt det viktigt utan att riktigt kunna ange varför det gamla var fel, dels blir allt som påminner om dessa tidigare synsätt ersatt med en entusiasm och ett ordflöde utan dess like. Som handledning i Reggio Emilia pedagogik eller som en rapport om ett spännande utvecklingsarbete kanske hennes text hade kunnat passera men knappast som avhandling. Liksom de flesta texter runt Reggio Emilia är det ingen brist på teorier, vilja, kraft och dåd i form av projekt och dokumentationer (utan särskilda metoder), men dessa texter blir inte bättre för det.

Liksom de sammanhang dessa pedagogaktivister rör sig där offentligt anställda, fortbildare, forskare och beslutsfattare blandar sina roller är texterna fulla med korsreferenser och intern, ofta pseudovetenskaplig, jargong, inte bara till varandras texter utan till hela bygget av en ny pedagogik.  Detta bygge är förvisso viktigt och intressant att beforska, men det bör då inte ske av dem som bygger samtidigt som de ska agera forskare.  Reggio Emilia pedagogiken är idag ett resultat av akademisk sponsoring med personalresurser och material, vilket inte är ett lärosätes (fd Lärarhögskolan, Stockholms universitets) uppgift alls, även om man har ett uppdrag mot samhället.

Idag fortsätter samma starka band mellan Reggio Emilia Institutet och universitetet vilket ger vetenskaplig glans åt vad institutet rekommenderar och säljer. I sak är detta fenomen inget nytt.  Liknande fenomen finns mellan arbetarrörelsen och vissa forskare/forskningsprojekt, kyrkliga grupper och pastoralinstitutet/forskning, miljögrupper och forskare osv. Kanske de sega korporativa strukturerna i Sverige bidragit till att skapa dessa frirum för vildvuxna samarbeten och att Reggio Emilia sågs och ses alltjämt som en pigg arvtagare till de mer trötta folkrörelsernas korporativism.

Vi bör inte glömma att Reggio Emilia är en socialistisk och kommunistiskt dominerad region i Nord Italien där militanta vänstergrupper som den militanta Potere Operaio Veneto-Emiliano sprang upp under sent 1960tal vid sidan av det mer sömniga och sedermera korrupta kommunistpartiet PCI/PDS.

I Sverige fick Reggio Emilia pedagogikens stöd i vänstertraditionen från socialdemokratins vilja att införa anti-auktoritär undervisning i skolan sedan krigsslutet 1945 för att vad man felaktigt trodde var en nazistanstruken lärarkår [8] och i vänsteruppsvinget under 1970-talet.  Den röda och ibland rosa stämpeln på Reggio Emilia, ofta dold men inte svår att avtäcka under kollektiva arbetsformer och anti-auktoritär pedagogik, har nog varit ett bra marknadsföringsgrepp i de politiskt rödgröna områden dominerade av radikal medelklass och traditionell arbetarklass, där fristående privata förskolor hade setts som mer affärsinriktade[9].

Med Reggio Emilia pedagogiken får personal, föräldrar, barn och kommunalt ansvariga en ny spännande pedagogisk ideologi utan vare sig gråtrist kommunal dagshemsrutiner eller Kentucky Fried Children[10].  Även borgerligt fritänkande och liberala föräldrar och personal kan stödja Reggio Emilia pedagogiken, men jag tror att det röda inslaget drar i första hand röda stödjare.  De borgerliga familjerna fördrar ofta Montessoripedagogiken. I USA är Reggio Emilia pedagogiken mer avpolitiserad.

Förskolor som använder sig av Reggio Emilia pedagogiken kan vara dock kommunala eller fristående kooperativa/privata/stiftelser. Värt att notera är att dessa förskolor inte kan kalla sig Reggio Emilia förskolor fullt ut utan att ha ett visst antal utbildade förskollärare som gått i lära i Stockholm eller i Reggio Emilia. Därmed blir incitamenten än starkare att köpa kurser hos det fullbelagda Reggio Emilia institutet, som växt med 20 % under krisåren 2009–2012. Återigen, detta tyder på goda idéer och god lönsamhet, som ska växa utan stöd av offentlig sektor och utan motstridiga intressen.

 

[1] http://www.reggioemilia.se/pedagogkurs1213.htm

[2] Lenz Taguchi 2012, s. 18

[3] Dahlberg och Moss, Från kvalitet till meningsskapande (Stockholm, 1999).

[4] Lind i Colliander, Stråhle och Wehner-Godée (red), Om värden och omvärlden. Pedagogik i praktik och teori med inspiration från Reggio Emilia (Stockholm, 2010), s. 240. Denna festskrift till Gunilla Dahlberg innehåller, förutom det lilla jag citerade ur Ulla Linds bidrag, inte en enda kritisk analys eller kommentar om Reggio Emilia. Boken är således en festskrift till denna pedagogik skriven av dess älskare och älskarinnor. Vackert ja, och många fina bilder, men knappast vetenskap. Publicerad på Stockholms universitets förlag.

[5] Op cit, s. 241

[6] An ‘Ethics of resistance’ challenges taken-for-granted ideas in Swedish early childhood education, i International journal of educational research, (2008) vol:47, s. 280.

[7] Avhandling i pedagogik vid Lärarhögskolan i Stockholm 2000. De gemena bokstäverna i titeln var populära i vissa postmoderna feministkretsar under 1980-och 90-talen, t ex skribenten bell hooks.  En annan typografisk markering Lenz Taguchi gör är att skriva om det post-strukturella/post-structural istället för det post-strukturalistiska. Den förra stavningen ska syfta på post-strukturalistisk (post) feminism (Irigary, Cizous, Butler et al).

[8] Se Per Höjebergs avhandling Utmanad av ondskan – Den svenska lärarkåren och nazismen 1933-1945 vid Lunds universitet 2010.

[9] De vänsterutopiska historiska rötterna och dragen i pedagogiken beskrivs i Exemplet Reggio Emilia (Stockholm, 2005) och i Gunilla Dahlbergs och Peter Moss Ethics and politics in early childhood education (London, 2005).

[10] Se Karin Svanborg-Sjövalls studie Kentucky fried children? Om den svenska valfrihetens rötter – och dess fiender (Stockholm, 2011).

 

Deleuze på dagis II (ur Pedagogik och polemik om barn och förskola)

Här är det andra avsnittet om barn och förskola i min bok Pedagogik och polemik. Del I här


Deleuze på dagis, del II – opublicerad text 2013

 

Eftersom de svenska förskolepedagogerna hänvisar till filosofen Gilles Deleuze som en oomtvistad auktoritet finns anledning av närmare studera hans tänkande, även om denna korta essä bara blir nedslag i vad som kunde varit ett par volymer seriös kritik av honom.

Han var inte bara en långhårig märklig tänkare som Parisstudenterna samlades kring utan också en kunnig men egensinnig filosofihistoriker. Från början avskydde han Hegel och allt som kunde tolkas som systembyggande filosofi. Istället för bygga system beskrev han dels ett nedbrytande metodiskt tänkande som han tillämpade på systembyggarna (inte olikt Derridas dekonstruktion), dels en uppbyggande filosofi som inte skulle lida av samma totalitära anspråk som andra system (till skillnad från Derrida som oftast kritiserade, men sällan gav alternativ).

Deleuze studier av Spinoza, Nietzsche och Bergson ska här kort refereras och kritiseras, men det finns fler filosofihistoriska figurer som också kunde behandlas (Kant, Lukretius, Platon, Leibniz, Pierce, Hume). Dessa tre är dock de vanligaste och de som ligger till grund för de svenska pedagogernas obändiga förtroende för honom och hans tolkningar av dessa tre föregångare, en 1600talspanteist och två vitalister från sent 1800-tal och början av 1900-talet.

SPINOZA OCH NIETZSCHE

Deleuze likställer Nietzsches begrepp om viljan-till-makt med Spinozas maktbegrepp för att visa hur de båda behandlar makt som en kapacitet att bli påverkad [1]. Affekterad, ha mer sensibilitet och högre livskänsla som Deleuze ofta kallar relationen. Men Spinozas maktbegrepp är det motsatta, potentia agendi, en förmåga att handla, gärna förnuftigt tillsammans med andra, dvs vad vi vanligen menar med att ha makt.

När Nietzsche beskriver makt handlar det om att behärska, dominera. De svaga och misslyckade ska gå under, det är hans första sats i sin människokärlek, nedskriven i den pamfletten Antikrist. Att sammanfoga den (någorlunda) demokratiske Spinoza med den aristokratiskt-radikala Nietszche låter sig icke göras så lätt.  Dessutom tar Nietzsche avstånd från Spinoza, vilket inte tas upp av Deleuze eller hans svenska lärjunge, Fredrika Spindler.

Begreppet immanens som Deleuze hämtar från Spinoza, och som återges helt utan sammanhang av Dahlberg och Lenz Taguchi och deras efterföljare i svensk förskolepedagogisk forskning, är inte heller problemfritt.  Det blir, som redan Hegel sade om föregångare Spinoza, för mycket Gud, så att människan och världen reduceras till ingenting. Immanens har lite relevans

Deleuze studier av Spinoza lider av samma problem som hans andra historiska studier, när han får alla andra filosofer att låta som honom själv i sitt (icke) system utan centrum vars delar hänger samman (utan systematik och centrum).

Om Spinozas metafysiska begrepp om substans, attribut och modi förvisso kan vara knepiga att dels förstå [2], dels tillämpa till exempel i förskolepedagogisk praktik [3] , är han ganska oförarglig i jämförelse med Nietzsche. Omvandlingen av denne tankens aristokrat, kvinnohatare, proto-fascist och, senare i livet, även anti-semit och hyllad av Benito Mussolini och Adolf Hitler, till en käck vänsteraktivist, post-feminist och demokratins förkämpe, har sedan ett decennium avslöjats som ett falsarium, först i Tyskland men också nu i Sverige [4].

Såväl Deleuze som Foucault har valt bort de delar av Nietzsche som motsäger deras nya vänsterradikala Nietschetolkning. Redan i vad som kallats postmodernismens bibel, Nietzsche et la philosophie från 1962, gör Deleuze avgörande misstag i att dels medvetet missförstå och karikera dialektikbegreppet hos Hegel för att lättare attackera det, dels beskriva en Nietzsche som inte skulle använda sig av dialektiska metoder.

Vidare så skriver Nietzsche om ett ”distansens patos”, vilket hos Deleuze blir till ett patos om skillnad.  Men det stämmer inte med Nietzsches intentioner som handlar om det förnäma patos hos den högre härskande arten i förhållanden till de lägre. De antika och aristokratiska begreppen krigare, blonda bestar, herreraser är sociala och kulturella begrepp hos Nietzsche, men tämjs av Deleuze till oskyldiga uttryck om aktiva och reaktiva krafter, affirmativa och negativa viljor.

En avpolitisering av Nietzsche är nödvändig för att ta inom honom i salongsvänstern under 1960-talet, där hans brutala elitism ses allegoriskt, som hade de djupare filosofiska innebörder bakom de råa sociala. I sin text Nomadtänkande som var ett föredrag vid en Nietzschekonferens i Paris 1973 talar Deleuze om en slags krigsmaskin som inte kommer återskapa någon statsapparat, dvs en fullständig anarkism bort vad Marx och för den delen Freud och Frankfurterskolans studentrevolutionära freudo-marxism à la Marcuse kunde erbjuda[5].  Terry Eagleton kallar denna verbositet, som Deleuze och Guattari excellerade i, för ”ett sätt att på diskursplanet hålla ångan uppe i en politisk kultur som spolats bort från gatorna” [6].

De retoriska dragen hos en extrem retorisk tänkare som Nietzsche överdrivs till det yttersta av den maniska Guattari och den beläste Deleuze i deras verk, framförallt i Anti-Oidipus, ett post-romantiskt verk på samma sätt som Nietzsches. Deleuze läsning av Nietzsche är också romantiskt oskuldsfull trots att han och Foucault talat om en misstankens hermeneutik.

Bertrand Russells beskrivning av Nietzsche är allt annat än oskyldig och romantiserande men roande och klartänkt:

”Det är tydligt att Nietzsche i sina dagdrömmar är krigare, inte professor; av alla män beundrar han framför allt militärer. Hans uppfattning om kvinnan är även den blott en objektivering av hans egna känslor för henne och i dessa känslor dominerar tydligen fruktan. ’Glöm icke piskan’ men nio and tio kvinnor skulle lyckas lura ifrån honom piskan; han vet det och avhåller sig från kvinnan men lägger balsam på sin fåfänga med bittra ord. / . . ./

Jag tycker illa om Nietzsche, emedan han gläder sig åt att se lidandet, gör högmodet till en dygd, beundrar krigiska erövrande män, vilkas ära ligger i deras skicklighet att få människor att dö för sig. Men jag tror att det avgörande skälet mot hans filosofi liksom mot varje annan osympatisk men konsekvent etik består, icke i en vädjan till fakta utan till våra känslor”[7].

Den snusförnuftige britten Russell lär nog inte stå högt i kurs hos de franskinfluerade pedagogerna, men vi ska se att han nog hade rätt i att vad Nietzsche och hans nutida efterföljare faller på är moral och politik i första hand, även om hans ontologi och epistemologi också har sina problem. Att ge känslor företräde framför förnuft kan vara att leka med elden.

BERGSON

Därmed är vi inne på huvudinvändningen mot Deleuzes förebilder Nietzsche och Bergson, som förutom Russell många andra samtida tänkare omfattade, nämligen att de stod för en irrationalism som kunde leda till karismatiska förtryckare, okontrollerat massvälde, en berusande politisk och moralisk rörelse utan hinder för livet självt i alla dess känslostormar och sinnesintryck.

Nietzsches tänkande kallas tillsammans med Bergsons för Lebensphilosophie och vitalism. Vid 1900-talets början fanns flera liknande idéströmningar som var för sig ledde till konstnärlig modernism (Braque, Picasso, Cezanne), praktiskt handlande (den amerikanska pragmatismen, särskilt banden mellan William James och Henri Bergson), men även mer diskutabla omstörtande och totalitära rörelser som våldsanarkism, fascism, kommunism och nazism. Dessa rörelser byggde på dådkraft och känslor (avundsjukan, ressentiment som Nietzsche klart analyserade), hjältedyrkan och manlighet[8]. Som Freud och senare Reich visade så fanns erotiska drag och självutplåning i den nazistiska masshysterin och i kriget.

Tänkare som Nietzsche och Bergson har irrationella drag som likt Deleuze och Guattari kan uppfattas stödja dessa politiska krafter, även om det inte var meningen. Om Nietzsche hade sin Hitler så hade Bergson sin Sorel, först en våldsbenägen anarkist och sedermera kallad den intellektuella fadern till fascismen [9].  Bergsons föreläsningar i början av 1900-talet om sina begrepp élan vital, intuition, livets obönhörliga kraft och förnuftets begränsningar, lockade en stor publik vid hans fötter i föreläsningssalen vid Collège de France.

Han blev även ledamot av franska akademin och fick Nobelpriset i litteratur 1927, engagerade sig i Nationernas Förbund, i Dreyfusaffären och var socialist. Men inget av detta hjälpte när Sorel och hans gelikar tolkade den livberusande filosofen och agiterade för ett ohämmat livsflöde organiserat av deras stormtrupper.

Inte olikt det folkliga begär som sprang fram på Paris gator i maj 1968 och som uppmuntrades och organiserades (hjälpligt) av situationister, les énragés, voix communiste (Guattaris grupp), Cohn-Bendits 22 mars rörelse, maoister, trotskister, anarkister och många fler.

Filosofen Allan James Thomas kommenterade 2005:

“Sorel referred to Bergson’s Donnees immediates de la conscience [Time and Free Will] at length to show that ‘movement is the main element in the life of the emotions,’ and it is ‘in terms of movement that one should speak of creative consciousness.”[10]

Hur mycket Bergson än beklagade de våldsamma slutsatser Sorel och hans gelikar, anarkister såväl som fascister, fann de gehör i Bergsons bejakande av livet, förändring genom konflikter och dynamik, handlingen, passionerna och den kreativa viljan.

DELEUZE OCH GUATTARI

Liksom den tyske sociologen Jürgen Habermas var den tyske filosofen Manfred Frank skeptisk till de franska begärsfilosofernas vilda irrationalism. Han skrev 1983:

”One takes up arms for wish production of subjects and against the apparatus which hinder their development. Such a morality of counterfactual engagements is present both in the works of Foucault as well as in those of Deleuze and Guattari. What is fatal is that these authors do represent their morality factually but they cannot justify it on the premise of semiotic anarchism. Therefore, if they have a morality, it remains unfounded, arbitrary, decisionistic and ideologically open to both Right and Left” [11].

Frank citerar från deras Anti-Oidipus:

“One never will go too far with deterritorialization and decoding of the flows”.

I Anti-Oidipus varnas vi för att vår inre fascist, dvs Freuds överjag, vår (borgerliga) uppfostran, vanor och traditioner, får oss att förtrycka oss själva. När grupper kommer samman uppstår nästan alltid hierarkier som måste bekämpas. Under 1970-talet användes stormöten för att ge alla plats och mötesregler ansågs byråkratiska och odemokratiska. Miljöpartiets första år var ett exempel på kampen mellan stormötesformerna (ofta komna ur Folkkampanjen mot kärnkraft och freds-, kvinno- och miljörörelserna) och de mer pragmatiska beslutsformerna.

Deleuze och Guattari hade tveklöst varit på de förras sida och varnat mot former för formellt beslutsfattande, skydd för minoriteter och representanter. Mänskliga rättigheter avvisas öppet av Gilles Deleuze som för abstrakt. Istället vill han uppmana oss att i den franske sekelskiftessociologen Gabriel Tardes anda uppmärksamma alla små händelser, in-och utandningar, gester osv för att bedöma deras politiska potentialitet och pedagogiska värde.

Deras begrepp ”mikro- eller molekylär politik” beskriver detta perspektiv som förskoleprofessor Hillevi Lenz Taguchi refererar till när hon skriver:

”I Deleuze och Guattaris filosofi handlar den här möjligheten till motstånd genom molekylära tillblivelseprocesser också om etik och politik. Det är en molekylär politik, skriver de, som handlar om de små relationerna som blir betydelsefulla på stora avgörande avgörande sätt när de upprepas, sprider sig och ansamlas /…/När vi som pedagoger, forskare eller filosofer installerar oss i en process av tillblivelse som kvinna, djur, molekyl eller barn, så handlar detta om en process av kreativt tänkande, som inte bara gäller att skapandet av nya filosofiska begrepp, utan som också handlar om att vi själva transformeras /…/En process av tillblivelse som barn, penna, kartbild, stol eller bord” [12]

 

Lenz Taguchi tar upp den virtuella intensiva och samtidigt stratifierade ontologi som beskrivs framför allt i Deleuze och Guattaris andra verk från 1980, Tusen platåer och som enligt henne kan sammanföras med Karen Barads fysikaliska sk agentiska materialism. Men innan vi tar det steget ska vi först se några invändningar mot en poststrukturalistisk kritik av subjektet som Lenz Taguchi hänvisar till bland annat utifrån Deleuze och Guattari, men även Jacques Derrida och Michael Foucault.

De senare tänkarnas subjektkritik analyseras i avhandlingen Avoiding the subject av Sharon Rider 1998 [13].

KRITIK AV SUBJEKTKTITIKEN

Riders avhandling berör den kritik som riktats mot subjektivitetsbegreppet efter upplysningen från fenomenologen Edmund Husserl till feministerna Carol Gilligan och Seyla Benhabib. Emellertid är det bara Derrida och Foucault som vi berör här.

Vad menar Derrida när han hävdar detta?

”If words and concepts receive meaning only in sequences of differences, one can justify one’s language and one’s choice of terms, only within a topic and an historical strategy. The justification can therefore never be absolute and definitive”[14].

Denna skeptiska inställning till språkets räckvidd blir alltför omfattande menar Rider. Om fakta och tal om fakta ibland kan vara osäkra betyder det inte att alla fakta och allt tal är osäkert, liksom inte att det finns situationer när såväl fakta som tal är adekvata. I vårt vardagsspråk vet vi oftast vad vi menar även om det kan finnas ambivalens och tvekan, men det gör oss inte till fullständiga vardagsnihilister i språkligt eller filosofiskt hänseende. Derrida begår, till skillnad från Wittgenstein, ett kategorimisstag i sin iver att ifrågasätta allt tal och att göra dess utövare, talarna, till alltid nödvändigt utan grund.

För honom innebär ontologisk och språklig säkerhet en megalomani, att vi tror oss veta allt. Alternativet till det allvetande jaget är det ovetande jaget. Allt eller inget. Vet man inte allt, vet man inget och allra minst att man själv finns[15]. Det jag som går ut ur huset med hunden på morgonen lider således antingen av storhetsvansinne (tror sig veta vem denne är och dess hund samt vart de ska gå) eller totalt utan vetskap om någotdera. Rider tar vardagskunskapen till garant för att Derrida är ute och cyklar (med eller utan hund).

Derrida hävdar menar Rider:

”There is and can be no criterion for re recognition that this is up, that is down, this is truth, that is false, this is crucial, that is irrelevant” [16].

Igenkännandet, the recognition, är alltför beroende av subjektfilosofin. Att påstå sig se något eller känna något innebär att det finns någon som ser och känner, vilket enligt Derrida måste vara falskt i sin tro på en oproblematisk närvarometafysik, förankrad i västerländsk filosofi sedan Platon, Descartes och Kant. Att vi fungerar och talar i vardagsliv innebär att vi använder begreppen ”jaget”, ”ego”, ”subjektivitet” osv på ett annat sätt än om vi deltog i filosofiseminarier.  Till sist faller dekonstruktörerna på eget grepp eftersom de, som Riders filosofilärare Stanley Rosen skrev, de själva kan förstå vad de säger.

Eftersom förskolor är vardagliga arbetsplatser för vuxna och institutioner för barn har Lenz Taguchi och hennes kollegor många liknande felslut i sin iver att skriva på näsan vad anställda, barn och föräldrar kan tänkas mena med sina samtal. Subjektkritiken blir snarare ett akademiskt maktredskap för att berätta för andra hur de verkar tro att de kan föra meningsfulla samtal och att de existerar som subjekt på ett självklart sätt. I Lenz Taguchi 2012 redogör hon för denna relativistiska syn på observationer av barn i förskolan:

”…det vi tror att vi observerar hos barnet, och som vi kanske tror är en ’objektivt observerbar egenskap’, i själv verket är sammantvinnat med våra egna föreställningar och att vi när vi observerar barn också konstruerar dem med hjälp av den kunskapsapparat som observationen utgör”[17]

Den kunskapsapparat hon hänvisar till är delvis de språkbruk personalen använder. Lägger man samman detta citat med Derridas ovan, att man bara kan tala utifrån “one’s choice of terms, only within a topic and an historical strategy”, är det liten chans att man kan komma överens på förskolan efter att ha lyssnat till Lenz Taguchis föreläsningar och fått hennes handledning.

Den konstruktivistiska vändningen som kom i svensk pedagogik under 1970, dvs att barn och elever konstruerar kunskap (taget och delvis missförstått från Piaget och Dewey [18]), får med posttänkandet oanade ontologiska konsekvenser, morbida rentav. De 1–6 åriga subjekten som går i förskola och skola finns inte. De är bara konstruktioner, diskursiva formationer och gående talande strata bland tusentals platåer.

Rider fortsätter sin kritik av subjektivitetskritiken med Foucaults närmast påbjudna perspektiv inom svenska human- och samhällsvetenskaper sedan 1990-talet [19]. Problemet med Foucaults diskursperspektiv är att det vill få oss att kunna växla mellan oss själva som personer (subjekt) i första hand och i tredje hand. ”Så här gör en sådan som jag utifrån dessa socio-historiska fakta och i denna språkliga och arkitektoniska diskurs” förväntas studenter och forskare tänka.

Men är det möjligt att hävda att vad jag vill, kan och är, bara är tillfälliga egenskaper?  Och hur kan denna kunskap om mig som ett objekt förändra något i mitt liv? Upplysningar om att personer i andra tider på andra platser levt annorlunda, vilket är vad Foucaults genealogier om straff, vansinne, sexualitet, makt mm, ger ny kunskap men vad mer än att säga att de levde annorlunda där och då? För att komma till denna viktiga men triviala sanning behöver man inte teorier, knappt faktakunskaper om andra tider och platser, men normalt folkvett.

”Even if one can offer a multiplicity of explanations of how the individual forms himself and is formed as a thinking, acting, feeling subject, those explanations are necessarily imposed from the outside. Why is it so glaringly obvious that the individual’s own experience of selfhood is irrelevant in the face of the theory of conditioning historical and social structures?

Why should history be the essential factor in the individual’s experience of himself? Foucault seems to think that in adopting the historical point of view, we are forced not only to abandon the philosophical doctrine of certainty, not merely to reject the its ideological expression in certain intellectual discourses, but to call into question everything we know to be the case.[20]

Förskolans Foucaultförespråkare finns överallt och särskilt vid Stockholms universitet. I Australien finns feministiska forskare som Glenda Mac Naugton, som via Gunilla Dahlbergs och Peter Moss bokserie Contesting early childhood, publicerat Doing Foucault in Early Childhood Studies [21]. I boken bekänner erfarna vuxna kvinnliga förskollärare och pedagoger sina brott, att ha trott sig veta sanningar, att vilja ha rätt, att korrigera störande beteenden. Efter att de ha ”mött Foucault” – Halleluja! – vet de att de inte förväntas veta något bestämt och inte heller dem de talar med.

I den poststrukturalistiskt influerade förskolepedagogiska avhandlingen Att bli matematisk av Anna Palmer med Hillevi Lenz Taguchi som handledare beskrivs Foucaults inverkan på matematikundervisningen för blivande förskollärare:

”Enligt Foucault (1993) kan man beskriva detta som att en uppsättning strukturer och regler distribueras och cirkulerar i form av yttranden och uttalanden som formar upp avgränsar diskursens ordning”[22].

Nog kan det vara så i akademin och det låter oskyldigt, men som Sharon Rider skriver så är begreppet ”diskurs” inte helt enkelt. Även om Foucault vill bara hänvisa till vetenskapliga och historiska källor så sipprar vardagens samtal in även där, med påföljd att vårt tal om trivialiteter och oss själva blir föremål för filosofisk skepsis och kritik.  Foucault vänder på steken och gör det teoretiska språket till grund för det vardagliga.  Wittgenstein förstod bättre och kallade filosofernas (och historikernas, vetenskapsmännens) språk för språkets förorter, parasitära på centralorten, vardagsspråket.

INTRA-AKTIV ONTOLOGI

Om vi nu vänder tillbaka till Deleuze och Guattari såsom de framställs i Lenz Taguchis teoretiska huvudverk från 2012, Pedagogisk dokumentation som aktiv agent: introduktion till intra-aktiv pedagogik [23], så finner vi en teoretisk ambition att omfatta inte bara svensk förskola och dess pedagogiska verktyg, här särskilt Reggio Emilia metodiken ”Pedagogisk dokumentation”, utan hela universum. Hon tror uppenbarligen att Deleuze och Guattari har något väsentligt att säga världen om dess natur men lägger till inte bara de sedvanliga fransmännen inklusive queer feministen Judith Butler, utan även en feministisk fd fysiker, Karen Barad.

Läran om världens beskaffenhet, ontologi, var särskilt viktig för Deleuze som sysslade med de traditionella systembyggarna i historien på nya sätt. När han träffade Guattari så fördes helt andra vetenskapsområden in i hans tänkande och ett mer bisarrt språk.

I huvudverket Tusen platåer [24] visar de hur ett flöde av materia-rörelse som differentierar sig med hjälp av abstrakta maskiner (sammankopplande begrepp, gränsöverskridande teorier ungefär men utan mening) i ständigt nya sammansättningar och sammankopplingar (assemblage). En virtuell intensitet balanseras mot en aktuell stratifiering. Rörelse och materia. Däremellan små utbrott, rhizome, ut på flykt i linjer utan mål och mening.

I Lenz Taguchis tolkning blir denna ontologi det tredje steget efter en socialkonstruktivistisk och kognitiv samhällskritisk tankefigur (Dewey, Piaget, Marx, Vygotskij), en makt- och diskursanalytiskt dekonstruerande metodisk (Derrida, Foucault, Bourdieu, Lévinas) och nu en posthumanistisk vitalistisk ontologisk (Deleuze och Guattari, Butler, Barad, Latour, Haraway m fl). Det sista kallar hon sammanflätade tillblivanden, vilket är exakt vad som motsvaras av begreppet agencements och devenirs i Tusen platåer.

Det diskursiva är inneboende i det materiella som immanens och tvärtom. Mening och materialitet finns i varandra och är oskiljaktiga. I Tusen platåer talas ofta om geologi och andra naturvetenskapliga termer som vore de sammankopplade med mening och historia[25]

Deleuze sysslade tidigt med skolastisk teologi och fastnade för skotten Duns Scotus (1266 -1308). Från Scotus hämtade han tankar om världen som en enda enhet, univocitet (en röst, una voce, med vilken Gud kan tala om allt som om det existerade på samma plan, dvs ingen skillnad på essens och existens), existensen av formlös materia liksom existensen av andlig materia samt individuationsbegreppet haecceitas (någots ”denna-het”).

I sina Spinoza studier framkommer de exegetiska källorna till denna högmedeltida lärda diskussion, men i verken med Guattari kommer de till användning som material i semiotiska flöden, frambrytande livskrafter och en oändlig mängd intra-aktioner (Lenz Taguchis term, mer mikroskopiska och odefinierade samband till skillnad från inter-aktioner mellan separata entiteter).

Lenz Taguchi förstår Deleuzes transcendentala empirism som han utvecklade i sina tidigare separata böcker och den vitalistiska ontologi han skrev med Guattari i Tusen platåer som en relationell immanensontologi, där allt samverkar med allt annat i ett okontrollerbart flöde av tankar, materia, mening, sammankopplingar osv.  Hon skriver:

”En relationell ontologi förkastar substansernas metafysik och vårt förgivet tagna sätt att tingliggöra våra relationer till omvärlden. När vi tingliggör relationerna förvandlar vi det som uppstår i ett samkonstituerande till att förstås i termer av avgränsande och fixerade entiteter, ting eller substanser. I en relationell ontologi erkänner vi vårt beroende av den materiella världen i den kunskapsskapande processen och tar i beräkning att allt pågår i ett transformativt flöde”[26].

Har forskaren denna vittfamnande inställning till vetenskap är det viktigt att veta att de metoder man använder är erkända av andra forskare, att de går att upprepa och att den vetenskapsteori man brukar går att begripa för andra. När Lenz Taguchi som representant för Lärarhögskolan i Stockholm runt 2006 skulle förklara för rektorskollegiet vid Stockholms universitet inför samgåendet 2008 lyckades hon inte riktigt, vilket hon erkänner:

”Jag framhöll entusiastiskt vikten av att behålla de interdisciplinära undervisningsmetoder som vi hade tagit fram inom lärarutbildningen under de senaste åtta åren /…/förklarade att studenter, precis som små barn, lär sig genom sina kroppar och genom att interagera med olika material/…/Dessa överskridande undervisningsstrategier gör oss mer medvetna om kroppens betydelse och om de ömsesidiga förbindelserna mellan kroppar, materia, rum, teori, rationellt tänkande, emotioner och kroppsliga sinnen.

Det är undervisnings- och lärstrategier som får oss att gå bortom den binära uppdelningen i teori/praktik; och också en mängd andra uppdelningar, exempelvis intellekt/kropp, diskurs/materia och vetenskap/konst. Tyvärr hade jag på den tiden ännu inte ett tillräckligt välutvecklat vetenskapligt förankrat språk för att kunna förklara för dem vad vi gjort och hur det var möjligt att bedriva undervisning och lärande på detta sätt” [27].

De vetenskapliga verktyg hon letade efter för att övertyga professorerna trodde hon sig finna dels hos Deleuze och Guattari, dels hos Karen Barad. Tyvärr fann hon inte alls något övertygande utan bara ett ordflöde utan hämningar och en feministisk tänkare som en gång disputerat i fysik i början på 1980-talet men inte varit delaktig i forskning om fysik sedan dess. Lenz Taguchi är dock inte fysiker heller så hon kunde liksom Karen Barad också fuska i fysik.

Om henne i nästa avsnitt.

[1] Resonemanget bygger på Jan Rehmans essä i Häften för kritiska studier, nr 200/201(2012).

[2] Se mina försök i Res Publica nr 41/42 (1999) och min antologi Philosophical papers (Stockholm, 2014).

[3] S. 52, 54 i Lenz Taguchi 2012

[4] Jan Rehmann Postmoderner Links-Nietzscheanismus : Deleuze & Foucault : eine Dekonstruktion (Hamburg,  2004) , Wolfgang Haugs recension av Rehmann i Historical Materialism, nr 15 (2007) och David Brolins Nietzsche: liv, filosofi, politik (Stockholm, 2012).  Brolin skriver om Deleuze och Spindlers vänstertolkning av Nietzsche:

”Hos Nietzsche kan nästan alla politiska riktningar finna stöd: radikala aristokrater, utopiska socialister, multikulturalister och konservativa. Möjligen kan demokraterna ha svårt att hitta argument för sin sak” (.s 232).

Se även Göran Fredrikssons genomgång av Fredrika Spindlers Spinoza- och Nietzschetolkning i Häften för kritiska studier, nr 200-201 (2012). Södertörnsfilosofen Spindlers inflytande på och vägledning i poststrukturalism för Stockholmpedagogerna Dahlberg, Ohlsson och Lenz Taguchi är avgörande för deras okritiska och osjälvständiga bruk av Spinoza, Nietzsche, Deleuze och Guattari, Foucault  m fl.

[5] Pensée Nomade, i Nietzsche aujourd’ hui (Paris, 1973 [på svenska i Res Publica nr 1-2 (1986)].

[6] Citerad i Rehmanns essä, s. 9.

[7] Västerlandets filosofi, s. 653 (Stockholm, 1997 [original 1946]

[8] Klaus Theweleit, Mansfantasier (Stehag, 1995) använder Deleuze och Guattaris flöden som metafor för det manliga kraftfulla i en grupp nazistofficerare men också mot det formlösa kvinnliga de skiljer sig från.

[9] Allan James Thomas, Fascism, Irrationalism and Creative Evolution or Deleuze, Running Away, i Bulletin de la Societé Américaine de Philosophie de Langue Française. Vol 15: 2 (2005)

[10] Thomas, s.8.

[11] Manfred Frank, The World as Will and Representation: Deleuze’s and Guattari’s Critique of Capitalism as Schizo-Analysis and Schizo-Discourse, Telos , nr 57 (hösten 1983), s. 176. Frank går i denna text noga igenom den psykoanalytiska, antropologiska och semiotiska begärsfilosofin i Anti-Oidipus, och publicerade samma år en hel större studie av det franska tänkandet, Was is Neo-strukturalismus? (Frankfurt, 1983) sett utifrån den tyska romantiska 1800-talsfilosofin och hermeneutik.

[12] Lenz Taguchi 2012, s.133

[13] För introduktion till Riders kritik, se Michael Nyhaga, Man kan inte vara skeptiker när det gäller sanning (Stehag, 2004). Sharon Riders mentor Stanley Rosen föregick hennes kritik i sin egen uppgörelse med postmodernismen redan 1987 i Hermenutics as politics.

[14] Derridas för poststrukturalismen epokgörande bok från 1967 Om grammatologien citerad i Rider 1998, s. 103.

[15] Den amerikanske pragmatiske filosofen och utbildningsreformatorn John Dewey gjorde upp med dessa falska dikotomier 1927 i sin The quest for certainty.

[16] Rider, s. 105.

[17] S. 68.

[18] Se Kieran Egan, Getting it wrong from the beginning. Our progressivist inheritance from Herbert Spencer, John Dewey and Jean Piaget (London, 2002)

[19] Lena Andersson, Förnuft och högmod (Stockholm, 2011), s. 20:

”Focault är Gud i den svenska universitetsvärlden, inte profet utan Gud fader själv /…/ Varje student som aspirerar på högre studier måste begripa hans storhet och förhålla sig till hans tankar. Att kritisera dem är en omöjlighet i den akademiska världen” (samhällsforskaren och fd muslimen Pernilla Quis citerad av Andersson).

[20] Rider 1998, s. 162.

[21] London, 2005, s.59. Fö samma serie som Liselott Olssons avhandling om Deleuze och Guattari i förskolan

[22] Stockholm, 2010, s. 48. Doktorsavhandling i pedagogik vid Stockholms unversitet.

[23] Hillevi Lenz Taguchi (2012).  Pedagogisk dokumentation som aktiv agent: introduktion till intra-aktiv pedagogik (Gleerups).

[24] Tusen platåer (Tankekraft, 2015)

[25] Deleuze forskaren Manuel de Landas bok A thousand years of non-linear history (MIT, 1997) gör en liknande historisk sammanflätning av geologi, lingvistik och ekonomi/stadsplanering. Notera titelns referens till A thousand plateaus.

[26] Lenz Taguchi 2012, s. 45 med hänvisning till Barad och Deleuze. Tanken att världen består avett dynamiskt system av relationer mellan ting som saknar essens beskrevs av den buddhistiske filosofen Nagarjuna redan CE 150–250 och förstås av Herakleitos 600 år tidigare.

[27] Lenz Taguchi 2012, s. 8-9.

 

Deleuze på dagis (från Pedagogik och polemik – om barn och förskola)

Här är det första avsnittet om barn och förskola i min bok Pedagogik och polemik.




Deleuze på dagis – del I

 

Hur kan en samtida vildsint fransk filosof bli auktoritet i forskning om svenska förskolor?  Genom tendentiös, ovetenskaplig och trendkänslig ideologi.  Varför? För att trenden inte mött något motstånd utan haft ett helt förskolepedagogiskt- och utbildningsvetenskapligt etablissemang bakom sig.  Hur gick det till? Denna historia är inte skriven men jag har några ledtrådar som förfärar, förskräcker och förundrar mig. Men också roar.

Jag har framför mig en diger och märklig text, Liselott Mariett Olssons doktorsavhandling, Movement and experimentation in young children’s learning från 2009, inspirerad av fransmannen och filosofen Gilles Deleuze och hans kollega psykologen Félix Guattari.

Den är inte oläsbar men näst intill.  Boken innehåller få resultat och observationer av barn i förskolor, men desto mer teoretiska resonemang av en karaktär som närmast skulle kunna kallas enerverande, jobbig, osammanhängande och psykotisk. För att förstå hur denna text kunde leda till en doktorsgrad för Liselott Olsson och tjänst ska jag be läsaren följa med några decennier tillbaks. Vi är inte klara med 1970-talet på länge än.

FÖRHISTORIEN

Vid Lärarhögskolan i Stockholm på 1970-talet fanns dels de traditionella psykologiskt-pedagogiska forskningsinriktningarna, särskilt barn- och utvecklingspsykologisk forskning för förskolan, dels en radikal generation som ville tillämpa samhällsvetenskapliga och utbildningssociologiska paradigm på förskola och skola och gå längre än den progressiva reform- och aktivitetspedagogiken. De senare leddes bland andra av professorn, rektorn och sedermera generaldirektören Ulf P. Lundgren som vid den tiden introducerade läroplansteori, amerikansk utbildningspolitik och mycket annat. Själv kom han från Torsten Huséns och Urban Dahllöfs håll med intressanta resultat från klassrumsobservationer. Alltnog.

Revoltåret 1968 och generationen som föddes på 1940-talet förändrade bilden av svensk skola och pedagogisk forskning. Snabbt in med Marx, tysk och lite dansk socialisationsteori, hermeneutik, fenomenologi, vidare in med fransmännen Pierre Bourdieu och Michel Foucault, de två utbildningsteoretiker som stod sig under 1980-talet på Lärarhögskolan, främst genom Donald Broadys och Mikael Palmes utmärkta forskning utifrån den Bourdieus mer empiriska studier av utbildningskapital i skilda sociala fält. Foucaults svenska lärjungar vid Lärarhögskolan avsatte inte samma självständiga avtryck tyvärr utan bara epigoner.

Under 1990-talet förbyttes forskningen med än mer kontinentalfilosofi men nu inlemmat i brittisk ungdomsforskning, tysk diskursetik, amerikansk cultural studies och en eklektisk postmodernism. Marx och Foucault dög bara som ett första steg, till dem lades Derrida, Levinas och andra sk post-tänkare.  Den nazistiske filosofen Martin Heideggers och antisemitiske litteraturvetaren Paul de Mans roll i detta tänkandes tidiga dekonstruktionshistoria berördes inte. Enklare så.

Först vid millenniets slut, år 2000, lades de mer vildsinta fransmännen Deleuze och Guattari till den kanon som traderats vid lärarutbildningen. Förskoleprofessor Gunilla Dahlberg som tidigare främst använt idéhistorikern Michael Foucault i sina analyser av svensk förskolehistoria och samhällsuppdrag fick då fatt i det ogripbara begreppet rhizome från Deleuze och Guattari. Begreppet har hon och Peter Moss för övrigt översatt till svenska som ”spagettiröra”[1]. Vi återkommer till detta begrepp senare.

Vid denna tid runt år 2000 hade postmodernismen i andra ämnen vid svenska universitet redan haft sin bästa tid, ett knappt decennium senare än den försvunnit utomlands[2]. Icke så inom förskolepedagogikens forskningsområde. Där befanns postmodernismen och poststrukturalismen överleva i ett eget isolat, långt från andra universitetsämnen, men med ett eget praktikområde, Reggio Emilia pedagogiken från Italiens 1960-tal och framåt.  Dahlberg förmådde applicera en mängd begrepp från fransk postmodernism, främst poststrukturalistisk filosofi (dvs Foucault, Derrida, Levinas, Deleuze m fl), på den mycket vagt teoretiskt grundade Reggio Emilia pedagogiken som blomstrande i förskolor i norra Italien och blev en succé i Sverige och i vissa läger utomlands.

Man kan nog med hävda att det två utställningarna, Ett barn har 100 språk och Mer om de 100 språken, om de italienska förskolornas pedagogik i Reggio Emilia vid Moderna Muséet i Stockholm på 1980-talet och introduktionen av konstnärlig postmodernism, grafisk experimentlusta och filosofisk poststrukturalism (tidskrifterna Kris, Res Publica, men även ETC) under samma decennium, gjorde att upprorsandan och vänsterradikalismen från 1968 fick ny kraft[3]. Under 1970-talet hade vänstern visserligen segrat i kultur- och medielivet i Sverige, men den svenska socialdemokratiska 44 år långa makten bröts 1976 med Fälldins borgerliga regering och utomlands valdes de hårdföra anti-kommunisterna Margret Thatcher 1979 och Ronald Reagan 1980.

Marxismen övergick i postmarxism men räddades av denna ny kultur- och psykologiskt inriktade vänster t ex Fredrick Jameson i USA och hans franska kollegor Deleuze, Derrida m fl. Den tyska nymarxistiska Frankfurterskolan spelade viss roll men var betydligt mindre sexig, särskilt sociologen Habermas Theorie des Kommunikativen Handels 1981. Samma år utbröt en fransk-tysk filosofisk strid mellan Habermas och Foucault, där den förre tråkige tysken anklagade den senare frivole fransmannen för naiv anarkism på gränsen till nyliberalism, vilket den senare besvarade med beskyllningar för totalitära tyska förnuftsanspråk. Modernismen är ett ofullbordat projekt hävdade Habermas med referens till sin föregångare Adorno (vederbörligen av-nietzschefierad).

Vänsterns nedgång i samhällsutvecklingen i Sverige kunde alltså brytas och överleva vid Lärarhögskolan, i synnerhet vid inom förskolans forskningsområde, med stöd av vänsterns framgångsrika anti-auktoritära förskolor i Italien och postmarxister från Frankrike.  För pedagogikens del blev detta enligt mitt förmenande bedrövligt eftersom den eventuella empiri som funnits bland mer renläriga marxister under 1970-och 80-talen förbyttes till diskursanalys och interna metavetenskapliga diskussioner med inte sällan psykoanalytiska inslag. Om man utgår från att alla talar var sitt språkspel finns lite intresse för dialog som förebilderna Lyotard och Derrida visade. Även Deleuze och Guattari menade att filosofer inte skulle ägna sig åt att polemisera och besvara varandras påståenden

“. . . philosophers have very little time for discussion. Every philosopher runs away when he or she hears someone say, ‘Let’s discuss this.”[4]

Deleuze själv hatade seminarier med andra filosofer och gick ut när hans kollega filosofen Alain Badiou vid Vincennes universitetet ville diskutera politisk filosofi vid seminarier. Inkommensurabilitet. Stonewalling.  Tjurskallighet.  Guattari var nog tvärtom mer manisk i sin iver men få hängde med i hans disparata associationer mellan insekter, Lacans objet petit a, Marxs despotiska orientalism, spermaflöden och Reimansk geometri.

REGGIO EMILIA PEDAGOGISKT POTPURRI

I Stockholms förorter Skarpnäck, Trångsund, Hammarby, Sundbyberg m fl startade Gunilla Dahlberg och hennes entusiastiska kollegor, Lenz Taguchi bland andra, på 1990-talet forsknings- och utvecklingsprojekt i andan från de fria och barncentrerade metoderna från Italien.  Fantasi och experiment, rörelse och dokumentation av pedagogisk utveckling, var ledorden. Efter tio år i samarbete med Lärarhögskolan hade en mängd bråte av teckningar, dokumentationer, pedagogiska texter och material samlats på hög.  Till dessa kom Liselotte M. Olsson och valde ut ett projekt med en overheadapparat på en småbarnsavdelning i Trångsund. Hon hade inget kriterium för att välja ut just detta men hänvisar till ett fullkomligt irrelevant men stilfullt citat om Gilles Deleuze att under en massa oljud ligger små tysta händelser.

I hennes avhandling Movement and experimentation in young children’s learning (Routeledge, 2009) upptar bilder av barns lek med overheadprojektorn och beskrivningar 20 sidor av bokens 200. 10 % empiri således.  Resten är en redogörelse för Deleuze och Guattaris idéer som visserligen i stort sett är korrekt men inte kan sägas vara vetenskap eller dokumentation utan bara en hagiografi över två vilda fransmäns tankar på sin kammare i allehanda vetenskaper.

Vad som skedde med Dahlbergs handledning av Olsson vet jag förstås inte. Men klart är att Olsson fick material från ett Reggio Emilia inspirerat projekt i en förskola i ett projekt som Dahlberg själv varit del av som upphovskvinna. Olsson skriver sedan en avhandling med teoretisk inspiration från Dahlberg tillämpat på ett projekt startat av Dahlberg som sedan handleder Olssons forskning.  Avhandlingen ges ut som bok i serien Contesting Early Childhood på ansedda Routledge i England med förord av Gunilla Dahlberg. Ett entusiastiskt förord. Visst kan den akademiska världen te sig inskränkt men denna text är osedvanligt ovetenskaplig och att jäv förekommit verkar inte uteslutet. Att Olsson skulle kunna förhålla sig kritiskt till Dahlberg som

1) upphov till hennes beskedliga empiri

2) upphov till hennes teoretiska inspiration

3) till hennes handledning

4) till hennes bokutgivning av avhandlingen – ter sig svårt och därmed inte forskningsetiskt korrekt.

Olsson är dock ingen dum gås utan kan både tänka och skriva, liksom Dahlberg (och även Deleuze och Guattari, men dock inte sedan 1992/1995 som tur är), men att man är intelligent är som alla vet ingen garanti för omdömeslöshet och irrgångar. Och tvärtom som i Johan Henrik Kjellgrens dikt “Man äger ej snille för det man är galen”. Om man hyllar galenskap som dessa fransmän gör kan man förledas tro att de är snillrika nog att undgå sin egen galenskap.

Några ord om Olssons metod. Det finns ingen. Hon skriver lojalt utifrån de franska tänkarna, inte en rad om invändningar som skulle kunna resas. Ibland förekommer anekdoter och beskrivningar av hur Olsson undervisat lärarstudenter utifrån Reggio Emilia pedagogiken eller utifrån något poststrukturalistiskt hon har läst. Hennes förskollärarstudenter är då först frågande, sedan lika entusiastiska som hon. Varför framgår inte och några belägg för vad i hennes undervisning henne studenter gillar ges inte.

Samma sak med förskollärare i Hudddingeförorten Trångsund och i andra förskolor där Olsson och hennes medsystrar bedriver fortbildning och handleder projekt, troligen i samarbete med Reggio Emilia Institutet, som vi kommer återkomma till senare i denna bok. Att Olsson skulle fabricera framgång tror jag inte men det kan inte vara del av en avhandling att berätta att ens studenter gillar ens undervisning. Märkligt handhavande av Umeå universitets betygsnämnd och Dahlbergs handledning.

Nog om bakgrunden. Vad är det då som dessa fransmän gör som är så lockande? Och vilka är de egentligen?

FRANSKA FILOSOFER FÖRFÖRANDE

Om vi tar den andra frågan först. Deleuze var en fransk filosofiprofessor, specialist på filosofihistoria och med en egensinnig tolkning av andra filosofer som fick dem alla att låta likadant, som honom själv.  Deleuze (1925–1995) räknas som föregångare till postmodern filosofi och poststrukturalism i och med sin Nietzschebok 1962. Först när han efterträdde Michel Foucault 1969 vid det vänsterradikala universitetet Vincennes utanför Paris utvecklade han ett eget skrivande och tänkande vid sidan av filosofihistorien. Samma år träffade han den anti-psykiatriske psykologen och vänsteraktivisten Félix Guattari (1930–1992), som vänner hade fört samma honom med.

Guattari var vad vi idag skulle kalla manisk, troligen med någon slags bipolär diagnos eller ADHD och i behov av små dagliga doser ritalin/amfetamin. Han arbetade som psykolog på en klinik, La Borde, under den fritänkande psykiatrikern Jean Oury. Under 1960-talet förvandlades kliniken, liksom andra mentalsjukhus och avdelningar gjorde över västvärlden, t ex psykiatrikern Ronald Laings klinik Kingsley Hall i London. Guattari och hans kollegor blandade sig med patienterna, delade säng med dem, gick sällan upp före lunch (ansågs kapitalistiskt) och följde patienterna i deras sjukdomsprocess, i synnerhet schizofreni och andra psykoser.

Michel Foucaults historiska undersökningar i sin avhandling om vansinnets historia, framforskad i Uppsala 1956–1958, var en del av samma ifrågasättande av begrepp om normalitet och mentalsjukdomar.  Foucault var själv tidvis intagen, begick självmordsförsök, hade ett promiskuöst och ibland våldsamt sexliv med anonyma homosexuella och använde ibland tunga droger.

Likafullt eller just därför hyllades han av revolterande intellektuella och inom vissa politiska och medicinska kretsar. Fängelsekunden och den subversive författaren Jean Genet spelade samma roll som negativ förebild för 1950-talets revolterande fransmän, som JP Sartre, som Foucault gjorde senare i den franska traditionen av poètes maudits (från Sade, Baudelaire över Bataille osv).

Normalitet ifrågasattes, transversalitet (vad nu det var) och upphävande av binära strukturer uppmuntrades, gruppterapi övergick i kollektiva aktioner och individuell psykoanalys, särskilt i Jacques Lacans anda, bekämpades.  Doktorer fick diska och kökspersonal ge behandling. Guattari anordnade ”erotiska kamikaze” – ingrepp för att bryta upp alltför täta parförhållanden, något jag själv stött på vid den danska lärarhögskolan i Tvind och sexkollektivet AAO i Köpenhamn.

Men ibland gick det inte som Guattari tänkt sig. Han övergav sin första hustru för en sjuksköterska och rekommenderade också henne att ligga med patienterna som han ständigt gjorde, vilket hon till sist gick med på vilket fick till följd att maken Guattari blev deprimerad. Han tog dit mimare, maoistiska psykoanalytiker, upprorsmän från Paris, revolutionsgäng, som invaderade kliniken och dess patienter dagligen, särskilt efter 1968.

Guattari lär ha haft en outgrundlig medkänsla med dessa utsatta mentalt sjuka människor, intill gränsen för att riskera sitt eget och andras liv och hälsa. Jag har själv dels arbetat med mentalpatienter, dels haft min mor inskriven så mitt förtroende för Guattaris omstörtande behandlingsmetoder har liten tilltro på mig. Ett projekt för att ge fd mentalpatienter alternativ till institutioner i Uppsala som jag varit engagerat i, föreningen Verkstan som drevs av klientorganisationerna RFHL och RSMH sedan 1970-talet, hade som mål att erbjuda alternativ till sjukhusbehandling med få och ganska förödande resultat. Skulle man ha tag i droger var den ”drogfria” alternativrörelsens hemvist Verkstan utmärkt i Uppsalas innerstad på 1970-talet.

Guattari var aktiv i extremvänstern långt före och som mest runt upproren våren 1968 och agiterade på gatorna, slogs med polis och kastade gatsten som alla andra unga. Han körde sin motorcykel till sin klinik söder om Paris för att hämta upp sina mentalpatienter, i förhoppningen om att den politiska kampen skulle förlösa dem. Serge Gainsbourg beskrev i sången L’année erotique det fria knullandet och ungdomsrevolten.

Just i maj 1968 hade Deleuze sin disputation för doktorsgraden vid Sorbonne som brukligt var då utifrån två studier, en tematisk, Différance et répétition och La problème de l’éxpression de Spinoza. Disputationen fick flytta till ett högre plan pga stenkastning och bråk vid entrén, men Deleuze försvarade elegant sina egensinniga briljanta studier. Han kastade inte sten eller agiterade men talade med studenter och stödde deras kamp på sitt håll.

Först året därpå träffades aktivisten Guattari och akademikern Deleuze och de fann varann ögonblickligen. Guattari började delta i Deleuze seminarier vid det nya universitetet i Vincennesskogen, dit man 1969 hade flyttat alla radikala studenter så de höll sig borta från Sorbonne, Nanterre och de andra elituniversiteten i Paris innerstad och Quartier Latin i synnerhet.

FÖRVIRRANDE FILOSOFISK FORSKNING

1972 publiceras den första volymen av två i Deleuze och Guattaris gemensamma bokprojekt Kapitalism och schizofreni. Boken L’Anti-Œdipe  (Anti-Oidipus) blev en filosofisk bestseller som sålde slut på ett par dagar och räknas allmänt som det teoretiska uttrycket för majrevolten 1968 i Paris. Författarna blev i ett slag filosofins Rolling Stones, vars bästa album för övrigt Exile on Main Street släpptes samma år, 1972.  Språket i deras första verk är extatiskt, fullt av kvicka neologismer, populärkulturella referenser blandat med fackfilosofi och naturvetenskap. Deleuze sade om boken att han skrev den för tonåringar. Antingen fattade man den, eller så inte och slängde bort den. Intellektuella göre sig icke besvär.

Boken är en (svårartat förstoppad/överlaxerad, intellektuell) attack på akademiskt förnuft, psykoanalys, traditionella vänsterpartier- och ideologier, teoretiskt intellekt, en attack på (borgerliga, normala) neurotiker till förmån för (radikala, transversala) psykotiker, schizofrena i synnerhet. Hellre ta en promenad med en schizofren än läsa Marx och Freud. Hellre Nietzsche än Sartre.

Oemotståndligt charmerande att läsa och förförande i sin affirmation av liv, lust, Kaliforniens Summer of love 1967 och Paris Maj 1968. Filosofen och Deleuze översättaren Sven- Olof Wallenstein, som jag träffade ett drygt decennium senare inom Nordiska Sommaruniversitetet (via Ingmar Lemhagen, John Swedenmark m fl), skrev en lärd och spirituell essä i svenska numera nedlagda tidskriften Montage (nr 8–9/1985) som fick mig som filosofidoktorand intresserad av Deleuze filosofi innan jag fick nog av allt deleuzianskt snömos och frasradikalism för något decennium sedan. Men visst låter det fantasieggande. Hör här de första raderna:

”Det arbetar överallt, fungerande smidigt ibland, andra gånger hoppar och hackar. Det andas, det värmer, det äter. Det skiter och knullar. Vilket misstag att ens ha sagt Detet (id). Överallt finns det maskiner- verkliga, inte konstgjorda: maskiner som driver andra maskiner/…/Bröstet är en maskin som producerar mjölk och munnen en maskin som kopplas till. För en anorektiker kan munnen växla mellan flera funktioner, eftersom dess bärare är oklar över om den är en ät-maskin, en anal-maskin, en tal-maskin eller en andnings-maskin. /…/den schizofrene är den allmänna producenten.”

Boken bygger på en analys av det moderna samhället utifrån Nietzsche, Marx och Freud men även en mängd andra intryck från konst, antropologi, historia, naturvetenskap, lingvistik och politik. Begärsproduktion är ett begrepp som sägs osynligt men verkningsfullt genomsyra samhället och oss människor, utan centrum eller essens liksom Foucaults utspridda maktbegrepp bortom stat och institutioner.

Allt är i upplösning och de schizofrena är mest förtryckta, liksom vi andra medborgare i våra borgerliga vanor, familjer, individualism, ägande osv.  De schizofrena har en nyckelposition i och med att de sägs kunna se verkligheten som vore den på ett plan. För den psykotiske finns ingen skillnad mellan ordets ljud i munnen, maten, läpparna och betydelsen av ordet. Allt finns samtidigt. På samma sätt existerar begäret, flyttandes runt till olika begärsmaskiner utifrån noder på en kropp utan organ.  Förvirring som ideal.

Att påstå att man är förvirrad och galen är att kunna beskylla samhället för ens förvirring och instabila mentala tillstånd.  Till sist blir hela världen ett mentalsjukhus skrev de ordagrant i L’Anti-Œdipe i numera nostalgisk 1970-talsanda när rebeller och socialt utstötta kunde skylla all misär på ”systemet” (Kenta & Stoffe), ”De elaka kungarna från Västerlandet” (Nationalteatern), som bara kunde räddas om man fann ”Grundbulten” (författarpseudonymen Kenneth Ahl). Den kliniska definitionen av mentalsjukdom övergavs för social och kulturell institutionalisering som upphov till en förkättrad normalisering (sedan övertagen i svensk förskolepedagogik som motsätter sig allt tal om barns normala utveckling).

Besynnerligt? Ja utan tvivel det mest galna man kan läsa men underhållande. Corps –sans- organes, den organbefriande kroppen, är central och betyder det substrat som ligger under begärsproduktionen. Det är den befriade och befriande substansen, ogripbara virtuella  potentialiteter som kan aktualiseras i möten med andra personer, djur, materia eller begrepp.  Begreppet kroppar-utan-organ kommer från den schizofrene och narkotikaberoende författaren Antoine Artaud som ges hög status hos Deleuze och Guattari, även om begreppet mer har med Bergsons virtuella tid och Nietzsches vilja till makt att göra. I Sverige har Alexander Bard och Jan Söderquist populariserat begreppen begärsmaskiner och kroppar utan organ i sin bok Kroppsmaskinerna och inte minst i Bards popgrupp BwO (Body without Organs).

Staten, familjen, kapitalismen, individualismen, begreppen, vetenskapen, psykoanalysen, sanningssökande, religion – allt förtrycker oss men vi kan inte inse det utan att realisera en slags revolutionär schizoanalys, en aktiv nihilism, ett fritt begär som producerar begär som något positivt istället för begär som en brist på något. Under gatstenarna finns sandstranden (Sous les pavés, la plage ropade de revolterande studenterna 1968 i Paris). Ekot ljöd från poeten och opiatmissbrukaren Charles Baudelaires stridsrop  från 1884– Enivrez vous ! (”Berusa er! På vin, poesi, dygder, vad som helst men berusa er!”) och från den tyske sexualrevolutionären Wilhelm Reich idéer om fascism, repression och sexualitet under 1930-talet[5].

1975 far Deleuze och Guattari till New York för att tillsammans med Foucault, Barthes m fl delta i vad som då kallades ”French Theory”, marknadsfört via tidskrifterna Yale French Review och Semiotext (e) (senare omdöpt till postmodernism av den amerikanske litteraturvetaren Fredrick Jameson et al när JF Lyotards kanadensiska studie av informationssamhället publicerades 1979, La Condition postmoderne)[6].

På Chelsea Hotell besåg Deleuze och Guattari glatt de droger som fanns på det beryktade rockstjärnehotellet. Drogbruk av radikala artister var hotellets tradition sedan Andy Warhol och protopunkgruppen Velvet Undergrounds femme fatale, heroinisten, fotomodellen och chanteusen Nico, hade gjort hotellet berömt 1967 med sin dekadenta sång om de knarkande konstnärliga överklassflickorna där, dessa tragiska ”Chelsea Girls” (Edie Sedgwick, Valerie Solanas).

Deleuze hade redan i sin doktorsavhandling 1968 nämnt att psykotropiska droger kunde utvidga medvetandet och skojat om LSD och opium i en recension.  Droger skulle vara ledtecken i studenternas tolkning av begärsflöden och maskinella sammankopplingar, även om Deleuze och Guattari själv inte ansåg att de stödde eller uppmuntrade droger[7]. Universitetet i Vincennes där Deleuze var professor 1969 – 1987 fick stängas pga ohyra och sabotage 1980 och flyttas till förorten Saint-Dénis. Mina Parisbekanta som besökt Vincennes under 1970-talet berättade om decimeterhöga sopor, knarkare och alkoholister som sov i föreläsningssalarna (ingen avvisades) och totalt materiellt förfall.  Akademiskt var Vincennes en katastrof. Filosofen, maoisten och psykoanalytikern Judith Miller, den berömde franske analytikern Jacques Lacans dotter för övrigt, delade ut examina på bussen till folk hon träffade med konsekvenser för den filosofiinstitution där hon och Deleuze verkade.

I New York på 1970-talet snackade man inte utan praktiserade dessa upprorstankar. Guide för fransmännen var fransmannen och New Yorks egen underground legend Sylvère Lotringer, som tagit dit Guattari, Deleuze inklusive hans favoritstudent och älskarinna Claire Parnet, för att visa upp stadens hippa och dekadenta kultur och subversiva organisation tillsammans med folk som William Burroughs, Frank Zappa, Tim O ’Leary, Ronald Laing, Kathy Acker, Patti Smith, John Cage m fl amerikanska undergroundkonstnärer, anti-psykiatriker,  psykadeliker, hippies,  gay aktivister och svarta pantrar.

Michel Foucault som också deltog fick ytterligare intryck till sina sexualhistoriska böcker och inspiration till sin homosexuella och sado-masochistiska läggning, som ledde till hans död i aids 1984 efter alltför många anonyma besök i San Franciscos bastuklubbar tidigt 1980-tal[8].

Liksom Deleuze hade Foucault skrivit beundrande om 1800-talslibertinerna och de perversa föregångarna Marquis de Sade och Leopold von Sacher-Masoch, och likt hans dito poststrukturalistiska och litteräre professorskollega vid ansedda Collège de France i Paris, semiotikern Roland Barthes, föredrog han smala arabiska pojkstjärtar som de fann under sina resor i Nordafrika (liksom Deleuzes litterära hjälte, beatförfattaren och heroinisten William Burroughs).

Den franska traditionen av snobbiga snuskhumrar som ursäktar sina beklagliga och brottsliga beteenden, som proto-postmodernisten och erotomanen George Bataille, upprätthölls av Foucault, Deleuze et consortes under 1960-talet och framåt, ofta kryddat med politiska och psykiatriska ursäkter.  Deleuze analyser av den förpubertala flickan Alice i Lewis Carrolls Alice i Underlandet visar på hans unkna men dock teoretiska intresse för småflickor, pedofili och perversioner. Ingen av herrarna var några bra förebilder för svensk förskola, vare sig i teori eller praktik, även om de svenska pedagogerna Gunilla Dahlberg, Hillevi Lenz Taguchi och Liselott Olsson tycks tro det.

I New York skriver Deleuze och Guattari om ett nytt filosofiskt begrepp, rhizome, som blir en bok året därpå, 1976 och som behandlar den botaniska termen rhizome för luftrötter, rotsystem som fortsätter när trädet försvunnit fast inom allt annat än strikt biologi. Hos fransmännen blir begreppet ett verktyg för att tänka bortom hierarkier, bort från rot/träd tänkande till ett utspritt transversalt horisontellt och schizofrent tänkande.

Allt kan sättas samman och naturen visar på sammansättningar mellan t ex en orkidé och en slända, vars funktioner fungerar tillsammans trots de finns i skilda botaniska världar. I kulturen kan sammankopplingar göras mellan allt möjligt liksom i informationstekniken, där internet är det bästa exemplet. Intermezzo, mellanrum, utan början och slut, nomadism. Det finns dock inga kriterier på vad ett rhizome är, utan det är bara något oväntat som sker, ett brott mot det förväntade. Ingen etisk eller politisk riktning, bara liv som bryter fram, liksom kraften i de flygmaskiner och krigshandlingar den livsbejakande futuristpoeten och fascisten Marinetti beundrade vid 1910-talet och senare i Mussolinis Italien. Eller som en snäll veganbaserad spagettiröra, serverad av pedagogiskt lyssnande Reggio Emilia entusiaster.

Några unga franska filosofer hade fått nog av begärsfilosofin redan 1977, när Les Noveaux philosophes, främst André Glucksman och Bernard Henri- Lévy, pekade på de mest bisarra och omoraliska dragen, vilket gjorde intryck i Frankrike, där Deleuze och Guattari filosofiska schamanism skrattats öppet åt sedan dess och inte alls tas på samma allvar som bland pedagoger i Sverige[9].

1980 kom det andra verket i Deleuze och Guattaris projekt Kapitalism och schizofreni, Mille plateaux. Den boken är än mer oläsbar än den förra, mindre kritisk och mer konstruktiv (eller vad man ska säga).  Än fler nya och kanske frigörande begrepp införs, t ex flygande anus, snabba vaginor, immanensplan, men också anarkistiska begrepp som machines de guerres (krigsmaskiner) som står i opposition till staten och dess statsapparater (Althussers begrepp). Men att tala om krigsmaskiner under europeiskt 1970-tal är inte oskyldigt, även om Deleuze och Guattari försökte säga att deras anarkiska krigsmaskin var bara teoretisk och kunde snarare jämföras med deras (proto-fascistiske) hjälte Nietzsches aforismer.

I praktiken fanns under 1970-talet en revolutionär stadsgerilla i flera europeiska länder, främst vänsterterroristerna i Baader-Meinhof gruppen (RAF, Röda Arméfraktionen) i Västtyskland och Brigate Rossi (Röda Brigaderna) i Italien. Naturligtvis visste studenterna att deras professor Deleuze och hans lätt psykotiske kollega Guattari talade om väpnat motstånd mot staten och kapitalet. Dessa osnygga långhåriga medelålders akademiker lät studenterna sitta med vid sina seminariebord, bli duade medan de rökte oupphörligen (Deleuze hade bara en lunga sedan 1969 men kedjerökte ändå) och pratade maniskt om sina märkliga rebelliska idéer. Förbryllande charmerande kan tyckas men oskyldigt var det inte.

BEVÄPNAD VÄNSTER

1977 skrev Deleuze under en petition till förmån för frigivande av Baader-Meinhof gruppens advokat med särskild referens till den västtyska statsrepressionen som terroristerna utsattes för Michel Foucault tog då avstånd från Deleuze vilket hedrar honom, även om hans glorifiering i 15 texter av ayatollah Khomenis våldsregim i Iran 1979 fortfarande solkar bilden. Guattari var som vanligt mer aktiv på gatan och for till Italien 1977 för att göra slag i sak med de autonoma husockupanterna och stadshippies som närt kretsarna runt de Röda Brigaderna.

Hans terroriskontakter tog han aldrig avstånd från under hela sitt liv, utan lät dem bo hos sig (som terroristprofessorn Antonio Negri), men höll visst avstånd. Klart är att Deleuze och Guattari är ett intellektuellt och anarkistiskt kraftfält mot stat, vetenskap, marknad, familjeliv, socialisation, normalitet och förnuft. De vill accelerera de nedbrytande krafterna i västvärlden i en vad de benämner de-territorialisering, så att fria krafter kan uppstå och enas mot förtrycket.

Röda Arméfraktionens Andreas Baader och Ulrike Meinhof kunde inte sagt det enklare: bryt ned makten så uppstår upproret! Men istället valdes center- och högerregeringar i Frankrike efter socialisten Mitterrands fall i början av 1980talet, samtidigt som Deleuze gick över till estetik och Guattari deppade över den mer nyliberala politiska situationen med sin andra hustru, heroinisten Joséphine. Hon ruinerade dock hans ekonomi så han förlorade sitt sommarhus och sin Parislägenhet, låg med andra män och förbjöd honom att träffa hans tre barn sedan tidigare äktenskap.

1992 dog Guattari av en hjärtattack och 1995 var det Deleuze tur att gå ur tiden genom att kasta sig ut från sitt fönster på tredje våningen, trött på att bli fastkedjad vid en syrgastub för resten av sitt liv. I kärestan Claire Parnets filmade intervjuserie L’ABC-daire de Gilles Deleuze från 1988 är han vid relativt god vigör men blev sedan sjukare. Mycket whiskey och cigaretter bidrog till hans fall, liksom det brutit ned tidigare delar av hans liv.

Deras visioner om nomadiska intensiteter, sammankopplingar och kroppar fria från förtryck har mer relevans idag för en hyperliberal ekonomi, ett virtuellt informationsflöde och affektiva sensationer. Kapitalismen har kanske blivit schizofren som de sade, men därmed än mer oslagbar i sina mer flexibla och utsträckta funktioner.  Deleuze och Guattari (och deras nutida efterföljare och försvarare av vänsterterrorism, Hardt och Negri[10]) hade alltså i en mening rätt i sin bisarra analys av den postmoderna kapitalismen och det franska samhället i synnerhet. 1968 blev extra revolutionärt i ett dogmatiskt hierarkiskt samhälle som Frankrike.

I Sverige satt Olof Palme året innan i filmen Jag är Nyfiken Gul och pratade ledigt med den frigjorda frågvisa bimbon rollfiguren ”Lena Nyman”, spelad av den utmärkta skådespelaren med samma namn.  Börje Ahlstedts kuk visades några klipp senare efter att ecklesiastikminister Palme uttalat sig om reformbehov i det starka välfärdssamhället.

Först i slutet av 1970-talet, precis när Deleuze och Guattari är som mest öppna i sitt stöd för vänsterns politiska våld, briserar Ebba Grön i låtarna ”Ja vi vill, vi ska beväpna oss” och ”Skjut en snut!”. En sidokommentar är att det svenska punkbandets namn är det kodord SÄPO hade när de begav sig ut för att gripa de västtyska terroristerna Norbert Kröcher m fl som planerat kidnappa arbetsmarknadsminister Anna-Greta Leijon 1977. Även om politiskt våld skulle återkomma i Sverige som under kravallerna i Göteborg 2000 så var staten snarare allierad med vänsterinriktade reformvänner av förskola, skola och pedagogisk forskning. Något som Reggio Emilia och deras forskare Dahlberg, Lenz Taguchi, Olsson fl dragit nytta av. Därmed blir det kraftfulla upproret hos Deleuze och Guattari inte särskilt relevant i Sverige, vilket dessa svenska lärjungar inte alltid insett.

Vad som möjligen ändå kan oroa en sentida betraktare av 1970-talets barnomsorg och familjeliv var den dåvarande svenska tidsandan som naivt bejakade barns sexualitet vilket i sin tur Deleuze och Guattari inte verkar vilja begränsa nämnvärt. 1976 års Sexualbrottsutredning (SOU 1976:9) som tillsattes av bordellkunden och den dåvarande socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijer ville avskaffa förbud mot incest, sänka laglig ålder för pedofili till 10 år och åldern för sex mellan vuxen i överordnad ställning som lärare t ex till 14 år.

Fransmännens vilda begär som inte vill ha några gränser hade alltså sina statliga motsvarigheter i Sverige och erbjöd inte något skydd alls mot vuxna som likt Geijer ville försvara övergrepp på barn. Maria-Pia Boëthius, Kristdemokraterna och kvinnorörelsen räddade dock barnen 1976 undan kåta professorer, snurriga aktivister, mentalpatienter på drift och ministrar och deras pedagogiskt filosofiska anhang till vilka tyvärr måste räknas Deleuze, Foucault, och Guattari. De sk ”knullkojor” och sexlekar bland jämnåriga som fanns i de förskolor som åtminstone jag hörde talas om 1979 när jag gjorde vapenfri tjänst vid förskola i Uppsala var nog ganska beskedliga och bör inte uppröra oss idag, snarare tvärtom. Men att bortse från vuxnas ansvar och släppa fram alla slags sexuella uttryck i och mellan alla åldrar är inte eftersträvansvärt, vilket Deleuze och Guattari verkar hävda, eller åtminstone inte alls vill stoppa.

FÖRSKOLEPEDAGOGISK FORSKNING SOM BEGÄRSPRODUKTION

Om vi nu återvänder till Stockholms förskolor där Liselott Mariett Olssons forskning utspelar sig så finner vi i hennes bok ett okritiskt bejakande av de vildsinta fransmännens visioner av upplösta gränser, experiment, ifrågasättande och kreativa lust. Hennes avhandling Movement and experimentation in young children’s learning börjar med hennes upplevelse av att lära sig surfa på havsvågor och hur denna taktila känsla och begreppsliga intryck kan liknas vid hur ett litet barn lär sig gå.

Liksom fransmännen ser hon sammankopplingar av skilda element som bevis på alltings enhet, men hon liksom dem ger inga belägg för dessa tankar och resultat. Bara fantasier. Hela boken är alltså vad hon anser fransmännens tankar skulle kunna förklara och utveckla i svensk förskola, vilket visst kan beskrivas men knappast utgöra en avhandling.  Att spekulera om teoretiska begrepp på 180 sidor utan minsta belägg eller kritik ter sig absurt och bör inte ges en doktorsgrad[11].

Rörelse och experiment är allt i barnens värld på förskolan, målet inget. Kroppars kontakt med världen. Det gäller att övervinna alla hinder för att utveckla barnens potentialiteter. Stil är av högsta vikt och intresse. Det inre är ointressant liksom allt tal om utvecklingspsykologi och stegvist lärande. Det finns inga stadier i barns utveckling då allt sådant tal är förtryckande. Samma idéer hade Guattari apropå Freud och Lacan. Strukturer är av ondo. Bättre med små partiella objekt, begärsmaskiner, flöden. Samma ovilja att diskutera psykologi och individers utveckling finns hos Olsson, även om inga bevis ges.

Ett flöde av intryck och experiment ska härska på förskolan. Barnens lärande och subjektivitet är centrala utifrån deras utmaningar och inlåsningar. Vad som kan frigöra kraft, liv, förändring i förskolor och barn uppmuntras skriver hon i en berusande känsla av vitalitet och affirmation. Men hon vill inte ha en pedagogik där allt går, en total frihet. Hur man ska skilja det goda från det dåliga bland hennes bejakanden framgår dock inte.

Hon kunde här ha använt sig av medicinaren och barnpsykologen Daniel Sterns begrepp vitalitetsformer eller hans tidigare begrepp om barns utveckling, men eftersom hon skyr normalisering, utvecklingspsykologi, medicinsk vetenskap och socialisering går det inte. Istället gör hon som sin handledare och välgörare professor Gunilla Dahlberg och vänder sig mot att barnet ska följa någon förutgiven natur, bli infångad som en ensam individ och som mottagare och reproducent av kultur, identitet och kunskap. Att växa upp och bli en tråkig vuxen. Istället ska barnen experimentera sig fram, dokumenterade av följsamma förskollärare, eller än hellre, atelieristas utbildade mot betald faktura hos Reggio Emilia i Italien (bäst) eller vid AB Reggio Emilia Institutet i Konradsbergsparken i Stockholm (näst bäst).

Olsson inser att den poststrukturalistiska filosofin från Deleuze och Guattari också kan användas för att beskriva den postmoderna kapitalismen med dess nya övervakningsmetoder, vilja att göra alla från barn till vuxna till flexibla anpassade löntagare, ständigt stadda i förändring liksom den nomadiske schizofrene revolutionären. Vad skiljer då hennes och deras radikala version om det kompetenta barnet från kapitalismens anpassade version av detta kompetenta barnet? Om Reggio Emilia lyckas forma frigjorda barn i förskolan som sedan utvecklas till fria löntagare, har man misslyckas då ?

Vi bör komma ihåg att Reggio Emilia pedagogiken är del av de italienska socialistiska och kommunistiska partiernas strävan att vaccinera barnen redan vid unga år från att lyda som man gjort under fascismen under 1920-talet till 1945.  I likhet med opposition till franska auktoritära traditioner blev reaktionen i Italien våldsam. Under ett år, 1968, skedde ett uppror i Frankrike som i Italien motsvarades av ett decennium av vänsterextrem revolt och högerns våldsamma motreaktioner, 1969 – 1977.

Reggio Emilia pedagogiken är naturligtvis inte våldsam men den delar samma kollektivistiska vision och anti-auktoritära drag som vänstern har i Sydeuropa. I svensk välfärdspolitik blir denna vision omformad i förskolan först som dialogpedagogik under 1970-talet (den rosa pedagogiken, mer om den senare), sedan just Reggio Emilia pedagogikens bejakande av barnens egna utforskande, deras experiment och lust att blanda samman kategorier.

 

AVSLUTNING

Med Deleuze och Guattari sker alltså en teoretisk, och kanske också en praktisk, acceleration av den milda Reggio Emilia pedagogikens visioner om kollektivism, frihet, opposition och krafter.  Olsson finner tre moment som hon vill understryka i sin bok:

  1. Mera rörelse, experiment, fantasi, äventyr (lignes de fuites, flyktlinjer, centralt begrepp hos Deleuze och Guattaris bok Mille plateaux). Bort från positioneringar och tämjande av barn.
  2. Ett öppet relationellt fält med vuxna och barn tillsammans. Inte fokus på kritik av det bestående, men för att skapa händelser. Nedvärdering av medvetande, öppenhet för det oväntade, intressanta, nya.
  3. Bort från dualism, kollektivt lärande, öppenhet. Sammanfogningar (assemblage). Hybridiseringar. Mellanrum.

Detta kan låta bra men för att små barn ska fungera måste även deras behov av mat, sömn och vila tillgodoses. Det är dock inte aktuellt för Olsson som skriver på sid 55 att

“this seems to work well with the preschools that more and more try not to bother about children’s needs”.

Förskolan bör alltså göra sig av med hänsyn till barns behov och komma bort från allt som kan leda till normalisering och socialisering.

För mig blir detta okänsligt, inte alls barnvänligt och inte något att uppmuntra. Jag vet att Reggio Emilia pedagoger ofta försvarar sig med att de inte vill ta bort något som behandlar omsorg och behov, t ex blöjbyten, mattider, vilopauser, utan bara lägga till pedagogisk dokumentation och lyssnandets pedagogik men det håller inte alltid.

Som Sara Folkmans magisteruppsats från 2011 visar så bortser ofta och konsekvent förskollärare med Reggio Emilia pedagogisk inriktning från barnens omsorgsbehov och ovilja att alltid vara lärande och kompetenta. Framgången med Reggio Emilia handlar om att förtiga detta och hela tiden inte prata om barn som ledsna, jobbiga, ovilliga och i behov av tröst och vuxna.

Som forskning är Liselott Mariett Olssons avhandling befängd i sitt okritiska upplägg, teoritungt referat och med ytterst minimal empiri. Hon avvisar alla andra vetenskapliga undersökningar av vad vuxna och barn lär sig, uppfattar eller hur de kan förstås på andra sätt än just de perspektiv som de lika befängda fransmännen Deleuze och Guattari föreslår. Inte någonstans finns minsta tillstymmelse till kritik av dem.

Istället användas deras märkliga begrepp helt okritiskt, t ex om ett så kallat immanensplan som ska vara ett slags tankens självskapande plan (och hur detta ska undvika självreferens framgår inte, snarare är det plan sprunget ur deras fantasier, dvs tankefoster).

Hon skriver öppet att metoder bör avvisas liksom strävan efter kunskap och lösningar till förmån för kulturer, lärprocesser, problem. Vi bör vidare ändra våra vetenskapliga kriterier för sant och falskt till det Intressanta, Häpnadsväckande, Viktiga. Liselott Mariett Olsson blir därmed den första av flera svenska kvinnliga pedagoger inom förskolan som förförts av den flödande franska nebulösa prosan.

Efter henne kom avhandlingar av Ulla Lind, Anna Palmer, Karin Hultman och fler liknande irrelevanta och okritiska studier är på väg under ledning av Hillevi Lenz Taguchi som tog över Gunilla Dahlbergs professur vid Stockholms universitet i april 2013.

Olssons avhandling är alltså inte en vetenskaplig studie utan en redogörelse av en enskild individs förförelse av några oklara och politiskt tveksamma franska tänkare, vars genomgångar av andra vetenskapsområden lämnar mycket övrigt att önska (se Sokal & Bricmont). Men vi kan ändå läsa den för att inspireras av ett nytt och ganska underhållande perspektiv på samhället, naturen och människan. Liksom astrologin kan ge oss en idé om varför vi beter oss som vi gör styrs vi av planeter och stjärnor, kan dessa fantasirika men galna fransmän visa oss några konster och trick som kan roa oss en stund. Men sedan växer vi upp liksom våra barn. Som tur är.

Om vi igen tar upp Gilles Deleuze, Félix Guattari, Michael Foucault och Antonio Negri så är alltså mina huvudinvändningar mot dem i första hand att deras hållningar är moraliskt och politiskt felaktiga. Visserligen har de till stora delar även fel rent akademiskt, dvs. filosofiskt, politiskt, idéhistoriskt, men om vi bortser från dessa interna akademiska skolstrider så kvarstår deras gränsöverskridande i form av romantiserande av våld och mentalsjukdomar, och befrämjande av en ohämmad sex- och drogkultur.

Att bygga upp pedagogik för små barn där förebilderna beter sig värre än struliga tonåringar är knappast förebildligt. Även om Deleuze familjeliv nog var det mest stillsamma i gänget, och hans officiella älskarinna Claire Parnet inget problem i franska sammanhang, medverkade hans undervisning och hans verk med Guattari till ett experimenterande med politiskt våld, mentala problem, droger och ovarsam sexualitet. Intellektuella hippies med akademiska titlar är inte vad svensk förskola behöver, snarare tvärtom.

Själva varnade särskilt Deleuze sina studenter för att experimentera för mycket, men när väl de läst hans och Guattaris böcker var anden ute ur flaskan tillsammans med drogromantikerna Castaneda och Artaud, beatgenerationen och alla upprorsmän vi kan tänka oss. Inklusive Spinoza, Nietzsche och Bergson.

Deleuze hade en annan sida, mer absurt humoristisk och skrev en text om Heidegger och patafysik, de inbillade lösningarnas vetenskap som proto-surrealisten Alfred Jarry hade skapat i 1920-talets dekadenta Paris. Hela Deleuze författarskap är som jag hävdat tidigare mer i linje med konstnärlig modernism som dadaism, surrealism, konkretism och motsvaras i vårt land snarare av lärda och smått galna, äventyrliga esteter som Torsten Ekbom, Claes Hylinger, Leif Nylén, Bruno K. Öijer.  De är alla intressanta men inte vetenskapsmän.  De skulle säkert bidra till att utveckla förskolors konstbegrepp och dela Reggio Emilia pedagogikens vision, men i betydligt mindre akademiska sammanhang och mer experimentellt konstnärliga.

Det finns gott om charlataner i vetenskapshistorien. Foucault själv skrev om den ockulte medicinaren Paracelsus som på 1500-talet trodde att formen på vissa blad visade vilka sjukdomar de kunde bota eftersom vissa organ hade samma form, utifrån sin tids hermetik. Vi nordbor har oftast förstått att irrläror kan bedra oss om vi inte aktar oss, men ibland har vi bländats av snillen från sydligare breddgrader.

Den danske 1700-talsdramatikern Ludvig Holberg visar sådan intelligenssnobbism in sin komedi om den förläste drängen Erasmus Montanus. Inte olikt i stil med dagens magiska kvantfysik som fysikcharlatanen Karen Barad företräder eller den retoriska postmodernismen hos Derrida, Foucault, Deleuze och Guattari, så omvandlar Montanus sin mor till sten med illa tänkta syllogismer som denna:

”En sten kan ikke flyve. Mor lille kan ikke flyve. Ergo er mor lille en sten!”

I Stockholm vid samma tid, 1787, skrev vår egen skald Johan Henrik Kjellgren i sin dikt ”Man äger ej snille för det man är galen” om sin tids maniska begärsfilosofer och rasande rhizomatiker – dessa magnetisörer, alkemister, kabbalister:

”I, narrar utan smak, som Gudarasande
Tron eder stora bli med stora Skalders brister!
I, narrar utan vett i Vettenskaperne:
O Swedenborgare! O Rosencreutzare!
O Drömmars tydare! O Skatters sökare!
Nummer-puncterare, Magnetiserare,
Physionom- Alchem- Caball- och Harmonister!

Er slutsats är förvänd. – En klok kan galen bli;
Den snille är i et, kan vurma i et annat:
Men tro at Snillets höjd är höjd af raseri,
Se deri, mina barn, bedran I er förbannadt.”

 

 

 

 

Källor:

Alexander Bard, & Jan  Söderqvist (2009).  Kroppsmaskinerna: manual till den moderna människan. Stocksund: Hydra

 Gunilla Dahlberg, nr 2/ 2003. Locus. Barn-och ungdomsvetenskapliga institutionen, Lärarhögskolan i Stockholm

 François Dosse (2007) Gilles Deleuze et Félix Guattari: biographie croisée. Paris: Découverte

 Sara Folkman (2011) Forskande, kompetent och nyfiken – om en dold läroplan i förskolan : Reggio Emiliapedagogiken som normerande makt och styrning. Magisteruppsats vid Barn-och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet

Liselott Mariett Olsson (2009), Movement and Experimentation in Young Children’s Learning. Deleuze and Guattari in early childhood education. London: Routledge. Avhandling i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet 2008.

Alan D. Sokal & Jean Bricmont (1998).  Fashionable nonsense: postmodern intellectuals’ abuse of science . New York: Picador

 Daniel N. Stern (2010) Forms of vitality: exploring dynamic experience in psychology, the arts, psychotherapy, and development. Oxford: Oxford University Press

 

[1] Gunilla Dahlberg, & Peter  Moss, (2005).  Ethics and politics in early childhood education  (Routledge)

 

[2] Stanley Rosen Hermenutics as politics (London, 1987), Terry Eagleton The illusions of postmodernism (Cambridge, 1996.) och Sharon Riders filosofiavhandling vid Uppsala universitet, Avoiding the subject (Stockholm, 1998), mer om hennes kritik senare.

[3] För en samtida beskrivning av 1980-talsvänsterns nya estetik och politiska generationsväxlingar, se  Donald Broady ”Klädda i svart som föräldralösa”, Ord & Bild, vol. XCIII: 4 (1984) och Donald Broady & Mikael Palmes analys av den litterära postmodernismens inträde, också från 1984 och omtryckt i  Kulturens fält (red. D. Broady) (Göteborg, 1998).

[4] Deleuze och Guattari, What is philosophy?  (Verso, 1994 [1991]) s. 46

[5] Vår egen barnläkarrebell Gustav Jonsson, Skå-Gustav, träffade och tog starka intryck av Wilhelm Reich i Malmö 1933. Exil-tysken Reich är en länk som förbinder experimentella amerikanska författare som Burroughs, Mailer, Ginsberg, Miller m fl med de franska sexual- och kulturrevolutionärerna Bataille, Guattari, Foucault m fl.

[6] Denna ompaketering och marknadsföring av det rebelliska franska tänkandet (aldrig någonsin kallat ”post-strukturalism” i Frankrike vid den tiden) som dött ut i Paris vid 1980, skedde i USA och återkom till Europa som konstnärlig postmodernism och filosofisk poststrukturalism. Se F. Cusset, French theory: how Foucault, Derrida, Deleuze, & Co. transformed the intellectual life of the United States  (Minneapolis, 2008). Efter några decennier växlade trenderna, men bland pedagogerna vid Lärarhögskolan och Stockholms universitet märktes inget.

 

[7] När jag besökte en Deleuzekonferens vid Warwick universitetet i England 1997 berättade studenterna där att deras lärare, Deleuzeforskaren Nick Land, föreläste mycket bättre på amfetamin och beklagade att han inte tänt på till konferensen som brukligt var och var på topp. Den mexikanske Deleuzeforskaren Manuel de Landa, refererad kort i Olssons avhandling, berättar att han flyttade till New York på 1970-talet för att testa nya mer intressanta droger. 

Många av de italienska autonoma aktivister som hyllade Guattari  1977 med orden ”Ned med Oidipus, leve Deleuze och Guattari!” gick ned sig i heroinmissbruk, liksom punkrörelsen gjorde samtidigt i England och ett decennium åter i Italien, aktivister i ockupationscentra Centri Sociali, som går tillbaka till 1970talets autonoma anarkister och terroristprofessorn Negri (hyllad av Deleuze  och Guattari etc.), Vare sig tänkandet hos Deleuze och Guattari kan anses hylla droger eller inte, så uppfattade studenterna det så och det fanns inget som hindrade dem att göra det. Inga spärrar att experimentera med sin subjektivitet och andras inklusive barn och unga.  De verkligen deleuzeo-guattari lärjungarna är kanske de populära vilda rockikonerna och heroinisterna Lou Reed och Keith Richards. Själv föredrog Deleuze dock musik av Bach, Boulez och sångerska Edith Piaf. Konstmusikern Richard Pinhas som bodde hemma hos honom på slutet fick honom att recitera Nietzsche och Spinoza till hans experimentella fusionjazz, se http://www.webdeleuze.com/ .

[8] Själv deltog jag i gatuparad vid Castro Street Fair. S.F.,  1979.

[9]  Själv surade Deleuze över att ha blivit kritiserad av yngre uppstickare som Henri-Lévy, se Editions des Minuit, Supplément au n°24, mai 1977.

1990 deltog jag i en filosofikonferens i Paris och nämnde deras kollega Gilles Deleuze varpå de franska värdarna log och kallade hans tänkande likt de sibiriska schamanernas vrål och maniska hyperventileringar. I Sverige tas Deleuze på stort allvar vid Södertörns Högskola, särskilt filosofi, och inom vissa ämnen vid andra universitet/högskolor, dock inte filosofi. Möjligen kan man referera till hans filosofihistoriska verk före 1969 och efter 1981, dvs vissa verk utan Guattaris beklagliga inflytande. Internationellt finns Deleuze – kretsar i England och USA men ingen filosof värd namnet tar hans tankar på särskilt stort allvar.

[10] Även om den allmänna uppfattningen, t ex i Sverige av Spindler, Stefan Jonsson, kretsen runt tidskriften Glänta och utgivarna (Tankekraft, Fronesis, Vertigo) av Imperiet och Multituden, är att Hardt och Negri tolkning  av och lojalitet till Deleuze och Guattari stämmer, finns avvikande analys i Nicholas Tampios Assemblages and the Multitude : Deleuze, Hardt, Negri, and the Postmodern Left , European Journal of Political Theory vol. 8: 3 (2009 ), som menar att i synnerhet Deleuze var emot Negris leninism och för en slags liberal demokratiuppfattning. 

[11] Dock godkändes hennes avhandling av professor Daniel Kállos i Umeå 2008, som själv tidigare 1978 hade kritiserat den ”rosa” dialogpedagogiken som i allt påminner om Olssons avhandling. Se följande kapitel om Den rosa pedagogen.

Bokrelease 20 juni: Pedagogik och polemik

 

Min sjunde bok är ett kompendium på drygt 40 texter jag skrivit om skola, barn och unga, pedagogik,  historia, utbildning i Indien, lärarutbildning, förskola med mera sedan 1983.

En del finns på denna blogg, i utdrag eller på nätet här och här. Utkast till hela boken här. Beställ boken i tryck av mig direkt eller köp via Amazon, Adlibris eller Bokus.

Tisdagen den 20 juni kl 17 är alla välkomna till Pressklubbens sal en trappa ned i valvet för en release. Ni kan köpa något att dricka eller tugga på i baren.

Pressklubben finns på Vasagatan 50, 5 min promenad från Stockholms Centralstation, vägg i vägg med Duvels Café.

Ingen anmälan behövs men se på Facebook eventet om ni vill.

Fritt Forum i Uppsala 1992 – ett fritt folkbildningsförsök

03061312

När jag letade bland mina gamla tidningsklipp och texter så hittade jag mitt examensarbete från Folkhögskollärarlinjen i Linköping 1992. Det gick ut på att arrangera och utvärdera ett antal fria samtal vid Uppsala Stadsbibliotek som jag höll i. Inte helt olikt mitt nya initiativ idag, Fri Folkbildning.

Men jag var redan då rätt megalomanisk och hade planer på att starta något i stil med Södertörns Högskola eller Arenagruppen.  Se sist i denna post för mitt förslag på ett nytt folkbildningsinstitut drivet av fackföreningar och folkrörelser. Intressant att jag ändå har samma bildningsambitioner idag som då, och idag mer folkliga än då Idag vill jag ju starta en Sverigevänlig folkrörelse och gärna leda en ny folkhögskola, eller varför inte ny högskola.

Denna uppsats och ett 40-tal texter om pedagogik och skola kommer jag sammanställa till en stor klippbok kallad Pedagogik och polemik som förhoppningsvis kommer ut denna höst 2016.

Håll till godo, gott folk!

/Jan Sjunnesson, examinerad folkhögskollärare och folkbildare

 

– – – – –

 

Fritt Forum, ett offentligt diskussionsforum i  Uppsala hösten 1992 –

examensarbete vid Folkhögskollärarlinjen, Linköpings universitet

 

INLEDNING

Fritt Forum är ett försök att utveckla folkbildningen, att demokratisera lokal och nationell politisk debatt och att omforma föreläsningstraditionen i Uppsala. Tanken är att samla åhörare kring ett ämne, få någon kunnig och engagerad person att inleda ett samtal för att sedan låta diskussionen löpa fritt. Det är direkt inte fråga om föredrag utan mer öppna diskussioner kring aktuella teman i Uppsala, Sverige eller världen. Dessa möten har jag alltså realiserat i form av regelbundna öppna offentliga samtal på lördagar i Uppsala denna höst (se bilagor 1-2  för presentation) och försöker i detta examensarbete att något beskriva och utvärdera verksamheten.

Syftet med mötena är att samla deltagare runt aktuella ämnen för att de ska kunna komma till tals utanför massmedia, universitetet och organisationer. Ett folkligt deltagande i så måtto att alla med intresse för samtidsdebatt är välkomna. Perspektivet ska komma underifrån för att människor ska komma till sin rätt utan makthavares, läromästares eller massmedias vakande blickar. En god förebild för Fritt Forum tycks de nutida tyska ”Medborgar-hearings” vara, men eftersom jag bara fått dem mig refererade kan jag inte här jämföra de båda initiativen.

Politiskt sett är Fritt Forum en konkret bild av det ”civila samhället” utanför stat och marknad, ett kritiskt medborgarforum i Vaclav Havels anda om man så vill. Om arrangemangen verkligen var det under denna period låter jag vara osagt. Fritt Forum är alltså inte ett forskningsinriktat examensarbete utan ett utvecklingsinriktat experiment med gamla och nya folkbildningsidéer. Det är inte utvärderat enligt någon särskild modell eller pedagogik utan denna rapport ska ses som en beskrivning av själva verksamheten. För att rätt värdera initiativet bör man delta någon gång.

Tyvärr har inga bandinspelningar gjorts eller intervjuer/enkäter med deltagarna, men mer referat finns att tillgå i mina anteckningar som legat till grund för beskrivningarna nedan.

Deltagande observationer med sociologisk aktionsforskning som metod hade naturligtvis passat förträffligt, men de praktiska arrangemangen och planeringen har tagit överhand till nackdel för själva utvärderingen. Jag hoppas kunna få återkomma till utvärderingsaspekterna av Fritt Forum vid ett senare tillfälle, om detta försök får fortsätta i liknande former.

 

BAKGRUND

Fritt Forum är en första start på flera bildningsinitiativ i Uppsala som jag planerat sedan ett par år tillbaka. Tanken är att smälta samman det bästa ur folkbildningen med det bästa ur universitetsutbildningen och ge det en samhällskritisk och kulturradikal inriktning.

Fritt Forum kommer förhoppningsvis fortsätta efter denna höst, men flera alternativ kommer anordnas parallellt. Till våren 1993 planerar jag med kretsen runt Fritt Forum och andra intresserade en föreläsningsserie kring välfärdsstaten (se bil 3) och till hösten 1993 är tanken att starta ett kritiskt mindre studiecenter på universitetsnivå i Uppsala (se bil 4-6).

Formellt kommer antagligen studierna på studiecentret att administreras som studiecirklar hos t ex ABF-Uppsala och pågå i deras lokaler dag- och kvällstid, men nivån kommer att förutsätta kompetens hos deltagarna motsvarande högskolenivå. Ett intresse för en radikal och demokratisk samhällsförändring för folkflertalets bästa är en grundprincip som måste genomsyra studiecentret anser jag.

Idéen är att gammal. Redan ABF:s förste rektor Richard Sandler, fil lic i geografi, ville skapa en ”Arbetarhögskola” på 1910-talet, men stötte på motstånd. Arbetarrörelsen skulle inte ta över universitetsvärlden. Dels fanns en ”proletärkulturinriktad” skepsis inför borgerlig bildning, dels vördade arbetarrörelsen den objektiva rationella ”Vetenskapen” som framtidshopp och auktoritet.

Efter nyvänsterns återupptäckt av marxismen på 1960-talet och många löntagares förlamande erfarenheter  under 1970- och 80-talen av den ofärdiga välfärden, krispolitik, stagflationsekonomin, motionerade Metallfacket 1986 för högskolestudier i arbetarrörelsens namn. Vad nationalekonomer från Umeå till Lund inte kunde förklara, och svajiga regeringar inte kunde sköta, borde fack och folkrörelser ta sig i kast med istället. Men förslaget avslogs. Endast Bona folkhögskola har idag kritiska högskolestudier på folkhögskola med folkbildningspedagogik.

Jag har i sommar skissat på två större alternativ baserade i Stockholm och skickat dem till ett 50-tal makthavare, debattörer och forskare. I det enda alternativet (FO*) finns folkrörelserna med, i det andra (Fr*) har jag skissat ett fristående högskoleinstitut.  Det fordras enormt stort arbete, politisk vilja och mycket pengar för att fullfölja dessa verkligt kraftfulla bildningsalternativ i en kritisk tradition. Fritt Forum är alltså bara ett av flera liknande initiativ jag tagit under 1992. Detta som en orientering om vilket sammanhang Fritt Forum ingår.

 

VETENSKAP OCH FOLKBILDNING

Universiteten ska stå fria från partsintressen, men är oftast beroende av stat och näringsliv för sin existens. Att använda vetenskaplig kunskap för radikal förändring leder ofrånkomligt till konfrontation med traditionella värderingar inom etablissemanget. Det går till en viss grad att kritisera makten men bara från ett enskilt forskarhåll, aldrig samlat. Man biter inte den hand som föder en. Och vid en viss gräns drabbas den kritiske forskaren själv av systemet som vill upprätthålla kunskapsmonopol, examina, kontroll och en fast genomströmning av studenter, texter, kurser, konferenser etc.

Den vetenskapliga kunskapen bör efterfrågas av folkbildningen. Där har folkbildningen en stor uppgift. Inte att popularisera vetenskap, men att ta upp samma problem med samma verktyg, teorier, fakta, analysmetoder och gå vidare till ställningstaganden och värderingar som ofta utesluts inom vetenskapliga ramar. Inte för ”nyttighetsmaskens” skull nödvändigtvis som Hans Larsson så riktigt varnade för, men för mänskligt liv till den torra lärdomen.

Kunskap i folkbildning bygger på insikt som kan leda till handling, medan vetenskapen sällan får gå längre. Vill man gå längre och identifiera särskilda ”kunskapsintressen”, en disciplinär ”vilja till makt/sanning” i traditionell västerländsk kunskapsproduktion, så finns det mycket som visar sig just vara en form av instrumentell rationalitet, maktpositionering, t ex i J Habermas och M. Foucaults undersökningar.

Dessa två engagerade samhälls forskare visar på möjligheten av att bedriva kritisk forskning inom universiteten, men det högsta värdet är när deras verk läses och används i offentligheten.

 

ARRANGEMANGEN

Idéen till Fritt Forum spreds genom mig till olika grupper och personer i Uppsala våren 1992. Såsom politiskt, socialt och kulturellt aktiv Uppsalabo sedan 1970-talet har jag många kontakter bland de lokala aktivisterna och föreningarna. Jag tog snabbt kontakt med studentsällskapet Sine Qua Non, lokalavdelningen av Nordiska Sommaruniversitetet, SAC-Uppsala samt enskilda personer med intresse för kultur- och samhällsfrågor.

Uppsala har en tradition av föreläsningsföreningen såsom Verdandi, Heimdahl, Laboremus m fl, men jag ville dels lägga arrangemangen på en lokal mötesplats, dels även ha med lokala aktuella frågor vid sidan av de mer övergripande och oftast bara för Uppsalastudenter och akademiker intressanta frågorna.  De lokala frågorna kunde stimuleras både av mer generella ämnen och av fokus på Uppsala, naturligtvis. De traditionella föreläsningarna är just föreläsningar, medan jag ansåg det viktigaste var att deltagarna kunde göra sig hörda efter en kort inledning. Därför Fritt Forum.

En viktig tanke enligt mig var och är fortfarande att Fritt Forum bör kunna fungera utan inbjudna talare eftersom folk idag redan är så insatta i aktuella frågor via massmedia att de snarare behöver lufta sina intryck än få ytterligare information. Att även ställa krav på deltagarnas egen aktivitet genom att förbereda möten genom inläsning av artiklar, uppsatser mm en till två veckor innan och sprida detta genom bibliotek var något som jag ville förverkliga.

 

Första mötet

Vid ett möte vid påsken 1992 träffades nio personer hemma hos mig för att diskutera förslaget och planera eventuella ämnen. Diskussionen blev ganska livlig med många ämnesförslag och organisatoriska ställningstaganden. Studentgruppen Sine Qua Non som redan hade ett kulturcafé med föredrag och poesi varannan söndag samt en egen tidskrift, KAOS, hade ganska lite tid till Fritt Forum, men några av dem var intresserade av att planera samtalsämnen och att hjälpa till rent praktiskt. Ett enigt möte samlades kring idéen Fritt Forum som sådan, men avvisade tanken på att bilda en separat förening ”Fritt Forum”, något som jag skissat på i ett stadgeförslag.

Ämnena spände över vida gränser: ”Från Heidegger till nedskärningar i barnomsorgen” bör vara parollen skämtade vi, men dessa två ämnen visade sig kunna inrymmas i Fritt Forum. Vi tog även upp idéen att inte ha inbjudna inledare och låta samtalen löpa fritt kring vad som stått i massmedia och vad folk intresserar sig för, men lät inte något arrangemang planeras så. Inte heller tanken på att i förväg läsa artiklar och uppsatser togs upp ordentligt.

En tydlig markering gjordes av mötet för de lokala ämnena som rör Uppsalabor. Annars hade idéen lätt kunna spåra ur när studentaktivismen lagt sig menade framförallt jag med liknande erfarenheter av en lokal alternativtidning i Uppsala 1983.

För att ytterligare rota Fritt Forum lokalt i Uppsala beslöt mötet att förlägga arrangemanget till Uppsala Stadsbibliotek. ABF- Uppsala hade tillfrågats av mig tidigare om ekonomiskt stöd till arrangemangen, det att betala lokalhyran för kulturnämndens- och bibliotekets styrelserum, den billigaste men mest svårtillgängliga lokalen, ca 5000 kr/termin.  Lokalen visade sig dock vara mycket lämplig för samtal eftersom möbleringen var i rundabordsform, så att alla kunde se varandra till skillnad från den senare utnyttjade samlingssalen med föredragsbord och fasta bänkar.

Gruppen Sine Qua Non och jag berörde möjligheten att använda Fritt Forum som samlingspunkt för aktiva medborgare för att utifrån diskussioner där samlas kring konkreta aktioner senare ute på gatan. Detta sågs som ett viktigt och frihetligt inslag i Fritt Forum av alla deltagare, men hur sträckan från Stadsbiblioteket till Stadshuset skulle forceras rådde det delade meningar om.

ABF-Uppsala stödde idéen efter mötet. Under sommaren gjorde jag lite planering inför hösten. Ett möte utlystes till den 21 aug, men ingen kom varför jag överlade enskilt med några intresserade från mötet i påskas och beslöt att starta arrangemangen redan 12 sept. Kontakter med andra föreningar, mest för att sprida idéen, gick då om intet. De tillfrågade Stadsbibliotekets Vänner och Verdandi ville ha ett mer utförligt program än vad vi mäktade med och ville, presenterat i augusti . Improvisation var ju en viktig ingrediens.

Jag ansvarade för de flesta  kontakterna med inledare och annonsering  gratisguiderna tors- och lördagar i Upsala Nya Tidning och Uppsala-Demokraten, liksom i studenttidningen ERGO. Jag gjorde även små A4-affischer på laserutskrift som skickades till de inblandade, främst Sine Qua Non, för affischering runt stan, på bibliotek och i studentområdena.

Strax före varje arrangemang på lördagseftermiddagarna gick jag själv runt in bland de prasslande tidningsläsarna i den angränsande tidningssalen på Stadsbiblioteket och påkallade uppmärksamhet för att berätta om vad som om några minuter skulle tas upp i Fritt Forum intill.

Ämnen fanns det gott om under hela perioden men att ta reda på vem som kunde när blev tidvis ganska ansträngande för mig personligen då alla inblandade inte ställde upp i motsvarighet vad jag och de själva hade hoppats. Vi ville gärna hålla en beredskap för spontant uppkommande inslag och lyckades till den 26 sept få en ganska känd forskare, Bo Rothstein, till oss för att tala om det då mycket aktuella krispaketet. Han hade tidigare under sommaren sagt sig villig att delta kring ett samtal om socialdemokratins teknokratiska framtoning (utifrån en recension i Moderna Tider sommaren 1992), men vi ändrades temat pga de plötsliga finanskrisen. Internationella teman såsom Somalia och Jugoslavien aktualiserades ständigt och jag försökte få tag i inledare men lyckades inte.

Ett försök att ta upp kvinnopartifrågan gjordes i september genom kontakter med aktiva feminister och kvinnliga studenter i Uppsala men det föll inte i god jord. Kanske en bättre idé idag när detta skrivs, nov 1992.

Vid varje Fritt Forum presenterade jag idéen med Fritt Forum (en kort inledning, därefter fritt tankeutbyte och diskussion), arrangörerna, inledaren och temat. Efter inledningen sökte jag leda diskussionen så att alla fick komma till tals som ville, även jag själv, men i så liten grad som möjligt.

 

FRITT FORUM S MÖTEN 12 SEPT TILL 24 OKT

 

12 september. Styrelserummet i Stadsbiblioteket. Ca 25 deltagare. Inledare: Hans Niklasson, anti-rasist och studerande i statskunskap.

Hans N. inledde med  att under 45 min att teckna en snabb historik över den svenska högerns nutidshistoria. På en stordia visade han ett vittförgrenat kontaktnät mellan olika högerextrema grupper, t ex Narvaförbundet, Ungsvenska Klubben, Ung-Gustavianerna, Sverigedemokraterna, Framstegspartier, BSS m fl.

Det framkom bl a att utrikesminister Margareta af Ugglas hade talat på ett av dessa gruppers möten och att personallianser fanns mellan Ny Demokrati och några högerextrema smågrupper. Att uppnå politisk respekt var viktigt för vissa grupper genom dessa kontakter,  särskilt för Sverigedemokraterna med det största medlemsantalet, ca 4000.

Hans N. hade studerat den kommunala representationen och aktiviteten hos dessa små grupper i ett pm i statskunskap som han utgick från i inledningen. Det märktes att han behärskare talarsituationen väl för att han hade varit ute bl a i grundskolan och talat om högerextremism och rasism.

Särskilt framträdande var den skånska högerns framgångar hade han funnit i sin studie, inte bara genom Skånepartiet i Malmö utan över hela Skåne fanns små lokala aktiva högerextrema grupper. Den omskrivna men ytterst fåtaliga gruppen V.A.M. togs knappast upp alls. Hans N. gick även in på partiprogram, varav rasism och nationell samling var de vanligaste punkterna. Tidskrifter från organisationerna skickades runt under föredraget.

Framställningen var roande med många lustiga exempel på högerextremisternas ordval (meningsmotståndare kallades generellt för ”knarkarkommunistbögar”), personcentrering (ett högerextremt ”parti” bestod att ett gift par och deras bekanta) osv.  Efter inledningen började en livlig men något splittrad debatt om orsakerna till högerns framfart och den växande främlingsfientligheten i Sverige. Många inlägg var  spontana och tankar formulerades högt, inte alltid välsorterat. Även åsikter som ”greker och turkar är i alla fall kulturfolk från Medelhavet” och ”De får ta seden dit de kommer” kom fram liksom tydliga krav på mötesdeltagarna på orsaksförklaringar av politisk-ekonomisk art.

En säkerhetspolis som bjudits in av mig utan att ge sig tillkänna fick veta att ”poliser är ju fascister, det vet man ju” av en deltagare. Polisen hade bjudits in av mig för att om möjligt bidra till diskussioner om våld mot flyktingar i Uppland, hotbilder och lokala vinklar på högerextremism utan att närmare gå in på spaningsläget, men han valde att inte träda fram på detta möte.

Vid slutet av mötet som mest berörde rasism gav sig en invandrad ung man in i den stormiga debatten med att berätta om sitt ungerska ursprung. Han ville bli behandlad som en individ sa ha eftertryckligt och inte som en del av ett invandrarkollektiv. Han bemöttes med gensvar från mötet även om det var generella problem som stod i centrum av diskussionen. Hans Niklasson var själv nöjd med den livliga debatten.

Slutomdöme: Välbesökt, livligt, hetsigt, splittrat, roligt.

 

19 september. Styrelserummet i Stadsbiblioteket. Tema: Nedskärningarna i Uppsala kommun. Inledare: Terry Carlbohm, statsvetare och kommunpolitiker (fp). Deltagare; 5 st.

Detta lilla möte inleddes av Terry C. med en ekonomisk orientering kring Uppsala kommuns budget, men redan snart kom deltagarna in i det mer informella samtalet. Ca 500 miljoner saknas till drift och ränteförluster på en miljon/dag redovisades. Terry C. berättade vidare att kommunens finansutskott lade redan 1989-90 fram en prioriteringslista på 12 punkter pga det tilltagande underskottet på 20 miljoner, men fick inte gehör för sina krav på återhållsamhet och prioriteringar.

De högsta ansvariga i kommunen lär förstå att de visserligen ansåg en fortsatt utgiftsnivå vara ”vansinnig men den var tagen i majoritet”, enligt Terry C. Styrsystemen i budgeten fungerade inte menade han vidare. En deltagare diskuterade då ingående skilda redovisningssystem med honom. Uppsalas kommundelssystem var ineffektivt, modet saknades hos kommunledningen och inget nytänkande vågade sig fram menade Terry C.  och flera andra i den täta diskussionen. Två frågor borde ställas menade Terry C.:

  1. Sysslar kommunen med vad den ska?
  2. Sysslar den med detta på rätt sätt?

 

 

En deltagare lade fram ett förslag på förändrad kommunorganisation med en liten kompetent styrka av politiska sekreterare vid varje partikansli som effektivt skulle kunna besvara kommuntjänstemännens utredningar och ge bättre direktiv. Ett förslag på direktval till kommundelsnämnden togs upp, men beskattningsrätt saknas varför det skulle bli omöjligt.

Alla deltagare fick möjlighet att yttra sig länge och detaljer togs upp som inte hade kommit fram annars. Diskussionen avslutades med att Terry Carlbohm och deltagarna gav sig ut i den stundande ”Kulturnatten” i Uppsala, vilket säkert var orsaken till det låga deltagarantalet då annonseringen inte fungerat tillfredsställande i det enorma utbudet denna dag.

Slutomdöme: Yvigt, fritt, men även konkret och intimt.

 

26 september. Styrelserummet i Stadsbiblioteket. Tema: Krispaketet. Inledare: Bo Rothstein, statsvetare. Deltagare: 8 st.

Bo R. inledde med en orientering kring den korporativa staten, intresseorganisationerna och offentlig politik. Är krispaketet spiken i välfärdssverige frågade han och besvarade den själv nekande.

Med hjälp av en tabell på stordia visade han upp hur Sveriges ”ojämlikhetstal” fördelade sig jämfört med andra västliga industriländer. Efter offentliga transfereringar  lagts till hade svenskarna de mest jämt fördelade inkomsterna. Det beror på den generella välfärdspolitiken som ger en stor jämlikhetseffekt menade Bo R. Att enbart hjälpa de mest behövande i underklassen via riktade insatser har inte alls samma effekt. Medelklassen varken förlorar eller vinner på omfördelningen, men måste stödja välfärdspolitiken om systemet ska fungera. Socialdemokraterna har dock tappat greppet om medelklassen under de senare decennierna som i sin tur  till stor del valt bort den offentliga servicen när den inte passat deras individuella behov.

 

Krisuppgörelsen bör ses som ett spel mellan staten och intresseorganisationerna menade Bo R. vidare. Fackföreningsrörelsen med dess höga organisationsgrad på 85 % är basen i socialdemokratin insisterade han. Facken räddades av krispaketet genom fyra inslag:

  • Planer på en statlig arbetslöshetsförsäkring och höjda a-kasseavgifter försvann
  • Arbetsrätten stärktes
  • Sjukförsäkringen gavs nya förhandlingsområden och därmed berättigande till fackligt engagemang
  • Krispaketet tvingade SAF tillbaka till centrala förhandlingar

 

Förlorare var bl a pensionärerna men några måste offras i ett cyniskt spel för systemets räddning menade Bo R. Krisuppgörelsens konsensus räddar även vänsterpartiet som ensam opposition då Ny Demokrati förväntas stödja innehållet utan att få delta i förhandlingarna.

En stillsam diskussion vidtog efter inledningen med bl a utgångspunkt i en DN-debatt om ekonomi i våras som en deltagare uppehöll sig vid ganska mycket. Själva innehållet i krisuppgörelsen togs även upp i stora drag utifrån vad som blivit känt i massmedia veckan innan. Bo Rothstein verkade nöjd även om han fick försöka svara på många svåra frågor om paketets fördelningspolitik, banksocialisering, korporativa lösningar och hegemoni i ekonomiskt tänkande i välfärdssverige.

Slutomdöme: Intensivt, akademiskt, engagerat, vidsynt.

 

3 oktober. Styrelserummet i Stadsbiblioteket. Tema: Uppsalas trafikleder. Inledare: Ebba Erikzsson och Mats Bergfors, aktiva i den lokala trafikpolitiken. Deltagare: 8 st.

 

Ebba E. inledde med att berätta om de manifestationer hon och andra aktivister deltagit i och som pågår även denna lördag utanför biblioteket på gågatan. Hon blev tillfrågad som inledare och tänkte inte hålla någon längre inledning. Jag försökte staga upp diskussionen genom att rita upp trafiklederna på en tavla, och de planerade trafiklederna runt Uppsala bl a den omstridda Bärbyleden. Den skulle ha fått en ordning dragning enligt ett riksdagsbeslut vid julen 1991 som vilat i 30 år, men den borgerliga kommunledningen och Vägverket valde att gå emot invånarna i berörda områden. Därför var opinionen extra stark i Uppsala just mot Bärbyleden men även mot Västerleden som beräknas gå rätt igenom villaområden och den populära Stadsskogen.

Mats Bergfors, miljöpartiets representant i kommunens trafiknämnd, kom in något senare i diskussionen och tog över Ebbas roll som inledare. Debatten kom mycket att handla om MP:s spårvagnsförslag och planer på en gemensam opolitisk aktionsgrupp. Se referat i  lokaltidningen UNT 1992-10-05.

Slutomdöme: Kunnigt, vinklat, splittrat, praktiskt involverat.

 

10 oktober. Samlingsrummet i Stadsbiblioteket. Tema: Kritiska universitetsstudier. Inledare: Jan Sjunnesson, doktorand i filosofi, studentaktivist. Deltagare: 7 st.

Jag inledde kring begreppet kritik som dels kan anses vara en naturlig del av akademisk skepsis och finns inskrivet i universitetens statuter, dels kritik av etablissemang och traditioner överhuvudtaget. Det senare förknippas ofta med vänster och avantgarde.

Jag refererade kort mina erfarenheter av studier och kontakter med Umeå, Göteborgs, Lunds,  Stockholms och Uppsala universitet, men även från mina studier och kontakter i England, Frankrike, Schweiz och USA. De hinder som finns för kritiska universitetsstudier kan vara professorsvälde, konservatism, ämbetsmannaskola, karriärsträvan, slutenhet och girighet.

De få Uppsalafästen för kritiska studier, kritisk forskning och debatt redovisades kort: kulturgeografen, Centrum f Kvinnoforskning, Historiska, Ekonom-Historiska, kulturtidskriften Hjärnstorm samt enskilda forskare som t ex Kaj Håkansson.  Att verka innanför universitetsvärlden kan förlama kritisk inriktning och är verklig kritik endast möjlig utanför ? – frågade jag auditoriet.

Mina idéer om att ta det bästa från folkbildningen och universiteten och skapa nya bildningsalternativ under rubrikerna ”Öppet Seminarium”, ”Bildningscenter”, ”Folkrörelsernas institut för högre kultur- och samhällsstudier” etc (se bil 5- 6).

Diskussionen blev till en början inriktad på möjligheten att överhuvudtaget ställa sig kritisk till forskning dåden görs helt på näringslivets uppdrag. En äldre deltagare med anställning vid Sveriges Lantbruksuniversitet berättade om de hårda villkor som gäller för forskningsuppdrag där.  Att börja tala om kritik var omöjligt så länge forskare inte fick gå  utanför vissa företags beställningar. En liten diskussion uppstod om hur långt kritik inom vissa områden kommit med naturvetenskapen som särskilt dåligt exempel.

En annan deltagare gick sedan fram och ritade upp relationer mellan vetenskap, kultur, teknik och politik. Först utifrån Frankfurterskolans kritiska teori inom samhällsvetenskapen, sedan utifrån ett mer humanistiskt synsätt från socialpsykologin. Omsider kom även ekologin med som det allomfattande kritiska grundvillkoret för vår överlevnad när lantbruksforskaren gripit in vid tavlan.

Behovet av kritiska studier för att främja mer kommersiell kreativitet berördes av samma deltagare, som ansåg att innovationsklimat och tankeutbyte i industrivärlden vara i behov av just kritiska studier för bättre handlingsberedskap.

Slutomdöme: (väl) samstämmigt, för vittfamnande, översiktligt.

 

17 oktober. Styrelserummet i Stadsbiblioteket. Tema: Vaclav Havels antipolitiska politik. Inledare: Mats Bäckman, engagerad medborgare och syndikalist.

Mats B. inledde med att säga vad han inte skulle tala om: Havels  presidentskap, praktiska gärning och Tjeckoslovakien. Istället skulle Havels idéer och dess relationer till andra idéer komma fram. Efter en kort biografi av den högborgerlige teatermannen, privatpersonen och frihetskämpen Vaclav Havel gick Mats B. över till bakgrunden för de politiska, filosofiska och moraliska idéerna.

Det för Havel viktiga romerska begreppet ”virtus” (dygd) översatte Mats B. närmast till ”medborgerligt engagemang”. Kravet på att ”vara sann”, ”autentisk” i existensfilosofisk bemärkelse är också nödvändigt för att utöva medborgarskapet. Havel framstod i Mats B.s framställning som en moralisk, ideologikritisk och existentiell filosof där motståndaren heter Teknokratin med dess ödmjuka tjänare, ”apparatchnics”. Då tekniken betyder lika mycket för öst som för väst har den officiella retoriken om socialism och liberalism lite med de verkligt stora frågorna om makt att göra. Vårt beroende av makten gör oss till våra egna tankepoliser då det öppet totalitära samhället dolts i ett post-totalitärt där medborgare håller reda på varandra och sig själva utan nämnvärt mycket yttre tvång. ”Produktionen styr sig!”.

 

Mats B. gick vidare in på villkoren för motstånd mot Teknokratin. Endast genom att vara instinktiv och naiv kan man se igenom den ”goda” makten. Lögnen från de härskande är ful och sjaskig, menade furst Mysjkin hos Dostojevskij och Mats B. lät denna bild fogas till Havels funderingar kring barndomens förvåning inför de fula fabriksskorstenarna i 1940-talets Tjeckoslovakien. Havel står mot vår tids fula dumhet. Tankelinjerna till filosoferna J-J Sartres och M. Heideggers existentialism är tydliga hos Havel även om denne tar avstånd från de metafysiska anspråken. Havel är mer Voltaire än Robespierre, mer Diderot än Rousseau avslutade Mats Bäckman, un citoyen celèbre, spirituellt sin inledning.

Reaktionerna i auditoriet lät sig dock inte hållas inom de ramar som inledaren satt upp, dvs att inte beröra de praktiska tillämpningarna av Havels idéer. Mycket diskussion uppstod varför han givit sig in i presidentskapet överhuvudtaget. Särskilt en deltagare med erfarenheter från Prags ”Sammetsrevolution hösten 1989 deltog med värdefulla synpunkter. Kritiska synpunkter på Havel berördes kort eftersom han fått något av en helgongloria kring sig i massmedier och kanske även i detta mötes inledning av Mats B.

Denne poängterade dock att han såg Havel som en privatman, inte som en statman. Såsom privat medborgare, visserligen lidelsefullt engagerad sådan men ändå, vill han vidga deltagandet i samhällslivet och värna tankefriheten. Att då ställa krav på praktisk tillämpbarhet vore ogörligt menade Mats B och flera deltagare.

Slutomdöme: Intensivt, tankeväckande, gemenskapsbefrämjande.

 

24 oktober. Samlingssalen i Stadsbiblioteket. Tema: Uppsala kommuns kulturansvar. Inledare: Per Bill, kommunpolitiker (m) och Med dr.

Per B sade inledningsvis att han inte representerade moderaterna i denna fråga utan mer ville provocera fram öppen debatt och fritt åsiktsutbyte i kulturfrågorna. Eftersom han kallats ”kulturmarodör” av UNT:s kulturredaktion borde förutsättningarna finnas menade han med ett roat leende.

På vilket sätt ska kultur administreras i en modern stad som Uppsala? Staden har varit en kulturstad i 2000 år medan den haft en kulturnämnd endast i 20 år, så det ena hänger inte ihop med det andra sa Per B. Med början i ett citat från en sydsvensk kommuns definition, att ”kultur är icke-kommersiellt driven fritidssysselsättning” lade han sedan på ett antal stordior med provocerande åsikter som ”Biter du den hand som föder dig?”, ”Ska kommun, landsting och stat överhuvudtaget stödja kultur? Och i så fall hur ?” m fl tankeväckande frågor.

Per B. presenterade andra vägar för att stödja kulturlivet, t ex via ”kulturcheckar”, stiftelser och kommundelsnämnder. Dessutom är dagens system för at söka bidrag godtyckligt och svårgenomträngligt menade han och drog ett exempel på en invandrarförening som fått bidrag från fyra skilda enheter. Ganska snart i framställningen grep deltagarna in, främst bibliotekschefen som bjudits in. Hon menade att Per B. blandade samman vitt skilda belopp då han behandlade kulturbudgeten på 60 miljoner per år. Den summan ska fördelas på ren administration, drift och produktion inflikade hon bestämt. Per B. följde snabbt upp inlägget och en jämförande diskussion utbröt angående dessa 60 miljoner  och kommunens ränteutgifter på en miljon per dygn.

Per B. gick sedan vidare till en historik över den svenska välfärdsutvecklingen. Med hjälp av två figurer med tre ringar i varje av skilda storlekar fick han fram en tydlig bild av hur staten vuxit fram på marknadens och ”gemenskapernas” stora områden vid början av sekelskiftet. Slutsatsen bör enligt Per B. vara att dessa två områden gör återfå sina platser i samhället. Men det förutsätter aktiva medborgare som villigt löser in ”kulturcheckar” i biblioteken eller som själva sköter tidigare kommunalt administrerad service. För att synliggöra kostnader kunde  Per B. tänka sig att vid brukare varje besök på offentliga inrättningar fick ett kvitto där det framgick faktisk kostnad och ev subventioner. –Det vore hederligt, utbrast en deltagare nöjt.

Bibliotekschefen redovisade med hjälp av aktuell statistik, inhämtad under detta mötes gång av en annan bibliotekarie, att för Stadsbibliotekets del vore ett sådant förfarande olämpligt. Alltför många besöker biblioteket enbart för andra ändamål, tidnings- och tidsskriftsläsning, för att fråga vid informationsdisken mm. Hon såg sedan gärna mer aktiva medborgare, inte minst på biblioteken, men menade att de resurssvaga barnen försvann i Per B:s nyliberala privatiserade version. Ingen diskussion uppstod kring detta inlägg.

Diskussionen kom istället in på försöken att avgiftsbelägga bibliotekslån, fn aktuellt i Sollentuna.

-En avgift på lånekort eller på varje boklån skulle vara en inskränkning i de demokratiska fri- och rättigheterna eftersom det framgår av grundlagarna att varje medborgare ska ha tillgång till det fria ordet, dvs böcker, avböjde bibliotekschefen förslaget. Dessutom skulle ett avgiftssystem bli krångligt och odemokratiskt lade hon till.

Flera deltagare bröt nu in i diskussionen och snart var alla inbegripna i ett vittfamnande samtal om kulturens villkor i en allt fattigare välfärdsstat. Var verkligen alla underliga, Kulturrådsunderstödda och föga lästa tidskrifter verkligen nödvändiga att ha i biblioteken? undrade en deltagare flera gånger.

Avgifter tycktes inte vara något hot mot den egna plånboken menade samtliga, men var grundlagen i fara borde man gå försiktigt fram sade flera.

Per Bill lyckades verkligen tända åhörarna och var själv nöjd med den livliga diskussionen.

Slutomdöme: Provocerande, konkret, angeläget.

 

SAMMANFATTNING

De sju arrangemang som beskrivits ovan har alla varit olika, men ändå inte så vitt skilda att en sammanfattning vore omöjlig. Några punkter redovisas nedan med en avslutning sist med sikte på 1993.

 

Deltagandet

Deltagarantalet kunde varit större och mer spritt. I de flesta fall har hälften av deltagarna varit inblandade i själva arrangemangen på något sätt t ex som stödförening (Sine Qua Non) eller inom samma krets (syndikalister, vänsteraktivister). Det har alltid funnits med deltagare utan anknytning till de lokala bekantskaps- och aktivistkretsarna, men tonen har ibland varit akademisk och ganska lite folklig om man med det menar utifrån de bredare folklagrens synsätt och konversationskultur.

Det går alltså att nå ut men knappt två månaders verksamhet räcker inte för att göra ett litet offentligt diskussionsforum känt i en stad på 150 000 inv och med ett hektiskt student- och föreningsliv. Det är också svårt att förbigå det faktum att Uppsala är en universitetsstad och att jag och många aktiva i Fritt Forum ingår i akademiska sammanhang, även om jag själv är infödd Uppsalabo.

Slutsatsen bör vara att fortsätta försöken att nå ut till fler, men inte helt tappa den profil som verksamheten haft för då kommer ingen förmodar jag.

 

Ämnen

Ämnena har varit olika, men ofta hamnat inom den politiska sfären och där med en given förutsättning att mer eller mindre traditionell vänsterdebatt är viktig att föra. Undantagen var kanske främst moderaten Per Bill och folkpartisten Terry Carlbohms teman och inledningar. Kulturämnen har inte fått sin rättmätiga plats med undantag för Haveltemat som ett lysande exempel på angelägen kritisk humanism inom politiska sammanhang.

Ämnenas räckvidd an sträckas ut till vitt skilda politiska och kulturella områden men frågan är då om arrangörerna, mig inkluderad, är intresserade av att driva Fritt Forum. Det handlar om vilken ideologi man anser får det största utrymmet i media och maktens överväganden.

Det torde inte vara någon överdrift att påstå att högerideologier fn dominerar samtidsdebatten i Uppsala såväl som i Rosenbad. Fritt Forum kan bli ett litet fristående och öppet alternativ inom den vänsterinriktade folkbildningstraditionen till de rådande tankesystemen, vilket ligger helt i linje med folkbildningens uppdrag om inte en viss partipolitisk eller dogmatisk åskådning tar över arrangemangen helt.

Slutsatsen bör vara att det kan inte vara fel att begränsa ämnen till en viss inriktning, men att även andra för arrangörerna motstående ämnen och inledare bör kunna stimulera tankeutbytet.

 

Praktiskt

De praktiska uppgifterna var ibland alltför besväriga för att helt handhas av en enda person, även om det behövs en eldsjäl i början. Med detta vill jag inte klandra någon inblandad men jag tror inte att jag i lika hög grad kommer kunna delta i vinterns och vårens planering för och deltagande i Fritt Forum.

Idéen var min från början och jag har, i stort sett, gått i land  med den även om deltagandet kunde varit större vissa gånger och diskussionerna mer koncentrerade någon gång och friare andra. Att inte inbjuda någon kunnig inledare och lita till deltagarnas egna synpunkter och kunskap har inte fungerat denna höst, mest pga rädsla tror jag, men kanske kan det komma när Fritt Forum blivit en mer känd lördagstradition i Uppsala. Detsamma gäller förhandsinläsning av aktuella artiklar och uppsatser.

 

Diskussionsinledare

Mina erfarenheter som arrangör och diskussionsledare har jag utvecklat denna höst, men jag har inte alla gånger varit fulländad i dessa roller på det fritänkande Fritt Forum. Folkhögskollärarlinjen i Linköping och praktiken på Nordens folkhögskola Biskops-Arnö har båda varit bra erfarenheter att stödja sig på, även om mina tidigare läraranställningar givit mig viss rutin. Politiskt arbete i Uppsala och mina lärdomar från universitetet har också givit mig en grund för att kunna föra djupare diskussioner om kultur- och samhällsfrågor, liksom mina erfarenheter som journalist, inte minst i Uppsala.

Ingen är naturligtvis oersättlig och jag önskar gärna att andra diskussionsledare framträder på Fritt Forum eftersom det lätt blir känt som ”Jan Sjunnessons” arrangemang med mig både som praktisk arrangör i bakgrunden med val av inledare och ämnen och som diskussionsledare i möteslokalen.

 

Folkbildning?

Om Fritt Forum är ett gott exempel på nutida folkbildning är kanske för tidigt att säga. Det motsvarar nog inte alla de krav Folkbildningsutredningen från 1997[1] ställer i sitt ”testschema” nämligen:

  • Frivillighet
  • Självständighet
  • Varaktighet
  • Fast organisation
  • Medlemsanslutning
  • Social spridning
  • Geografisk utbredning
  • Ideologiskt inslag
  • Dynamiskt moment

Jag ska inte mer ingående värdera Fritt Forum på dessa punkter, blott understryka att kanske hälften av dessa nog kan vara uppfyllda, beroende på hur man vill definiera arrangemangen och tanken bakom. Men 3, 5, 6, och 7 är inte uppfyllda. Dessa punkter måste inte gälla för att fånga folkbildningsaspekten på ett lite vildsint experiment i ett modernt och föränderligt utbildningssamhälle, men de ger fortfarande en viss vägledning inför senare utvärderingar.

Fritt Forum skiljer sig från folkbildningens fasta ramar, nr 3-4, genom föränderligheten i varje diskussion och ämne och det improviserade upplägget av hela verksamheten. Få studieförbund i Uppsala hade tagit ett sådant initiativ tror jag.

Balansen mellan universitetsämnen och mer lokala ämnen är också nödvändig idag eftersom aktiva människor inte är aktiva inom blott ett område, utan gärna vill röra sig över fler för att få ihop sin ekologiska, filosofiska eller politiska helhetssyn. Där tror jag att Fritt Forum handlar om något mycket väsentligt: vår vardag och världens struktur. Både barnomsorg och Heidegger.

Samtidigt  har ju människor samlats till möten förr i bibliotek och folkbildningssammanhang. Fritt Forum kan därmed sägas ingå i en föreläsningstradition från den tidiga folkbildningens barndom över stormöten, alternativgrupper och studentaktivism på 1960- och 70talet till ett mer eller mindre nytt inslag i folkbildningen. Vad som möjligen är nydanande inslag idag är tilltron till deltagarnas initiativförmåga, kunskap och uttrycksvilja.

Fritt Forum fungerar inte om deltagarna inte säger något och det sätter extra press på deltagarna, särskilt om de inte är fler än tio. Hittills har dock inget möte varit pinsamt tyst och folk har haft mycket att säga. Det tror jag beror på att det inte finns något liknande i Uppsala dit folk kan komma in spontant och prata om aktuella ämnen.

 

Framtiden

För att gå vidare kommer jag att sammankalla till ett konstituerande möte för att sammanfoga de initiativ jag tagit; Fritt Forum, föreläsningsserien om välfärdsstaten, och studiecenter för kritiska högskolestudier. Förhoppnings bildar de aktiva runt Fritt Forum en ideell förening, ev kallad ”Uppsala Bildningscenter”, som i samarbete med folkbildningsorganisationer utvecklar den lokala demokratin, inspirerar till kritisk forskning och studier och engagerar människor i ett aldrig avslutat bildningsarbete,

[1] S. Leander Folkbildning och folkföreläsningar, LT:s förlag (1978). S 41- 42.

 

 

 

Bilagor:

 

03061301

 

03061302

 

03061303

 

03061304

 

03061305

 

03061306

 

03061307

 

03061308

 

03061309

 

03061310

 

03061311

 

Anknytning, känsloutveckling och förskola i småbarnsåren

För några år sedan undervisade jag på förskollärarprogrammt och läste en del barn- och utvecklingspsykologi, affektiv neurovetenskap, empirisk forskning om förskolor och svensk förskoleutbyggnad sedan 1970-talet.

I en opublicerad artikel sammanfattade jag vad som händer med alltför många och alltför små barn i svenska förskolor trots att mycket forskning tyder på att det inte är bra för dem. Svenska förskoleforskare vill dock inte ta tag problemet. Barnläkaren Ulla Waldenström har försökt men förgäves, se SvD och hennes bok Mår barnen bra i förskolan?.

Min artikel refuserades i Pedagogiska Magasinet, Barn, Förskoletidningen m fl men kan ev dyka upp i Pedagogisk Forskning framöver i nedkortad version


Jag höll ett forskarseminarium om nyare barnspykologisk forksning och affektreglering på Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet hösten 2012 utifrån dessa slides. Sist finns intressanta referenser

Bild1 Bild2 Bild3 Bild4 Bild5 Bild6 Bild7 Bild8 Bild9 Bild10 Bild11 Bild12 Bild13 Bild14 Bild15 Bild16 Bild17 Bild18 Bild19 Bild20 Bild21 Bild22 Bild23 Bild24 Bild25 Bild26 Bild27 Bild28 Bild29 Bild30 Bild31 Bild32 Bild33 Bild34 Bild35 Bild36 Bild37

Sam Harris och Douglas Murray talar allvar om västvärldens kris

image

Debattörerna Sam Harris och Douglas Murray diskuterar i nästan två timmar om västvärldens kritiska tillstånd i detta YouTube klipp

Samtalet sker tre dygn efter massakern i Paris då 130 oskyldiga mördades av jihadister så islamiseringen av Europa är ett självklart ämne, men även ateism, kultur och varför vuxna tillåter trams från vänsterungdom och queervärlden.

Harris är  politiskt sett vänster och Murray är gay kan tilläggas, men de är tillräckligt kloka för att se saker för vad de är och de förmår att tala allvar.

Douglas Murrays blogg på The Spectator. Se även notiser vid den konservativa tankesmedjan Henry Jackson Society där han är vice föreståndare.

Fler och yngre förskolebarn, men ingen forskning om dem

Waldkindergarten
Svenska  forskare behöver studera hur de minsta barnen har det i förskolan. Trots snabb och stor utbyggnad sedan 2000 har inga studier gjort över hälso- och socioemotionell utveckling hos barn under tre år i förskolan.

Märkligt nog har Sverige blivit ett land där forskning och debatt om hur de minsta barnen mår i förskolan saknas.  Lärande, kognition och  institutionella villkor undersöks, men inte vad som sker med småbarnens psykologiska hälsa, välbefinnande och socioemotionella utveckling.

Att undvika att ställa sig frågan om de små barnens hälsa och hur deras villkor är i förskolan är att svika dem. För alla dem som vill försvara förskolan, dit jag räknar mig själv, kan det vara en utmaning att vända perspektiv från outtalad lojalitet till nyanserad kritik och göra en synvända på de små barnens välbefinnande, utveckling och risker i förskolevistelsen. Vi vet oändligt mycket mer om barns lärande från ettårsåldern och många andra aspekter på barns utveckling från 3 årsåldern än om deras hälsa och välbefinnande.

Utbyggnaden av förskolor för alla på 1970-talet  och kvinnorörelsens kamp byggde på fyra principer :

1) kvinnor måste kunna välja arbete och karriär som männen,

2) kvinnors arbetskraft efterfrågas på arbetsmarknaden,

3) barn utvecklas och lär sig mer i organiserade pedagogiska och omsorgsgivande sammanhang utanför hemmet

4) utsatta barn behöver förskola.

De två första principerna är viktiga men kan inte få råda över de andra, barnens utveckling, lärande och hälsa.  Alla principer måste kunna diskuteras var för sig utan att något reduceras eller tas för givet. Att diskutera bara de två första principerna som har stöd i jämlikhets- och jämställdhetssträvanden i moderna välfärdsstater, i synnerhet i Skandinavien, blir för ensidigt och utan barnperspektiv på förskolan.

Den försiktighetsprincip som såväl FN, EU och Sverige antagit vad gäller miljöteknik föreskriver att om det vetenskapliga läget är oklart vad gäller risker så bör en verksamhet inte starta i avvaktan på vidare forskningsunderlag. Förskoleutbyggnaden i Sverige sedan 2000 kan inte sägas vila på någon fast vetenskaplig grund för små barns utveckling och hälsa. Riskanalysen är jämförbar att starta nya kärnkraftverk och samtidigt lägga ned Strålforskningsinstitutet.

För 10 år sedan gick 65 % av de yngre barnen i förskola mot 85 % idag. Totalt finns omkring 170 000 barn under tre år i förskolan. Vistelsetider för små barn är i genomsnitt 30 timmar per vecka men för 25 % av ett- och tvååringar gäller mer än 36 timmar.  13 % av alla småbarn vistas mer än 40 timmar per vecka på förskolan.  Det innebär att cirka 16 000 barn under 3 år vistas lika lång tid som vuxna gör på sina arbetsplatser, vilket kan innebära påfrestningar för barn med många riskfaktorer. Barn med annat modersmål än svenska utgör 20 % av alla barn i förskola vilket ställer extra krav på personal, organisation och gruppstorlekar.

Folkhälsoinstitutet gjorde 2009 att göra en forskningsöversikt över befintlig forskning i Sverige och utomlands av barn mellan 6 och 36 månader i förskolan. Myndigheten skrev:

 ”Effekterna på socioemotionell utveckling är oklara. En av studierna visar visserligen att förskolan verkar öka problembeteende och ge försämrad social förmåga vid 36 månaders ålder. Vid 54 månaders ålder finns det inte kvar några sådana effekter. Tvärtom visar det sig att de barn som börjat tidigt i förskola nu interagerar mer positivt med andra barn. De återstående tre studierna redovisar inga resultat som gör det möjligt att dra slutsatser om effekter på socioemotionell utveckling”.

Beteendeproblem hos barn med lång och tidig förskolevistelse är mer tydliga än vad den svenska rapporten visar . Dåliga förskolor kan ha avsevärda effekter på redan utsatta barn. Kombinationen låg förskolekvalitet, missförhållanden hemma och långa vistelser för små barn kan bli katastrofal men också bra om inte alltför många riskfaktorer ger utslag, se rapport från Malmökommissionen 2012.

Eftersom små barn inte kan berätta om sin vistelse på förskolan på samma sätt som äldre finns det metoder som mäter stresshormoner hos barnen under dagens förlopp och vid olika platser.  Denna metod är enkel att utföra genom att ta salivprov på barn. Mätningar visar att kortisolnivåer  stiger under dagen när barn vistas i barnomsorg jämfört med barn som stannar hemma. Höga kortisolnivåer kan leda till sänkt immunförsvar och risk för allergier.

Nyare neuropsykologisk, beteendevetenskaplig och anknytningsteoretisk forskning om småbarnsutveckling sammanställd av barnpsykologen Allan Schore och refererad i Sverige av Per Kågeson, Susan Hart, Sue Gerhardt, Magnus Kihlbom och andra , Allmänna Barnhuset och Tor Wennerberg (bl. a i Psykologtidningen) visar på betydelsen av att göra ordentliga kliniska studier av de yngstas sociala och mentala hälsa.

De sista longitudinella utvecklingspsykologiska studierna av förskolebarns hälsa gjordes för över 15 år sedan av psykologerna Gunilla Bohlin i Uppsala och Andres Broberg i Göteborg. Sedan dess har ledande förskoleforskare som Gunilla Dahlberg, Sonja Sheridan, Ingrid Pramling- Samuelsson och Ann-Christine Wallberg-Roth sysslat med annat och detta under tiden för den största barnomsorgsutbyggnaden någonsin i detta land.  Det vill säga att amtidigt som vi tagit många fler och yngre barn i förskolan har vi avvecklat forskningen om dem.

Den finns mycket att kartlägga i de stora barnkullar som träder in i förskolan under den mest kritiska perioden i sitt liv med enorm tillväxt i hjärna och utan fullt utbyggt immunförsvar. Att väga samman riskfaktorer varav vissa typer av förskolevistelse utgör några är inte bara en stor vetenskaplig uppgift utan också ett nödvändigt samhällsuppdrag.

De riskfaktorer som inte uppmärksammas tillräckligt i svensk forskning, barn- och familjepolitik och av förskolans aktörer gäller avsevärt  antal barn under 3 år. Ungefärliga siffror baserade på 60 000 barn i ettårsåldern och 110 000 barn i tvåårsåldern i svensk förskola och tillgänglig offentlig statistik och internationella forskningsresultat som hittills redovisats, samt amningsstatistik, fattigdomsstatistik och epidemiologi visar följande antal barn i åtta grupper med allvarliga riskfaktorer från födelsen :

 

1. Tidig start i förskola                                                                          170 000

2. Långa vistelser i förskola, mer än 36 timmar/ v           42 000 (25 %)

3. Otrygg anknytning till omsorgsgivaren                            60 000 (35 %)

4. Barn i förskolor av låg kvalitet                                                42 000  (25 %)

5. Barn i socioekonomiskt svaga familjer                                25 000 (15 %)

6. Barn med utländsk bakgrund                                                   35 000 (20  %)

7. Barn med överkänslighet                                                            35 000 (20 %)

8. Barn som inte ammats fullt det hela första året           20 000 (37  %)

Sambanden mellan 3 och 5 finns väl belagda sedan John Bowlys iakttagelser i brittiska barnhem på 1920-talet, där han såg att barn med miserabla uppväxtförhållanden också hade känslomässiga störningar och familjeproblem.

Sambanden mellan 1, 2 och 4 och beteendeproblem i skolåren är klarlagda ibland andra i NICHD studierna. Förskolan kan upptäcka utsatta barns situation, men också förvärra deras problem genom långa vistelsetider tidigt i dåliga förskolor. Tyvärr finns heller inte den bäst utbildade personalen i de mest utsatta områdena,

Den dystra beskrivning jag gett ger för handen att förhållandena i svensk förskola för små barn kan vara problematiska. Två invändningar kan vara dels att personalen är internationellt sett välutbildad (bara 5 % saknar någon form av utbildning), dels att de internationella forskningsresultat som visar vissa negativa konsekvenser som de amerikanska NICDH studierna sedan 1991 inte behöver gälla i Sverige (se den brittiske psykologen Jay Belskys översikt av riskfaktorer i förskolan).

Den första invändningen berör bara en av åtta faktorer, förskolor med låg kvalitet.  Långa vistelsetider och tidig förskolestart påverkas lite av personalens utbildningsnivå och de övriga faktorerna inte alls. Den andra invändningen är desto allvarligare eftersom det inte finns några svenska studier att jämföra med. Vi vet inte vad vi gör med de minsta barnen.

Jan Sjunnesson, fil mag. i pedagogik och tidigare universitetsadjunkt i Barn- och Ungdomsvetenskap, Stockholms universitet.

En längre version inklusive källhänvisningar finns häroch en PPT presentation här

 

Se även detta utdrag från min Sverigebok.

Bildning – folks och min


Denna mycket långa och  självcentrerade bloggpost relaterar till den förra och betydligt kortare posten om Sverigevänliga medier och folkrörelser .

Vad jag vill ta upp utifrån ett personligt perspektiv är vad bildning och i synnerhet folkbildning kan vara.  Denna långa bloggpost och en tidigare om mitt internationella liv bildar ett personporträtt, ofullständigt eftersom det mesta om familjeliv och anställningar saknas.

Efter många yrkesroller (projektledare vid Uppsala universitets uppdragsutbildning för lärare, handledare vid integrationsprojekt i Rinkeby, lokalreporter, folkhögskollärare och verksamhetschef vid invandraravdelning vid studieförbund, föreläsare och föredragsarrangör, kampanjledare vid indisk tankesmedja, redaktör för SD-ägda webbtidningenSamtiden och mycket mer) har jag vid 56 års ålder kommit fram till att jag nog är en folkbildare. En med rötter i den gamla tidens folkbildning men också med en alldeles egen bildningsresa.

Min egen bildningsgång interfolierades med folkbildningen. Denna unika företeelse som vi nyttiga och demokratiskt sinnade skandinaver skapade vid förrförra seklets mitt är något jag är väl förtrogen med men några rader för oinvigda kan vara på sin plats.

Folkbildningen kom till Danmark och Sverige från England. Där fanns bildningssällskap som startats vid början av 1800-talet av inflytelserika herrar som Lord Henry Peter Brougham i London, inspirerade av filosofen Jeremy Benthams utilitarism. Tanken var att sprida nyttig kunskap till de fattiga och därmed höja välstånd och kunskapsnivå. Demokrati var inte prioriterat i första hand.

1832 utkom i Sverige britten Broughhams Om folkbildning. Översättning. Med anteckningar om de i England befintliga hantverks-instituten och sällskapet för nyttiga kunskapers spridande i översättning av expeditionssekreteraren vid utrikesförvaltningen, Frans Anton Ewerlöf. Året därpå bildade han Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande bland allmogen och de arbetande klasserna.

säll

Från Danmark kom decenniet efter mer influenser från N.F.S. Grundtvig, den danska folkhögskolans grundare. Vid sekelskiftet 1900 hade en svensk innovation tillkommit, studiecirkeln. Skomakarsonen Oscar Olsson hade som enda barn fått gå i läroverk i Lund och studera på universitetet till lärare. Han var verksam inom nykterhets-, arbetar- och folkbildningsrörelserna, samtidigt. En folkbildningsman kallas han i Svensk Uppslagsbok med över 40 skrifter och ett helt liv inom dessa folkrörelser, i synnerhet ABF och IOGT.

Parallellt med dessa skandinaviska folkliga bildningstraditioner hade Wilhelm von Humboldt i Tyskland ett sekel tidigare propagerat för bildningens ändamål i sig, dvs. inte som engelsmännen inriktade på nytta och praktiska sammanhang, utan forskning och allmänbildning som något som gör oss fria, för att använda den f.d. statssekreteraren Jasenko Selimovics ord i DN 18 mars 2015.

Genom bildning, att känna till sin omvärld, historien och människosläktets egenheter i alla dess vrår inklusive de mörkaste kan vi isoleras och få svårt att ens begripa att vi stängt in oss med vår okunskap.

”Bildning betraktas i Sverige som något otidsenligt och elitistiskt. Men utan egen kunskap om kulturarvet och samtal med andra som känner det får individen svårt att växa och bli självständig”.

Det ska behövas en folkpartistisk teaterman från Balkan för att förklara för svenskarna att det inte är fel att vara beläst, bildad eller begåvad. Selimovic skriver om det tyska bildningsbegreppet som går tillbaka till humanismen, renässansen och antiken, medan jag vill belysa folkbildningen.

Men ofta hänger de samman, den avancerade ofta akademiska bildningen och allmänbildningen. Man går som jag mellan universitet och folkhögskola, arrangerar offentliga föredrag av universitetslärare på folkbibliotek och drar nytta av fler världar.

Den kritik för elitism som Selimovic ser i Sverige existerar dock och kan hämma de som vill lära sig men inte vågar skilja ut sig på grund av Jantelagen. Vårt bildningsförakt stod aldrig så högt – eller lågt – som när Fredrik Reinfeldt överräckte en platteve på prinsessan Viktorias 30 årsdag av regeringen 2007.

Korsordskunskap och vyer från På Spåret är inte fel utan kan hänga ihop med båda sidor av bildningen. Personer som varit utan bildningssammanhang kan själva bilda sig, autodidakter som Eyvind Johnsson och Harry Martinsson. Även Ivar-Lo Johansson och Vilhelm Moberg kan räknas dit.

Nu har vi alltså minst fem bildningsbegrepp: det klassiska bildningsbegreppet, det tyska begreppet Bildung, folkbildning, självbildning (autodidaktik) och allmänbildning.

Mina f.d. lärare och kollegor Bernt Gustavsson och Donald Broady har skrivit om detta och det finns oändliga mängder att läsa, t ex Michel Foucaults senare skrifter om (den sexuella) kultiveringen av sig själv, men även Pierre Bourdieus begrepp om kulturellt kapital och habitus, vilka båda kan sägas gå tillbaka till aristoteliska dygder och begrepp som hexis (vi kommer aldrig förbi grekerna . . .).

Jag stannar där men det finns alltså en levande debatt om bildning och folkbildning, även om den sällan förs utanför Linköpings universitet, litteratursociologen i Uppsala och Folkbildningsrådet samt av enskilda författare som Ronny Ambjörnsson (Den skötsamme arbetaren), Ulrika Knutsson (Fogelstadsgruppen) och forskare som Anders Burman . 

Bildning är dels en personlig strävan till att utveckla sig själv, dels en allmän kunskap som man delar med andra, men kan vara något som man lär sig och utvecklas av tillsammans med andra i t ex studiecirklar, folkhögskolekurser, föredrag och gemensamma studier.

FOl bld

Motsatsen är alltså utbildning, dvs. i bestämda syften. Därför är KomVux inte bildning utan utbildning, medan folkhögskola ska vara bildning. Vid sidan av dessa arrangemang kan den nyfikne bilda sig själv på bibliotek och vid olika läroanstalter i syfte att bli just bildad, oavsett vart det leder. En sådan person är jag, men också en folkbildare. Över till Sjunnes bildningsgång:

 

1970-TAL

Jag kom tidigt in i alternativrörelsen som bestod av miljöaktivister, proggmusik, vänsterkaféer och studentvänsterns nya spännande tidningar som Gnistan, Proletären, Kommentar, Häften för kritiska studier, Marxistiskt Forum, Clarté, Ny Dag och Folket i Bild. 1977 blev jag försäljare av just FiB/K, då en pigg lite Kina-anstruken kulturtidsskrift runt SKP, Jannarna Stolpe/Myrdal/Guillou, förlagen Oktober och Ordfront. Jag sålde den på mitt gymnasium, där jag startat ett elevråd och på mina arbetsplatser Akademiska sjukhuset och Kungsgärdets sjukhus vilket uppskattades måttligt.

1978 startade jag en studiecirkel hos ABF för att läsa Karl Marx Kapitalet, med vägledning från statsvetaren Mats Dahlkvists kommentarer. Via VPK samlades ett gäng hemma hos mig för att diskutera vad vi läst.

Vid denna tid hängde jag ofta på stadens kommunistiska bokkaféer, drygt fem. Ett piggt undantag var Uppsala Bokgille som drevs av den frihetligt socialistiska utbrytarsektionen av f.d. socialdemokratiska studentklubben Laboremus. Jag fick kontakt med anarkism, syndikalism, libertariansk socialism, tidningar som Brand, Socialism och Barbari, grupper som Alternativ Stad, Arbetarmakt och en svårutredd romantik för maj 1968 i Paris.

Just Brand och Frihetlig Socialistisk Tidskrift prenumererade jag på eftersom jag identifierade mig starkt med den frihetliga och vildare grenen av arbetarrörelsen. Som specialarbete 1978 vid naturvetenskapliga linjen Lundellska skolan/Skrapan skrev jag ett arbete på 40 sidor om socialdemokratins idéutveckling och dess fall 1976. Många timmar vid universitetsbiblioteket Carolinas bildrullar på gamla dagstidningar.

Jag hängde också vid den lika flummiga alternativlokalen/allaktivitetshuset Verkstan på gågatan, där Stadsbiblioteket nu ligger. Där frodades alla slags alternativa påhitt som jag gärna deltog i. Vi var huvudsakligen drömmande medelklassungar med stabila familjer. Någon professorsson drog till Värmland för att starta ett ekologiskt jordbruk och någon slags organisation KRAV medan andra gick vidare in i Miljöförbundet/MIGRI/Jordens Vänner/Framtiden i Våra Händer/jordbrukskollektiv/Tvind i Danmark/Christiania/Amsterdam/Indien . . .

Bakom Verkstan stod klientorganisationerna RFHL/RSMH men de hade litet med våra hyss att göra.  Samla Mammas Manna var mer i vår stil och kontakter fanns från oss till denna fantastiska musikgrupp som ingick i proggrörelsen men på tvärs.

1975-76 tillbringade jag vid Mountain View High School i Arkansas och ett halvår 1979 liftade jag runt i USA, bodde hos folk jag träffade på gatan och levde ett luffarliv, dock med sikte på bokliga studier och aktivism.  Beatnikrörelsens och hippierörelsens klassiker betades av liksom Marcuse och Even Cowgirls get the blues.

1980-TAL

1981 flyttade jag till Umeå för att läsa litteraturvetenskap (men mest för att jag kärade ned mig i en fiolspelande museitjänstekvinna). Där blev jag snabbt inkastad som cirkelledare i Kommunistiska högskoleförbundets (VPKs studentförening) marxistiska grundkurs och fick ta avsnittet om Lenins Imperialismens som kapitalismens högsta stadium.

Min håg stod dock till journalistiken och jag for till Skurups folkhögskola men misslyckades i ett intagningsprov. I Mälaren på ön Biskops-Arnö fanns en medielinje på Nordens folkhögskola som tog emot mig.

Där skulle jag få min egentliga bildning och folkbildningskunskap som elev och senare lärare. Läraren Ingmar Lemhagen blev en mentor och kom att betyda oerhört mycket för min bildning – från hans studiecirkel 1981 på folkhögskola om ungdomskulturer, där jag bekantade mig med ungdomssociologen Thomas Ziehe till mitt arbete med hyllningsnumret till honom av tidskriften Kritiker 2010  .

Sommaren 1982 flyttade jag till Köpenhamn för att skriva frilansjournalistik och bekanta mig med Danmark, som ett möjligt land att bosätta mig i. Året därpå var jag dock tillbaka i Uppsala och startade en kortlivad lokal kultur- och reportagetidskrift, UppsalaMagazinet. Båda dessa erfarenheter var utvecklande och bildande men inte i ett bestämt sammanhang. Det kom senare där mina danska intryck kunde nyttjas.

Ingmar introducerade mig till Nordiska Sommaruniversitetet (NSU) som kom att betyda mycket för min bildning. Där blev jag vid mitten av 1980-talet deltagare i samnordiska så kallade kretsar, studiecirklar på mer avancerad nivå. Dessa rörde sig om psykoanalytisk littteraturtolkning, fenomenologi, Foucaults maktanalys, Bourdieu och fransk post-strukturalism. Vid samma tid hade jag engagerat mig i KHF/VPKs Uppsalaavdelning vid studentkåren.

Genom detta uppdrag kunde jag som representant för NSU och Stefan Jonsson som representant för Humanistforum vid Uppsala universitet arrangera öppna föreläsningar.  Sven-Olof Wallenstein, Horace Engdahl, Donald Broady, Ebba Witt-Brattström m fl talade om liknande ämnen som NSU-kretsarna, dvs. kontinentalt tänkande inom humaniora och samhällsvetenskap.

Till tiden för NSU och via Ingmar Lemhagen upptäckte jag förlaget Symposion, tidskriften Res Publica (där jag ett decennium senare medverkade) och förläggaren Brutus Östling.  Ett par resor till Indien avklarades under dessa intensiva år liksom sommarvikariat vid landsortspressen som allmänreporter.  1988 antogs jag som doktorand i praktisk filosofi och ville syssla med fransk post-strukturalism vilket inte var möjligt. Istället sökte jag mig bort från Filosofiska institutionen i Uppsala, till Norge, Danmark, England, Frankrike, Schweiz och till sist USA igen.

1990-TAL

1991 undervisade jag på Brunnsviks folkhögskola på en s.k. invandrarkurs, en uppdragskurs betald av Arbetsförmedlingen för att sysselsätta deltagare i 16 veckor. Varken utbildning eller bildning men vackert och på klassisk socialdemokratisk bildningsmark (Dan Andersson, Alf Ahlberg, Torsten Fogelqvist, Karl-Erik Forsslund ). 1992 antogs jag till folkhögskollärarelinjen vid Linköpings universitet och tog examen vid jul samma år.

Som examensarbete arrangerade jag en föredragsserie vid Uppsala Stadsbibliotek kallat Fritt Forum. Där talade Ola Larsmo, Bosse Rothstein och många fler under hösten 1992. Jag skrev ihop en beskrivning och utvärdering som räckte som underlag, även om själva arrangemanget var det egentliga examensarbetet.

Min praktikskola blev naturligt nog,  och nära Uppsala dessutom där jag hade  tre barn, min egen skola, Nordens folkhögskola Biskops-Arnö där jag undervisade på medielinjen och fortsatte efter årsskiftet 1992/93 på en uppdragskurs för Arbetsförmedlingen i Bålsta intill.  Detta var under finanskrisens värsta år och folkhögskolorna fick extra anslag för att fylla platser.

1993 for jag till USA för forskarstudier i filosofi vid New School University i New York men återvände snabbt efter att ha översatt åtta uppsatser i politisk filosofi för vänsterförlaget Daidalos. Väl tillbaka kastade jag mig in i en folkhögskolekurs på Biskops-Arnö som arrangerades av en latinamerikansk teaterförening i norra Stockholm. Jag blev ansvarig föreståndare och skötte viss undervisning och ordnade med de 25 eleverna tills hela projektet kollapsade vid julen 1994. Nej, jag kunde inte spanska ens då.

Jag fortsatte under 1995 med lite sidouppdrag vid Biskops-Arnö som att arrangera en konferens om islam i Europa och en kurshelg om och med filosofen Georg Henrik von Wright, sammanfattad i boken Myt och rationalitet, red Bengt Molander. Jag hade även studiecirklar i marxism för Ung Vänster i Uppsala i min tjänst.

Danska utbildningsprogrammet Kaospiloterna intresserade mig och jag besökte Århus tillsammans med Studiefrämjandet i Uppsala. I Rinkeby hade projektutbildningen FYRVERKET startat i regi av Sundbybergs folkhögskola, där jag blev en av två handledare för ett tiotal arbetslösa ungdomar under ett intensivt år.

1996 fortsatte jag samarbete med Studiefrämjandet, bl. a som ledare för skrivarcirklar, undervisning i informationshantering och vid Kunskapslyftet, Göran Perssons bidrag till den svenska folkbildningen eller ska man kanske säga förädlingen av humankapitalet.

Mera i det fördolda fortsatte jag egna post-marxistiska studier, bl. a av italienaren Toni Negri, vars autonoma marxism jag föreläste om på anarkistcaféet Kafé 44 i slutet av 1990-talet. Mattias Wåg från AFA minns det bättre än jag. Vänstergruppen Folkmakt arrangerade och refererade  noga .

Min sista insats vid folkhögskola blev Wiks folkhögskola utanför och i Uppsala, där jag undervisade i engelska, svenska och samhällskunskap.  Med fyra folkhögskolor bakom mig trädde jag sedan in i Uppsala universitets uppdragsutbildning vid lärarutbildningen, gamla ILU och tidigare Seminariet. Där blev jag kvar i sex år och hade varken studiecirklar eller föreläsningar för mig, men dagarna fylldes av lärarfortbildning på längden och tvären vilket ibland liknande folkbildning.

 

2000-TALET

Mitt nästa värv inom folkbildningen skedde 2007 när jag tog över som verksamhetschef vid Studieförbundet Vuxenskolans avdelning Internationellt Kulturcentrum, tidigare Invandrarnas Kulturcentrum   i Stockholm. Under mellantiden hade jag varit biträdande rektor vid Hjulsta grundskola och Fryshusets gymnasium.

Vid SV-IKC samarbetade jag med ett 70-tal invandrarföreningar med inriktning på kultur, dvs. ofta dans och musik från deras hemländer. Avdelningen var dock underfinansierad och jag fick gå vidare igen.  Men för mig var det intressant att se studieförbundsvärlden inifrån och folkbildningens charm när den är som bäst.

Jag hade sedan början av 1990-talet skrivit lite debatt i Uppsalatidningar och sålt frilanstexter men inte särskilt aktivt. Tanken på att samla ihop mina texter och ge ut dem, eller att skriva hela böcker, både fack- och skönlitteratur, föresvävade mig denna vår 2009 men jag återgick till lärarutbildningen, denna gång vid Stockholms universitet.

Min egen bildningsgång hade vid denna middagshöjd i livet, 50 år, avstannat något. Jag var rätt less på böcker och att orera. Efter fil mag examen i filosofi vid Södertörns Högskola på en uppsats om Gilles Deleuzes tidsmetafysik lessnade jag inte bara på post-strukturalism utan på marxismen i stort, gick ur Vänsterpartiet i Uppsala (där jag som ordförande arrangerat möten med Alexander Bard m fl. om sexualpolitik och droger) och det politiskt korrekta åsiktsklimatet i Sverige.

Jag röstade liberalt, läste Johan Norberg, Fredrik Segerfeldt och Fredrik von Hayek och sprang på möten med Frihetsfronten och Timbro. En omvändning som kan verka märklig men som f.d. frihetlig socialist var övergången till frihetlig liberal, dvs. klassisk liberal, inte svårt. Numera är jag bara frihetlig.

 

2010-TALET

Jag hade rest ett par gånger till Indien och var nu 2009 gift med en indiska och vi väntade barn. I januari 2010 flyttade vi till New Delhi, för min del den sjätte gången jag lämnat Sverige.  Där arbetade jag som kampanjledare vid en liberal tankesmedja med uppgift att implementera skolpeng i några delstater och helst i hela Indien, School Choice Campaign  .

Jag hann faktiskt med att berätta på engelska i denna videointervju för kollegorna på Art of Learning  om den svenska folkbildningens historia och nuläge.

Den dissident som de flesta nu känner mig som debuterade först 2012 med denna småilskna bloggpost efter en fikastund med Ingrid Carlqvist sommaren 2012. Hon berättade om sitt tidningsprojekt och islamkritik och allt annat som jag haft på känn sedan början av 1980-talet då jag orienterat mig ut mot Europa.

Senare samma år skrev jag ett par recensioner i Dispatch International och i januari 2013 avslutades mitt tillförordnande som universitetsadjunkt vid Stockholms universitet. Denna kritiska debattartikel i Pedagogisk Forskning gjorde väl sitt till liksom denna kritik  av förskolepedagogikens brister.

Jag var arbetslös under större delen av 2013 och hade tid att förkovra mig i invandringsdebatten och forskningen om migration. I september samma år drog jag i gång föreläsningar om just invandring,  men även om islam, etnicitet, feminism och annat som sällan ifrågasätts av politiskt korrekta medier och etablissemang, i synnerhet inte av folkbildningen som hittills löpt i statens lina, lojalt och föraktfullt mot de som kritiserar alla besynnerligheter vårt stackars land genomlider.

 

SLUTORD

Till den humanistiska bildningen från renässansen hörde att göra en grand tour i Europa. Goethe for runt i Italien, Byron till Grekland och senare reste vår egen Geijer till England på 1830-talet. Vi fattigare svenskar fick hanka oss fram, som arbetarförfattarna Johnsson och Johansson i Frankrike eller gå till sjöss som Harry Martinsson. Men de blev bildade dessa självlärda lärda män. Birgitta Stenberg är en övergångsfigur mellan dåtidens litterära luffare och vad som skulle komma efter henne, dvs. . Min generations mer planlösa resor.

Vid senare delen av 1900-talet förväntades unga bildningstörstande män och kvinnor, fast de fick inte kallas så utan att de letade efter sig själva, resa på ryggsäcksluff till Indien, helst landvägen (check 1984), bosätta sig i något europeiskt land ett ta (check Danmark 1982, Schweiz 1989), utbytesstudier i USA (check 1975) och kanske vid universitet (check 1993 och Stanford 2001) liksom att bedriva oavlönat kulturarbete (check 1983 ad infinitum).

Sociologen Pierre Bourdieu har beskrivit sin 1968 generation som att de trodde att de självständigt valde sina fototapeter, sina Guernica-reproduktioner (check 1978) och att var och en trodde sig leta efter sig själv medan de gick som får i en konform skock. Till och med realisten Norman Mailer trodde att de svarta stod för en individuell amerikansk form av existensialism  när de i själva verket gjorde som andra och reklamindustrin ville få dem till. I så måtto är min bildningsgång inget särskilt intressant. Men folkbildningen skiljer ut sig.

Mitt långvariga engagemang som folkhögskollärare, studiecirkelledare och föredragsarrangör har skett vid sidan av mina egna bildningssträvanden. Jag har alltid velat dela med mig och har väl förstått att inte alla gillar att få saker sig påprackade. En syster fick prenumeration på FiB/K i födelsedagspresent på 1970-talet och numera ger jag dem mina egna böcker.

Den svenska folkbildningen av idag har lite att erbjuda än anpassning till rådande politiskt korrekta dogmer och system. Den kritik som många runt SD känner men inte bara där, har ingen plats i dagens studieförbund eller folkhögskolor. Ändå är det kunskapstörst som driver läsare till Avpixlat och andra nätforum, en ny slags folkbildning menar jag på fullt allvar. Får man inte veta av gammelmedia vad som sker går man dit eller till Flashback.  De är inte sämre än vad etablerade medier producerar. Självsaneringen fungerar.

Mitt folkbildningsengagemang och mitt dissidentskap, det besvärliga i att ha med mig att göra officiellt, skiljer ut mig men jag är i stort sett samma intellektuella äventyrare förr som idag. När jag var med vid politiska butiksrån i Köpenhamn, inspirerade av Dario Fos Vi betalar inte, vi betalar inte och skrev om det i kulturtidskriften 299 drevs jag en upprorslusta mot makten. Jag var konträr redan då men också revolutionsromantisk flumvänster tyvärr.

Idag när makten är kulturvänster/vänsterliberal är jag lika engagerad mot den som 1982 i Köpenhamn. Därför är jag stolt medlem av danska Trykkefrihedselskabet och rapporterar från våra möten.

Jag slutar med några ord från Jasenko Selimovic, en normal och bildad person till skillnad från oss bildningsfientliga extrema svenskar 

”I Sverige beskrivs bildning som ett ord ’tyngt av tradition och auktoritativa tolkningar’. Vänstern förklarar den vara del av ’en kolonial västerländsk diskurs’ där den borgerlige mannen haft rätt att definiera vad bildning är. Högern ser den som en onödig lyx, som dessutom gör en arbetslös, och näringslivet kräver sänkt studiebidrag.”

Bildningen och folkbildningen har sitt berättigande när den behövs för att förstå sig själv och sin omvärld. Idag förvirrar medierna oss och vi tror inte vi ser vad vi ser, hör vad vi hör och känner vad vi känner. För att bli riktiga människor måste vi själva ta oss an vårt bildningsarv och börja orientera oss om vad som händer och vilket ansvar vi har.

Makten kommer inte hjälpa oss, men det gjorde den inte heller 1908 när socialdemokratiskt ledda Hola folkhögskola förvägrades statsbidrag pga. dess tillhörighet till arbetarrörelsen. Att arbetare skulle bilda sig var ett hot.

Kampen fortsätter med nya medel men målet är detsamma: att befria oss genom kunskap, även om den gör ont och motarbetas.  1700-talsfilosofen Immanuel Kants ord om upplysningen som människans utträde ur sin självförvållade omyndighet är giltiga idag.

Självförvållad är denna omyndighet när orsaken därtill inte är brist på förstånd, utan på beslutsamhet och mod att betjäna sig av sitt eget utan att ledas av en annans. Sapere aude – ’Ha mod att betjäna dig av ditt eget förstånd!’”

Mod och kunskap, bildning. Tillsammans, folkbildning.

JSj

 

 

 

 

 

 

 

 

Humanistisk forskning ut till folket

Humanistisk tankesmedja.

Bild från Humtanks prospekt

DN Debatt den 1 november 2014 argumenterade biträdande professor Jonas Ingvarsson för att de svenska universiteten och högskolorna måste föra ut och uppvärdera humanistisk forskning mer. Han företräder med sitt debattinlägg en ny humanistisk tankesmedja i Sverige, Humtank.

Den lanserades tidigare i år och jag var med vid presentationen. Inget parti, intresseorganisation eller folkrörelse står bakom Humtank utan svenska universitet och högskolor. Visionen är att göra humanistisk forskning och debatt mer relevant i det offentliga samtalet. ”Vår tid är en tid för humaniora” är Humtanks stridsrop.

På det för tillfället helt rätta platsen Medelhavsmuseet presenterade då Jonas Harvard, historiker från Östersund och Fanny Forsberg Lundell, det nya initiativet.

I områden som skola, välfärd, integration, miljö och demokrati ska humanistiska perspektiv bidra förutom de sedvanliga samhällsvetenskapliga och teknisk-naturvetenskapliga. Tre miljoner och 10 % nedsättning i tjänsten för ett tiotal forskare ska räcka till. Sedan ska externa medel sökas eller fortsatt offentlig finansiering.

Vid presentationen drogs några exempel på vad humanister kan tillföra för några specifika områden:

Historiker kan ge underlag till den nuvarande krisen i Ukraina/Ryssland genom att belysa Krimkriget 1854-56.

Genusperspektiv på språk i skolor och företagsledningar

Filosofi och etik som komplement vid medicinska bedömningar

Historiska studier av svensk nazism inför hantering av nutida liknande nationella rörelser som Sverigedemokraterna

Länge har humaniora ansetts som något obetydligt, vilket professorer som idéhistoriken Svante Nordin slagits för. Den kris Nordin visar i sin forskningsöversikt Humaniora. Framväxt- Guldålder- Kris kanske kan botas med Humtank, om dessa stridbara humanister vågar gå utanför det ”fruktansvärt homogena” konsensus som råder i Sverige enligt Nordin.

Behåll svenskspråkiga skolor i Finland

finsk skola

– Bättre att finsktalande och svensktalande barn går i skilda skolor, sade Dan Johansson avgående ordföranden för Finlands Svenska Lärarförbund till finska YLE i somras.

– Folk tror att man genom att blanda alltihop, päron och äpplen, får en jättefin kompott. Det är inte alls så, för man måste bevara skolan som ett svenskt rum.

Däremot ställer sig Johansson positiv till att det skapas nordiska skolor med ett starkt svenskt – och ett finskt – inslag. Men enligt honom är det inte de svenskspråkiga skolorna som ska ändras, utan i så fall de finskspråkiga.

Den populära Europa- och utrikeshandelsministern Alexander Stubb håller dock inte med det svenska lärarfackets ledare Dan Johansson utan anser det vara ”helt sjukt” att den finska och svenska hålls åtskilda. Men Johansson står på sig och menar att man riskerar att urholka den finlandssvenska identiteten om svenskspråkiga skolor blir tvåspråkiga.

Hemma hos forskarparet Friedmans i Lund

Paret Friedman

Lilla Fiskaregatan i Lund, hemma hos professorsparet Jonathan Friedman och Kajsa Ekholm-Friedman. De är numera aktiva pensionärer med barnbarnsbarn hemma i den storslagna våningen, fylld med vackra föremål från deras fältarbeten som antropologer i Polynesien, Latinamerika och Afrika samt en flygel och konstverk gjorda av en dotter.

Kajsa är född 1939 i Värmland och Jonathan 1946 i New York. Tillsammans har de brutit ny mark inom den historiska och teoretiska antropologin sedan 1970-talet. Nu är de mest kända som frispråkiga Lundaakademiker efter det att båda lyckats bli besvärliga för sin arbetsgivare, Lunds universitet.

De pratar ivrigt och samtalet fladdrar från jägar- samlarfolk i Mesopotamien 2000 f. Kr till det tredje bandet i Karl Marx Das Kapital. Surrigt och sant, oupphörligt spännande. Två spränglärda provokatörer som hamnade i pressen för sina ovälkomna forskningsresultat och utländska universitetsanställningar. Först ut Kajsa Ekholm- Friedman.

FOLKVILJAN OCH MASSINVANDRINGEN 1997

En grupp äldre etablerade skåningar som kallade sig ”Folkviljan och massinvandringen” hade kallat henne till ett möte 1997 för att berätta om sin forskning om mångkulturella samhällen. Gruppen bestod av f.d. moderater, men även välutbildade personer som aktivt engagerat sig mot invandringspolitiken. Expo kallade åhörarna inklusive professor Kajsa Ekholm Friedman för ”manschettrasister”.

Kajsa höll sitt föredrag där hon kunde visa att inga välfungerande samhällen med stora kulturskillnader mellan olika grupper hade existerat särskilt länge utan inbördeskrig. Hon skrev även två artiklar i DN Debatt vilket ledde till ett ramaskri. Invandrardebattören Kurdo Baksi anmälde henne för hets mot folkgrupp för hennes beteckning ”illojala invandrare”, vilket dock Justitiekanslern valde att inte ta upp.

Statsvetarna Leif Lewin och Bo Rothstein ryckte också ut med kritik av henne i DN, men Kajsa valde att inte bemöta dem då de inte visste särskilt mycket om antropologisk forskning om mångkulturella samhällen i historien sedan bronsåldern, hennes specialitet.

De andra svenska antropologerna reagerade också häftigt liksom rektorn för Lunds universitet, Boel Flodgren. Hon valde dock att i någon mån försvara Kajsa mot de övriga akademikerna i Lund som skrev protestlistor och undvek henne i korridorerna. Sveriges samlade antropologkår skrev motinlägg och betedde sig som om en ny märklig och oliktänkande person svikit den kollegiala svenska antropologstammen.

Utstötningsmekanismerna fick såväl maken Jonathan Friedman, professor i socialantropologi, som andra nordiska antropologer att beskriva och studera det nya fenomenet – svenska antropologers flockbeteende mot avvikande svensk antropolog. I en artikel i Current Anthropology 1999 redogjorde Jonathan utifrån teoretiskt antropologiska synpunkter för vad makan varit med om . Inte uppskattat vid svenska universitet.

HELLRE PARIS OCH KALIFORNIEN ÄN LUND

Själv fick Jonathan Friedman veta hut av Lunds universitet några år senare. Friedman som bott i Paris 1968 hade en gästprofessur vid ett franskt universitet i Paris och en vid ett amerikanskt i San Diego förutom i Lund. Det ses som en fördel om svenska professorer också kan vara representerade utomlands, men Lunds universitet ställde honom inför ett ultimatum: antingen enbart verka i Lund eller sluta. Han valde Paris och Kalifornien framför den trångsynta svenska lärdomsstaden. Hans studenter ville ha honom kvar men förgäves.

Nu är de synnerligen aktiva pensionärer som fortsätter skriva böcker. Tjafset med svenska akademiker och medier har visserligen lett till att Jonathan bestämt sig för att skriva en egen bok i ämnet Political Correctness, PC Worlds ska den heta och ha ett kapitel om Sverige. Han retar sig gärna på vårt politiskt korrekta åsiktsklimat där inte ens en professor kan få uttala sig om vad han eller hon kan utan att bli skälld för rasist, vilket Kajsa naturligtvis blev.

– I Sverige handlar allt om åsikter. Att ha rätt eller fel åsikter är viktigt oavsett om de är sanna eller falska, säger han muntert.

– Ja och särskilt journalister och myndighetsfolk som skiljer numera inte på fakta och fiktion, inflikar Kajsa. Det är som i berättelser från Kongo när man kan slå någon för att denne angripit en i drömmarna. Eller i svensk medeltid då häxor togs på allvar.

Hon fortsätter med att koppla ihop den svenska politiska korrektheten kring invandringen till sin forskning.

– Vad som pågår är en slags tribalisering där olika stammar slåss men lever i parallella strukturer. Vi är nog båda två ganska pessimistiska om framtiden för Sverige.

Jonathan menar att dagens västerländska samhällen präglas av ett förakt för arbetarklassen. I Sverige är det tydligare än i andra länder. En välutbildad elit som ska uppfostra folket. Vänstern eller höger spelar ingen roll. För vänstern var arbete tidigare centralt, som i arbetarrörelsens traditioner, men idag har arbetet ersatts av konsumtion och kosmopolitism.

– Inom etablissemanget finns ofta en slags wanna-be elit, säger Jonathan leende.

-De är småborgerliga kultur- och mediemänniskor som vill leka världsvana som vore de av fin adel eller rika jetsettare. Bästa exemplet är hur Martin Schibbye och Johan Persson uppförde sig när de tog sig in i Ogaden-provinsen i Östafrika 2011. När vi antropologer åker ut är vi alltid noga med visum och inbjudningar från konsultat och universitet. De svenska journalisterna tyckte mest synd om sig själva och skrev sen en bok om sig själva.

Han och Kajsa har väldigt roligt åt den svenska ankdammen men sysslar även med seriösa saker.

GLOBAL SYSTEMS ANTHROPOLOGY

Paret Friedman bedriver avancerad forskning om hur samhällen historiskt har organiserat sig i globala system. De har tillsammans gett ut två böcker i sin serie The anthropology of global systems och en mängd vetenskapliga artiklar sedan 1980-talet. Själva samhällsutvecklingen som vi människor organiserat oss startade för 5500 år sedan i Mesopotamien, nuvarande Irak. Då startade en handel mellan skilda samhällen i Mellanöstern men också via globala handelsvägar bort mot Fjärran Östern och Västeuropa, ja till och med till Latinamerika över Nordpolen och Alaska.

Men perioder av globalisering innebär inte bara utveckling utan kan ses som tecken på nedgång. Varje civilisation som uppstått går under när globaliseringen sprids ut och blir alltför dynamisk, okontrollerbar. En global ekonomi är dynamisk för att den är instabil. Världskapitalismen eller globaliseringen undergräver sina egna förutsättningar. Men eliterna i västvärlden och i de övre skikten i fattigare länder bejakar denna nedbrytande globalisering genom att fostra folket till att hata sina egna länder, sin kultur och bejaka allt nytt och främmande.

– Allt ska blandas ihop men det funkar inte, säger Jonathan. Att blint tro på globalisering och mångkulturalism som något positivt är en ideologi, ett sätt att utöva makt mot arbetare och lokala traditioner. Jag kan varken se SVT eller CNN idag, de är fulla med hyllande av globalisering, nyliberal multikultur. Al-Jazeera är faktiskt mer ärliga.

En flyende global identitet som lever av instabila ekonomiska system och förtryck av arbetare med nationell tillhörighet. Böckerna om Sveriges och västvärldens kollaps är redan skrivna av Jonathan och Kajsa. De betraktar och beskriver en civilisations förfall.

Friedmans 2

Vidare läsning och lyssning:

Jonathan Friedman skrev förordet till kritiken av den svenska invandringspolitiken Exit Folkhemssverige: en samhällsmodells sönderfall 2005

En svensk introduktion till deras civilisationsteorier finns på bloggen Det avvikande landet i norr / På engelska finns en längre föreläsning av Jonathan Friedman på YouTube

Svensk barnomsorg beundras tyvärr av progressiva amerikaner: ”I’m Insanely Jealous of Sweden’s Work-Family Policies. You Should Be, Too”

working_mom_art

Vår långa och lagliga föräldraledighet möjliggör för kvinnor och män att både jobba och ha småbarn skriver Jonahtan Cohn i en hyllningsartikel i New Republic den 22 juni, 2014. Men kanske skulle han nyansera berömmet något för det finns risker han inte känner till.

Under rubriken ”I’m Insanely Jealous of Sweden’s Work-Family Policies. You Should Be, Too” radar New Republic skribenten upp fördelarna:

16 månaders betald föräldraledighet, subventionerad barnomsorg och barnahälsavård, sex timmars arbetsdag upp till barnet fyller 8 år .

Han berättar vidare att han ska delta i en familjepolitisk debatt i Vita Huset i veckan, men har inga förhoppningar om att president Obama kommer föreslå något liknande de svenska reformerna. Hillary Clinton sade nyligen att Kongressens republikanska majoritet är inte redo för dessa ingrepp i familjelivet.

INTE REDO

Men det är inte bara republikaner som skulle vara avogt inställda till statligt garanterad föräldraledighet och kommunala förskolor. Även demokrater skulle tveka inför de höga skatter som svenskar villigt betalar, över hälften av inkomsten.

Varför Sverige lyckas med barnomsorgen trots de höga skatterna och de höga kostnaderna är för att landet tjänar ekonomiskt på systemet hävdar artikelförfattaren. Han citerar Nobelpristageren James Heckmans ekonomiska forskning som visar att förskolevistelse ger bättre skolresultat senare. Samhället får tillbaka sju gånger insatsen på varje investering i barnomsorg eftersom färre hamnar i fängelse, skolmisslyckande och så vidare.

Men det är inte bara svensk förskola som fascinerar amerikaner. Den betalda föräldraledigheten låter svenskarna vara hemma för att ta hand om sina barn den första viktiga tiden, vilket ger barnen en bättre start än i USA där ingen ledighet garanteras av arbetsgivare eller stat, unikt bland OECD länder.

Invändningar man möter i USA mot betald föräldraledighet är att vikarier kan bli svåra att hitta och att systemet är för dyrt. Men det verkar inte stämma med hur framgångsrika företagsledare resonerar som de i Fortune 500 gruppen hävdar Jonathan Cohn. Framsynta företagsledare ser hellre att (kvinnliga) anställda tar ordentligt ledigt för att ersättas av kompenta vikarier på årsbasis. Google har nu gått i bräschen för att ge än mer betald föräldraledighet för sin personal.

Genom att erbjuda bra villkor stannar nyblivna mammor på arbetsplatsen vilket inte innebär nyanställningar. Företagare tjänar alltså på arrangemang som det svenska systemet. Idag har kvinnor mer kompetens än tidigare vilket gör dem än mer värdefulla på arbetsplatsen. Här hemma har debattören Nima Sananjadi och statsvetaren Bo Rothstein uppmärksammat fenomenet med att dagens karriärkvinnor går om männen i löner.

NACKDELAR

Jonathan Cohns hyllning till den svenska föräldraförsäkringen och förskolan är smickrande men han utesluter vissa nackdelar. I Sverige går 85 procent av alla barn under tre år i förskola minst sex timmar per dag. Ja, det första året är nästan alla barn hemma på heltid, men redan vid det andra året börjar de skolas in i stora barngrupper. 20 procent av alla småbarn går i grupper med över 21 barn,en en tredubbling sedan 2003 då maxtaxan infördes. Denna innebär att ingen högre avgift tas ut ju längre barnen vistas i förskolan, vilket föräldrar inte låter bli att utnyttja.

Vistelsetider för små barn är i genomsnitt 30 timmar per vecka men för 25 procent av ett- och tvååringar gäller mer än 36 timmar. 13 procent av alla småbarn vistas mer än 40 timmar per vecka på förskolan.

Det innebär att cirka 16 000 barn varje år under tre år vistas lika lång tid som vuxna gör på sina arbetsplatser, vilket kan innebära påfrestningar för barn med många riskfaktorer. Barn med annat modersmål än svenska utgör 20 procent av alla barn i förskola vilket ställer extra krav på personal, organisation och gruppstorlekar.

Förskolan kan upptäcka utsatta barns situation, men också förvärra deras problem genom långa vistelsetider tidigt i dåliga förskolor. Tyvärr finns heller inte den bäst utbildade personalen i de mest utsatta områdena. Det betyder att förskolevistelsen i sig kan leda till problem om barnen är där från tidiga år, länge, med dåligt utbildad personal och från socio-ekonomiskt svaga familjer.

FORSKNING FRÅN USA

Intressant nog så är det forskare i USA som har undersökt effekterna av att sätta in små barn under tre år i barnomsorg. Artikelförfattaren Jonathan Cohn nämnde James Heckmans forskning som visar på fördelar för förskolebarn senare i skolan, men han undvek att ta upp den stora NICHD studien som följde ett tusen barn från 1990 till idag. Förskola, skola, brottslighet, hälsa, familjeliv med mera kartlades.

Denna studie styrker att barn som går i förskola får något bättre betyg än hemmabarn, men de är också oroligare och hamnar oftare i bråk. Bra kognitiva färdigheter, sämre socio-emotionella.

Folkhälsoinstitutet gjorde en forskningsöversikt 2009 för att ta reda på vad NICHD studien och andra liknande internationella studier visade om hälsa och lärande hos riktigt små föreskolebarn. Samma sak konstaterades: Ja, förskola är bra för att få barn att lära sig räkna och prata, men om de lär sig att umgås socialt och uttrycka sina känslor är oklart.

Några svenska studier på hur små förskolebarn mår har inte gjorts sedan 1995. Tur att USA har studier vi kan dra nytta av. Att de beundrar vårt system får vi leva med. Själva vet vi inte vilka risker vi tar med att föra in nästan alla barn under tre år i stora barngrupper under längre tid. Se min forskningsöversikt över svensk förskolepedagogik och aktuella rön.

Utan kunskaper i svensk skola

800px-Matteusskolan_2010a

Hur märkligt det än kan låta har skolans traditionella men bortglömda uppdrag att förmedla kunskaper knappt diskuteras i skoldebatten. Ändå har detta uppdrag varit centralt för skolan fram till 1970-talet men har sedan dess fått ge vika för annat. Flera argument har förts fram för att skolan i mindre grad ska ägna sig åt att ge elever kunskaper och läget är ganska dystert som de flesta har förstått efter intensiv skoldebatt sedan de usla PISA- resultaten redovisades.

Det första argumentet mot kunskapsförmedling gavs redan av Alva Myrdal i 1946 års Skolkommission. För mycket detaljkunskaper skymde sikten för skolans uppgift att fostra demokratiska medborgare genom nyttig och samhällsrelevant kunskap menade denna socialdemokratiskt styrda utredning. Kunskaper var inget mål i sig utan ett medel för att nå social sammanhållning. Myrdals skolexperter betonade också att läraren skulle agera handledare snarare än allvetande efter ideal från den amerikanska progressiva pedagogen John Dewey.

Att utvecklingen går så snabbt att lärarens kunskaper snabbt blir förlegade var ett annat tidigt argument mot kunskapsförmedling. Bättre då att lära eleverna att söka efter kunskap med nya tekniska verktyg, som idag motsvaras av läsplattor och annan IKT. Bort med skolatlas och in med Google Earth utropade geografilärarna vid Stockholms universitets lärarutbildning 2012 när Jan Björklund ville återinföra användningen av kartböcker. Men de fick ge sig och Jan Björklunds nya läroplan LGr11 föreskriver till och med ett visst kunskapsinnehåll. Ett litet steg mot kunskaper men inte mycket när till och med lärarutbildarna är emot kunskapsförmedling.

Mellan 1994 och 2011 rådde annars anarki i det svenska skolväsendet eftersom inga kunskapsmål angavs utan varje lärare, skolledare och kommun själva fick leta efter vad som skulle läras ut. Bedömningen skulle sedan ske av ”kunskapskvaliteter”, inte ”kunskaper” enligt de postmoderna läroplanerna LPO94/LPF94. Det gick ju sådär och kommunaliseringen hjälpte inte till för skolfolk i de rådvilla 7000 grundskolorna ute i 289 kommuner.

En tredje invändning mot kunskaper som fortfarande hörs är att Sverige inte är ett homogent land längre och därför kan man inte enas om vilka kunskaper som ska läras ut. Utifrån så kallade ”kulturkrig” i USA sedan 1980-talet där minoriteter insisterat på deras intressen förtryckts inom ett skolsystem som dels förvaltats av vita heterosexuella män, dels lärt ut vad vita heterosexuella döda män skapat genom århundraden (Bibeln, Platon, Shakespeare osv.) så har samma befängda idéer importeras till Skandinavien efter år 2000.

Den amerikanska litteraturprofessorn E.D. Hirsch reagerade dock snabbt och gav ut en bok om gemensam bildning och vetenskap som i svensk översättning heter Vad varje svensk bör veta (1991). Hirsch skapade sedan en utbildningsstiftelse, Core Knowledge Foundation. Tillsammans med sociologen Charles Murrays bok Real education (2008) ger dessa initiativ argument för att införa en kanon av gemensamt kulturarv och en liten grund för att uppvärdera gemensamma kunskaper men de är flämtande ljus i bildningsmörkret i väst. I öst har man förstått vikten av att integrera skilda samhällsgruppen genom att utgå gemensam litteratur och historia oavsett religiös och kulturell bakgrund. Danmark inför en litteraturkanon 2004 så visst finns närmare exempel.

En viss tillnyktring har skett i skilda skolpolitiska läger men det kommer ta tid att förändra generationer av lärare och skolexperter som inte vill enas kring att läsa om Nils Holgerssons resa eller Strindbergs verk. Den radikala ungdomskulturforskaren Thomas Ziehe, populär på svenska lärarhögskolor, har numera upptäckt felen med att be barn gå till skolan för att hänga med kompisar och hitta sig själv. För de flesta vuxna är det självklart att man går till skolan för att lära sig, varför annars stiga upp en kall decembermorgon. Men holländaren Ziehes gamla flumpedagogiska ideal från 1970-talet hänger kvar i trendsättande svenska skolor som Fryshusets gymnasiums passionsprogram.

Den unga brittiska läraren Daisy Christodoulou berättar i boken Seven myths about education,utgiven som ebok 2013 och i tryck 2014 av The Curriculum Centre, om den chock hon fick när hon förstod att kunskapsförmedling inte var vad de engelska skolorna värnade om. Istället fann hon sju myter som omhuldades, där liksom i Sverige och i övriga västvärlden:

Fakta underminerar förståelse

Lärarledd undervisning är passiviserande

2000-talet förändrar allt

Du kan alltid kolla upp det

Vi måste lära ut överförbara färdigheter (”transferable skills”)

Projekt och aktiviteter är de bästa sätten att lära sig

Att lära ut kunskaper är indoktrinering

Hon beskriver myterna kortfattat på sin blogg The Wings to Heaven

Hon anser att de sju myterna är konsekvensen av en postmodern utbildningsformalism (”educational formalism”). Innehållet, det vill säga kunskaperna, är inget, formen är allt. Eftersom det postmoderna tänkandet relativiserar all kunskap så finns därmed inget gemensamt att lära ut och former blir vad som återstår. Lätt överförbara färdigheter i informationssökning är skolans övergripande mål, och helst ska detta ske på ett lustfyllt vis av en lärare som inte visar vad den kan, om hon ens gör det. Eleverna ska först lära sig sammanhang genom förståelse, inte basfakta som kan bygga upp förståelse.

I Sverige handlar detta ofta om att prioritera experiment och fantasi framför att kunna de grundläggande fakta om ett område. Fakta förstör fantasin menar de svenska skolexperterna och många lärare och kanske föräldrar med. Tyvärr.

Daisy Christodoulou pekar på myter som finns i hela västvärldens skolsystem men där Sverige utmärker sig negativt genom att ha anammat kunskapsföraktet mer än andra länder. Den svenska språkprofessorn och skoldebattören Inger Enkvist har liknande invändningar mot kunskapsförfallet i sin genomgång av internationella skolsystem i boken God utbildning – och dålig (2013). Vidare berättar historieprofessorn och lärarutbildaren Hans-Albin Larssons bok Mot bättre vetande. En svensk skolhistoria (2011) bakgrunden till att kunskaperna försvann. Se även mina inlägg om lärarutbildningen och svensk skola.

Men hindren är många. Det nuvarande kunskapsföraktet är lagfäst. Skollagens portalparagraf vid grundskolans införande 1962 var att skolan skulle ”främja eleverna allsidig utveckling samt att därvid meddela kunskaper och öva deras färdigheter”.

Lägg märke till ordningen; utveckling (social och/ eller individuell) kommer före kunskapsförmedling. I dagens läroplan LGr11 står avsnittet ”2.1 Normer och värden” fortfarande före ”2.2 Kunskaper”. Att resonera om detta kan verka fjuttigt men det tyder fortfarande på att barnen går till skolan för att upprätthålla normer och värden i första hand. Att lära sig något är väl bra men inget uppdrag längre.