Skolplikt eller undervisningsplikt?

 

Rätten att själv ordna undervisning för sina barn, så kallad hemundervisning, är garanterad i de flesta EU-länder. Förbud upprätthålls ordentligt i två länder: Tyskland och Sverige.

I Tyskland införde den nazistiska utbildningsministern förbudet 1938 så att ingen elev skulle undkomma den statliga propagandan. I Sverige skärpte den liberale utbildningsministern Jan Björklund skollagen 2010. Borgerliga politiker har varit lika hårda mot hemundervisning som socialister skrev Thomas Gür i SvD 2012.

Undantag finns men det är extremt ovanligt att få tillstånd att bedriva hemundervisning, cirka 200 barn per år godkänns. Den intresserade kan läsa mer på organisationen ROHUS (Riksorganisationen för Hemundervisning i Sverige) hemsida, där många historier berättas om svenska hemundervisade familjer som flytt till Åland där lagen tillåter hemundervisning och alla talar svenska.

Vad som existerar i Europa, USA, Australien och andra västländer är en plikt att barn och unga ska undervisas. En undervisningsplikt innebär att samma plikt att lära sig landets språk, räkna, orientera sig i samhälle och i naturen, gäller för alla, oavsett om de går i skola eller inte. Undervisningen behöver alltså inte skötas av en skola, den kan lika gärna skötas av föräldrar, en grupp vuxna eller annat arrangemang, som knyter barnet till en skola för att där regelbundet avlägga prov. I USA klarar de hemundervisade barnen sig ofta bättre än andra och de är inte ansedda som asociala, tvärtom.

Den risk många statslojala svenskar ser i att inte alla barn socialiseras in i att lära sig älska staten från koltåldern existerar, men de bör lita på att med uttänkta system för att visa kunskaper för behöriga lärare bör detta inte vara oöverstigligt problem. Om andra västerländska demokratier kan klara av det bör även Sverige finna på fungerande system.

De invandrade familjerna bör givetvis uppmärksammas men det är möjligen så att de barn som inte lämnats vind för våg av sina föräldrar som begår brott i högre utsträckning än de som gått i förskola tidigt. Boken Kärlekens roll av Sue Gerhardt visar att just ungdomsbrottslingar inte haft god kontakt med sina mödrar under sina första år.

Den psykologiska anknytningen till föräldrar är livsviktig för barnets överlevnad och bör inte överlåtas till statens representanter alltför tidigt, alltför länge under dagen och i synnerhet inte av familjer med dåligt socio-ekonomisk standard, se min genomgång 2012.

Detta talar för hemundervisning och sen start i förskola. Sverige har i båda angelägenheter en närmast totalitär syn på barn som skulle glatt en auktoritär filosofi som Platon, som ville skilja barn från föräldrar vid tvåårsåldern, och som visar att romanförfattaren Aldous Huxleys Du sköna nya värld blivit verklighet.

Vad som dessutom är häpnadsväckande är att Sverige har en skolplikt, men knappast någon undervisningsplikt. Vi har ett mer totalitärt system där alla småbarn så tidigt som möjligt ska in i förskolan till vilket pris som helst (se professor Ulla Waldenströms kritik i SvD Debatt 2014).

Ivar Arpi skrev i höstas i SvD om förslaget att tvinga in utlandsföddas barn i förskolan –ett krav som partiet Liberalerna fört fram i Januariöverenskommelsen:

”En god liberal är för allas lika möjligheter, vilket här tycks betyda att man tar barnen så tidigt som möjligt. Bara i statens försyn kan det bli rättvist.”

Arpi sätter fingret på skolpliktens frånvaro av undervisningsinnehåll när han skriver om den av Liberalerna föreslagna förskoleplikten och skriver vidare:

”Att kalla det ‘förskola’ är bara ännu en av de många eufemismer som vårt språk koloniseras av. Det är i de allra flesta fall knappast en skola, men den systematiska, politiska propagandan har onekligen lyckats. Inget ont om alla duktiga förskolepedagoger, men det är i det generella fallet knappast omistlig pedagogisk undervisning de ägnar sig åt. ”

Varje dag får medborgarna bevis i medier och föräldrar hör från sina barn hur uselt den svenska skolan fungerar vad gäller undervisning och dess resultat. Stök och slarv är mer vanligt idag än tidigare. Ändå råder skolplikt. Men någon plikt att bli undervisad eller för lärare att bedriva vettig undervisning verkar inte gälla.

Sverige har ett planekonomiskt system där alla ska in i offentligt finansierade institutioner så tidigt som möjligt, oavsett vad som pågår där. Redan 1983 uppmärksammade nationalekonomen Gunnar Adler-Karlsson fenomenet i boken Skolan-en parkeringsplats för onödiga? Ivan Illichs Samhälle utan skola från 1970 är också relevant liksom Paul Goodmans böcker.

Jag har undervisningserfarenhet från förskola via vuxenutbildning och folkhögskola upp till universitet och kan intyga att vad som pågår i svenskt undervisningsväsende är tidvis mer förvaring än pedagogik. På gymnasiet existerar ofta ett slags tonårsdagis; på högre utbildning, arbetsmarknadskurser och komvux är en förvaringsplikt av vuxna utan att de undervisas nämnvärt.

Nästa regering bör riva upp förbudet mot hemundervisning och låta Sverige bli en del av västvärldens demokratier på allvar, där föräldrar ges makt över sina barn mot staten.

Jan Sjunnesson, gymnasielärare och fil mag i pedagogik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s