Vid Medieinstitutet Fojo i Kalmar bedrivs tveksam fortbildning för journalister inom ramen för  det statliga Linnéuniversitetet i Växjö. Fojo bör läggas ned liksom Statens Medieråd eftersom båda inte klarar av att ta ställning i politiska ämnen. Statlig opinionsbildning är överhuvudtaget något som politiker och myndigheter bör hålla så kort som möjligt.

***

Via SVTs Kunskapskanalen sändes 1 ma 2021j en kort föreläsning av Annelie Frank, projektledare på Faktakollen, ett projekt vid Medieinstitutet Fojo, en avdelning Linnéuniversitet. Ämnet var “Vad är skillnaden mellan missinformation och desinformation och vad är en konspirationsteori?”. Jag surnade till och skrev  sedan detta inlägg.

Frank framställde sin analys som en objektiv metodik för att tittare skulle kunna avslöja lögner och konspirationer.

Men där fanns värderingar och åsikter om att illvilliga nätaktivister skulle vilja splittra och skapa misstro mot myndigheter och medier, att de påverkar vad vi pratar om vid middagsbordet och, kanske värst, att Sverigebilden svärtas ned av “hat”. En sista konsekvens av debatter på nätet kan bli fysiskt våld.

Varenda av Annelie Franks påståenden går att diskutera och kanske belägga. Men är det ett statligt universitets uppgift att föra dessa mediekritiska diskussioner? Vi har tre journalisthögskolor och flera universitetsinstitutioner inom medier- och kommunikation. Men Fojo, grundat 1972, lever vidare som ett femte hjul, och har funnit sig väl tillrätta genom att leverera mediekritik som journalister och konsumenter kan ha nytta av.

Ser man närmare på Fojo så finns exempel på deras vinklingar mot GAL- skalan snarare än TAN, en vänsterliberal position som är självklar i medier och högre utbildning: “Hat mot Sverige”  “Sverige behöver ett fact-checkning nätverk”  och boktipset Sverigevänner av Jonathan Lundberg, fd vid Aftonbladets sociala medier och nu kursledare vid Fojo i Kalmar. Boken handlar enligt egen utsago om hur Sverigedemokraterna erövrade internet. 

Att Fojo skulle uppskatta medieprojektet Project Veritas eller ens Bulletin ter sig orimligt. Eller ta in journalisten Ola Sandstig för att problematisera rapportering om våldsvänstern och s.k. apatiska barn.

Tyvärr räcker det inte med att lägga ned Fojo eller ens få dem att sköta sitt uppdrag mer balanserat genom att väga upp vänsterlutningen. Den statliga opinionsbildningen går igenom överallt. 

Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap har liknande vinklat upplägg som Fojo i sin rapport om konspirationsteorier, men möjligen kan denna myndighet tilltag försvaras. Om vi nu har MSB så ska den väl försöka förebygga kriser med korrekt information, men det kan inte vara Fojos uppdrag.

Inte heller ska Statens Medieråd få fortsätta sin opinionsbildning på skattemedel. 2013 avslöjade journalisten Magnus Sandelin att myndigheten godtagit våldsvänsterns olagligheter eftersom de stod på rätt sida.

Sandelin skrev: “Att misshandla, hota och trakassera meningsmotståndare ska endast ses som medel som den autonoma vänstern använder sig av i den politiska kampen, och inte en ideologisk ståndpunkt, hävdar den statliga myndigheten”. 2017 följde Timbros Fredrik Segerfeldt upp ämnet med rapporten “Det fina våldet.

Rebecca Weidmo Uvells blogg är en outsinlig källa till pikanta avslöjanden av statlig myndighetsaktivism och opinionsbildning, särskilt inom klimat och grön korruption. Att Fojo skulle våga undersöka klimatfrågan utifrån ett lika mediekritiskt perspektiv ter sig omöjligt, särskilt som det svenska statliga institutet är med i Covering Climate Now och Global Forum for Media Development (stöds av FN och George Soros)  

Sammanfattningsvis måste frågor ställas: Varför existerar statlig opinionsbildning alls? Hur uppfyller de vi har sina uppdrag? Hur ser de kollegiala och ekonomiska nätverken ut mellan den offentliga opinionsbildningen och våra medier, statliga och privata? 

Mitt slumpvisa tittande på Kunskapskanalen 1 maj gav mig en snabb inblick i något skumt och propagandistiskt, som tydligen pågått länge och finansierats av våra skattemedel. Tänk vad en grundlig analys av den statliga opinionsbildningen skulle ge.

Jan Sjunnesson, journalist och författare