Kommunala konkurser i framtidsroman från 2014

När DNs nye liberale ledarskribent Mattias Svensson den 26 april, 2019, ondgjorde sig över min roman Framtidsmannen så tog han miste på flera sätt.

Boken handlar inte alls om revanschism vilket han hävdade. Två av 372 sidor handlar om år 2023 då flera tidigare ministrar dras inför Konstitutionsutskottet. Ni kan läsa själva här och lista ut vilka existerande politiker som döljer sig bakom de fiktiva namnen. Men jag skrev inte för att utkräva hämnd utan berättade flera historier om hur Sverige kunde te sig åren 2014-2023. Dessutom var handlingen förlagd till Indien, Kurdistan och Sverige och skriven på flera språk och alfabet (arabiska, persiska, tamil). En mångkulturell bok således.

Det mer intressanta med Mattias Svenssons okunniga läsning av min bok är att den faktiskt handlar om de kommunala konkurser som nu visar sig över landet, fem år efter att jag gett ut den:

Alla 290 kommuner år 2025

VAD VAR DET JAG SA

Jag läste Johan Westerholm rapporter från Bergslagen på hans gamla blogg, Mitt i Steget, när jag skrev boken 2014. Kanske inspirerade hans texter mig att skriva om kommunala kollapser.

2015 hade han flera varningar från Kopparberg, Nora och Ljusnarsberg (1 och 2) där de kommunala mottagningssystemet brast ordentligt och i år visar han hur nu, efter massinvasionen 2015, kommunerna inte får statlig täckning för sina förluster i den tilläggsbudget som JÖK tog. 2019 blir ett Anno Horribilis där kommuners budgetposter slaktas. En Tesla mot avgrunden.

Kommunekonomen Hans Jensevik har också varnat för att äldreomsorgen kan bli nedskuren i de kommuner som förlorat på asylmottagandet (se om Flen och intervju med Patrik Engellau 2017). De gamla kommer inte protestera på samma sätt som föräldrar gör om barnomsorg och skola drabbas av nedskärningar. Cyniskt resonemang från ansvariga kommunpolitiker och man skäms över behandlingen av de som byggt upp landet.

Expressens Anna Dahlberg tog upp Filipstads kris nyligen och Fokus gjorde ett halvdant reportage i samma veva, men i övrigt kan jag inte påminna mig ha läst något särskilt i mainstreammedier om kommande kriser i våra kommuner. Så min roman från 2014 var ganska unik i det avseendet.

FRAMTIDSMANNEN

Jag ville inte att rasism skulle vara en huvudmotsättning mellan folkgrupper i boken och förde därför in tanken om att pengarna skulle ta slut.

Här är några utdrag. Först har huvudpersonen, en framtidsforskare, hamnat i SVT för att förklara vad som kan hända:

”När nästa ekonomiska kris kommer, troligen inom fastighets- marknaden inom 10 år, kommer de sociala problemen ha vuxit fast i vissa städer som jag sa innan pausen. Många tittare hörde av sig nyss och frågade varför dessa städer inte fick nämnas. Det får SVT svara på, men jag kan säga till er att i dessa städer pågår just nu, våren 2013, en utflyttning av infödda arbetande, i huvudsak svenskar, men även arbetande integrerade invandrare samt en inflyttning av bidragstagande svårintegrerade invandrare.

Han växlade över till en lista över städer i diagrammet bakom sig, som syntes på helskärm i teverutan.

Karlskrona, Gävle, Landskrona. Borlänge, Ludvika, Södertälje, Malmö, Söderhamn, Katrineholm, Eskilstuna. Områden med problem finns även i Uppsala, Stockholm och Göteborg, men där hotas inte hela kommunen av utflyttningen av skatteunderlaget eftersom det finns tillräckligt med skattebetalare kvar att väga upp bidragstagarna.

Han gick vidare för att beskriva hur dessa socioekonomiska förhållanden inte i sig förklarar social oro och problem; kultur, religion och värderingar är avgörande för om en grupp unga män till exempel kommer att bli våldsamma”.

Här pratar huvudpersonen med sin vän Jack, en journalist:

”-Du talade om scenarier om vad som kan komma att ske i landet med lokala samhällskollapser, terrorhot från invandrargrupper .

– Sakta i backarna! Jag sa att sociala konflikter kan komma att uppstå i vissa städer och stadsdelar, men inte vilka som skulle hålla i vapnen. De kan lika gärna vara arbetande svenskar och invandrare som vill skydda sin egendom och sina familjer.

-Jo men huvudmotsättningen gick mellan arbetande svenskar och bidragstagande invandrare, eller hur?

-Ja och nej. Vissa invandrargrupper kommer kvalificera sig in i samhället, men visst, de blir färre.”

Läs vidare i boken som finns på Adlibris och Bokus

DEN ENKLASTE BERÄKNINGEN

Att kommuner med lediga bostäder men inga jobb skulle dra till sig asylsökande och asylföretagare kunde väl alla räkna ut. Tomma bostäder för att svenskarna flyttat ut när jobben försvunnit och orten blivit för liten. Hur främmande inflyttade skulle ordna jobb verkade vara ovidkommande.

Lika lätt var det att förstå att statsbidragen inte skulle fortsätta i evighet utan dras in efter ett par år enligt avtal med Migrationsverket och staten. Då skulle de mottagande kommunerna sitta med arbetslösa utomeuropéer med låg utbildning och få kontakter.

De välutbildade migranter som talade engelska, spanska eller franska från Mellanöstern och Afrika kom aldrig hit utan for till Storbritannien, Nord- och Sydamerika, Australien, Frankrike och Spanien. Om man t ex var engelsktalande tandläkare från Damaskus och for hit skulle lönen vara inte ens hälften mot vad man skulle tjäna i andra länder. Bättre åka till Kanada eller Nya Zeeland.

Sverige tog emot dessa i stor utsträckning icke anställningsbara migranter utan egna resurser som skulle försörjas enligt Socialtjänstlagen från 1982. Den föreskriver att personer som vistas i kommunen är sista hand kommunens ansvar, oavsett status (illegala som fått avslag kan utvisas dock). De enkla jobb som kunde ha försörjt de outbildade migranterna existerar ju inte här. Vi är ett högteknologiskt land.

Allt detta är enkelt att räkna ut. De som varit med om asylmottagandet ute i landet och följt migrationsdebatten hade dessa siffror klara för sig, medan ansvariga i kommunen, rikspolitiker och experter teg eller ljög.

Några ekonomer var dock sanningsenliga:

Tino Sanandaji citerade migrationsekonomen Joakim Ruist inlägg 2015:

”Flyktinginvandringens påverkan på de offentliga finanserna är som mest negativ de första tre-fyra åren efter asylbeslutet, då sysselsättningsnivåerna i arbetsför ålder ligger runt endast 15-30 procent. Därefter tar sysselsättningen mer fart och påverkan blir mindre negativ. Den kan till slut, efter ganska många år, bli positiv. Men tyvärr blir den aldrig så positiv att flyktinggruppen själv ‘betalar tillbaka’ det underskott den innebar under de tidiga kostsamma åren.”

Samma med Jan Tullberg.

PROGNOSER OM TRASIGA FÖNSTER

I dagarna kom Finanspolitiska Rådets prognos som visar att massinvandringen har tärt på tillväxten.

Barometern skriver ang prognosen att ”BNP drivits upp i Sverige under de senaste år bland annat till följd av kommunernas kostnader för migrationen. Tillväxten har således inte varit driven av någon produktivitetsutveckling, att vi blir bättre på att göra saker, utan på att utgifterna ökat”.

Det är som att slå sönder skyltfönster och tro att något gott kommer ut av att glasmästaren får ett nytt uppdrag och att BNP därmed hålls uppe. Den franske ekonomen Bastiat påpekade detta för 150 år sedan i sin essä om vad man ser och inte ser i ekonomiska utbyten.

Våra kommuner har fullt med trasiga fönster som deras skattebetalare ska betala, helt i onödan. Självförvållat elände.