Benke Blues

Midsommarnattsdrömmar

Bengt Ohlssons senaste roman Midsommarnattsdrömmar är besvärlig att läsa. Efter 120 sidor var jag less på att alla romanfigurer lät som Benke, tänkte som Benke, gick som Benke och jag lade ned boken för en dag eller två.

Sedan fortsatte jag läsningen och tog spjärn mot min tidigare uppfattning som nog höll i sig, men berättelserna om alla Benkefigurerna var mer spännande än att de verkade komma ut ur samma huvud. Kulturvänsterns ironiker

Jag har följt Benke sedan hans första år som rockmusikrecensent i DN, som en begåvad och lyckosam lillebror, född 1964 mot mina 1958. Hans böcker har alltid varit läsvärda, särskilt Jazz är farligt och Se till mig som liten är, men störst var när han övergav slackerlivet i Stockholm och skrev Gregorius och De dubbelt så bra. Två fantastiska berättelser som utspelar sig för ett sekel sedan och lite tidigare.

Den nya boken är jobbig att läsa eftersom Benke klarar av att fånga alla våra vardagliga och inre relationsproblem i dagens Sverige, med utsikt från Sofia Kyrka på Östra Söder.

Jag känner igen det mesta (utom hans populärkulturella referenser) som vi ältar; våra barn, våra bonusbarn, våra vänner, våra ligg, våra föräldrar, vår ångest, vår tro- silat genom den fullständigt utopiska föreställningen att just denna generation född på 1960-talet ska undgå att fostra sina barn fel i något avseende, undgå att trassla till relationer, undgå att inte tala sanning när det krävs, undgå livets verkliga problem genom att gå i terapi och prata, prata, prata, prata.

Benke är lysande när han är less på medelklassens prat, ett prat som han själv underhåller i boken med dels prat, dels reflexioner om pratet, dels metareflexioner om tankarna om pratet. . . Han är kort sagt urjobbig och jag känner igen mej. Vi har samma medelklassblues, lider av dess hipsterdyrkan, och troligen du som läser denna blogg. Ve oss !

Sen får jag inte reda på om Aarif har felknullat en #metoo brud för 30 år sedan och om Jennys nya kille ska hålla och om Nicke och Tomas ska förbli goda vänner (Benke har nog splittat sig på dessa två grabbar). Men det är inte behållningen. Det jobbiga pladdret i allas munnar och skallar är bokens (mar)dröm på Midsommar, den dag då allt och inget är perfekt. Tack Benke för att du visade upp dej och skrev klart den jobbigaste roman jag läst på länge.

En tanke på “Benke Blues”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s