Deleuze på dagis II (ur Pedagogik och polemik om barn och förskola)

Här är det andra avsnittet om barn och förskola i min bok Pedagogik och polemik. Del I här


Deleuze på dagis, del II – opublicerad text 2013

 

Eftersom de svenska förskolepedagogerna hänvisar till filosofen Gilles Deleuze som en oomtvistad auktoritet finns anledning av närmare studera hans tänkande, även om denna korta essä bara blir nedslag i vad som kunde varit ett par volymer seriös kritik av honom.

Han var inte bara en långhårig märklig tänkare som Parisstudenterna samlades kring utan också en kunnig men egensinnig filosofihistoriker. Från början avskydde han Hegel och allt som kunde tolkas som systembyggande filosofi. Istället för bygga system beskrev han dels ett nedbrytande metodiskt tänkande som han tillämpade på systembyggarna (inte olikt Derridas dekonstruktion), dels en uppbyggande filosofi som inte skulle lida av samma totalitära anspråk som andra system (till skillnad från Derrida som oftast kritiserade, men sällan gav alternativ).

Deleuze studier av Spinoza, Nietzsche och Bergson ska här kort refereras och kritiseras, men det finns fler filosofihistoriska figurer som också kunde behandlas (Kant, Lukretius, Platon, Leibniz, Pierce, Hume). Dessa tre är dock de vanligaste och de som ligger till grund för de svenska pedagogernas obändiga förtroende för honom och hans tolkningar av dessa tre föregångare, en 1600talspanteist och två vitalister från sent 1800-tal och början av 1900-talet.

SPINOZA OCH NIETZSCHE

Deleuze likställer Nietzsches begrepp om viljan-till-makt med Spinozas maktbegrepp för att visa hur de båda behandlar makt som en kapacitet att bli påverkad [1]. Affekterad, ha mer sensibilitet och högre livskänsla som Deleuze ofta kallar relationen. Men Spinozas maktbegrepp är det motsatta, potentia agendi, en förmåga att handla, gärna förnuftigt tillsammans med andra, dvs vad vi vanligen menar med att ha makt.

När Nietzsche beskriver makt handlar det om att behärska, dominera. De svaga och misslyckade ska gå under, det är hans första sats i sin människokärlek, nedskriven i den pamfletten Antikrist. Att sammanfoga den (någorlunda) demokratiske Spinoza med den aristokratiskt-radikala Nietszche låter sig icke göras så lätt.  Dessutom tar Nietzsche avstånd från Spinoza, vilket inte tas upp av Deleuze eller hans svenska lärjunge, Fredrika Spindler.

Begreppet immanens som Deleuze hämtar från Spinoza, och som återges helt utan sammanhang av Dahlberg och Lenz Taguchi och deras efterföljare i svensk förskolepedagogisk forskning, är inte heller problemfritt.  Det blir, som redan Hegel sade om föregångare Spinoza, för mycket Gud, så att människan och världen reduceras till ingenting. Immanens har lite relevans

Deleuze studier av Spinoza lider av samma problem som hans andra historiska studier, när han får alla andra filosofer att låta som honom själv i sitt (icke) system utan centrum vars delar hänger samman (utan systematik och centrum).

Om Spinozas metafysiska begrepp om substans, attribut och modi förvisso kan vara knepiga att dels förstå [2], dels tillämpa till exempel i förskolepedagogisk praktik [3] , är han ganska oförarglig i jämförelse med Nietzsche. Omvandlingen av denne tankens aristokrat, kvinnohatare, proto-fascist och, senare i livet, även anti-semit och hyllad av Benito Mussolini och Adolf Hitler, till en käck vänsteraktivist, post-feminist och demokratins förkämpe, har sedan ett decennium avslöjats som ett falsarium, först i Tyskland men också nu i Sverige [4].

Såväl Deleuze som Foucault har valt bort de delar av Nietzsche som motsäger deras nya vänsterradikala Nietschetolkning. Redan i vad som kallats postmodernismens bibel, Nietzsche et la philosophie från 1962, gör Deleuze avgörande misstag i att dels medvetet missförstå och karikera dialektikbegreppet hos Hegel för att lättare attackera det, dels beskriva en Nietzsche som inte skulle använda sig av dialektiska metoder.

Vidare så skriver Nietzsche om ett ”distansens patos”, vilket hos Deleuze blir till ett patos om skillnad.  Men det stämmer inte med Nietzsches intentioner som handlar om det förnäma patos hos den högre härskande arten i förhållanden till de lägre. De antika och aristokratiska begreppen krigare, blonda bestar, herreraser är sociala och kulturella begrepp hos Nietzsche, men tämjs av Deleuze till oskyldiga uttryck om aktiva och reaktiva krafter, affirmativa och negativa viljor.

En avpolitisering av Nietzsche är nödvändig för att ta inom honom i salongsvänstern under 1960-talet, där hans brutala elitism ses allegoriskt, som hade de djupare filosofiska innebörder bakom de råa sociala. I sin text Nomadtänkande som var ett föredrag vid en Nietzschekonferens i Paris 1973 talar Deleuze om en slags krigsmaskin som inte kommer återskapa någon statsapparat, dvs en fullständig anarkism bort vad Marx och för den delen Freud och Frankfurterskolans studentrevolutionära freudo-marxism à la Marcuse kunde erbjuda[5].  Terry Eagleton kallar denna verbositet, som Deleuze och Guattari excellerade i, för ”ett sätt att på diskursplanet hålla ångan uppe i en politisk kultur som spolats bort från gatorna” [6].

De retoriska dragen hos en extrem retorisk tänkare som Nietzsche överdrivs till det yttersta av den maniska Guattari och den beläste Deleuze i deras verk, framförallt i Anti-Oidipus, ett post-romantiskt verk på samma sätt som Nietzsches. Deleuze läsning av Nietzsche är också romantiskt oskuldsfull trots att han och Foucault talat om en misstankens hermeneutik.

Bertrand Russells beskrivning av Nietzsche är allt annat än oskyldig och romantiserande men roande och klartänkt:

”Det är tydligt att Nietzsche i sina dagdrömmar är krigare, inte professor; av alla män beundrar han framför allt militärer. Hans uppfattning om kvinnan är även den blott en objektivering av hans egna känslor för henne och i dessa känslor dominerar tydligen fruktan. ’Glöm icke piskan’ men nio and tio kvinnor skulle lyckas lura ifrån honom piskan; han vet det och avhåller sig från kvinnan men lägger balsam på sin fåfänga med bittra ord. / . . ./

Jag tycker illa om Nietzsche, emedan han gläder sig åt att se lidandet, gör högmodet till en dygd, beundrar krigiska erövrande män, vilkas ära ligger i deras skicklighet att få människor att dö för sig. Men jag tror att det avgörande skälet mot hans filosofi liksom mot varje annan osympatisk men konsekvent etik består, icke i en vädjan till fakta utan till våra känslor”[7].

Den snusförnuftige britten Russell lär nog inte stå högt i kurs hos de franskinfluerade pedagogerna, men vi ska se att han nog hade rätt i att vad Nietzsche och hans nutida efterföljare faller på är moral och politik i första hand, även om hans ontologi och epistemologi också har sina problem. Att ge känslor företräde framför förnuft kan vara att leka med elden.

BERGSON

Därmed är vi inne på huvudinvändningen mot Deleuzes förebilder Nietzsche och Bergson, som förutom Russell många andra samtida tänkare omfattade, nämligen att de stod för en irrationalism som kunde leda till karismatiska förtryckare, okontrollerat massvälde, en berusande politisk och moralisk rörelse utan hinder för livet självt i alla dess känslostormar och sinnesintryck.

Nietzsches tänkande kallas tillsammans med Bergsons för Lebensphilosophie och vitalism. Vid 1900-talets början fanns flera liknande idéströmningar som var för sig ledde till konstnärlig modernism (Braque, Picasso, Cezanne), praktiskt handlande (den amerikanska pragmatismen, särskilt banden mellan William James och Henri Bergson), men även mer diskutabla omstörtande och totalitära rörelser som våldsanarkism, fascism, kommunism och nazism. Dessa rörelser byggde på dådkraft och känslor (avundsjukan, ressentiment som Nietzsche klart analyserade), hjältedyrkan och manlighet[8]. Som Freud och senare Reich visade så fanns erotiska drag och självutplåning i den nazistiska masshysterin och i kriget.

Tänkare som Nietzsche och Bergson har irrationella drag som likt Deleuze och Guattari kan uppfattas stödja dessa politiska krafter, även om det inte var meningen. Om Nietzsche hade sin Hitler så hade Bergson sin Sorel, först en våldsbenägen anarkist och sedermera kallad den intellektuella fadern till fascismen [9].  Bergsons föreläsningar i början av 1900-talet om sina begrepp élan vital, intuition, livets obönhörliga kraft och förnuftets begränsningar, lockade en stor publik vid hans fötter i föreläsningssalen vid Collège de France.

Han blev även ledamot av franska akademin och fick Nobelpriset i litteratur 1927, engagerade sig i Nationernas Förbund, i Dreyfusaffären och var socialist. Men inget av detta hjälpte när Sorel och hans gelikar tolkade den livberusande filosofen och agiterade för ett ohämmat livsflöde organiserat av deras stormtrupper.

Inte olikt det folkliga begär som sprang fram på Paris gator i maj 1968 och som uppmuntrades och organiserades (hjälpligt) av situationister, les énragés, voix communiste (Guattaris grupp), Cohn-Bendits 22 mars rörelse, maoister, trotskister, anarkister och många fler.

Filosofen Allan James Thomas kommenterade 2005:

“Sorel referred to Bergson’s Donnees immediates de la conscience [Time and Free Will] at length to show that ‘movement is the main element in the life of the emotions,’ and it is ‘in terms of movement that one should speak of creative consciousness.”[10]

Hur mycket Bergson än beklagade de våldsamma slutsatser Sorel och hans gelikar, anarkister såväl som fascister, fann de gehör i Bergsons bejakande av livet, förändring genom konflikter och dynamik, handlingen, passionerna och den kreativa viljan.

DELEUZE OCH GUATTARI

Liksom den tyske sociologen Jürgen Habermas var den tyske filosofen Manfred Frank skeptisk till de franska begärsfilosofernas vilda irrationalism. Han skrev 1983:

”One takes up arms for wish production of subjects and against the apparatus which hinder their development. Such a morality of counterfactual engagements is present both in the works of Foucault as well as in those of Deleuze and Guattari. What is fatal is that these authors do represent their morality factually but they cannot justify it on the premise of semiotic anarchism. Therefore, if they have a morality, it remains unfounded, arbitrary, decisionistic and ideologically open to both Right and Left” [11].

Frank citerar från deras Anti-Oidipus:

“One never will go too far with deterritorialization and decoding of the flows”.

I Anti-Oidipus varnas vi för att vår inre fascist, dvs Freuds överjag, vår (borgerliga) uppfostran, vanor och traditioner, får oss att förtrycka oss själva. När grupper kommer samman uppstår nästan alltid hierarkier som måste bekämpas. Under 1970-talet användes stormöten för att ge alla plats och mötesregler ansågs byråkratiska och odemokratiska. Miljöpartiets första år var ett exempel på kampen mellan stormötesformerna (ofta komna ur Folkkampanjen mot kärnkraft och freds-, kvinno- och miljörörelserna) och de mer pragmatiska beslutsformerna.

Deleuze och Guattari hade tveklöst varit på de förras sida och varnat mot former för formellt beslutsfattande, skydd för minoriteter och representanter. Mänskliga rättigheter avvisas öppet av Gilles Deleuze som för abstrakt. Istället vill han uppmana oss att i den franske sekelskiftessociologen Gabriel Tardes anda uppmärksamma alla små händelser, in-och utandningar, gester osv för att bedöma deras politiska potentialitet och pedagogiska värde.

Deras begrepp ”mikro- eller molekylär politik” beskriver detta perspektiv som förskoleprofessor Hillevi Lenz Taguchi refererar till när hon skriver:

”I Deleuze och Guattaris filosofi handlar den här möjligheten till motstånd genom molekylära tillblivelseprocesser också om etik och politik. Det är en molekylär politik, skriver de, som handlar om de små relationerna som blir betydelsefulla på stora avgörande avgörande sätt när de upprepas, sprider sig och ansamlas /…/När vi som pedagoger, forskare eller filosofer installerar oss i en process av tillblivelse som kvinna, djur, molekyl eller barn, så handlar detta om en process av kreativt tänkande, som inte bara gäller att skapandet av nya filosofiska begrepp, utan som också handlar om att vi själva transformeras /…/En process av tillblivelse som barn, penna, kartbild, stol eller bord” [12]

 

Lenz Taguchi tar upp den virtuella intensiva och samtidigt stratifierade ontologi som beskrivs framför allt i Deleuze och Guattaris andra verk från 1980, Tusen platåer och som enligt henne kan sammanföras med Karen Barads fysikaliska sk agentiska materialism. Men innan vi tar det steget ska vi först se några invändningar mot en poststrukturalistisk kritik av subjektet som Lenz Taguchi hänvisar till bland annat utifrån Deleuze och Guattari, men även Jacques Derrida och Michael Foucault.

De senare tänkarnas subjektkritik analyseras i avhandlingen Avoiding the subject av Sharon Rider 1998 [13].

KRITIK AV SUBJEKTKTITIKEN

Riders avhandling berör den kritik som riktats mot subjektivitetsbegreppet efter upplysningen från fenomenologen Edmund Husserl till feministerna Carol Gilligan och Seyla Benhabib. Emellertid är det bara Derrida och Foucault som vi berör här.

Vad menar Derrida när han hävdar detta?

”If words and concepts receive meaning only in sequences of differences, one can justify one’s language and one’s choice of terms, only within a topic and an historical strategy. The justification can therefore never be absolute and definitive”[14].

Denna skeptiska inställning till språkets räckvidd blir alltför omfattande menar Rider. Om fakta och tal om fakta ibland kan vara osäkra betyder det inte att alla fakta och allt tal är osäkert, liksom inte att det finns situationer när såväl fakta som tal är adekvata. I vårt vardagsspråk vet vi oftast vad vi menar även om det kan finnas ambivalens och tvekan, men det gör oss inte till fullständiga vardagsnihilister i språkligt eller filosofiskt hänseende. Derrida begår, till skillnad från Wittgenstein, ett kategorimisstag i sin iver att ifrågasätta allt tal och att göra dess utövare, talarna, till alltid nödvändigt utan grund.

För honom innebär ontologisk och språklig säkerhet en megalomani, att vi tror oss veta allt. Alternativet till det allvetande jaget är det ovetande jaget. Allt eller inget. Vet man inte allt, vet man inget och allra minst att man själv finns[15]. Det jag som går ut ur huset med hunden på morgonen lider således antingen av storhetsvansinne (tror sig veta vem denne är och dess hund samt vart de ska gå) eller totalt utan vetskap om någotdera. Rider tar vardagskunskapen till garant för att Derrida är ute och cyklar (med eller utan hund).

Derrida hävdar menar Rider:

”There is and can be no criterion for re recognition that this is up, that is down, this is truth, that is false, this is crucial, that is irrelevant” [16].

Igenkännandet, the recognition, är alltför beroende av subjektfilosofin. Att påstå sig se något eller känna något innebär att det finns någon som ser och känner, vilket enligt Derrida måste vara falskt i sin tro på en oproblematisk närvarometafysik, förankrad i västerländsk filosofi sedan Platon, Descartes och Kant. Att vi fungerar och talar i vardagsliv innebär att vi använder begreppen ”jaget”, ”ego”, ”subjektivitet” osv på ett annat sätt än om vi deltog i filosofiseminarier.  Till sist faller dekonstruktörerna på eget grepp eftersom de, som Riders filosofilärare Stanley Rosen skrev, de själva kan förstå vad de säger.

Eftersom förskolor är vardagliga arbetsplatser för vuxna och institutioner för barn har Lenz Taguchi och hennes kollegor många liknande felslut i sin iver att skriva på näsan vad anställda, barn och föräldrar kan tänkas mena med sina samtal. Subjektkritiken blir snarare ett akademiskt maktredskap för att berätta för andra hur de verkar tro att de kan föra meningsfulla samtal och att de existerar som subjekt på ett självklart sätt. I Lenz Taguchi 2012 redogör hon för denna relativistiska syn på observationer av barn i förskolan:

”…det vi tror att vi observerar hos barnet, och som vi kanske tror är en ’objektivt observerbar egenskap’, i själv verket är sammantvinnat med våra egna föreställningar och att vi när vi observerar barn också konstruerar dem med hjälp av den kunskapsapparat som observationen utgör”[17]

Den kunskapsapparat hon hänvisar till är delvis de språkbruk personalen använder. Lägger man samman detta citat med Derridas ovan, att man bara kan tala utifrån “one’s choice of terms, only within a topic and an historical strategy”, är det liten chans att man kan komma överens på förskolan efter att ha lyssnat till Lenz Taguchis föreläsningar och fått hennes handledning.

Den konstruktivistiska vändningen som kom i svensk pedagogik under 1970, dvs att barn och elever konstruerar kunskap (taget och delvis missförstått från Piaget och Dewey [18]), får med posttänkandet oanade ontologiska konsekvenser, morbida rentav. De 1–6 åriga subjekten som går i förskola och skola finns inte. De är bara konstruktioner, diskursiva formationer och gående talande strata bland tusentals platåer.

Rider fortsätter sin kritik av subjektivitetskritiken med Foucaults närmast påbjudna perspektiv inom svenska human- och samhällsvetenskaper sedan 1990-talet [19]. Problemet med Foucaults diskursperspektiv är att det vill få oss att kunna växla mellan oss själva som personer (subjekt) i första hand och i tredje hand. ”Så här gör en sådan som jag utifrån dessa socio-historiska fakta och i denna språkliga och arkitektoniska diskurs” förväntas studenter och forskare tänka.

Men är det möjligt att hävda att vad jag vill, kan och är, bara är tillfälliga egenskaper?  Och hur kan denna kunskap om mig som ett objekt förändra något i mitt liv? Upplysningar om att personer i andra tider på andra platser levt annorlunda, vilket är vad Foucaults genealogier om straff, vansinne, sexualitet, makt mm, ger ny kunskap men vad mer än att säga att de levde annorlunda där och då? För att komma till denna viktiga men triviala sanning behöver man inte teorier, knappt faktakunskaper om andra tider och platser, men normalt folkvett.

”Even if one can offer a multiplicity of explanations of how the individual forms himself and is formed as a thinking, acting, feeling subject, those explanations are necessarily imposed from the outside. Why is it so glaringly obvious that the individual’s own experience of selfhood is irrelevant in the face of the theory of conditioning historical and social structures?

Why should history be the essential factor in the individual’s experience of himself? Foucault seems to think that in adopting the historical point of view, we are forced not only to abandon the philosophical doctrine of certainty, not merely to reject the its ideological expression in certain intellectual discourses, but to call into question everything we know to be the case.[20]

Förskolans Foucaultförespråkare finns överallt och särskilt vid Stockholms universitet. I Australien finns feministiska forskare som Glenda Mac Naugton, som via Gunilla Dahlbergs och Peter Moss bokserie Contesting early childhood, publicerat Doing Foucault in Early Childhood Studies [21]. I boken bekänner erfarna vuxna kvinnliga förskollärare och pedagoger sina brott, att ha trott sig veta sanningar, att vilja ha rätt, att korrigera störande beteenden. Efter att de ha ”mött Foucault” – Halleluja! – vet de att de inte förväntas veta något bestämt och inte heller dem de talar med.

I den poststrukturalistiskt influerade förskolepedagogiska avhandlingen Att bli matematisk av Anna Palmer med Hillevi Lenz Taguchi som handledare beskrivs Foucaults inverkan på matematikundervisningen för blivande förskollärare:

”Enligt Foucault (1993) kan man beskriva detta som att en uppsättning strukturer och regler distribueras och cirkulerar i form av yttranden och uttalanden som formar upp avgränsar diskursens ordning”[22].

Nog kan det vara så i akademin och det låter oskyldigt, men som Sharon Rider skriver så är begreppet ”diskurs” inte helt enkelt. Även om Foucault vill bara hänvisa till vetenskapliga och historiska källor så sipprar vardagens samtal in även där, med påföljd att vårt tal om trivialiteter och oss själva blir föremål för filosofisk skepsis och kritik.  Foucault vänder på steken och gör det teoretiska språket till grund för det vardagliga.  Wittgenstein förstod bättre och kallade filosofernas (och historikernas, vetenskapsmännens) språk för språkets förorter, parasitära på centralorten, vardagsspråket.

INTRA-AKTIV ONTOLOGI

Om vi nu vänder tillbaka till Deleuze och Guattari såsom de framställs i Lenz Taguchis teoretiska huvudverk från 2012, Pedagogisk dokumentation som aktiv agent: introduktion till intra-aktiv pedagogik [23], så finner vi en teoretisk ambition att omfatta inte bara svensk förskola och dess pedagogiska verktyg, här särskilt Reggio Emilia metodiken ”Pedagogisk dokumentation”, utan hela universum. Hon tror uppenbarligen att Deleuze och Guattari har något väsentligt att säga världen om dess natur men lägger till inte bara de sedvanliga fransmännen inklusive queer feministen Judith Butler, utan även en feministisk fd fysiker, Karen Barad.

Läran om världens beskaffenhet, ontologi, var särskilt viktig för Deleuze som sysslade med de traditionella systembyggarna i historien på nya sätt. När han träffade Guattari så fördes helt andra vetenskapsområden in i hans tänkande och ett mer bisarrt språk.

I huvudverket Tusen platåer [24] visar de hur ett flöde av materia-rörelse som differentierar sig med hjälp av abstrakta maskiner (sammankopplande begrepp, gränsöverskridande teorier ungefär men utan mening) i ständigt nya sammansättningar och sammankopplingar (assemblage). En virtuell intensitet balanseras mot en aktuell stratifiering. Rörelse och materia. Däremellan små utbrott, rhizome, ut på flykt i linjer utan mål och mening.

I Lenz Taguchis tolkning blir denna ontologi det tredje steget efter en socialkonstruktivistisk och kognitiv samhällskritisk tankefigur (Dewey, Piaget, Marx, Vygotskij), en makt- och diskursanalytiskt dekonstruerande metodisk (Derrida, Foucault, Bourdieu, Lévinas) och nu en posthumanistisk vitalistisk ontologisk (Deleuze och Guattari, Butler, Barad, Latour, Haraway m fl). Det sista kallar hon sammanflätade tillblivanden, vilket är exakt vad som motsvaras av begreppet agencements och devenirs i Tusen platåer.

Det diskursiva är inneboende i det materiella som immanens och tvärtom. Mening och materialitet finns i varandra och är oskiljaktiga. I Tusen platåer talas ofta om geologi och andra naturvetenskapliga termer som vore de sammankopplade med mening och historia[25]

Deleuze sysslade tidigt med skolastisk teologi och fastnade för skotten Duns Scotus (1266 -1308). Från Scotus hämtade han tankar om världen som en enda enhet, univocitet (en röst, una voce, med vilken Gud kan tala om allt som om det existerade på samma plan, dvs ingen skillnad på essens och existens), existensen av formlös materia liksom existensen av andlig materia samt individuationsbegreppet haecceitas (någots ”denna-het”).

I sina Spinoza studier framkommer de exegetiska källorna till denna högmedeltida lärda diskussion, men i verken med Guattari kommer de till användning som material i semiotiska flöden, frambrytande livskrafter och en oändlig mängd intra-aktioner (Lenz Taguchis term, mer mikroskopiska och odefinierade samband till skillnad från inter-aktioner mellan separata entiteter).

Lenz Taguchi förstår Deleuzes transcendentala empirism som han utvecklade i sina tidigare separata böcker och den vitalistiska ontologi han skrev med Guattari i Tusen platåer som en relationell immanensontologi, där allt samverkar med allt annat i ett okontrollerbart flöde av tankar, materia, mening, sammankopplingar osv.  Hon skriver:

”En relationell ontologi förkastar substansernas metafysik och vårt förgivet tagna sätt att tingliggöra våra relationer till omvärlden. När vi tingliggör relationerna förvandlar vi det som uppstår i ett samkonstituerande till att förstås i termer av avgränsande och fixerade entiteter, ting eller substanser. I en relationell ontologi erkänner vi vårt beroende av den materiella världen i den kunskapsskapande processen och tar i beräkning att allt pågår i ett transformativt flöde”[26].

Har forskaren denna vittfamnande inställning till vetenskap är det viktigt att veta att de metoder man använder är erkända av andra forskare, att de går att upprepa och att den vetenskapsteori man brukar går att begripa för andra. När Lenz Taguchi som representant för Lärarhögskolan i Stockholm runt 2006 skulle förklara för rektorskollegiet vid Stockholms universitet inför samgåendet 2008 lyckades hon inte riktigt, vilket hon erkänner:

”Jag framhöll entusiastiskt vikten av att behålla de interdisciplinära undervisningsmetoder som vi hade tagit fram inom lärarutbildningen under de senaste åtta åren /…/förklarade att studenter, precis som små barn, lär sig genom sina kroppar och genom att interagera med olika material/…/Dessa överskridande undervisningsstrategier gör oss mer medvetna om kroppens betydelse och om de ömsesidiga förbindelserna mellan kroppar, materia, rum, teori, rationellt tänkande, emotioner och kroppsliga sinnen.

Det är undervisnings- och lärstrategier som får oss att gå bortom den binära uppdelningen i teori/praktik; och också en mängd andra uppdelningar, exempelvis intellekt/kropp, diskurs/materia och vetenskap/konst. Tyvärr hade jag på den tiden ännu inte ett tillräckligt välutvecklat vetenskapligt förankrat språk för att kunna förklara för dem vad vi gjort och hur det var möjligt att bedriva undervisning och lärande på detta sätt” [27].

De vetenskapliga verktyg hon letade efter för att övertyga professorerna trodde hon sig finna dels hos Deleuze och Guattari, dels hos Karen Barad. Tyvärr fann hon inte alls något övertygande utan bara ett ordflöde utan hämningar och en feministisk tänkare som en gång disputerat i fysik i början på 1980-talet men inte varit delaktig i forskning om fysik sedan dess. Lenz Taguchi är dock inte fysiker heller så hon kunde liksom Karen Barad också fuska i fysik.

Om henne i nästa avsnitt.

[1] Resonemanget bygger på Jan Rehmans essä i Häften för kritiska studier, nr 200/201(2012).

[2] Se mina försök i Res Publica nr 41/42 (1999) och min antologi Philosophical papers (Stockholm, 2014).

[3] S. 52, 54 i Lenz Taguchi 2012

[4] Jan Rehmann Postmoderner Links-Nietzscheanismus : Deleuze & Foucault : eine Dekonstruktion (Hamburg,  2004) , Wolfgang Haugs recension av Rehmann i Historical Materialism, nr 15 (2007) och David Brolins Nietzsche: liv, filosofi, politik (Stockholm, 2012).  Brolin skriver om Deleuze och Spindlers vänstertolkning av Nietzsche:

”Hos Nietzsche kan nästan alla politiska riktningar finna stöd: radikala aristokrater, utopiska socialister, multikulturalister och konservativa. Möjligen kan demokraterna ha svårt att hitta argument för sin sak” (.s 232).

Se även Göran Fredrikssons genomgång av Fredrika Spindlers Spinoza- och Nietzschetolkning i Häften för kritiska studier, nr 200-201 (2012). Södertörnsfilosofen Spindlers inflytande på och vägledning i poststrukturalism för Stockholmpedagogerna Dahlberg, Ohlsson och Lenz Taguchi är avgörande för deras okritiska och osjälvständiga bruk av Spinoza, Nietzsche, Deleuze och Guattari, Foucault  m fl.

[5] Pensée Nomade, i Nietzsche aujourd’ hui (Paris, 1973 [på svenska i Res Publica nr 1-2 (1986)].

[6] Citerad i Rehmanns essä, s. 9.

[7] Västerlandets filosofi, s. 653 (Stockholm, 1997 [original 1946]

[8] Klaus Theweleit, Mansfantasier (Stehag, 1995) använder Deleuze och Guattaris flöden som metafor för det manliga kraftfulla i en grupp nazistofficerare men också mot det formlösa kvinnliga de skiljer sig från.

[9] Allan James Thomas, Fascism, Irrationalism and Creative Evolution or Deleuze, Running Away, i Bulletin de la Societé Américaine de Philosophie de Langue Française. Vol 15: 2 (2005)

[10] Thomas, s.8.

[11] Manfred Frank, The World as Will and Representation: Deleuze’s and Guattari’s Critique of Capitalism as Schizo-Analysis and Schizo-Discourse, Telos , nr 57 (hösten 1983), s. 176. Frank går i denna text noga igenom den psykoanalytiska, antropologiska och semiotiska begärsfilosofin i Anti-Oidipus, och publicerade samma år en hel större studie av det franska tänkandet, Was is Neo-strukturalismus? (Frankfurt, 1983) sett utifrån den tyska romantiska 1800-talsfilosofin och hermeneutik.

[12] Lenz Taguchi 2012, s.133

[13] För introduktion till Riders kritik, se Michael Nyhaga, Man kan inte vara skeptiker när det gäller sanning (Stehag, 2004). Sharon Riders mentor Stanley Rosen föregick hennes kritik i sin egen uppgörelse med postmodernismen redan 1987 i Hermenutics as politics.

[14] Derridas för poststrukturalismen epokgörande bok från 1967 Om grammatologien citerad i Rider 1998, s. 103.

[15] Den amerikanske pragmatiske filosofen och utbildningsreformatorn John Dewey gjorde upp med dessa falska dikotomier 1927 i sin The quest for certainty.

[16] Rider, s. 105.

[17] S. 68.

[18] Se Kieran Egan, Getting it wrong from the beginning. Our progressivist inheritance from Herbert Spencer, John Dewey and Jean Piaget (London, 2002)

[19] Lena Andersson, Förnuft och högmod (Stockholm, 2011), s. 20:

”Focault är Gud i den svenska universitetsvärlden, inte profet utan Gud fader själv /…/ Varje student som aspirerar på högre studier måste begripa hans storhet och förhålla sig till hans tankar. Att kritisera dem är en omöjlighet i den akademiska världen” (samhällsforskaren och fd muslimen Pernilla Quis citerad av Andersson).

[20] Rider 1998, s. 162.

[21] London, 2005, s.59. Fö samma serie som Liselott Olssons avhandling om Deleuze och Guattari i förskolan

[22] Stockholm, 2010, s. 48. Doktorsavhandling i pedagogik vid Stockholms unversitet.

[23] Hillevi Lenz Taguchi (2012).  Pedagogisk dokumentation som aktiv agent: introduktion till intra-aktiv pedagogik (Gleerups).

[24] Tusen platåer (Tankekraft, 2015)

[25] Deleuze forskaren Manuel de Landas bok A thousand years of non-linear history (MIT, 1997) gör en liknande historisk sammanflätning av geologi, lingvistik och ekonomi/stadsplanering. Notera titelns referens till A thousand plateaus.

[26] Lenz Taguchi 2012, s. 45 med hänvisning till Barad och Deleuze. Tanken att världen består avett dynamiskt system av relationer mellan ting som saknar essens beskrevs av den buddhistiske filosofen Nagarjuna redan CE 150–250 och förstås av Herakleitos 600 år tidigare.

[27] Lenz Taguchi 2012, s. 8-9.

 

Annonser

One thought on “Deleuze på dagis II (ur Pedagogik och polemik om barn och förskola)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s