Här är det andra avsnittet om barn och förskola i min bok Pedagogik och polemik. Del II här

AB Reggio Emiliainstitutet, förälskelse och motstånd–Opublicerad text 2013

 

 

 

 

 

 

När Reggio Emilia pedagogiken introducerades på allvar i förskolor i Sverige runt 1990 blev Gunilla Dahlberg snabbt en centralfigur. Hon ledde med framgång forskning och utveckling vid kommunala förskolor i Stockholms södra stadsdelar och vann snart fler anhängare utanför Lärarhögskolan i Stockholm där hon då verkade.

Hon och andra entusiaster startade 1992 den ekonomiska föreningen Reggio Emilia Institutet, beläget på Konradsbergsområdet där också Lärarhögskolan fanns till 2010 (jag var med vid flytten). Efter ett tag beslöts att ett aktiebolag var en bättre form för att administrera den stora efterfrågan på fortbildning, resor till Reggio Emilia i Italien, bokproduktion och för att driva nätverk ute i landet och internationellt.

Dahlberg sitter idag (2013, inte 2016 när detta publiceras på dennaa blogg och i boken) i styrelsen för den ekonomiska föreningen och aktiebolaget som idag har en omsättning på 27 miljoner, en ökning med knappt 20 % sedan 2009 (org. nr 556655–0942). Inget ont i framgången för Reggio Emilia Institutet, men dess band till universitet och förskollärarutbildning är diskutabla.

Av Stockholms stads budget 2012 för förskolor finns drygt 200 med pedagogisk inriktning Reggio Emilia vilket motsvarar 900 miljoner i omsättning. Ute i landet finns fler så uppskattningsvis handlar det om drygt en miljard.  Alla dessa förskolor tar inte del av allt fortbildningsutbud som ges av Reggio Emilia institutet, men det finns ett visst tryck på varje sådan förskola att ha så många anställda som möjligt med anpassad fortbildning från de ledande specialisterna inom Reggio Emilia pedagogik, vilka åter finns dels vid Stockholms universitet, dels vid Reggio Emilia Institutet.    Personal från Avdelningen för förskoledidaktik vid Stockholms universitet, föreläser och utgör ibland majoriteten av föreläsarna[1]. Även pedagogikprofessor Staffan Selander från forskargruppen Didaktikdesign vid Stockholm universitet föreläser.

Huruvida Dahlberg, Lenz Taguchi, Selander, Palmer, Nordin-Hultman, Hultman, Olsson, Elfström m fl, samtliga lektorer, doktorer och professorer vid Stockholms universitet, inte har deklarerat dessa bisysslor är inget jag har uppgifter om eller har heller ingen anledning att misstänka för jäv eller korruption. Men blotta omfattningen av alla kontakter och tjänster mellan dessa universitetsanställda och ett fristående aktiebolag är inte bra. Enskilda individer kan naturligtvis ge föreläsningar, men denna kollektiva personalreserv för AB Reggio Emilia institutets förfogande från universitetet är iögonfallande.

Till dessa starka band kommer den forskning som Dahlberg, Lenz Taguchi m fl bedrivit och bedriver via doktorander och egna projekt i de förskolor har Reggio Emilia pedagogik och som startats av dem själva i vissa fall på 1990talet. Reggio Emilia Institutet, Stockholms universitet och Stockholms stad ingår i samtliga forskningsprojekt, där det finns stor risk att rollerna blandas samman. Att leda forskare inom projekt man själv startat och med metoder man själv föreslår samtidigt som man säljer fortbildning till de förskolor och stadsdelar som deltar är bara det för mycket. Tyvärr räcker det inte med detta.

Avdelningen för förskoledidaktik har ett vetenskapsideal som skiljer sig väsentligt från övriga ämnen, nämligen att använda teorier utan täckning, att bortse från medicin, naturvetenskap och kvalitetsmätningar. Den sk transdisclinära agent- materiella postfeministiska poststrukturella forskning som bl a Lenz Taguchi bedriver har i och med lojaliteten till vissa förskolor, ett aktiebolag och en okritisk hållning till Reggio Emilia pedagogiken, alla förutsättningar att inte respekterad som vetenskap, utom av de närmast invigda och av lojal förskolepersonal.

Till detta ska alltså läggas en öppen aversion mot vetenskapliga metoder och vetenskaplig kunskap. Denna aversion mot positivistisk och kvantitativ forskning är inget särskilt för pedagogik i Stockholm utan har varit det utmärkande sedan 1968 i västvärlden.

Charles Taylors uppsats ”Interpretation and the sciences of man” och Jürgen Habermas bok Legitimation crisis, båda från 1971, var starten till vad som ersatte de traditionella hypotetiskt- deduktiva forskningsstudierna och hela den vetenskapsteoretiska debatt som inleddes under 1970-talet. I Sverige fanns vid den tiden vetenskapsteoretiker- och historiker som SE Liedman, Ingvar Johansson, Gerard Radnitzky m fl, som kom att ersättas av hermeneutiker, kvinnoforskare och poststrukturalister under 1980- och 1990talen. Men tiden sprang dem förbi, utom inom förskolepedagogiken där den vetenskapsteoretiska utvecklingen verkar ha stått still.

Lenz Taguchi beskriver Reggio Emilia pedagogikens teorier och vetenskapsmetoder:

”Reggio Emilia – inspirationen är en gräsrotsrörelse som kan förstås som en motståndskraft mot för givet tagna och normaliserande sätt att se på barns utveckling och kunskapsproduktion. Barn och studenter ses som medkonstruktörer av kultur och kunskap i ett ömsesidigt förhållande till vuxna, familjer och resten av världen. Detta står i kontrast till de kognitiva och konstruktivistiska teorier om lärande där praktikerna oundvikligen fokuserar på att bedöma individuella prestationer i förhållande till förutbestämda mål ”[2].

Just motståndet mot vedertagna metoder för att mäta t ex kvalitet i förskolor är utgångspunkten för Gunilla Dahlbergs förhoppning om att barn just i Reggio Emilia förskolor ska skapa mening.  Att bedriva mer traditionella kvalitetsarbete och eventuellt mäta kvalitet t ex med skattningsskalor och nöjdhetsindex, antal barn per vuxen och yta per barn, sätts i motsats till meningsskapande[3]. Reggio Emilia pedagogerna vill inte tala om standarder eller bestämda mått för förskolor. De vill alltså inte agera för fler vuxna i förskolan märkligt nog.

Därmed inte sagt att Dahlberg m fl inte bedriver ett gott jobb med sitt engagemang för bättre förskolor i Sverige genom att stödja Reggio Emilia pedagogiken. Men de verkar som entusiaster, förespråkare, ideologer och affärsintressenter – inte som akademiker som fullgör den tredje uppgiften för svenska universitet, att samverka med samhället.   Snarare gör det denna uppgift till sin första. Dahlberg har i och med bortgången av den italienske ledaren Loris Malaguzzi i Reggio Emilia 1994 gradvis blivit en global efterträdare, låt vara mot hennes anspråkslösa hållning. Studiebesök från Japan, USA m fl står vid hennes dörr och universitetet ger henne en vetenskaplig legitimitet internationellt liksom här hemma.

Det kan ske om professorn är adjungerad men har sin huvudsakliga anställning utanför universitetet. Dahlberg hade varit mycket bättre fredad från misstankar om att blanda sina roller om så var fallet. Det finns inget brottsligt uppsåt i allt detta engagemang, bara en otyglad entusiasm för förskolor och pedagogik som bör belönas på rätt sätt och separeras från akademins strängare krav på integritet, vetenskap och neutralitet.

Jag har själv planerat, sålt och ibland också utfört lärarutbildningsinsatser och handledning inom uppdragsutbildningen vid Uppsala universitet under sex år. Att enbart inrikta sitt utbud på en enda pedagogisk strömning ansågs otänkbart, som om man vore köpt av vissa intressen och inte kunde erbjuda annat. Att sedan inte skilja på universitetets lärares roller som handledare i skolutvecklingsprojekt, forskare om vissa projekt och utförare av betalda uppdrag inom samma projekt vore otänkbart.  Att utvärdera vad man själv satt igång och sålt uppdrag till är just vad som har försiggått inom först Lärarhögskolan i Stockholm och sedan vid Stockholms universitet runt Gunilla Dahlberg.

Dåvarande rektorerna Ulf P. Lundgren och Eskil Frank kan inte varit ovetande om den stora verksamheten inom Reggio Emilia pedagogik, men har kanske sett den som god reklam. Dahlbergs forskning har alltid dragit in stora medel och hennes doktorander har kunnat resa runt jorden på konferenser i en utsträckning som få andra motsvarande forskarstudenter vid dessa lärosäten har kunnat göra.

Reggio Emilia pedagogerna själva erkänner att de blivit ”förälskade” och befinner sig i en religiös väckelse. Bildpedagogen Ulla Lind, som själv deltagit i Reggio Emilia inspirerade projekt skriver:

”Eftersom den religiösa väckelsens mönster alltid redan är inskriven i en pedagogikdiskurs, så for­meras pedagogiskt kunskapsbygge oftast som ett väckelseprojekt med insatser av starka känslor, med bekännelsen eller vittnesmålet. Man vittnar om vad som pågick före förändringen och i jämfö­relse med det liv som levdes före och efter omvän­delsen.

Den diskursordning som jag kallar ’reggio­diskursen’ blir i denna utövning ett uttryck för en maktöverföring som i en omkoppling förebådar allt ifrån tro, hopp och lycka till ”ett helt nytt liv” för de som väljer att låta sig representeras av denna diskurs – och därmed själva har tillgång till att medkonstruera den. Även den förälskelsediskurs som strukturerar vanliga ’kärlekshistorier’ kan hjälpa till att se vilken verkan som mötet med RE har makten att framkalla”[4].

Det säger sig själv att en sådan kärlek blir intim och nära, men inte vetenskaplig och objektiv kunskap, vilket heller inte eftersträvas. Motståndet mot de teorier som anses förlegade räcker utan att något klart alternativ formulerats. Lind beskriver Reggio diskursens dilemma:

”Således har ’reggiodiskursen’ producerat vissa förskjutningar i svenskt och nordiskt förskole- och skolsammanhang genom att ständigt brottas med nya begrepp inom de teoretiska och pedago­giska praktikerna. Fortfarande pågår dock detta till viss del inom en förälskelsemetafor som gör att ’reggiodiskursen’ betonar lyckan med (att bli lycklig med) lyckad pedagogik”[5].

Lenz Taguchi hyllar dock reggiodiskursen och dess motstånd. Hon skriver om ett projekt med barnteckningar där hon tillsammans med andra förskollärare försökt analysera utan några begränsningar i form av metodologi eller vetenskap:

”We used the practice of deconstructive talks, which involved visiting and revisiting a map-drawing assignment completed by a group of 5-year-old children. Our discussions were theoretically multidimensional and grounded in a post-structural approach to daily teaching practice. We consciously and conscientiously viewed the differences of opinion that arose in our discussions as productive, instead of thinking of these differences as a threat to consensus or as a problem to overcome. We began to resist, pro-actively, what we had previously known to be true, venturing into new, more ethically grounded ways to think about children and our work with them in the preschool.

Based on our new understandings, we could not ethically continue with our old practices, and neither could we stop with these new understandings. This is because, from a post-structural perspective, no ‘truth’ in pedagogical practice will be ‘true’ in other contexts, and ‘emancipation’ is always situated and temporal in the ongoing and never-ending process of deconstruction”[6] .

I sin avhandling, emancipation och motstånd. dokumentation och kooperativa lärprocesser i förskolan[7] skrev Lenz Taguchi om Reggio Emilia projekt där entusiasm och förälskelse ersatt undersökning och metodik. Rubrikerna var

OM ATT INTE VARA ”EN DÖD FISK I STRÖMMEN” – ATT ARBETA MED SIN SUBJEKTIVITET SOM FÖRSKOLLÄRARE

”DEN GLÄDJEFULLA OVET(EN)SKAPEN” – PEDAGOGISK DOKUMENTATION I DEKONSTRUKTIVA SAMTAL

OM ATT BLI EN ”MÅNGFALDSTÄNKARE” ISTÄLLET FÖR EN ”ENFALDSTÄNKARE”

Hon avslutar sin avhandling med att ”förskolan måste förändras! Nu!”

Dels blir motståndet mot tidigare synsätt det viktigt utan att riktigt kunna ange varför det gamla var fel, dels blir allt som påminner om dessa tidigare synsätt ersatt med en entusiasm och ett ordflöde utan dess like. Som handledning i Reggio Emilia pedagogik eller som en rapport om ett spännande utvecklingsarbete kanske hennes text hade kunnat passera men knappast som avhandling. Liksom de flesta texter runt Reggio Emilia är det ingen brist på teorier, vilja, kraft och dåd i form av projekt och dokumentationer (utan särskilda metoder), men dessa texter blir inte bättre för det.

Liksom de sammanhang dessa pedagogaktivister rör sig där offentligt anställda, fortbildare, forskare och beslutsfattare blandar sina roller är texterna fulla med korsreferenser och intern, ofta pseudovetenskaplig, jargong, inte bara till varandras texter utan till hela bygget av en ny pedagogik.  Detta bygge är förvisso viktigt och intressant att beforska, men det bör då inte ske av dem som bygger samtidigt som de ska agera forskare.  Reggio Emilia pedagogiken är idag ett resultat av akademisk sponsoring med personalresurser och material, vilket inte är ett lärosätes (fd Lärarhögskolan, Stockholms universitets) uppgift alls, även om man har ett uppdrag mot samhället.

Idag fortsätter samma starka band mellan Reggio Emilia Institutet och universitetet vilket ger vetenskaplig glans åt vad institutet rekommenderar och säljer. I sak är detta fenomen inget nytt.  Liknande fenomen finns mellan arbetarrörelsen och vissa forskare/forskningsprojekt, kyrkliga grupper och pastoralinstitutet/forskning, miljögrupper och forskare osv. Kanske de sega korporativa strukturerna i Sverige bidragit till att skapa dessa frirum för vildvuxna samarbeten och att Reggio Emilia sågs och ses alltjämt som en pigg arvtagare till de mer trötta folkrörelsernas korporativism.

Vi bör inte glömma att Reggio Emilia är en socialistisk och kommunistiskt dominerad region i Nord Italien där militanta vänstergrupper som den militanta Potere Operaio Veneto-Emiliano sprang upp under sent 1960tal vid sidan av det mer sömniga och sedermera korrupta kommunistpartiet PCI/PDS.

I Sverige fick Reggio Emilia pedagogikens stöd i vänstertraditionen från socialdemokratins vilja att införa anti-auktoritär undervisning i skolan sedan krigsslutet 1945 för att vad man felaktigt trodde var en nazistanstruken lärarkår [8] och i vänsteruppsvinget under 1970-talet.  Den röda och ibland rosa stämpeln på Reggio Emilia, ofta dold men inte svår att avtäcka under kollektiva arbetsformer och anti-auktoritär pedagogik, har nog varit ett bra marknadsföringsgrepp i de politiskt rödgröna områden dominerade av radikal medelklass och traditionell arbetarklass, där fristående privata förskolor hade setts som mer affärsinriktade[9].

Med Reggio Emilia pedagogiken får personal, föräldrar, barn och kommunalt ansvariga en ny spännande pedagogisk ideologi utan vare sig gråtrist kommunal dagshemsrutiner eller Kentucky Fried Children[10].  Även borgerligt fritänkande och liberala föräldrar och personal kan stödja Reggio Emilia pedagogiken, men jag tror att det röda inslaget drar i första hand röda stödjare.  De borgerliga familjerna fördrar ofta Montessoripedagogiken. I USA är Reggio Emilia pedagogiken mer avpolitiserad.

Förskolor som använder sig av Reggio Emilia pedagogiken kan vara dock kommunala eller fristående kooperativa/privata/stiftelser. Värt att notera är att dessa förskolor inte kan kalla sig Reggio Emilia förskolor fullt ut utan att ha ett visst antal utbildade förskollärare som gått i lära i Stockholm eller i Reggio Emilia. Därmed blir incitamenten än starkare att köpa kurser hos det fullbelagda Reggio Emilia institutet, som växt med 20 % under krisåren 2009–2012. Återigen, detta tyder på goda idéer och god lönsamhet, som ska växa utan stöd av offentlig sektor och utan motstridiga intressen.

 

[1] http://www.reggioemilia.se/pedagogkurs1213.htm

[2] Lenz Taguchi 2012, s. 18

[3] Dahlberg och Moss, Från kvalitet till meningsskapande (Stockholm, 1999).

[4] Lind i Colliander, Stråhle och Wehner-Godée (red), Om värden och omvärlden. Pedagogik i praktik och teori med inspiration från Reggio Emilia (Stockholm, 2010), s. 240. Denna festskrift till Gunilla Dahlberg innehåller, förutom det lilla jag citerade ur Ulla Linds bidrag, inte en enda kritisk analys eller kommentar om Reggio Emilia. Boken är således en festskrift till denna pedagogik skriven av dess älskare och älskarinnor. Vackert ja, och många fina bilder, men knappast vetenskap. Publicerad på Stockholms universitets förlag.

[5] Op cit, s. 241

[6] An ‘Ethics of resistance’ challenges taken-for-granted ideas in Swedish early childhood education, i International journal of educational research, (2008) vol:47, s. 280.

[7] Avhandling i pedagogik vid Lärarhögskolan i Stockholm 2000. De gemena bokstäverna i titeln var populära i vissa postmoderna feministkretsar under 1980-och 90-talen, t ex skribenten bell hooks.  En annan typografisk markering Lenz Taguchi gör är att skriva om det post-strukturella/post-structural istället för det post-strukturalistiska. Den förra stavningen ska syfta på post-strukturalistisk (post) feminism (Irigary, Cizous, Butler et al).

[8] Se Per Höjebergs avhandling Utmanad av ondskan – Den svenska lärarkåren och nazismen 1933-1945 vid Lunds universitet 2010.

[9] De vänsterutopiska historiska rötterna och dragen i pedagogiken beskrivs i Exemplet Reggio Emilia (Stockholm, 2005) och i Gunilla Dahlbergs och Peter Moss Ethics and politics in early childhood education (London, 2005).

[10] Se Karin Svanborg-Sjövalls studie Kentucky fried children? Om den svenska valfrihetens rötter – och dess fiender (Stockholm, 2011).