![Sjunne [ dot ] com](https://sjunne.com/wp-content/uploads/2014/11/unnamed-kopia.jpg)
Vintern 2015 inledde jag en artikelserie i Samtiden om språk, litteratur, tankar och makt.
Här är mina två bidrag som skulle ha fortsatts med William Burroughs Nova-trilogi:
Replik på DN:s ledare om mitt tiggeriförslag
Dagens Nyheter skrev igår på ledarsidan om mitt förslag att blockera tiggare.
Några synpunkter:
1. De som är utsatta är tiggarna och oss som ser dem, oavsett om vi ser eller inte. Tiggarnas herrar, människohandlarna och profitörerna som hyr ut gathörnen till tiggare, kommer vi inte åt. De sysslar med illegal verksamhet. Ändå tror DN att de ska ses som om de var mellanchefer på myndigheter och Systembolag och skriver:
”Men den som inte stöder Systembolagets monopol kan inte trakassera anställda, skolpersonal som motsätter sig samkönade äktenskap har inte rätt att behandla barnen i sådana familjer annorlunda och den som inte tycker om polisen har ingen rätt att kasta sten vid utryckningar. Personer som inte sympatiserar med vargpolitiken får inte ta lagen i egna händer och oavsett vad man anser om senaste julvärden ska den som har en tv betala licens.”
Hade de utsatta tiggarna haft ansvariga chefer hade jag kontaktat dem. DN tror att de har det, vilket visserligen polisen också anser numera, och att jag inte förstått hur de ska kontaktas. Genom att blockera deras tiggare så att de får in mindre pengar sker en viss indirekt kommunikation. Ju mer motstånd desto större chans att de lämnar platsen.
2. En given reaktion från DN var att koppla samman mitt modesta ickevåldsförslag med att bränna ned asylboenden. Avpixlats redaktör drog sig för att publicera mitt inlägg av den anledningen, vilket kan vara bra för just den webbtidningen. Själv ser jag inte den kopplingen alls. Får folk se att man kan blockera tiggare på ett effektivt och samtidigt icke trakasserande sätt, så ger det inga impulser att gå vidare.
3. DNs ledare illustreras med ett foto från attacken med en tårta mot Jimmie Åkesson. En kriminell handling som inte har något med mitt förslag att göra. Jag var för övrigt själv där och blev attackerad med saliv och ägg. Att ta till olagliga metoder för att få fram politiska budskap är givetvis fel, men om ett parti har torgmöte och några vill rassla med nycklar utan att det stör är väl det ok, om än kontraproduktivt.
DN går längre och menar att alla motståndare till SD har rätt att stå en decimeter framför Åkesson vid torgmöten, vilket är ett brott mot den grundlagsfästa mötesfriheten:
”Och den som anser sig ha ‘vunnit’ när tiggare lämnat platsen borde i konsekvensens namn betrakta det som helt naturligt att andra försöker tysta Åkesson genom att ställa sig en decimeter framför honom när han talar.”
Ett befängt påstående som inte passar sig i en ledare på nyårsafton. DN avslutar med den gyllende reglen:
”Behandla inte andra som du själv inte vill bli behandlad.”
Nej, jag vill inte att hänsynslösa brottslingar ska dra nytta av min och andra svenskars medömkan genom att föra fram utsatta människor för illegala syften medan de själva gömmer sig. Att reagera på detta kan ta sig olika uttryck. Det är svår balansgång att respektera den tiggare som sitter där samtidigt som man blockerar honom eller henne (ofta väljer de äldre manliga profitörerna yngre tilldragande kvinnor för att få fram maximal generositet och skam). Är tiggaren själv aggressiv och otrevlig redan innan man ställer sig där är det lättare. Men visst tar det emot. DN är inte helt fel ute med att detta uppslag inte är trevligt och kanske inte genomtänkt men jag räds inte att föra fram det. Att invänta ett beslut i någon demokratisk församling eller från polis och myndigheter verkar ta lång tid.
Aktivism har visat sig framgångsrik vid Almstriden 1971, husockupationer, kvinnokamp, kamp för ANC, FNL och befrielserörelser, mänskliga sköldar (dock inte vid tiggarlägret i Malmö), miljöaktioner och så vidare. Att gå emot aktivism är att sätta hela den demokratiska processen mellan valen ur spel och att vägra ta in nya opinionsyttringar, låt vara ibland rätt råa (ockupationen i Högdalen och Cyklopen nyligen).
4. För övrigt har varken SD eller Avpixlat något alls med mitt inlägg att göra, vilket Dagerlind påpekar i sitt inlägg som DN valde att inte publicera.
5. DN hävdar att mitt förslag ökar polariseringen i debatten. Den malliga morgontidningen har själv polariserat genom sin ensidiga kampanjjournalistik så där har jag knappast gjort något. I fallet Julia Caesar visade DN sig inte ha respekt för de journalistiska etiska reglerna. Polarisering har blivit DNs huvudvinkel i frågor om migration, tiggeri, islam, mångfalg etc.
Se även reaktioner från Avpixlats Mats Dagerlind och Roger Salle Sahlström
Avpixlat och Salle om Sjunnes tiggeriförslag
Öppen kommentar från Axpixlats Mats Dagerlind 29/12/2015 till DNs reporter Evelyn Jones artikel angående mitt inlägg om att blockera tiggare:
Hej Evelyn (och övriga på DN som erhållit kopia på detta mejl),
Kommentar till DNs artikel: http://www.dn.se/nyheter/sverige/avpixlat-skribent-blockera-tiggare/
Jag kan förstå att det kan vara frestande för en vänsterliberal agendajournalist att koppla Jan Sjunnessons upprop om att blockera hitresta tiggare till Avpixlat. Icke desto mindre är det ohederligt och uttryck för bristande pressetik. Avpixlat har ingenting med den aktionen att göra, vilket Sjunnesson också tydligt deklarerar på sin blogg. Tvärtom har jag och den övriga redaktionen varit tydlig gentemot Sjunnesson när han presenterade idén för oss att vi inte tycker att detta är ett särskilt bra initiativ. Hade du bemödat dig med att kontakta oss innan du skrev så hade vi kunnat berätta det. Men om du gjort det hade du förstås inte på samma sätt kunnat koppla detta till oss. Bättre då att åsidosätta sådana praktiker som annars utgör (eller i varje fall borde utgöra) en del av en journalists grundläggande yrkesheder.
Så här ser vi på saken, om du mot förmodan är intresserad. Och en sammanfattning av nedanstående anser vi att DN är skyldiga att ta in som ett genmäle i enlighet med vad som föreskrivs i de pressetiska reglerna om en utpekad part:
Sjunnessons initiativ att blockera tiggare på gatan tangerar en form av gatuaktivism som vi förknippar med ytterkantsvänstern där det ofta trampas över gränsen för vad som kan anses vara en manifestation inom de demokratiska spelreglerna och vad som inte är det. Risken är stor att i varje fall några personer som hörsammar Sjunnessons upprop inte klarar att iaktta sådana gränser, att konflikter uppstår mellan dem och tiggarna eller med vänsterpersoner som ska ut och motmanifestera mot tiggarblockerarna, varvid oroligheter och våldsamheter kan uppstå. Oavsett vem som bär skuld till att sådana incidenter uppstår, så skulle vi på Avpixlat få skulden i medias vinklade rapportering.
Det finns därutöver en uppenbar risk att ni i media kopplar alla möjliga sorters incidenter med tiggare inblandade till Avpixlat, om vi på något sätt skulle sanktionera blockering av tiggare. Det vet vi av erfarenhet. Någon läsare skrev för en tid sedan i ett av våra kommentarsfält att asylsökare bör hälsas “varmt välkomna”, vilket blåstes upp till en jättenyhet där självaste regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism, Mona Sahlin, stod i SVT Aktuellt och påstod att Avpixlat uppviglar till mordbränder på asylboenden.
Fullständigt bisarra påståenden och tolkningar men inget som ni inom det vänsterliberala etablissemanget drar er för i er tilltagande desperation för att försöka hindra framväxten av konkurrerande socialkonservativ media och stoppa Sverigedemokraternas segertåg över landet. Vi skulle av er ges skulden för precis vad som helst som hitresta tiggare kan tänkas utsättas för under sin vistelse i Sverige – allt från elaka kommentarer på gatan till bränder i deras olagliga slumläger.
Eftersom hitresta tiggare – trots alla starka invändningar man kan ha mot deras förehavanden i vårt land – utgör en svag samhällsgrupp anser vi också att blockeringar av det slag som Sjunnesson föreslår är ett psykologiskt kontraproduktivt sätt att opinionsbilda – även om man klarar att hålla sig inom de fredliga ramar som Sjunnesson deklarerar. Sådana manifestationer riskerar att skicka fel signaler – stora, starka och välmående svenskar som stöddigt står och blockerar sittande, svaga och fattiga tiggare. Målsättningen för vår opinionsbildning bör i stället psykologiskt främja en verklighetsbeskrivning av hur såväl vanliga svenskar som marginaliserade svenskar i behov av samhällets hjälpinsatser är utsatta grupper som drabbas och trängs undan av alla de negativa konsekvenser som följer av den mångtusenhövdade närvaron av hitresta tiggare och det svenska samhällets ovilja att hantera dessa problem.
Vi anser att det finns bättre sätt att i civilsamhället markera mot att politiker och myndigheter abdikerat från sitt ansvar och låter detta hitresta tiggeri fortgå trots att det strider mot en lång rad ordningsföreskrifter, svenska lagar och EU-regler. Vi förstår till fullo den desperation som en majoritet av svenskarna upplever och som förgäves försökt tala om för makthavarna att de vill ha ett förbud och kraftfulla åtgärder för att stoppa detta eskalerande problem som på ett flertal sätt allvarligt inverkar negativt på allas vår vardag och närmiljö. Men det kan uttryckas på andra och bättre sätt än det Sjunnesson nu föreslår.
Man kan t ex anordna demonstrationer på Sergels Torg, dela ut flygblad, samla in namnunderskrifter på protestlistor, uppvakta politiker och myndighetsansvariga, skriva insändare, opinionsbilda i sociala medier och mycket annat.
Ska man konfrontera tiggarna direkt kan man t ex bjuda in deras företrädare och via tolk ställa raka frågor om varför de anser sig ha rätt att bygga olagliga läger, använda parker och lekparker som latriner, bryta mot ordningsföreskrifter, lagar och EU-direktiv samt på vilket sätt de i egenskap av rumäner och bulgarer anser att problemen i deras hemland är Sveriges och svenskarnas ansvar och hur de tror att ett organiserat strukturellt och passivt gatutiggeri på våra gator kan utgöra en lösning på dessa problem.
Detta borde egentligen ni i gammelmedia göra i stället för eller i varje fall som komplement till alla de ensidigt snyftiga reportage om det hitresta tiggeriet som ni producerat. Ta det som ett tips. Det är det vakuum som ni lämnar i er journalistik som utgör livsrummet för alternativmedia. DÄR har ni mer allmänt också nyckeln till hur ni rår på alternativmedia och återuppbygger det förtroende för media som ni raserat, ett förtroende som idag i stället vi i alternativmedia åtnjuter hos alltfler mediekonsumenter.
Vänliga hälsningar,
Mats Dagerlind
chefredaktör och ansvarig utgivare för Avpixlat
Se även Roger Salle Sahlströms kommentar till mitt förslag
DNs ledare nyårsafton 2015
Mina tidigare inlägg om tiggeriet
Tiggare fick inget vid demo mot tiggeriet
Praktiskt men politiskt omöjligt
Tiggeri och migration – juridisk bakgrund
Välkommen den 23 januari till Salong Non Grata
Under hösten 2015 skulle showen Non Grata köras på Kulturhuset, men de avbokade oss i sista stund, så affischen ovan gäller inte.
Men vi gör ett nytt försök med att göra ny politisk underhållning. Se länk på Fri Folkbildning
Lördag den 23 januari kl 14 – 18, Östermalms Föreningsråd
Konferencierer: Jan Sjunnesson, Roger Salle Sahlström
—
Öppet från kl 13.30.
Program kl 14:
Jan Tullberg diskuterar demokrati, se inspelning på YouTube
Hemlig gäst: Lars Vilks, se inspelning på YouTube
Paus runt kl 16
Stefan Grudin m fl om satir och politik
Söders Hjältars Pelle Karlsson (Rasmus Dahlstedt) gör några sketcher från Idiothem och några scener från den nyskrivna pjäsen Vargen kommer (manus Jan Sjunnesson)
kl 18. Avslutning
—
T-Karlaplan, Valhallavägen 148, sal 1
Inträde 150 kr.
För de som vill kan vi boka bord för middag efteråt på lokal intill. Maila till frifolkbildning@gmail.com och märk mailet ”Bordsbokning”
Välkomna !
Jan Sjunnesson ordförande i Fri Folkbildning
Blockera tiggarna – Reclaim the Streets
OBS: Detta är ett icke-våldsinriktat förslag som bygger på passivt motstånd och medborgerligt civilkurage. Inget annat. Dessutom är det mitt eget initiativ som varken har med Avpixlat eller SD att göra. Jag tar ansvar för denna, för vissa säkert kontroversiella och obehagliga men enligt mig nödvändiga, text.
Kommenterer länk från Avpixlat och Salle
– – –
Om du verkligen vill ha bort tiggarna och inte fått medhåll från myndigheter och din omgivning måste du handla själv. Helst tillsammans med några likasinnade men annars ensam.
Vad jag föreslår är vare sig anpassat till Karl-Bertil Jonssons tjuvaktiga generositet eller den politiska korrekta julprogagandan med Gina Darawi, tvärtom. Det är jobbigt för dig och höjer inte julstämningen särskilt mycket.
Så här gör du:
Du ställer dig framför de tiggare som du retar dig på och vill ha bort. Stå bredvid eller framför deras pappmugg och skylt, inte på deras saker alltså. Det kan de annars använda mot dig. De vet exakt vilka rättigheter de har rör varken dem eller deras saker.
Stå någon decimeter från dem så att de blockeras men inte närmare. Rör de dig har du vunnit och kan anklaga dem för ofredande, vilket är en tjafsig metod de använder men var beredd med att ringa 112 om de skulle jävlas för mycket och putta på dina ben.
Du blockerar helt enkelt deras verksamhet med din kropp tills de flyttar på sig. Då följer du efter. Om de packar ihop har du vunnit.
Jag testade denna besvärliga men effektiva metod på gågatan Drottninggatan i Stockholm och vid Brommaplan. Stod bara där tills de muttrade och flyttade på sig. De ringde inte till sin organisations hejdukar och gör de det har du vunnit för då begår de brott om de föser bort dig genom att de ofredar dig med att beröra dig.
Du har rätt att stå var du vill och tydligen har tiggare rätt att sitta var de vill så länge de är på offentlig plats. Om de sitter inne i tunnelbaneuppgångar kan du ringa SL och klaga, samma sak i köpcentrum. Eller bara ställ dig framför dem tills de tröttnar och går ut.
Om du som läser detta gör detta, berätta hur det gick. Skriv i kommentarsfältet. Om ni är flera är det lättare, så om du som läser detta ser någon blockera tiggare kan du väl gå fram och ställa dig där med.
Om någon frågar vad för slags kampanj detta är så säg ni kallar den ”Ta tillbaka gatan”, Reclaim the Street på engelska. De gator och torg, affärsentréer och platser som idag belägras av tiggare är dina. Du har rätt att vara där och att stå var du vill. Visa det genom att ta tillbaka det offentliga rummet, vänligt men bestämt.
Vill ni beställa färdiga knappar så finns de här från Tyskland eller gör en egen på svenska här .
Lycka till.
Jan Sjunnesson
Om det fria ordet – på bloggen Invandring och mörkläggning
De drivna skribenterna Karl Olof Arnstberg och Gunnar Sandelin upplät sin intressanta och angelägna blogg till ett inlägg om tryck- och yttrandefrihet.
Stort tack Kalle och Gunnar!
Publicisten Jan Scherman har inte förstått något alls av hoten mot tryckfriheten, se SvD 28/12/ 2015
Dagens Media om den tryckfrihetsfientliga riksdagen
Håkan Boström i Göteborgs-Posten
Se även detta inlägg
Ring åt Granskning Sverige
Granskning Sverige är ett medborgarjournalistiskt initiativ som vem som helst kan gå med i. Man har antingen egna uppslag eller får från de redaktörer som leder sändningarna. Sen är det bara köra igång att ringa via Skype.
Mer info på deras YouTube kanal och FB sida. Medarbetaren Nina Drakfors är den enda offentliga personen vad jag vet men hon är inte ensam. Bakom henne finns Johan och Erik som kan stödja de som vill börja ringa. Ta kontakt via granskningsverige@gmail.com och se hur du kan hjälpa till.
Mina anteckningar på Facebook
En lista på offentliga anteckningar på min Facebook sida
Sosseskandaler 1990-tal och 2000-tal
Boklista till hågade Sverigevänner
Ekonomen Jan Tullbergs artiklar
Den rödgröna regeringens nya skatter
Skolförbättringar som inte kostar
Jihadismen inte tillräckligt omskriven
Lista över islams hot mot yttrandefriheten
Dansk Folkeparti om det svenska valet
Intervju med mig i franska Liberation om svenska valutgången
Migrationsdomar du (inte) trodde fanns
Våld och hot vid flyktingförläggningar
Kommentar till midsommarfirandet från en invandrare
Why USA should not have a Swedish health care system
Sam Harris och Douglas Murray talar allvar om västvärldens kris
Debattörerna Sam Harris och Douglas Murray diskuterar i nästan två timmar om västvärldens kritiska tillstånd i detta YouTube klipp
Samtalet sker tre dygn efter massakern i Paris då 130 oskyldiga mördades av jihadister så islamiseringen av Europa är ett självklart ämne, men även ateism, kultur och varför vuxna tillåter trams från vänsterungdom och queervärlden.
Harris är politiskt sett vänster och Murray är gay kan tilläggas, men de är tillräckligt kloka för att se saker för vad de är och de förmår att tala allvar.
Douglas Murrays blogg på The Spectator. Se även notiser vid den konservativa tankesmedjan Henry Jackson Society där han är vice föreståndare.
SD:s byradio i Skövde ringde . . .
. . .om åsiktkorridor och demokratur. Vid 39 min in kommer jag med i klippet , men lyssna på hela inslaget. Bra samtal om Transportarbetarförbundets uteslutningar, arbetskraftsinvandring och hur vanligt folk tänker.
Tack Nina Drakfors som gjorde inslaget i SD Skövdes byradio.
Inlägg i Expressen om vänlighet mot främlingar
Jag skriver på Expressen Debatt om mina erfarenheter av att ha inneboende från Afghanistan. Vi var fyra män i en 2a och obekanta för varandra. Salle berättar om vårt tillfälliga samboende och kritiken mot mig.
I Avpixlat har mitt inlägg fått både ros och ris.
Med tanke på mitt internationella liv var det inget särskilt. Jag ser i ett perspektiv utlänningar som mer normala än svenskar. Folk är ungefär likadana utomlands som här.
Patrik Engellau har liknande inställning, se Det Goda Samhället
Framtidsmannen recenserad
Tullbergs gör upp med den skadliga altruismen
Birgitta Tullberg, professor i zoologisk ekologi och Jan Tullberg, docent i företagsekonomi, skrev 1994 en bok tillsammans, Naturlig etik- en uppgörelse med altruismen.
Den 25 november 2015 höll de ett föredrag tillsammans för att visa hur en alltför långt gången altruism, dvs. oegennytta, inte är hållbar, vare sig för djur eller människor.
En videoinspelning av föredraget finns nu på YouTube inkl frågestunden efteråt.
Boken Naturlig etik går fortfarande att beställa via www.tullberg.org och är fortfarande aktuell och läsvärd.
Låt Kjell Albin Abrahamson tala om kommunismen, ABF
Sent i november varje år samlas på ABF-huset i Stockholm vänsteranhängare av alla slag vid Socialistiskt Forum. Så skedde även på lördagen 28 november. Våldsbejakande vänsterextremister blandades med anhängare av Nordkorea, partiledaren Jonas Sjöstedt, den ständigt pratande Göran Greider och nya initiativ som Pop-Kollo.
Folkligt var det väl knappast men intressant för de som vill veta var vänstern står idag och i förhållande till sin delvis blodiga historia. Upp till 100 miljoner har dött på grund av marxist-leninistiska experiment under 1900-talet, se Kommunismens svarta bok och webbresursen Necrometrics.
Den som vet allt som är värt att veta om detta är utrikeskorrespondenten och journalisten Kjell Albin Abrahamson. Förra året utkom hans bok Låt mig få städa klart! – en bok som DN:s ledarskribent Erik Helmerson i sin recension gärna såg blev till en obligatorisk skolbok.
Vid en presentation av boken under våren 2015 berättade jag för Kjell Albin om det årliga Socialistiskt Forum. Han kände inte till det men antog mitt förslag att kontakta arrangören Arbetarnas Bildningsförbund för att själv kunna hålla ett föredrag vid ABF-huset. Men när jag besökte arrangemanget i helgen upptäckte jag att Kjell Albin Abrahamsons föredrag inte fanns med.
Via mail från tyska Timmendorfer Strand skrev Kjell Albin till mig att han kontaktat ansvariga på ABF den 29 april och fått följande svar:
”Hej Kjell Albin,
Tack för ditt förslag! Låt mig samråda med några av mina engagerade kollegor, så återkommer jag eller de med svar. Bästa hälsningar Håkan”
”Sedan hörde jag ingenting” skriver Kjell Albin till mig.
Att upplåta lokaler och samarbeta med alla slags vänstergrupper är tydligen helt i sin ordning för ABF, men inte att ta in en välrenommerad kritiker som skulle kunna ingjuta intressanta diskussioner. Vad är ABF Stockholms chef Håkan Wiclander rädda för?
När jag gick ut ur ABF-huset möttes jag av ytterligare ett arrangemang som satt fasttejpat vid entrén: ”En Snutfri dag” ska arrangeras i december på ett anarkistkafé på Södermalm. Längst ned på affischen står det att döda poliser inte kan snacka, ”Dead cops can’t tell”.
Låt Kjell¬ Albin städa klart, ABF.
—–
Se även mina intryck från helgens Socialistiska Forum. Kjell Albin Abrahamson intervjuades tidigare i år av Länstidningen i Östersund, och talade då bland annat om kommunismens bortglömda brott.
Inlägg i Sveriges Radio
Intervjuad i Brand
Liksom många andra fritänkare började jag i anarkismen (se Johan Norberg). Den anrika tidningen Brand valde därför att intervjua mig i sitt temanummer ”Åsiktsbytarna” eftersom jag nu uppfattas ha bytt åsikt.
Tvärtom skulle jag säga. Det är vänstern som har blivit elitär och högern som nu företräder de breda folklagren. Själv är jag frihetlig patriot. Min politiska bana är inte unik utan föregås av Arthur Koestler, Eyvind Johnsson, Christopher Hitchens och de franska sk nya filosoferna och många många fler som slutade tro på marxismen och vänsterdogmerna på 1980-talet; se min essä bland annat om Svante Nordin, Håkan Arvidsson, Bo Gustafsson, Göran Rosenberg.
Att jag höll mig kvar berodde nog på alternativrörelsens styrka och postmodernismen – de två efterföljarna till marxism och vänstern som fortlevde ett tag tills det inte gick längre, för mig först runt 2000 men egentligen skulle jag ha lämnat VPK för gott 1986 när jag gick ut första gången pga dess pro-sovjetism och statsdyrkan. För en tid var den autonoma marxismen en möjlig teoretisk utväg men den föll ihop även den.
Här nedan följer intervjun i korrigerat skick. Jag ska försöka återkomma till dessa personliga och politiska funderingar (liksom jag gjort om min bildningsgång) efter att ha läst ut André Groz Förrädaren (nu bläddrat i, vilke svammel) och Thure Stenströms Romantikern Eyvind Johnsson; två böcker som jag borde ha läst tidigare. Fast nu är nog rätt.
Kjell Höglund sjöng redan 1979 om vartåt det barkade hän 🙂
Se tidigare referat i vänsterpressen av mina föredrag
—–
M är Mathias Wåg från Brand, J är jag. Intervjun skedde på ett fik på Götgatsbacken.
”M: Du började din bana som husockupant en gång i tiden?
J: Jag bodde 1982 i Köpenhamn, skrev i svensk kultur- och alternativpress (2NioNio) och deltog i ockupationer där. När jag blev aktiv i Uppsala var det kring några husockupationer — även om jag inte var med och ockuperade själv. Jag var med runt ett gäng som var frihetliga socialister, som tog över den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus.
Det fanns en bokhandel som hette Uppsala Bokgille, där jag stötte på dem. Och så var jag aktiv i ett allaktivitetshus vi hade i Uppsala på 1970-talet, som leddes av folk från RFHL och RSMH. Man skulle alltså få mentalpatienter och drogberoende att aktivera sig, dreja lera och spela teater. Jag prenumerade på Brand och Frihetlig Socialistisk Tidskrift (FST) när jag fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar och gick gymnasiet. Samtidigt gick jag med i Kommunistisk ungdom och VPK 1977. Senare blev jag medlem i SAC och skrev i Arbetaren. Ganska mycket en allätare, men väldigt mycket studentvänster.
M: Du var tidigt och nosade på postmodernismen?
J: Jag var medveten om vänsterns implosion redan 1980-81, så när postmodernismen kom så var jag redan postmarxist. Senare upptäckte jag den autonoma marxismen och Negri. Allt det där kom till mig via både Nordiska sommaruniversitetet och Biskops Arnös folkhögskola, där jag hade den nordiske litteraturkännaren Ingmar Lemhagen som en slags mentor. Ingmar introducerade mig för Birminghamskolan och Cultural studies.
Så kom jag in på ungdomsforskning, Tältprojektet, alternativa offentligheter och allt det där. Så postmodernismen blev en logisk fortsättning. Eftersom jag är född 1958 tillhörde jag inte 68-vänstern, utan var alltid en ironisk vänster. ”Jaja, ni som är äldre har misslyckats. Vi ska göra det på ett nytt sätt.” Så jag var en del av den strömningen, med andra som Johan Ehrenberg, Nina Lekander och Brutus Östling — de som var en nyvaknad vänster på 80-talet och som var mer estetiskt orienterade. Så när det postmoderna kom så gifte den sig väldigt bra med oss som var mer kulturellt inriktade och kanske inte alltid så politiskt genomtänkta men mer uttrycksfulla.
M: Hur många partier har du varit med i vid det här laget?
J: Fyra. Vänsterpartiet, sossarna, Folkpartiet och nu Sverigedemokraterna.
M: Ser du en röd tråd i det du gjort, från den tiden fram till idag? För mig ser det ut som väldigt tvära kast.
J: Jag tycker inte det är tvära kast. Den röda tråden jag ser är frihetstemat. Jag har ju upptäckt när jag läser Kjell Östbergs historieskrivning i Sveriges Historia del VIII, där han identifierar ett uppror som går från Fälldin och den gröna vågen över till ett nyliberalt uppror. Han ser en linje mellan den vänster som på 70-talet vänder sig mot den socialdemokratiska korporativa välfärdsstaten och den populistiska nyliberalismen med Ny demokratis kritik av välfärdsstaten.
Att det rör sig om samma kritik av stora system, och där ingick ju postmodernismens kritik. Den vänsteragitation som fanns på 70-talet kom ju från vänster mot socialdemokratin. Under 80-talet hade jag inget till övers för nyliberalism, men idag tycker jag den är väldigt intressant. Vi svenskar har alltså sedan 60- och 70-talet haft olika frihetliga revolter, för mer frihet än trygghet. Och då passar jag in rätt bra, som frihetsvän snarare än på trygghetssidan.
Idag skulle jag nog mer beteckna mig som frihetlig eller klassisk liberal i Hayeks anda. Svenskarna älskar ju sitt land väldigt mycket. Jag har alltid velat fly från den svenska tryggheten. Jag började tidigt lifta till Christiania, bo där och röka hasch. Sen liftade jag runt i USA. Och på 80-talet till Asien. Eftersom jag kommer från en borgerlig familj har det alltid varit möjligt. Så jag inser ju paradoxen. Jag har aldrig prioriterat tryggheten, nu går jag på a-kassa och tar ströjobb som SFI lärare, får inga jobb trots att jag är välutbildad — eftersom jag skriver på fel sajter. Då var jag idealist, vänster och fick inget jobb, nu är jag idealist, så kallad höger och får inget jobb.
Jag har ju sett mig själv som ett levande postmodernt experiment hela mitt liv. Jag har gjort oräkneliga val, bott i olika länder, experimenterat med olika identiteter, sexuellt och politiskt.
M: Hur funkar det i Avpixlat, där du nu är krönikör?
J: Jag känner bara Mats Dagerlind. Avpixlat handlar ju bara om invandring och islam, islam och invandring, invandring och islam och så vidare.
M: Blir det inte torftigt?
J: Ja, det blir lite torftigt. Jag ska ha ett seminarium efter jul om Deleuze /Guattaris på Tusen platåer i min folkbildningsserie. Jag ska ha ett seminarium om buddhism och en gång om antik livsfilosofi. Jag ser både SD och invandringsfrågan som ett symptom på ett historiskt folkligt missnöje, som jag tror skickligt fångades upp av Fälldin och Centern 1976, som fångades upp av Ny demokrati 1991, och nu är det Sverigedemokraterna. Invandring är ju en viktig fråga, men vi har inte haft ettartikulerat och representerat folkligt missnöje på länge.
M: Vad skulle vänstern kunna göra för att fånga upp det missnöjet?
J: Vänstern har ju uttömt sina utopiska energier. Det bästa vore om vi fick en libertariansk socialism. Jag hade ju förhoppningar på det där, på Yelah, en frihetlig vänster, och när jag gick med i Vägval vänster i Vänsterpartiet. Och den vänster jag trodde på förlorade mot de statslojala inom Vänsterpartiet. Vänstern har gift sig ihop med staten, det är bara så.
M: Hur hamnade du hos Sverigedemokraterna?
J: Jag kom till det här sverigedemokratiska, dels kan vi säga via Timbro och klassisk liberalism. Men sen var det så att jag gifte mig med en indiska och flyttade till Indien. Den här sverigevänliga vändningen har kommit genom att bo utomlands. Det gick mer och mer upp för mig, herregud, vad är det för ett land jag kommer ifrån? Min fru och hennes vänner ryckte på axlarna och sade, ”Well, they’re Swedes, you know”.
Det slog mig mer och mer, att det är ju vi som är de extrema. Så började jag skriva en bok om Sverige när jag var i Indien, för att förklara — för indierna och engelsktalande — hur Sverige hade blivit så här extremt, boken heter The Swedish story: From extreme experiment to normal nation. Och jag är kritisk även mot delar av Sverigedemokraternas sverigevänlighet, att de också är en del av det här extrema av Sverige. Samtidigt som det finns sidor som jag vill behålla. Jag vill att Sverige ska bli ett normalt europeiskt land. Och bara det är extremt att säga. Det som är normalt i Sverige är extremt i världen, det som är extremt i Sverige är normalt i världen.
M: Det finns ju vissa antirasister som för ett liknande resonemang, med en kritik av den svenska självbilden som det goda antirasistiska landet.
J: Jag skulle nog vara överens med dem. Jag tillhör de sverigevänner som ogillar det extrema Sverige. En del säger är fint att vara osvensk men det är inte så enkelt.
M: När du var redaktör för SD:s tidning Samtiden körde du väldigt mycket artiklar om ”kulturmarxism”, postmodern vänster och postmarxism, hur dessa teorier har blivit en hegemonisk teori i hela samhället. Det är ju den frihetliga vänsterströmning du var inne på på 80-talet.
J: Kulturmarxistdiskussionen handlar ju om när vänstern misslyckades med att ta den ekonomiska makten. Marcuse sade redan 1964 att proletariatet var kört, att studenterna är avantgardet. Och inom socialdemokratin var det ju såna som Palme och Tage Erlander som placerade medelklassen i högsätet. Den kulturmarxistiska analysen handlar om att vänstern har övergett arbetarklassen, som den anser vara värdekonservativ, för att kunna förändras och teknikindustrins utveckling leder till en ny sorts tjänstemannaklass som kan vara radikal.
Det går ju ända från Lukacs bok Historia och klassmedvetande en linje som handlar om att kulturen är det som kan bli särskiljande snarare än klassbasen. Inom kultur och medievärlden har ju vänstern vunnit. De som blev duktiga på att hantera nya tjänster och tekniker var ju en bildad medelklass, surdegsvänstern, som dominerade de nya media — kanske mer självständigt än vad man gjorde för 30 år sen. På så sätt kan man ju säga marxistiskt att det har skapats en ny klass, som kallar sig vänster, men de är en del av etablissemanget.
M: Och arbetarrörelsen?
J: Sverige är ju den sista utposten för en klassröstning, med den röda halvan för folket och den blåa för eliten. Socialdemokratin lyckades väldigt väl med att börja prata om löntagare. Istället för att bli en uppdelning mellan värderingar så blev det en uppdelning av klass. De som jobbade inom medelklassyrken kunde identifiera sig som löntagare. Den positionen blev viktigare än vilka värderingar man hade. Det där är i gungning nu i Sverige. Uppdelningen löntagare-arbetsgivare var ju väldigt lyckad. Hur många är arbetsgivare — en halv procent?
Och har man då bilden av den onde direktören, då kan man inte liera sig med de här onda utsugarna. På det sättet har man i Sverige – i motsättning till det jag sade om kulturmarxismen — lyckats få in väldigt stora delar under begreppet löntagare. Det är därför borgerligheten vittrat bort. Men jag tycker att vara värdekonservativ är det nya svarta. All forskning, eller mycket forskning, visar ju på vad dygder, värderingar och kultur betyder för att bygga ett land, snarare än socioekonomiska faktorer. Och på så sätt går det ju emot marxismen. Jag har alltid intresserat mig för det kulturella, att det är värderingarna som bygger civilisationen.
M: Ditt resonemang slår knut på sig själv här. Att vänsterns problem är att det lämnat klassfokuset, men högerns styrka är att de betonar kultur. För den ”sverigevänliga” rörelsen är ju helt fixerad vid alternativmedia och kulturkamp. Skulle man inte kunna kalla dem en kulturhöger?
J: Ja, det skulle man kunna göra.
M: De ser ju ”kulturmarxismen” som ett framgångsrecept, hur man ska ta den långa marschen in i medieinstitutionerna…
J: Så vill ju inte jag göra. Jag är ju mycket mer folkbildare och folkrörelsemänniska. Men det har ju att göra med att folk är så stigmatiserade, att ska de göra något så får de smyga runt ute för att de är rädda — eller vara aktiva på nätet. Och sen det med institutioner, jag vill bygga en sverigevänlig äldreomsorg.
M: Du har väldigt stora projekt och visioner, men det blir inte alltid så mycket av dem?
J: Jag vill gärna bygga en folkrörelse. Jag vill göra som 4 oktoberrörelsen. De hade ju aldrig varit ute på gatorna. Så blev de 75 000 direktörer, företagare och vanligt folk. Jag är ju son till en småföretagare. Min pappa var fattig men jobbade upp sig och blev, om inte rik, så medelklass. Han jobbade i vägbranschen. Han säger alltid vad han tycker. I Uppsala som var en ganska skitnödig stad, redan på 70-talet. Min pappa sket i det där, och jag är uppväxt i den myllan. Jag gör mitt oberoende av opinionsläget. Jag gillar det hos småföretagarna, de gör det de tror på. Och de kommer nu till Sverigedemokraterna. Men inom vänstern tycker man ju det är reaktionärt med småföretagare. Alla här på Söder då som f-skattar?
M: På ett personligt plan, hur har det fungerat för din familj och nära med alla dina politiska vändningar? Har det varit slitsamt?
J: Det har varit och är slitsamma vändningar. Jag har alltid varit vänster och min pappa har varit höger. Sen började vi båda byta position och nu tycker han att Stefan Löfven är en bra person. Jag har tyvärr alltid varit besvärlig för min familj och mina vänner sen 70-talet. Jag ifrågasatte och var jobbig. Nu är jag ännu jobbigare. På ett smärtsamt plan har en familjemedlem tagit avstånd från mig. Vilket jag tycker är djupt tragiskt, men kan inte göra så mycket åt. Alla mina vänner i Uppsala har sagt upp bekantskapen.”
Sjunne [ dot ] com 