Trubaduren och poeten Cornelis Vreeswijk kom som 13 åring till Sverige 1950 från ett krigshärjat Holland. Familjen bodde först på Ekerö i Mälaren vid Stockholm och sedan på Lidingö. Han klarar det svenska språket på tio månader och går ut realskolan med gott betyg i just svenska.

Cornelis lärde sig älska den svenska litteraturen från Bellman och Fröding över Ferlin och Taube, och den vilda svenska naturen. Hans syn på Sverige kanske kan sammanfattas i att han gillade svenskarna men inte Sverige. Myndigheter och storsvensk självgodhet var det värsta han visste, men han förstod tidigt att hans nya hemland hade fler människor som han. Romantiska, realistiska, och ja vilda. Svensk folkmusik blandades med blues, jazz och samba till en fräck stil som gick hem i stugorna. Svenskarna kittlades av den burleske holländaren som gycklade etablissemanget men de vågade inte gå så långt som han. Han blev till en myt om den vilda fria konstnären, en myt han försökte leva upp till men inte alltid orkade. Ibland gjorde han avbrott med stillsamt hemmaliv och äktenskap, men sällan särskilt länge.

Han sjöng tidigt om socialfall och misär men kritiken var alltid riktad uppåt. Från början skulle han bli socialarbetare och satt i Stockholms stads nykterhets- och barnavårdsnämnder på 1960-talet. Däremellan söp han rejält och umgicks med bohemer i Gamla Stan och skrev musik som gjorde succé. Det Sverige han såg från rännstenen var det tillknäppta och auktoritära landet där byråkrater och poliser styrde med medborgarna. Dock tog han ansvar för sina gärningar som inte sällan hamnade i rättegångssalar och fängelser, vilket skandalpressen gärna berättade om.

Flera gånger blev han förbannad på svenska skattefogdar och flyttade tillbaka till Holland och prövade även att bo i Norge och Danmark, men återvände alltid till Stockholm; Vasastan, Tallkrogen, Söder, Solna, ja till och med till en husbåt i Årstaviken.

Vid sin död 1987 gav han bort alla rättigheter till sina texter till en stiftelse i hans minne och skaldade:

“Preliminärt utkast till eventuella funderingar kring mitt testamente”

Den som ärver mig skall veta att
öppna mitt testamente med ett skratt
Hys inget hopp om bankbok eller fack
två tomma händer lämnar jag kvar
fyller du dom själv, är saken klar
Den som ärver mig får
räkna med att ligga back
men vill du ändå göra det?
Hjärtligt tack!

Här har du mitt testamente: ingen kåk,
ingen utmätningsman som vill ha bråk
Aktier saknas helt – så kan det gå
Obligationer: inga vad jag minns
Gitarren får du ta eller låta den stå
eller ge bort den, så att den blir spelad på

Har visorna något värde
nu när man är död
så länge jag sjöng dom,
fick jag dagligt bröd
Nu ger jag dom till alla och envar
och jag menar att visorna tillhör Alleman
Den som ej kan sjunga
lyssnar på dom som kan
och ingen vet vem visan skrivit har
Visst får du ärva visorna,
jag lämnade ju dom kvar

Svenskare än de flesta förvaltade Cornelis den svenska visskatten från Bellman och framåt med precision och ett eget uttryck. Men medborgare i landet, det blev han aldrig. För många papper att fylla i och dessutom avkrävdes han kunskaper i det svenska språket. Då fick det vara, sa polaren Per.

Gustafson, Klas, Ett bluesliv. Berättelsen om Cornelis Vreeswijk (Leopard förlag, 2000)

Hedlund, Oscar. Cornelis – scener ur en äventyrares liv (Bonniers, 2006)