Kallifatides Utlänningar från 1970

Sverige_sett_utifrån__Nr_2_Kallifatides

Theodor Kallifatides har gjort sin resa från Grekland till Sverige 1964 som ung man och kommunist till ett tema i många tragikomiska berättelser. De första diktsamlingarna handlade om livet i exil undan militärjuntan och den första romanen hette faktiskt Utlänningar (1970). Han lärde sig svenska nog att studera filosofi på universitetet efter något år här medan han diskade på restauranger på Södermalm i Stockholm från att ha börjat som potatiskirurg, dvs. att skala potatis.

Utlänningar tål att läsas om igen idag för den visar hur Stockholm kunde te sig vid mitten av 1960-talet för en nyfiken sydeuropé. Kallifatides anländer till Centralstationen med sin hand hårt knuten om den kroppsdel han varit så stolt över hemma.

”Greken betäcker både kvinnor, barn, djur och hela naturen. Han tror att hans penis är en fjäder av stål, hans hemliga och heliga vapen, hans stolthet …”

Men ensam i vänthallen på Centralen blir hans lem fruktansvärt liten, hopkrympt som en mask som vägrar sträcka ut sig i normallängd i den kyliga svenska natten. Hans och andra mäns könsorgan bildar en blåröd tråd i denna debutroman där han sakligt redovisar sexuella tankar och erfarenheter. Inte olikt vad Ivar-Lo gjorde några decennier tidigare med viss värme och humor i bilderna av ensamma trånande män och ofta ledsna svenska kvinnor.

I Grekland hade han sett några scener från en Bergmanfilm och börjat studera svenska med hjälp av en språkkurs på grammofonskiva. ”God morgon” är det enda ord han kan och med det gick han från Centralen på kvällen till esplanaden Kungsgatan 28 men det är inte bara fel tid att säga god morgon, adressen är felskriven. Det skulle stå Kocksgatan 28, ett kyffe i de mest nedslitna kvarteren runt Mosebacke.

Där flyttade han in i ett rum med tre andra greker och började sin resa från diskbaljan till en av Sveriges mest uppskattade och lästa författare. Han läste Strindbergs Fröken Julie och Hjalmar Söderberg på svenska redan det första året i Sverige. Kallifatides hade ett enormt flyt som litterärt geni från debuten på Bonniers 1970, fick fina recensioner av Dagens Nyheters chefredaktör Olof Lagercrantz och blev redaktör på Bonniers Litterära Magasin samma år.

Han gillade min  text 2015

Kallifatides om denna text

Och igen 2017

Kallifatides bild av Sverige är ljus och samtidigt svensk i sina tvivel om man får ha det så bra som han, den uppburne exilförfattaren, har det i sitt nya land. I Det sista ljuset (1995) skriver han:

”Svenskarna var lyckligare lottade än de flesta andra men de hade inte samvete att visa det. De skapade sig problem med avsikt för att bli ett land som andra”. Ett dåligt samvete som greken Kallifatides kan känna när han lämnat sin familj hemma i byn och inte ville återvända när militärjuntan föll 1975.

Då hade Theodor Kallifatides träffat sin svenska hustru Gunilla, köpt ett hus på Fårö 1971 och fått två barn. Främlingskapet han känt hade övergått i försoning. Inte en gång för alla men för en tid. ”Jag fick rötter”, skriver han i självbiografin Ett nytt land utanför mitt fönster (2001) och fortsätter. ”Normalt sett är det föräldrarna som är barnets rötter. I mitt fall var det tvärtom. De var mina barn som blev mina rötter”.

Svenska storhelger kan ge honom en oklar ångest, som vore de fientliga handlingar. Särskilt de ungas överdrivna drickande, även om han själv super rejält i sina första böcker. För att han ljuger så bra då skriver han och blir så vacker. Svenskarna är dock annorlunda konstaterar han. Han ogillar dem inte, men förstår sig bara inte på dem. Om andra invandrare kritiserar dem så tar han dem i försvar. Ordning och reda, självklar jämställdhet och inga rövslickare.

Däremot kallas de som gärna vill vara för sig själva för ”kallrumpor” av greker. Kallifatides upptäckte i Sverige att många svenskar ville ha ett avstånd till varandra, fysiskt och känslomässigt, något som han själv som grek konstigt nog gillar. Skillnader som finns och som man kan gilla eller ogilla. I Grekland kallas de som ställer sig utanför gemenskapen för idioter, att vara egen och privat (idios på gammalgrekiska). Därmed inte sagt att alla svenskar är idioter och inte heller greken Theodor Kallifatides.

Han rotar sig lugnt och stilla i Sverige. Tar bilturer runt landet för att grundligt lära känna sitt hemland:

”Det finns några detaljer i Sveriges ansikte som en gång för alla har vunnit mitt hjärta. Den övergivna kalkstensugnen i Bläse på Gotland, Döda fallet i Ragunda, de oavslutade forskarna i Trollhättan, världens längsta bänk i Oskarshamn, svanarna i Tysslingesjön utanför Örebro, kyrkan i Sunne, villa Sparta i Älvsbyn, det gamla biblioteket i Skara. Anpassning till ett nytt land är inte att låta sig köras över med strykjärn. Anpassning är att lära sig finna det man kan älska”.

Läs även om boken Konsten att vara invandrare

Annonser

One thought on “Kallifatides Utlänningar från 1970”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s