Alexandra Pascalidou behöver kanske ingen närmare presentation men fakta talar att hon vid 31 års ålder år 1999 debuterade med boken Bortom mammas gata. Hon hade skrivit i antologier om invandrare och egna artiklar men denna självbiografi var nog nödvändig för henne själv att få ur sig i tid.

1998 hade hennes hem blivit hotat av nynazister som på uppdrag av Aftonbladet poserat vid hennes ytterdörr med vapen. Tidigare hot hade hon inte berörts av men att se sitt egen dörr i kvällspressen som ett tänkbart mål för attack blev för mycket. Bokens sista sidor är skrivna i ursinne och ilska mot Aftonbladet, Högsta Domstolen och SVT. Men innan denna eruption är boken mest underhållande.

Hennes ankomst till Rinkeby 1975 var som vilken grekisk familj som helst, men redan nästa år hamnade hon i Sveriges Radio. Eftersom lilla Alexandra gick på landets första grekisktalande daghem blev hon och andra småttingar intervjuade:

”Invandrarbarn. Intervjumedverkan 15 nov 76. Att utb Kr 95: -” stod det på ett utbetalningsavi som hon sparat.

Hennes karriär blev därmed klar och hon berättar självironiskt om sina fram- och motgångar som liten Zorba-prinsessa och Invandrarsveriges maskot. Sverige framstår i hennes bok som oändligt välkomnande. Bokens titel Bortom mammas gata kontrasterar med hennes egna ord om att Organisationssverige är mammas gata för henne själv. Hon fann sig tillrätta bland Rinkebys alla föreningar, de nationella invandrarorganisationerna, elevråd, Invandrarverket, ministrar och alla välmenande journalister.

Jämfört med hennes landsman Theodor Kallifatides som diskade på nätterna de första åren, delade rum med tre andra diskare och läste filosofi på dagarna hade Alexandra Pascalidou det förhållandevis bra. Det välkomnande Invandrarsverige var öppet för dem båda att ta del av var och en på sitt sätt. Man anar i hennes bok en svunnen tid vid Järvafältet i norra Stockholm dit ministrar åkte för att möta invandrarungdomarnas främsta talesperson. Hans Göran Franck, Fonseca, Leif ”Blomman” Blomberg, Björn von Sydow, Göran Persson skymtar förbi. Alexandra och hennes skolkamrater fick daglig medieträning genom alla besök på Rinkebyskolan som hon med all rätta kallar ett zoo för nyfikna helsvenskar. Men hon visste tidigt att utnyttja makten och skäms inte för att berätta om alla knep.

När hon gick ut humanistisk linje vid Kungsholmens gymnasium började hon läsa juridik och internationella relationer vid Stockholms universitet. Ett år läste hon på Rethymnons universitet på Kreta för att testa om hon ville flytta tillbaka till Grekland. Hon längtade tillbaka till den svenska naturen, vännerna, Rinkeby – landet hon älskar men som inte älskar henne skriver hon.

Tillbaka hemma gör hon karriär via SVT:s Mosiak, Som sagt och Striptease, som frontfigur i Ungdom Mot Rasism och andra invandrar- och mångkulturella projekt. Hennes bild av Sverige är positiv för detta nya land hjälpte henne som ung kvinna från en invandrad arbetarfamilj med frånskilda föräldrar i en fattig förort att nå stora mediala framgångar. Hon förmådde att dra nytta av varje skolbesök, varje intervju och kontakt. Hoten som kom senare på 1990-talet vittnar om hur Aftonbladets chefredaktör Anders Gedin och SVT:s ledning som inte backade upp henne tillräckligt, se Dan Josefsons reportage i ETC.

Alexandra Pascalidou lärde sig slåss från sin far Jannis, städaren som kunde boxas och tala fem språk. Man ska gå till attack direkt menade pappan, inte invänta motståndaren och är han större desto bättre.

Hon har antiperistatis vilket betyder att hon fungerar bäst i motståndsläge. Boken visar hur hon lyckats i ett nytt land med tur men även begåvning och skicklighet. Hon hade inte haft samma tur i Grekland.

Bortom mammas gata (Atlas, 2001)