En brittisk journalist som bodde med en svenska i en Göteborgsförort och Lilla Edet på 1970-talet återvände för några år sedan till Sverige för att fiska. Han skrev då boken Fishing in Utopia: Sweden and the future that disappeared (Granta, 2009), en personlig skildring av hans tidiga och senare intryck av oss svenskar, det svenska samhället och vår natur, särskilt öring och lax.

1977 var Andrew Brown 22 år. Han gifte sig med Anita, men äktenskapet höll inte när de senare flyttade tillbaka till England. Andrews bok handlar om den förvandling han sett i Sverige från sin första tid på 1970-talet och när boken gavs ut, 2009. Ett svunnet utopia som han dock tycks hata för dess likformighet, tysta sura svenska träindustriarbetare i Nödinge där han slet några år och den obegripligt lojala underdånigheten inför staten. Det märkliga är att denna kritik förvandlas till nostalgi senare för honom, särskilt efter Olof Palmes död i februari 1986.

Han beger sig till Sorsele för att fiska, ser ett lodjur och en vätte (?), och funderar högt över svenskarnas trista utstrålning, nu inte socialdemokratisk som under 1970-talet utan i en kommersiell variant i landet som Bildt har styrt och nu Reinfeldt. För Brown är vi dock lika trista och bonniga. Vår identitet är att ingå i en hjord och vaktas av en god herde, den svenska välfärdsstaten. Midsommarfirande vid en skogsglänta i lappmarken med nyckelharpa och vodka piggar upp den dystre engelsmannen men hans dom är klar: Sverige och det specifikt svenska existerar inte. Borta, som en plats som inte finns, en icke-plats, u-topia.

De miljontals blonda svenskarna har ersatts av en miljon mörkhåriga invandrare skriver Brown, en upplyst brittisk journalist vid de anrika kvalitetstidningarna Granta, The Independent och The Spectator. Han menar att svenskar kan vara rasistiska men under en fin yta. Även under Palmes tid hörde han kritiska kommentarer om utlänningar, sådana som han. Men då fanns också ett annat svenskt begrepp, solidaritet. Ett ord han inte hör numera.