En sur dansk journalist och doktor i historia som retar sig på det politiskt korrekta Sverige, kan det vara något ? De få svenska medier som skrev om Mikael Jalvings Absolut Sverige. En rejse i tavshedens rike bekräftade hans uppfattningar om grannlandets ängslighet. När boken översattes till svenska tog ingen i den överhuvudtaget. Bara detta faktum gör den intressant.

Mikael Jalving reser från Malmö till Kiruna och skriver en lättsam berättelse om sina möten, läser svenska nyheter och gör historiska reflextioner. Han skriver i inledningen efter att ha ironiserat över de svaga ursäktande officiella reaktionerna på bombdådet vid Drottninggatan i december 2010 att det inte finns ett så framåtinriktat land i Europa. Svenskarna vill helst glömma självmordsbombaren Taimour Abdulwahabs islamistiska förklaringar till att han ville spränga sig och kanske ett 50-tal till oskyldiga på gågatan intill. Sverige vill att världen ska vara fin och glänsande, ett tolerant folkhem menar Jalving som till vardags skriver för Jyllands-Posten, vars redaktion och tecknare hotats till livet 2006 av just ilskna muslimer.

Kan då denne karske dansk lära sig om inte älska så åtminstone tolerera de intoleranta svenskarna, vars intolerans mot dansk frispråkighet går honom på nerverna, särskilt Lena Sundström och Jan Guillou ? Nej, han står inte ut med svenskarnas menlöshet och politiska korrekthet trots många försök. Jalving reser till Boden, besöker samer, läser om svenska kungar och vår stormakttid, lyssnar på Dilsa Demirbag-Sten, Yvonne Hirdman och många fler som skrivit om det svenska samhället. Han ser till och med på feministisk Krav-märkt pornografi på hotellrummet men inget händer. Sverige förblir tyst och svenskarna rädda för vad folk ska säga om de avviker.

En dystopi om ett land i förfall, utan självinsikt och knappt värt att besöka för en dansk. Men för svenskar är den att rekommendera om man vill förstå mer om vad Sverige har blivit, särskilt efter Olof Palmes storhetstid.