Chilenaren och marxisten som blev svensk och liberal

diapositiva11

Först en sann berättelse om svenskhet. Den handlar om när vännerna svenske Pär och chilenaren Mauricio for från Skåne till England år 1978 för att dricka öl och ha kul. I Lund hade de träffats över en bit mat och öl ibland och delat på notan som svenskar gör. Mauricio sade till Pär att nu när de var på väg utomlands ville han stå för ölen eftersom han hade lite mer pengar än Pär och ville vara mer som folk utomlands. Pär gick med på det generösa erbjudandet efter lite knorrande och lät Mauricio bjuda honom vid pubbesöken. Men på flyget hem kunde inte Pär bärga sig från sin självpåtagna plikt att slippa stå i skuld till sin Mauricio och vara beroende. Pär plockade fram 150 kronor efter en redogörelse för alla öl och fish-n-chips han druckit och ätit på Mauricios bekostnad. Den konfunderade Mauricio var tvungen att ta emot Pärs pengar och lärde sig därmed hur svårt det är för svenskar att stå i skuld, även till generösa vänner. Extremt svårt.

Latinamerikanen Rojas hyser en besatthet av att förstå det svenska folket, landet, svenskheten, politiken. I bok efter bok pejlar han in vad som han upplevt, läst och forskat om som ekonomhistoriker. I sin debutbok I ensamhetens labyrint om sina nya landsmän skriver han:

I ensamhetens labyrint är min kärleks- och krigsförklaring till Sverige, detta mitt land som jag älskar så mycket att jag inte kan låta bli att gå i korståg mot dess fel och brister. I den talar en främling som är på väg att säga ’vi svenskar’.”

Det obegripliga folket är rationella, tysta och välfungerande men ganska svala och svårtillgängliga. De tycker om att vara i naturen, helst ensamma och kan inte förstå att man behöver sällskap lika ofta som en invandare från Medelhavskulturer. Städerna är torftiga, inget gatuvimmel direkt och människorna där verkar snarast frånvarande.

Att dela nota (som i exemplet ovan), betala för en cigarett från en främling, äta vid samma bord på lunchrestauranger med folk man inte ens hälsar på, det plötsliga uppbubblandet av känslor efter några glas som sedan verkar helt borta den nyktra dagen efteråt – gåtfullt, overkligt, som en film av Ingmar Bergman, skriver Rojas. Överallt ensamma män som tysta bär sina ok utan att dela sina tankar och upplevelser med någon.

Nästa lika ensamma är invandrarna. De irrar ensamma runt i en labyrint som de inte kan ta sig ur eftersom svenskarna inte ser den. Deras kultur är så osynlig för dem att de tror att resten av världen beter sig som dem. Svensk kultur är förnuftig och vilar därför bara på förnuftet, inte historia, kulturella vanor eller något speciellt etniskt svenskt. Till och med det svenska språket är neutralt och rationellt tror svenskarna, men inte Rojas. I radioprogrammet Sommar i P1 2001 berättade han ett särskilt ord.

”Det finns ett svenskt ord som mer än något annat symboliserar det svenska för mig. Ja, jag vet att ni tänker på lagom och detta är givetvis inget dåligt förslag, men nej. Jag tänker istället på ’nja’, framför allt det där långa ’njaaaaaa’, denna långdragna glidning från nej till ja, som vänder sig inåt och försvinner i en avvaktande tystnad. Nja var för mig ett osannolikt ord. På spanska, liksom på många andra språk, är ja och nej två helt oförenliga storheter. Det är överhuvudtaget omöjligt att fonetiskt förena ’si’ och ’no’ till ett ord /…/ Vad menar man med detta nja egentligen? Jag tror att man vill säga: ’Tvinga mig inte att säga nej på frågan om det som är vitt är svart’. Kan vi inte kompromissa och säga att det är grått? Och detta är att vara svensk på riktigt. I Sverige är en bra kompromiss mycket värdefullare än sanning, ty vad är sanningen värd om den splittrar oss?”

Efter Stureplansmorden 1994 i Stockholm då bland andra den 23 årige Guillermo Márquez Jara var inblandad ville Mauricio Rojas förstå vad som hände med de barn till invandrare som växte upp i Sverige, som den tungt kriminelle svensk-chilenaren Jara. Han intervjuade tre killar och tre tjejer mellan 17 och 20 år. De vuxna kring dem behöver lyssna på dem, men inget medlidande. Rojas talar sig varm för begreppet ”empowerment”, att gå stärkta ur strider. En alltför omfattande välfärdsstat passiviserar medan individuellt ansvar gör att unga växer till att bli välfungerande medborgare. Oavsett ursprung.

I ensamhetens labyrint – invandring och svensk identitet (Brombergs, 1993)
Sveriges oälskade barn – att vara svensk och ändå inte (Brombergs, 1995)
Välfärd efter välfärdsstaten (Timbro, 1999)
Farväl till gemenskapen – tre essäer om Sverige (Timbro, 2004)
Hans blogg och bibliografi

Se min ledare i Samtiden 2014, Rojas kom tillbaka

Annonser

2 thoughts on “Chilenaren och marxisten som blev svensk och liberal”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s