Den kurdiske journalisten Kurdo Baksi var tidigt ute med att samla ihop berättelser från andra invandrare. Han var redaktör för en tunn antologi, Väggarna har öron: Berättelser om främlingsfientlighet, utanförskap, mobbning, kärlek, längtan och maktlöshet som han gav ut på Svartvitts förlag 1995.

Men texterna är inte särskilt agitatoriska och antirasistiska utan berättar om de problem som invandrarungdomar själva ställer till med (Luis Abascal), hur illa finska män beter sig (pseudonymen Nika Grott), krigs- och våldsupplevelser utanför Sverige (Boel Janérus) och hembygdsminnen från Mellanöstern (Eshat Ayata, Namdar Nasser).

Bara Baksis egen text handlar om rasism när två kurder möts på en svensk psykiatrisk klinik. En äldre nedbruten motståndsman, medlem i den kurdiska frihetsarmén peshmerga, möter en yngre landsman, kanske Baksi själv. De talar om rasism och att den äldre mannen inte känner sig respekterad i det nya landet som nu vårdar honom sedan tre år tillbaka. De går ut ur sjukhussalen för att ”väggarna har öron”.

Huvudintrycket av berättelserna är att folk är som folk är mest i alla länder och det var nog meningen. Sverige är ett bra land även om Baksi gör vad han kan för att svärta ned det.

Baksi red Väggarna har öron (Svartvitt, 1995)