Vit svit, Athena F.

I diktsamlingen Vitsvit gör poeten och litteraturkritiken Athena Farrokhzad sitt utanförskap som iranier till poetiskt tema . På svart botten framstår hennes vita rader effektfullt men knappast för att överbrygga sin exil. Hon kråmar sig i dialog med sin mor, far, mor, bror och mormor som alla verkar trivas i det nya landet Sverige.

Diktjaget som heter Athena och är liksom den grekiska gudinnan framsprungen ur Zeus huvud är otålig. Förmaningar om svenskt vardagsliv går henne förbi. Hon är stolt och ska till synes göra allt för att erövra det svenska språket som ett vapen mot makten, kanske svenskar eller kanske myndigheter. Förnedring och klagan, rastlöshet och övergrepp återkommer i dialog efter dialog som om det finns oändliga erfarenheter av förtryck av invandrare att ösa ur. Till och med det nya språket duger knappt även om boken tryckts med silveromslag av landets mest prestigefyllda bokförlag, Albert Bonniers:

”Min bror sa: Det enda språk du kan fördöma förgripelsen på är förgriparens språk och förgriparens språk är ett språk som uppfanns för att rättfärdiga förgripelsen”.

Farrokhzad är inte nådig mot andra nordiska poeter som vittnar om erfarenheter som visar att förtryck finns i alla samhällsgrupper, till exempel bland danska muslimer från Palestina. Hon sågar Yahya Hassans diktsamling för att den kan leda till kritik av denna religion och folkgrupp. Blott diktande om smärta orsakad av onda blonda skandinaver godtas. Gratulerar till utgivningen men förvalta uppmärksamheten sedan i somras väl.

Vitsvit (Bonniers, 2013)

Hennes recension av dansken Yahya Hassans poesi, 22/1 2014 i Aftonbladet

4 reaktioner till “Vit svit, Athena F.”

Pingback: Bonniers, innevänstern och poeten Athena Farrokhzads ansvar för våld | Sjunne [ dot ] com

Pingback: Sverige sett utifrån – en artikelserie | Sjunne [ dot ] com

Mycket träffande beskrivning. Hade oturen hamna i en revolutionär vänstermiljö som ung, som tur är kvicknade skallen till efter ett par år och insåg att det var en döfödd rörelse med nästan bara destruktiva krafter inom sig. Alla var så oresonliga och arga, ilskan smittade av sig på mig och jag tyckte det kändes obehagligt och började så småningom ifrågasätta en massa saker. Det renderade snabbt en total utfrysning, men det var nog det bästa som kunde hända. Började sätta mig in Sveriges politiska landskap och upptäckte efter en liten ökenvandring i Piratpartiet att jag hörde hemma i SD, inte alls det där onda nazistpartiet som jag fått beskrivet för mig av mina gamla ”kamrater”.

SD och den Sverigevänliga folkrörelsen borde rikta särskilda insatser mot denna ”förförelse av ungdom” som de revolutionära vänsterkrafterna använder sig av. De bjuder in ungdomar i en kravlös och dekadent tillvaro (bekostad av olika statsbidrag och/eller kriminalitet, man lärde sig att mat, prylar o.dyl. kan man bara gå och snatta, det har man ”rätt” till som ”förtryckt”), som förvisso till en början kan vara lockande för en ung vilsen själ, men som snart förvandlar de unga till små otäcka monster som ska ha allt serverat och inte alls vill förstå vad det innebär att bli förtjänt av något. De vill helt enkelt inte göra rätt för sig, det ska någon annan göra. De flesta ungdomsbrottslingar jag själv träffade som ung var alla insatta i vänsterns idéer, i olika grad såklart men ändå intressant att vänsteridéer skapar väldigt egoistiska personer…

Svara

Egentligen inte mycket att bry sig om. Vanliga svenskar läser inte sådan smörja och om Bonniers vill göra en ”pippi långstrump” historia på fint papper av det, så är det inget som hindrar. Snart kommer dock Yahya att skrika om ytterligare rasism därför att hennes diktsamling inte säljer och sprids som hon önskar. Allt är vitas fel, man skulle kunna undra vem som är rasist om det inte vore så att i sagolandet Sverige så är rasism enbart när vita kränker/hatar/ rånar/våldtar/misshandlar färgade, motsatt förhållande anses som kulturyttringar från utsatta minoritetsgrupper.

Svara