Hur är svenskarna? Vad för slags land är Sverige? Det undrade Qaisar Mahmood född i Pakistan och uppvuxen i Tensta, en välutbildad och nyfiken man, när han reste runt Sverige på sin motorcykel. Han ville finna spår av distinkt svensk kultur men hittade inte mycket. Svensk kultur är som en lök med skal efter skal utan en inre kärna blev hans slutsats i boken Jakten på svenskheten (Natur & Kultur 2012).

Hans motorcykelhjälm skyddade hans brunhyade ansikte så vid korvkioskerna och på mackarna trodde alla han var svenskfödd. Ingen brytning, bara en vanlig mc snubbe. Han far på sin båge till Värmland, Skåne och Dalarna, festar, hänger i bruksorter och ser på amerikansk folkdans. Överallt letar han efter det genuint svenska och folk han möter berättar glatt att just här finns det svenska eller det här sättet är typiskt svenskt.

Eftersom alla säger olika saker får Mahmood inte ihop någon sammanlagd svenskhet. Fast att säga att det inte finns något svenskt innebär å andra sidan att det inte finns något indiskt eller franskt också. Vilket vi alla vet om att det finns. Varför är det så svårt att skriva att det finns en svensk kultur, en svenskhet som skiljer sig från tysk, ugandisk och peruansk?

Mahmood utvecklar sin idé om det svenska som lager av lökskal som var för sig bildar en identitet – bondelivet, bruksandan, industritänkandet, moderniteten och till sist postmoderniteten – utan att de tillsammans blir något. Men är det möjligt? Kan inte alla dessa historiska skikt smälta samman till en svensk identitet? ”Genom globalisering och invandring läggs ytterligare lager till den svenska löken” skriver han och framstår som en naiv mångkulturalist.

Givetvis kommer han då in på att föreställningar om svenskhet bygger på etnicitet och rasism. Han kan aldrig bli svensk med sitt svarta hår och sin bruna hud, en personlig uppfattning vilken motsägs av adopterade och många assimilerade invandrare. Redaktören och författaren Tove Lifvendahl kommer visserligen från Sydkorea men främst från Hälsingland. Varför Qaisar Mahmood inte kan känna sig svensk kanske mer har att göra med hans uppväxt i invandrarförorten Tensta.

Han bestämmer sig för att kalla sig svensk även om han etniskt och kulturellt inte är svensk enligt vad han anser är en folklig och utseendemässig definition på svenskhet. Den mindre omfattande svenskheten som bara bygger på medborgarskap bör räcka menar han. Men han tillägger att man kan också diskutera vad som är svenskt. Denna vilja att tala och skriva om vad han sett och tänkt gör boken intressant och att han ingår i en saklig diskussion där vanliga svenskar finns. Han är beläst och har många exempel på vardagliga händelser från sin arbetsplats Riksrevisionsverket. Att han inte stannar vid sitt svenska medborgarskap utan vill förstå och diskutera det kulturellt svenska är välgörande att höra.

Jakten på svenskheten (Natur & Kultur 2012).