Ledarskribenten Magnus Karaveli föddes som Halil Mahmut Karaveli i Turkiet vilket gör att han passar väl in som utländsk Sverigebetraktare, även om hans perspektiv är som vilken borgerlig ledarskribent som helst.

Båda hans böcker är skriva i försvar mot den Europeiska Unionen och för att nationen Sverige behöver beskrivas tydligt. Karaveli går till de historiska rötterna för finna en nationalism som kan bära fram till idag. I kungen Erik den Helige på 1100-talet, upprorsmannen Engelbrekt 1400-talet och givetvis landsfadern Gustav Vasa enande av Sverige på 1500-talet ser han nationella manifestationer av det tidiga Sverige. En etniskt-kulturell homogenitet som få länder uppvisar ledde till stram centraladministration för att kunna gå ut i krig under stormaktstidens 1600-tal.

Karaveli argumenterar för en god nationalism vilket var något lättare 1997 än idag 2014. Men även då fanns en självförnekande svensk internationalism som inte tillät nationella manifestationer. Den nästan obefintliga svenska nationalismen existerade dock vid sidan av internationalismen som något självklart i det moderna Sverige, en progressiv och modern nationalism. I boken Blågul framtid analyserar Karaveli den tysta och goda svenska nationalismen, som han vill ska höja sin röst och synas. Men det är inte så lätt om man är stolt svensk för att man är internationell, inte för att man är svensk.

Vad som skedde i andra europeiska länder under början av 1900-talet var att högerkrafter främst i Italien och Tyskland artikulerade nationella särdrag. I Sverige fanns en bondehöger och konservativa eliter som liknade dessa, men vi hade även folkrörelser och i synnerhet arbetarrörelsen. Folkhemsutopin i Per Albin Hanssons tolkning blev en slags modern vänsternationalism.

Utbildningsministern och kulturkämpen Artur Engberg skrev:

”Nationen blir bäraren av klassens revolutionära ideologi. I nationen förkroppsligas den frihetsidé som besjälade den segrande klassen. Att slåss för och hävda den egna nationens rätt gentemot andra kommer då att mer eller mindre uppfattas som en handling i frihetens tjänst”.

Karaveli noterar att detta socialdemokratiska övertagande av nationalismen leder till att allt svenskt före Hanssons regeringstillträde 1932 betraktades som något besvärligt och som skulle glömmas bort. Genom att bespotta historien blir denna slags nationalism istället självgod. Man läxade inte bara upp folk utomlands, som i en svensk fredivrande och biståndsberedd internationalism, utan även landets egen förhistoria måste uppfostras. Möjligen kunde tidigare skeenden och personer tjäna som avskräckande exempel.

Karaveli vill se en stolt svensk nationalism som välkomna nyinflyttade på villkor att dessa lär sig vad det innebär att vara just svensk. Han ser gärna att man gör som han, ändrar sitt namn och kan behålla sin religion för sig själv. Beslöjade muslimska kvinnor är inget han gillar. I detta är han en sann kemalist, en republikansk turk. Och svensk.

Blågul framtid. En essä om nationen och det svenska (Arena, 1997)
Det evigt svenska (Nordica, 2003)