Afghanen Zulmay Afzali har skrivit två böcker om sin flykt till Sverige, En flykting korsar ditt spår och Hederlighetens pris (båda på Mummelförlaget, 2013 och 2014). Han var anställd av regeringen i Kabul för att bekämpa narkotikasmuggling, men tvingades fly. Han blev känd genom krönikan ”Svenskarna är inte rasister” i Svenska Dagbladet i januari 2014.

Där berättar han om de otroligt hjälpsamma handläggarna på Migrationsverket, kommunen, Arbetsförmedlingen, men också hur svenskarna beskylls för rasism av illvilliga och lögnaktiga asylsökande och invandrare. Men det är inte svenskarna som är rasister, tvärtom, skrev han i SvD krönikan:

”Däremot är det tyvärr flera av mina landsmän och andra som invandrat som bär hat och förakt i sina hjärtan mot svenskar och som inte vill anpassa sig och integreras i det land som gett dem möjligheter. Om de får sina pengar från Socialbyrån en dag för sent kallar de det rasism. När busschauffören ber dem visa sina biljetter är han rasist. Om läkaren inte ger dem de mediciner de vill ha så är läkaren rasist. Och så vidare. Den svenska asylhanteringen måste bli strikt, tydlig och rättssäker och svenskarna bör inte acceptera att lättvindigt kallas rasister. Annars blir de gisslan i sitt eget land och föraktet för dem riskerar att växa hos de asylinvandrade. De flesta är från sina hemländer vana vid att myndighetspersoner och lärare är auktoriteter, inte närmast självutplånande, vilket många av oss ofta möter här.

Den svenska vänligheten, sådan den uttrycks i systemen kring asylhanteringen och integrationen av människor som beviljats asyl eller uppehållstillstånd i Sverige, gör många nyanlända förvirrade och skapar en dålig grund att bygga ömsesidig tillit och respekt på.”

På grund av denna kritiska text om invandrare fick Zulmay Afzali en spottloska i ansiktet av en irakier när han handlade matvaror i butik. Irakiern skällde och skrek att Afzalis mor var en hora.

Han avslutar sin senaste bok om hederlighetens pris med en uppgiven suck:

”Mina principer och värderingar har gjort att mitt liv i Sverige blivit en utmaning. Jag vet inte hur länge till jag orkar kämpa för vad jag tror att rätt och sant. Att göra det är inte – och kommer aldrig att bli – lätt”