Med romanen Kalla det vad fan du vill debuterade svensk-iranskan Marjaneh Bakhtiari på vänsterförlaget Ordfront 2005. Boken är dock ingen inställsam skildring av rasistiska svenskar, mångkulturalismens välsignelser och utsatta invandrare, utan ett litterärt verk väl värt att läsa för alla intresserade av invandring, Sverige och omvärlden.

I boken irrar tonårsdottern Bahar runt bland grannar, svenska pojkvännen Markus, mamma Panthea och pappa Amir medan hon försöker orientera sig i ett Rosengård i Malmö fyllt med lika förvirrade nyinflyttade från hela världen. Där finns rastafarimannen Moses, chilenskan Rosa och alla iranier som kommer till pappa Amirs pizzeria för att diskutera politik och islam. Amir var författare i Iran och vill pådyvla alla sina kunder lite persisk kulturhistoria medan de väntar på två calzone med läsk. Mamman var tidigare kärnfysiker men far nu runt bland Malmös förskolor som barnskötare. Något hon inte är så bra på eftersom hon inte gillar barn.

Mamman försöker få kontakt med svenskar och lära sig svenska folkdanser men klarar inte av att ta steget in i midsommarfirandet. Pappan är fast i den persiska historien och tjatar om hur storslagen den var för 2500 år sedan. Bahar är inte intresserad utan vill hellre lyssna på hip hop och spela dataspel som sin lillebror. Familjen hänger knappt samman i det nya landet. Några svenska vänner och bekanta har de inte som andra mer framgångsrika iranska familjer. Skvallret om familjeliv, särskilt barnen, är vad som håller den iranska diasporan samman.

Bokens träffsäkra dialog

I skolan fnissar och flamsar Bahar med kompisarna på lektionerna medan den mesiga svenska läraren stammar för att få tyst på dem. Journalister intervjuar henne för att ta reda på om hon är en ny slags svensk eller kanske en invandrare med störd identitet. Därav titeln, att man kan kalla det vad man vill – född i Iran, uppväxt i Sverige svarar Bahar på det välmenande tjatet om hennes bakgrund. Mot slutet så tar hon på sig en slöja mest för att byta stil, men fortsätter att måla sig.

Många dråpliga historier berättas och några hemska om självmord och innebrända barn (diskoteksbranden i Göteborg 2000 antyds) med ett mustigt språk som skojar om invandrares uttal av svenska ord och meningar. Läser man Pascalidous skönmålning Bortom mammas gata om Rinkeby kan man kanske tro att unga kvinnor födda utomlands med litterära ambitioner är orealistiska mångkulturalister, men Marjaneh Bakhtiaris vassa blick undgår inget. Hon bryr sig inte, skämtar om sina egna och svenskar i lika hög grad.

Kalla det vad fan du vill (Ordfront, 2005)