Boendesegregation:

är städerna byggda för segregation?

 

Föredrag vid Vänsterpartiets storstadskonferens i Göteborg,  den 16 feb 1996

Är städerna byggda för segregation? Svaret är naturligtvis jakande. I alla klassamhället påverkas alla områden av sociala hierarkier och maktsystem. Boende under industrialism och kapitalism är synnerligen uppdelat efter inkomst och status på senare är, efter etnisk tillhörighet och graden av invandrarskap.

Går vi tillbaka ett sekel till våra två största städer, Stockholm och Göteborg, så ser vi att de fattiga arbetarna och tjänarna bodde i små gårdshus medan borgarna bodde i gathusen, gärna högt upp. Ju högre desto finare. Uppdelningen var strikt, men man bodde faktiskt i samma kvarter, kanske på självaste Östermalm.  Folk ur skilda samhällsklasser kunde råkas på gatan och i vardagen, även om direkt umgänge kanske inte var så vanligt.

Det vi ska tala om idag är an ett helt annat slag; segregation av hela bostadsområden med tusentals invånare på flera kvadratmils yta i de stora miljonprogramsområdena. 1996 råkar sällan överklass från Lidingö och underklass från Tensta på varandra. Inte heller folk från Johanneberg och Hjällbo här i Göteborg. Stora skillnader i utbildningsnivå, inkomster, makt och status mellan folk från skilda bostadsområden gör att det kitt som ska hålla samman ett samhälle, en stad, en stadsdel osv. blir mindre och mindre. Klassklyftorna ökar, det vet vi redan och utvecklingen går snarare i fel än i rätt riktning.

Den svenska modellen sedan 1930-talet, och särskilt från den bostadspolitiska utredningen från 1947, bestod i att bygga upp ett boende för alla, inklusive medelklassen, eller snarare i synnerhet för att få med medelklassen. Bostäder skulle vara så bra att alla skulle vilja bo där, även de ganska välbärgade, pensionärer, barnfamiljer, ensamboende, arbetare och, tja invandrare, som nog var välkomna på pappret men under 1940- och 50-talen hade zigenare ett helvete att accepteras så jag vet inte…

I alla fall byggdes ganska lyckade områden av oftast allmännyttiga bostadsföretag i Skärmarbrink, Enskede, Aspudden söder om Stockholms innerstad, och områdena Tuna Backar och Sala Backar utanför centrala Uppsala, min hemstad.

 

Folkhemmets svanesång började med miljonprogrammet när bostäder byggdes för att ge folk bostäder snabbt och billigt. Idag är den generella bostadsbristen borta. Det finns 4, 2 miljoner permanenta bostäder, en halv bostad per invånare. ¾ av dem är byggda efter 1945 och andelen omoderna bostäder är under 1 %.  Varje person disponerar cirka 42 kvm bostadsyta vilket är bland det högsta i världen. Om inte den högsta.

Ändå har vi samlats här idag för att dryfta bostadsproblem med ett allvar som om det igen gällde rätten till sovrum, matplats och andra fysiska krav på bostäder. Men det handlar om rätten till mer än bara en bostad; respekt, inflytande, valfrihet, resurser.

Jag arbetar vid en projektkurs vid Rinkeby folkhögskola, FYRVERKET, i stadsdelen Rinkeby, nordväst från Stockholm, nyligen utsedd som huvudstadens allra fattigaste stadsdel med 76 000 kr/år i medelinkomst per invånare. 17 arbetslösa ungdomar går under 8 månader på FYRKVERKET för att med kraft och kunskaper dra igång projekt inom sociala, kulturella eller andra sammanhang.

T ex nya föreningar, olika medieproduktioner, nätverk, kampanjer och arrangemang/festivaler. Jag bor dock inte där, utan reser var dag från ett närmast högborgerligt bostadsrättshus från 1886 i centrala Uppsala.

Under min pendling rör jag mig dagligen upp och nedför klasstrappan, ser tjänstemän och akademiker på Uppsalapendeln på mornarna på väg in till sina poster i stat och näringsliv, för att under dagen möta dessa fattiga ungdomar, deras vänner, familjer och Rinkebys invånare.

Det går dagar utan att jag ser ljushyade svenskar i Rinkeby, förutom min kollega Ingrid och några deltagare (4 av 17 är svenskar). Samma frivilliga resa från integration till segregation upprepas varje dag och jag funderar mycket på dessa växlingar och vad som sker. Inte minst mitt eget privilegium att kunna välja.

En sak är dock klar: För mina deltagare är invandrarskap något de ibland vill kasta av sig eller ta på sig efter behov. Många är födda i Sverige och är som vanliga svenska ungdomar, har liknande intressen av musik, sport, fester, kompisar osv. De vill kunna komma in på vilka discon de vill utan att bli bortfösta i någon kö och är beredda att slåss för det.

Jag var själv vakt en gång vid en fest i Rinkeby och vet hur nära kravet på respekt ligger i den knutna näven eller i k-pisten . . .

De betecknar sig alltså som svenskar i någon mån, men även som invandrare. De hänger ihop med sina landsmän, men även med andra invandrarungdomar, där även svenskar kan ingå. Så hela frågan tillbaka till starten igen, är de invandrare eller svenskar? Eller finns det något tredje?

Jag tror det. Denna andra/tredje generation invandrare vill ofta gå bortom de gränser som svenska myndigheter sätter, men även deras föräldrar som ofta vill sätta. Båda vill definiera – med påföljd att den definierade inte låter det ske. I hiphop, race/techno och annan ”multimusik” föds nya ungdomskulturer med experiment med nya identiteter, där särskilt invandrarungdomar söker ett eget språk och en egen identitet. MTV är inte allt, inte fel, utan ett medel på vägen. Ett av flera.

Vart vill jag komma med detta då? Jo, det sker hela tiden en dynamisk utveckling i de utsatta och segregerade områdena bland ungdomar som kanske kan vara en möjlighet för engagerade i invandrarpolitik och berörda myndigheter att följa mer uppmärksamt. Eller lika uppmärksamt som man har gjort med vissa invandrargruppers hushållsarbeten, yrkeskarriärer, boendeförflyttningar osv.

Segregation som vi uppfattar det kan vara något passerat inom en viss tid i ett område därför att de gränser, villkor och resurser vi trodde existerade inte längre gör det på samma sätt.

Till exempel kan ett tidigare nedvärderat område, ett riktigt ghetto, bli tilldragande som jazzens Harlem blev under 1920 – och 30-talen i New York, och som andra nedgångna områden i New York försökt efterlikna. Bronx t ex. Ett s.k. segregerat område kan vara ganska häftigt att bo i både för svenskar och invandrare. De tröga människorna försvinner.

Om vi nu lämnar mina personliga förhoppningar om vad som kan ske och istället ger oss in på den bistra kalla verkligheten är segregationsproblemet oerhört stort och komplicerat att beskriva.

Bryter man dock ned det till tre behändiga aspekter på bostadsområden generellt får vi

1) fysiskt utseende, 2) läge och 3) befolkning.  

Dessa tre aspekter utgår arkitekter och planerare från när de ska söka förhindra segregation. Den första är den lättaste, att byta utseende på husen, invändigt och utomhus. Flera gröna parker och pastellfärgade fasader är lätta att ordna, även om det kostar (se BFR rapport). Det andra är värre. Man kan inte flytta en stadsdel (byta namn går dock bra och det har gjorts i vissa fall). Men service och kommunikationer kan byggas ut så att det blir mer attraktivt.  Det sista faktorn är dock svårast, att byta ut invånarna.

Förbättrar ett bostadsföretag/kommun ett visst område så att fler resursstarka hushåll dras dit försvinner det värsta klientelet till ett annat. Därför är upprustningsprojekt bara lönsamma för ett område, medan ett annat nu får sitta med ”Svarte Petter” i form av utslagna och fattiga hushåll.

En vettig bostadspolitik måste därför bygga på strukturella förbättringar överlag och inte på lokala, i och för sig hedervärda, initiativ. Kanske jag själv arbetar på ett sådant välmenande men i längden tveksamt projekt i Rinkeby. Ibland sker inget allt efter renovering.

En forskare skriver om ett upprustningsarbete i bl. a Rinkeby:

”ombyggnadsåtgärderna har sällan lett till en så förhöjd attraktivitet att uthyrningsproblem upphört. Servicenivån i förvaltningen av dessa områden har emellertid blivit mycket hög. Det är oklanderligt helt, rent och snyggt”                                                         (Miljonprogramområden i Stockholms län, Maud Enkvist, Kommunförbundet Stockholms län, okt 1995)

Två problem inställer sig: hur ska man göra det drägligt för de fattiga och utsatta i en viss stadsdel, oftast invandrare men även svenskar med bidrag/låga löner?  Och hur ska vi långsiktigt hålla ihop vårt samhälle?

Samma fråga som i inledningen om det kitt som binder oss samman nu när vi inte ens vet om hur andra svenskar existerar på sitt existensminimum i form av socialbidragsnormen (3500 kr/mån, snart visst hälften). Den välutbildade medelklassen blir också allt mindre intresserade av att betala skatt för dessa massors uppehälle.

Medelklassen blir också allt mindre bundna till nationen Sverige utan rör sig kosmopolitiskt/digitalt i sitt arbete och karriär. Från vår utsiktspunkt i Rinkeby ser vi datorbyn Kista glöda över Järvafältet med sina jätteparaboler och computerkroppar i fjärran.

Men samtidigt ser vi Rinkebybornas paraboler blicka ut från sina balkonger mot Istanbul, Mexico City, Addis Abeba och Teheran. Kulturer krockar men möts på marknaden. Vill invandare träffa svenskar? Varför då? Vill svenskar träffa invandrare? Varför? För att tala om vad? 

Kravlista, åtgärder:

Tillbaka till tanken på generella förbättringar, Arbeten med riktiga löner bör vara det första kravet på en vettig (bostads)politik. Inga mer Api/Alu/Ba/praktik nys.

Bygg särskilda bostäder för de mest utslagna missbrukarna. Låt dem inte ta ned ett område där invandrare är i majoritet och låt invandrare få träffa andra svenskar än fyllon.

SABO:s rapport om segregation

Sänkning av generella räntebidrag och från bidrag till hushåll ger miljarder till riktade upprustningar, lokaliseringsstöd för företag och riskkapitalbolag.

Sociala upprustningar, områdesspecifika, bättre offentlig service

Från Uppsalas horisont finns förslag från bl. a Vänsterpartiet som idag lagts i malpåse pga. vårt avbrutna samarbete med S och MP att

• Skapa flera hyresrätter. Uppsala har högst antal bostadsrätter av våra tio största städer, 38 % och lägst antal hyresrätter, 32 %.
• Sprida genomflyttningsbostäder över kommunen och inte bara till vissa stadsdelar
• Återinföra bostadsförmedlingen
• Inte sälja ut Uppsalahem

Mina egna funderingar har lett mig till den icke ovanliga strategin att vi måste verka på både kort och lång sikt. Måla fasader och samtidigt fixa jobb.

Var tycker ni vi ska börja? Städer är byggda för segregation. Segregationen kommer dock att förändras liksom vi. Om 20 år när vi träffas igen kanske vi vill försvara segregationen med nostalgi, precis som Göran Greider nu gör med miljonprogramsområdena och folkhemmets kvävande 1950- och – 60-tal. Betong var fult på 1970-talet men många invandrare tycks trivas ändå.

 

Jan Sjunnesson, medlem i Vänsterpartiet Uppsala och folkhögskollärare