Ur min bok Sverige 2020

”Två beslutsamma män framstår som de enda verkliga förkämparna för fri marknadsekonomi och individuell frihet under 1970- och 1980-talen; industrikoncernen ASEA:s verkställande direktör och SAF:s ordförande Curt Nicolin, och det moderata samlingspartiets ledare Gösta Bohman.

De bemötte initiativ från socialdemokrater, fackföreningar och borgerliga politiker med erfarenhet, resurser och strategier de samlat på sig från åratal i näringslivet för att försvara Sverige mot löntagarfonderna och för näringsfrihet.

De borgerliga regeringarna hade fortsatt den socialdemokratiska stödpolitiken till ineffektiva statsföretag, bland annat genom att låta staten ta över ännu fler krisande företag än vad socialdemokraterna hade lyckats med på så kort tid. 

Nicolin argumenterade mot de företagarkollegor som försvarade statliga subventioner till privata företag utan egen bärkraft. Att ta emot dessa bidrag är som att ta droger sade Nicolin till sina förvånade kollegor. 

Först känns det bra, men sedan blir man beroende och ägnar mindre tid att utveckla nya affärsidéer och vinna nya marknadsandelar än man ägnar åt att söka och administrera bidrag. Nicolin var stenhård i sin kamp mot löntagarfonderna till skillnad mot vissa högt uppsatta företagsledare som själva trixade med andelar, aktier och medbestämmanderåd i sina företag medan de förberedde sig inför det värsta, en socialisering av deras och sina aktieägares privategendom. 

Curt Nicolin själv menade att SAF som arbetsgivarorganisation inte skulle ha något alternativ till fondförslagen från LO och andra förslagsställare. Det finns inget att förhandla om var hans kärva budskap.  Att planera för ett eget förslag vore att erkänna att det fanns ett sådant behov, vilket enligt Nicolin var att anträda en farlig väg som man inte kunde veta vart den skulle leda.

Volvos Pehr Gyllenhammar och Handelsbankens Tore Browaldh var några som inte höll med och ogillade den nya aggressiva tonen från arbetsgivarledaren Nicolin. Denne menade tvärtom att det var LO och regeringen Palme som startat en strid från vilken SAF och svenska företagare inte kunde backa från.

Många företagsledare som Gyllenhammar och Browaldh var vana vid förhandlingar med socialdemokratiska ministrar och fackföreningsledare ute på Harpsunds slott eller vid Hotell Saltsjöbaden.

Med Nicolin förändrades relationerna mellan arbetsmarknadens parter. Undfallenhet, tyst samförstånd och rädsla hos näringslivets företrädare inför det mäktiga socialdemokratiska etablissemanget byttes mot stolthet och frimodighet. Nicolin insåg att han inte kunde få särskilt mycket stöd i kampen mot löntagarfonderna från de högsta företagsledarna.

Flera av dem började tala om att flytta huvudkontor och sina familjer utomlands (IKEA, Ericsson, Tetrapak). Hårt arbetande småföretagare som dignade under skatter och lagar som regeringen Palme och LO infört var bättre talesmän än storföretagens direktörer.

Nicolin var inte bara VD för ASEA utan hade lite affärer även i mindre städer som Enköping. Han hade inga problem att tala med alla sorters företagare men insåg att om han skulle vinna över medierna på sin sida lät en trött verkstadsägare bättre i radio än en VD i Volvo som nyss spelat tennis med polaren Palme. 

Nicolin var övertygad om att frågan om löntagarfonder var helt avgörande för sin generation företagare och svenskar. Om inte fonderna stoppades i tid skulle företagare förvandlas på några decennier kanske till chefer för sina företag men inte vara längre ägare. Folkpartisten och ekonomen Bengt Westerberg kallade fonderna ”de små stegens tyranni”.

Nicolin kunde inte vara mer enig med Westerberg, då ekonom vid Marknadsekonomiskt Alternativ för Sverige, en viktig lobbygrupp inför löntagarfondsstriden.  De små stegen tagna var och en för sig i flera oöverskådliga reformer för att ta över företagen successivt var på sitt sätt värre än de kommunistiska statskupperna på 1940-talen i Östeuropa som skedde plötsligt men alla fick kunskap om omedelbart.

Palme vann valet år 1982 mycket genom sin skickliga hantering av löntagarfondernas stegvisa tyranni så de inte skrämde väljarna men också för att det borgerliga alternativet hade rasat samman.

Så i juli år 1983 två veckor efter midsommar och mitt i industrisemestern beslöt riksdagens socialdemokratiska och kommunistiska majoritet att lägga fram ett reellt förslag på löntagarfonder finansierade med högre arbetsgivaravgifter och högre vinstbeskattning.

Från Smålands hårt arbetande småföretagare kom ett vrål som hördes hela vägen till Stockholm. Den småländske företagaren Gunnar Randholm som tidigare hade anordnat lokala protester blev en drivande kraft bakom näringslivets första och Sveriges största gatudemonstration någonsin, den 4 oktober år 1983.

Curt Nicolin hade äntligen fått med SAF och några andra näringslivsföreträdare men också massor av arga medborgare och företagare att göra som vänstern, gå ut på gatan med plakat och skrika slagord. Minst 75 000 människor samlades i demonstrationståget och över 500 000 namnunderskrifter överlämnades till regeringen Palme vid Sergels Torg.

Palme själv ville inte synas ta emot underskrifterna men de tre borgerliga partiledarna tog tillfället i akt att närvara vid överlämnandet.  Dock hade centerpartiets och folkpartiets ledare spelat ett högt spel genom att inte tydligt markera mot löntagarfonderna under sin regeringstid. 

Moderatledaren Gösta Bohman var den ende som stod rakryggad i striden tillsammans med Curt Nicolin. De båda hade haft lika mycket besvär med näringslivets och borgerlighetens kompromissinriktade representanter. Utan dessa två hårda män hade Sverige anträtt en bana mot socialisering vid slutet av 1980-talet samtidigt som Sovjetblocket föll samman år 1989.

Deras mod och förutseende räddade Sverige men få vill hedra dem idag eller inse deras centrala roll i kampen mot att införa en reellt existerande svensk socialism. Ett fåtal personer idag inser hur nära landet stod inför en facklig kollektivisering och nationalisering av näringslivet.

Olof Palme hade riksdagsmajoriteten bakom sig när hans regeringsförslag bifölls i december år 1983. Ett urvattnat förslag ansåg vissa vänster- och fackliga företrädare, men vägen var anträdd och skulle inte stoppas förrän efter den andra borgerliga valsegern år 1991.

Den andre hårda mannen, moderatledaren Gösta Bohman, var en entreprenör som med kvicka men kärva budskap bekämpade höga skatter, konformism och den växande statsapparaten. Hans bistra uttalanden gjordes ofta från hans skärgårdsö där han gärna levde sommartid och där fick det svenska folket att se en politiker ro, fiska och tälja med kniv utan större åthävor. 

Som finansminister i den första borgerliga regeringen år 1976 hade han god insyn i rikets usla finanser. Vad gäller löntagarfonderna så hade Bohman själv sökt stöd hos arbetsgivarna sommaren år 1976 men blivit avvisad. Inte förrän SAF bytte ordförande till Curt Nicolin fick Gösta Bohman en stridskamrat mot socialiseringen.

Själv var Bohman intresserad av politisk ideologi även om hans främsta erfarenheter kom från att leda Stockholms Handelskammare och andra mer handfasta sysslor inom förvaltning och ekonomi. Bohman lanserade under sent 1970-tal två begrepp; den nya otryggheten och den nya individualismen.

Han menade att en ny slags otrygghet kunde märkas i befolkningen, en oro för att inte kunna lita på de byråkratiska offentliga systemen där enskilda ofta kände sig maktlösa. En sund reaktion enligt Bohman var att lita på sig själva och sina närmaste, en ny slags individualism.

Frihet var viktigare än trygghet resonerade Bohman om de två idealen skulle ställas mot varandra. I detta stod han på klassiskt liberal grund men i motsats till sovjetrysk och socialdemokratisk tolkning av mänskliga rättigheter där trygghet sågs som det primära. 

För den inflytelserika socialdemokratiska legenden och välfärdsstatspionjären Alva Myrdal utgjorde frihet inget självändamål, utan ett medel att nå kollektiv trygghet. I en statlig rapport om barnomsorg ifrågasatte hon rätten för föräldrar att hålla sina barn hemma från daghem och förskola.

Samma tongångar hördes från ledningen av Arbetsmarknadsstyrelsen som ansåg hemmafruar vara samhällsfiender som inte skulle räkna med privilegiet att stanna hemma. Bohman hävdade tvärtom att barnen var familjens ensak och valfrihet skulle gälla angående barnomsorg och pedagogik.

Han föreslog att föräldrarnas rättigheter att bestämma över sina barn skulle garanteras i grundlagen, vilket gick emot den rådande socialdemokratiskt inriktade och kommunalt utförda familjepolitiken.

Idag bemöts liknade förslag om valfrihet för föräldralediga lika kritiskt av etablissemang inom offentlig sektor och politiskt styre trots att medborgarna anser sig kunna bestämma själva. Bohman skulle inte brytt sig

Nicolin och Bohman var inte skrämda av den starka socialdemokratiska motståndaren men växlade ibland taktik när nöden krävde. Beteckningen moderat lät bättre än höger och konservativ så vid Bohmans tillträde år 1971 ändrades även partiets namn till Moderata Samlingspartiet.

Men Bohman gick längre och moderniserade partiets ideologi från traditionell konservatism till en ny mer liberal konservatism. Han ville förändra bilden av partiet som omodernt och bakåtsträvande till att bli mer liberalt och individualistiskt i den klassiskt liberala traditionen.

Väljare och övriga politiker förstod först inte vad denna nya liberal-konservatism betydde när liknande strömningar nådde Sverige från Reagans USA och Thatchers Storbritannien men folkpartiet reagerade starkt. 

För att markera mot Bohmans liberal-konservatism och den internationella nyliberalismen lade folkpartiet till Liberalerna efter sin partibeteckning.  Att skilja liberaler från moderater var livsviktigt för folkpartiet och även för centerpartiet. Båda ville distansera sin egen socialliberalism från vad som kunde uppfattas som höger, konservativt, borgerligt och traditionellt.

Även inom den första koalitionen stred folkpartiledaren Per Ahlmark mot Gösta Bohman för att markera folkpartiets avstånd, något som partiet fortsatte med under Bengt Westerbergs och Lars Leijonborgs ledarskap.

Allt för nära kontakter med det gamla högerpartiet var och är känsligt för aktiva i svensk inrikespolitik och medier som sedan många decennier fostrats att tro högern om allt ont, socialdemokratin och dess allierade om allt gott. Den omfattande svenska välfärdsstaten är den svenska politikens heliga ko som inget parti kan ifrågasätta utan att förlora stöd och röster.

Men Bohman tvekade inte att torgföra sin liberalism, en ideologi han menade delades av flera borgerliga partier och hade folkligt stöd. Sverige behövde en liberal revolution som skulle anpassas till den konservativa idén om små och långsamt införda samhällsförändringar allteftersom de visar sig dugliga.

Bohmans liberalism handlade mer om hur förändringar skulle ske än deras innehåll. Liksom många andra svenskar ogillade han statskyrkan, kungahuset och militären. De lantliga rötterna och jämlikhetsideal sedan tidig medeltid skymtar i hans politiskt liberala men försiktiga vision. 

Konservatism byggde på försiktighet och ansvar för andra och en själv som individ, inte bara som skattebetalare i en välfärdsstat. Den svenska liberal-konservatismen har sin egen logik.

Bohman var mindre optimistisk än upplysningsliberaler som ofta hyste en naiv övertro på förnuft och vetenskap i likhet med socialliberala och socialdemokratiska välfärdsarkitekter. Framtiden är mer gåtfull än politiker och medborgare må tro, vilket gör att förändringar bör ske stegvis och införas långsamt menade den moderata partiledaren.

Hans tankar låg rätt i tiden och han läste Fredrick von Hayeks klassiskt liberala försvar av frihet och marknadsekonomi Vägen till träldom.  Hayek själv fick Nobelpriset i ekonomi år 1974 och två år senare år 1976 fick hans efterträdare Milton Friedman samma pris.

Men när Friedman skulle ta sig till Stockholms Stadshus behövde han polisbevakning för att klara sträckan till fots på grund av protesterande vänsterdemonstranter. Ceremonin blev störd men kunde fullföljas.

Med Thatcher och Reagan utomlands och Bohman i Sverige nådde politiska tankar om individuell frihet och marknader som inte hörts på decennier i västvärlden. Bohman fostrade en ny generation moderata politiker, däribland hans (dåvarande) svärson Carl Bildt. Väljarna stödde honom rejält i valet år 1979 när moderaterna gick om centerpartiet som största borgerliga parti och har sedan dess behållit förstaplatsen.

Gösta Bohman var den första partiledaren för det nya högerpartiet, Moderata Samlingspartiet, men hans position i den svenska offentligheten och i pressen var fortfarande oftast marginaliserad och bespottad. Att vara till höger politiskt i Sverige på 1970-talet eller ens opolitisk medelklass var som att vara till vänster i USA på senator McCarthys 1950-tal.”

 

Lästips om löntagarfonder:

Danne Nordling 1 och 2

Janerik Larsson

Tove Lifvendahl

Blance Sande