Kategoriarkiv: Personligt

Liberalismens föregångare och kritiker. Texter i Leo Strauss anda

Omslag från antologin The rebirth of political rationalism

 

Under 2021 kommer jag förhoppningsvis bli klar med en samling texter om politisk teori, filosofihistoria och kulturanalys, varav hälften redan är färdigt. Den är inte en introduktion till Leo Strauss utan mina egna nedslag i hans tankar. Preliminär titel:

Liberalismens föregångare och kritiker. Texter i Leo Strauss anda

 

Innehållsförteckning

Förord

Kort biografi av Leo Strauss

 

Del 1- Liberala föregångare

Platons Staten  och Lagarna  (Bloom, Strauss)

Maimonides (Strauss)

Demokraten Machiavelli (John McCormick)

Thomas Hobbes (Strauss, Schmitt)

Tre Spinozastudier

  1. The political ontology of Spinoza (publicerad i min filosofiantologi)
  2. Tre radikala spinozister (publicerad i Res Publica)
  3. Strauss Spinozastudier
Del 2- Liberalismens kritiker

Den konstitutionella liberalismens kris (på bloggen)

Den illiberala högern i USA (på bloggen)

Liberalismens kritiker från Carl Schmitt till John Gray (11 av 14 delar publicerade på bloggen)

Del 3 . Varia

Hannah Arendts augustinska existentialism (James K Smith)

Based Deleuze (på bloggen)

Två misslyckade människostudier av Erich Neumann (1949) och Norman Brown (1959)

Är Dan Korn en svensk Leo Strauss? (Som om Gud fanns)

 

Denna bok kommer bli min tolfte på åtta år.  Ser fram emot boksläpp på Pressklubben i höst.

 

 

 

En skriftställares dagbok: 06-02-2021

TOG SEXTIOTALETS UPPROR SLUT 1971, 1975 eller 1976? Musikaliskt så manifesterade  stora artister dessa år på 1970-talet sina avsked i tre stora föreställningar: 

1971- Mad Dogs and Englishmen med Joe Cocker, Leon Russell m fl

1975 – Rolling Thunder Revue med Bob Dylan, Joan Baez m fl

1976 – The Last Waltz med The Band, Dylan, Neil Young, Clapton m fl

Någon skulle kanske säga att sextiotalet tog slut redan 1967 i The Summer of Love som Ulf Lundell sjöng om  på sin debutplatta Vargmåne 1975. Andra kanske att Woodstock 1969 innebar en sista återsamling och samtidigt ett avsked.

För mig som var 12 tolv år 1970 och hade lyssnat på storasyrrans singlar och rullband var sjuttiotalet mitt årtionde, men jag visste ungefär vad som hade hänt tidigare. Vid ett biobesök  i Stockholm 1978 med en påtänd amerikan upplevde jag  filmen om The Bands The Last Waltz med full kraft, möjligen även jag upplivad av stimulantia. 

Amerikanen var en skäggig hippie som bodde ute i Rasbokil i Uppland tillsammans med några musiker runt Samla Mannas Manna, Uppsalas proggpsykadeliska orkester. Han sålde sina varor och berättade livligt om vad som pågick i USAs tynande hippiekultur, the counterculture. 1979 skulle jag lifta från Maine till Kalifornien och ta reda på vad som överlevt

Ungdomsupproret under sextiotalet var en gren på ett långt djupare träd skulle jag inse med tiden. Att beatlegenden Allen Ginsberg reciterade 1700-talspoeten William Blake vid sitt Uppsalabesök 1982 var följdriktigt liksom alla gnostiska referenser i Dylans lyrik och att  Burroughs  senare var inne på forntida  egyptisk mytologi.

Sextiotalet tog aldrig slut eftersom det var en länk i en lång kedja av fritänkeri och sökande, fantasi och livsglädje. Att läsa Ovidius Metamorfoser  från år 8 e. Kr kan vara en bra början till  upprorsåret 1968.

Vill man veta mer om de mörka sidorna av upprorsdecenniet fram till Charles Mansons massakern 1969 är Hermitix podd relevant. Just dessa mord brukar anses vara slutet på det ljuva sextiotalet. Klart är att vi inte är klara med sextiotalet på länge än.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Därför är jag rasist

Tal på Rinkeby torg 2016 för Pride Järva

Enligt mina meningsmotståndare är jag rasist vilket jag hittills tillbakavisat utan framgång. Anledningen är att de har rätt.

Jag är alltså rasist. En ny sorts rasist så kalla mig gärna nyrasist.  Jag har t ex tagit initiativ till en Pridemarsch från Tensta till Husby 2015 och 2016 för att jag och vi som gick stödde tanken på att svensk lag ska även gälla i dessa förorter samt att diskriminering pga sexuell läggning är fel och bör även uppmärksammas där.

I år vill jag gärna göra om marschen under namnet Rassepride. Med den parollen så visar vi var vi står. Vi är rasisterna som står bakom dessa paroller som kallades rasistiska då. I år kan vi stolt säga att vi kör en rassepride utan några tvivel.

Andra ställningstaganden som gör mig till rasist är att jag, liksom vänsterns Åsa Linderborg och Daniel Färm i dagens SvD,  anser att Sverige bör begränsa invandringen och bekämpa brottsligheten (även bland inflyttade) även från vänster.

Vidare så hävdar jag att uppfinningar sedan upplysningen och industrialiseringen som vita män tagit fram – vaccin, järnvägar, dynamit, spinnmaskiner, flyg och atomkraft – har mer värde för mänskligheten än vad andra folk funnit på.

En rasist är stolt över vad hans gelikar har åstadkommit och det är jag, en vit västeuropeisk man liksom  historikern Niall Ferguson (dessutom gift med en svart kvinna, Ayaan Hirsi Ali som stöder honom vilket gör också henne till rasist).

Ayaan Hirsi Ali Ferguson and Professor Niall Ferguson - high voltage, high wattage couple | Niall ferguson, Somali, Couples

Dessutom så tar jag ställning för påståendet att det finns svenskar i Sverige och att de har funnits här länge, ja rentav först. Deras språk och kultur har därför företräde och deras vanor är att föredra här framför andra folks.  Jag tycker också att det är bra om läkaren på vårdcentralen förstår svenska och att hemtjänstpersonal gör det.

Det finns yttre kännetecken på svenskar och inflyttade såsom hud och hårfärg, kulturella uttryck och prestationer. Det gör mig till rasist att dela in människor i dessa grupper. Vissa afrikaner springer snabbare än nordeuropéer och det är rasism att påpeka.

Några skulle kalla mig kulturrasist vilket är det begrepp antirasister använt mot sådana som mig. Det vänder jag mig emot eftersom jag inte bara anser att olika folkslag har olika kulturer utan även att de ser annorlunda ut.

Disney har nyligen begränsat tillgången till filmen Aristocats för barn under 7 år pga att några tecknade katter anser beskriva asiatiska utseenden.

Disney+ strengthens anti-Asian racism disclaimer for 'Lady and the Tramp' and 'The Aristocats'

Det är fel anser jag eftersom vissa asiater har just dessa utseenden som framställs komiskt i filmen. Det  gör mig till rasist.

Rasister kan se ut hur som helst. Vi kan vara emot hedersförtryck och antisemitism, för jämställdhet och kunskapsfokus i skolan.  Vi finns i alla partier, ja även till vänster i Danmark och Sverige.

Det är dags att erövra rasismen från motståndarna.

SvD kallar denne skidåkande utlänning för ”stockholmare”, vilket leder tanken fel. Stockholmsbo är tydligare.

 

En skriftställares dagbok: 24-01-2021

VÅREN 2014 SKREV JAG OM  terrorgrupper i min politiska framtidsroman Framtidsmannen. Jag letade efter en autentisk jihadistgrupp och fann den i Time Magazine, 23 april under rubriken Abu Du’a [a.k.a. Abu Bakr al-Baghdadi] The world’s most dangerous man.

Gruppen han ledde hette ISIL- Islamska Staten i Irak och Levanten  och jag placerade nöjd med mitt fynd in den i min berättelse om hur Sverige får en irakiskfödd kvinnlig statsminister från SD år 2022. Några månader senare skulle hela världen följa ISIS erövringar i Mellanöstern.

En som samtidigt förstod vikten av nationalism, oavsett om den stöddes av nordvietnamesiska kommunister eller irakiska islamister, var Thomas Friedman i New York Times i oktober 2014. Antagligen skulle han göra samma analys av fenomenet Trump två senare. 

***

Johan Hakelius krönika i Fokus  i fredags börjar i den bajskorv som DNs Andrev Walden uppmärksammat  i veckan. 
Jag hade ögnat i den malliga morgontidningen på kafé Ritorno och sett hans utbrott mot Trump och svensk mediebevakning, fullt i klass med den mallige mediemogulen Peter Wolodarskis utfall mot SVTs Trumpbevakning.

Bajskorven i ifråga var att Trump är ett farligt högerspöke som inte kan viktas i en sk falsk balans.

Med Hakelius ord:

”Här är ett ärligt försök att återge Waldens resonemang: Begreppet polarisering används på ett lömskt sätt. I försök till opartiskhet läggs skulden för radikaliseringen i samhället på både vänster och höger. Men det är skillnad på den granne som bajsar i trappan och den som skriver en ilsken trapp till grannen. Trumphögern är bajsaren. Vänstern är lappskrivarna. Den som likställer den ena med den andra avdramatiserar och öppnar dörren för högerpopulismen. Den har bara blivit mer radikal efter fyra år med Trump i Vita huset. En lite kortare sammanfattning: Allt är högerpopulisternas fel”.

Ni kan läsa själva huruvida Hakelius prickar rätt i avföringsklassiciceringen. Se t ex SvDs kulturredaktör Anders Björkman.

Själv kom jag att tänka på de bajskorvar Benke Ohlsson flydde från i sin flytt från bostadskomplextet bakom köpcentrat Ringen vid Skanstull för sisådär 20 år sedan.

Den gode Benke, och förmodligen Helena von Z, hade ledsnat på de pundare och socialfall som använt hissen upp till deras bostad som avträde.

I takt med allt fler småbarn att skydda från otrevligheter hade deras tålamod minskat med det solidariska vänsterfolk  som ansåg att lite bajs får man stå ut med för att inte stigmatisera de svaga.

Benke surnade till och skrev en bajskrönika i Moderna Tider i slutet av 1990-talet. Samma klara stil har han numera i sina krönikor i Axess och i den senaste samtidsromanen Midsommarnattsdrömmar där Södermalms surdegshipsters synas obönhörligt i deras hyckleri och oanständiga vänstersnobberi.

***

När jag sålde FolketiBild/Kulturfront på 1970-talet i Uppsala visste jag att Kina var rätt och Sovjet fel. Några invändningar mot ryska dissidenter fanns inte, tvärtom fanns intervjuer och texter av de flesta östeuropeiska författarna med i den radikala kulturtidskriften som startades av Jan Myrdal. Fattas bara annat. 

Men årets första nummer där  psykologen och författaren Leif Standberg  recenserar Boken som lurade världen. Om Alexanders Solsjenitsyn, red. Valerij Jesipov verkar vinden ha vänt i samma geopolitiska riktning där Kina är lierat med Ryssland (och Iran, Turkiet, Venezuela, Nordkorea, Kuba) mot USA

Begreppen ”sovjetätare” (om statistikprofessorn Kurganov och författaren Robert Conquest) och ”russofobi” används utan citattecken vilket får FiB/K att mer likna putinistiska blad som Nya Tider och Fria Tider. Brunröda ränder sitter i. 

Angående miljontals dödade oskyldiga  under 1917- 1991 så finns Necrometrics och delstudier som Tim Snyders Bloodlands och Anne Applebaums Gulag att tillgå som motbevisar denna antologi.  Att Fib/K nedlåter sig att citera en siffra på 820 000 dödsdomar under hela Sovjetperioden gör att jag än en gång överväger att säga upp min prenumeration. 

Möjligen är just dömda och avrättade just denna låga siffra men oändligt många fler dömdes inte men avrättades, svalt ihjäl (vi bör lära skolbarn även begreppet Holomodor förutom Shoah, Förintelsen, Seifo…) och förvann.

20 000 000 är den siffra Necrometrics får fram genom att summera skilda källor. 

Den gamle maoisten Stefan Lindgren har översatt boken.  Jag säger inget mer än hänvisar till Jordan B Petersons inläsning av förordet till den nya amerikanska 50årsutgåvan av Gulagarkipelagen som utkom fyra år efter att Solsjenitsyn fått Nobelpriset i litteratur vilket svenska ambassaden i Moskva inte kunde bistå med att överlämna till honom.

Läs den faktabaserade deckaren Den sakkunnige  för detaljer.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

En skriftställares dagbok: 18-01-2021

ATT DRA NYTTA AV MIN STIGMATISERING är mitt senaste påfund. Få se om det lyckas. 

Igår nämnde SvD mitt namn i ett stort reportage om nya fria medier som grundare av Swebbtv och fd chefredaktör på SDs webbtidning Samtiden.  Annandag Jul 2020 droppade Bulletin mitt namn i en artikel om YouTube och Swebbtv.

Så jag ser ut att vara fast förankrad som en veteran inom de beryktade alternativmedierna trots relativt kort tid runt 2014-17, de år då jag hann med att starta två nya alternativmedier och skriva i två etablerade (Avpixlat och Nya Tider) och försvara de nya medierna i SVT Debatt 2017 mot Jörgen Huitfeldt (som höll med mig till 90 % till skillnad från Belinda Ohlsson).

Men jag skriver inte någonstans numera utom då och då på Katerina Magasin och ytterst sällan på Det Goda Samhället. Etablerade medier refuserar mig konsekvent.

En lärd rabulist som är för fin för fulmedia och för ful för finmedia.  Jag skrev ju halvt på skoj 2016 om de tyska filosoferna Hegel, Husserl och Heidegger på Avpixlat ,  en publikation som  inte utmärker sig för  texter om tysk idealism och fenomenologi. 

Men stigmatiseringen i offentligheten är inte så dum. Om mitt rykte redan är skamfilat i hemstaden Uppsalas vänkretsar, i offentligheten och bland delar av släkten så är skadan redan skedd. Jag är fri att ta nya initiativ som ingen annan kan. Ingen bro att bränna.

Så nu har jag redan satt igång med ett projekt i samma stil som alternativmedia där jag kan gå före för en i mitt tycke god sak. Vad det offentliga Sverige anser vet jag redan. De som inser att jag har rätt redan nu kommer tacka mig om några år, liksom folk gjort efter mina insatser i medier.    

Sammanhanget är delvis nytt för mig så det kan bli spännande.  Jag gillar verkligen att dra igång projekt där folk får engagera sig och tänka till. Att skriva analyser och driva opinion.

Egentligen borde jag ha skaffat mig en plats på en tankesmedja, ett forskningsinstitutet, ett förlag eller en tidskrift där mina infall kan komma till nytta. Men jag har varit för rastlös och fann redan på 1980-talet att ett forskarbord på Carolina Rediviva i Uppsala nog inte var rätt.  Så jag drifted  . . . Än finns tid att hamna rätt.

Alltnog. Går mitt senaste projekt vägen lär ni få höra om det omsider. Nu tiger jag. 

En till två cigariller i veckan är gott. Huvudbonaden heter pakool och används i Afghanistan och Pakistan, ofta nedvikt av talibaner.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

En skriftställares dagbok: 08-01-2021

DEN ALLT SNABBARE RADIKALISERINGEN förvånar mig. Jag borde förstå att allt fler dras till allt mer radikala tankar och metoder för att lösa Sveriges problem, men ändå hänger knappt jag med.

Radikaliseringen är påtaglig. Expressens Anna Dahlberg som 2010 skällde på SD skriver krönikor idag som lika gärna kunde vara analyser av Mattias Karlsson. KDU, Carolin Dahlman, och halva Bulletin likaså. 

2015 kunde en besviken borgerlig väljare, verksam inom ett av våra största exportföretag, skriva:

”Vi är Sverige.
Vi går till jobbet varje dag.
Vi tar hand om våra barn.
Vi betalar in skatt till vård, skola och omsorg.
Vi betalar också för dem som av olika anledningar inte kan försörja sig.
Vi gör det, fast vi vet att många kan försörja sig men avstår.
Vi pratar inte högt om dessa men vi ser.
Vi har länge förväntat oss att de skattepengar vi betalar ska ge oss välfärd.
Vi har härom tappat hoppet.
Vi inser att välfärden är något vi ger till andra.
Vi är stressade, har ont om tid men levererar alltid – både i hemmen och på jobbet.
Vi är de som många hackar på.
Vi är fredliga.
Vi tror inte på någon gud men måste ändå med våra skattemedel stödja de av er som gör.
Vi ser att ett av det största hotet mot samhället är religiös fanatism.
Vi ser att ett annat hot är misslyckad integration under svår ekonomisk belastning.

Vi ser välfärdsstaten sakta falla samman.
Vi kallas därför vardagsrasister.
Vi röstar S, M, FP, KD.
Vi har tidigare röstat MP.
Vi har börjat snegla på SD.
Vi avser demokrati, mänskliga rättigheter och tolerans när vi definierar västliga värden.
Vi är därför stora motståndare till postmodernism och kulturrelativism.
Vi kräver att religionen tillämpas privat.
Vi är beresta, belästa, akademiker och praktiker.
Vi jobbar inom näringslivet, inom offentlig sektor eller har egna företag som staten tar ifrån oss våra inkomster på.
Vi är kunniga inom om ekonomisk teori, dess möjligheter och effekter.
Vi kan vår historia.
Vi är uppdaterade i statsvetenskap.
Vi bekänner oss till doktrinen att politik är att vilja och ekonomi är att välja.
Vi är inte rika.
Vi är Sverige.

Men nu är det dags för oss att slåss för det vi tror på. Med det enda vapnet vi vill ta till.
Pennan.”

Denna person sneglar idag inte längre på SD utan på AFS.  

Expressens kvicke kommentator Viktor Barth-Kron sade i tidningens politikpodd för ett tag sedan att förflyttningarna nu går undan mellan partierna: M har tagit över migrationen från SD, SD har i sin tur tagit över återvandringen från AFS. Så vad ska AFS ta över och från vem ? NMR?

De frihetliga herrarna Boris Benulic och Martin Eriksson pokulerade om detta härom dagen i sin Radio Bubbla podd. Martin dryftade utifrån en analys av Henrik Jonasson (alltså inte den välklädde libertarianen Henrik Jönsson utan en för mig okänd högerradikal bloggare) att det var dags att överge återvandringen och satsa på att bygga egna svenska klaner. Gated communities. Medborgargarden. 

Alexander Bard talar allt oftare om ”exodus”, att lämna staten och bygga små stadsstater, något som andra som NRx reaktionärern Curtis Yarvin talat om i sitt begrepp ”patchworks” och som jag analyserat. Den libertarianske superentrenören Peter Thiel har varit inne på samma linje länge.

Något är på gång i västvärlden, vilket alla kunde se i förrgår i Washington. Men det är inte 30-talet som återuppstått utan 1400-talet (historikern Niall Fergusons analogi). Internet idag är var Gutenbergs tryckpress var. Då liksom nu är folk mest intresserade av snusk och skvaller, men en del läste även  upproriska pamfletter som ifrågasätter makten, kyrkan, herrarna, idag medierna, skolan, etablissemanget.

Boken i rännstenen som berättar om folkets läsande och tryckande under franskt 1700-tal, gavs ut 1984 av vänsterförlaget Ordfront är därför mer betydelsefull för dagens tid än Henrik Arnstads alster om Åkesson som en svensk nutida Hitler.

Utan bloggare, sociala medier och alternativ nyhetsförmedling hade  inte radikaliseringen skett så fort.   Teknik slår politik.

Jag får dock anledning att återkomma till det tyska 30-talet oavsett om denna omvälvande tid är relevant eller inte. Germanisten Per Landins bok Forsters patient är beställd efter att jag lyssnade på Rasmus Dahlstedts intervju med honom.  

Radikaliseringen är påtaglig. Vad som kallades liberalt 2000 uppfattades som höger. Idag står samma begrepp till vänster, som i USA alltså. Folkpartiets batonghöger är borta och Centern har placerat sig i GAL hörnet vid MP och V. 

Vi går ett mot ett  alltmer polariserat  och radikaliserat samhälle. Att följa och förstå utvecklingen är nödvändigt för att förbereda sig på nya ställningstaganden och nya initiativ.  Men det är svårt att hinna med.

Forsters patient : tio tyska intermezzon - Per Landin - Bok (9789185301225)  | Bokus

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

Lokko läser Lundell

 

Igår 27 dec 2020  skrev Andres Lokko i SvD Kultur om Ulf Lundell efter att ha fått ha fått se SVTs dokumentär- och konsertfilm av Marie Nyreröd, vilken vi dödliga kan ta del av 30 december.

Lokko försöker driva samma tes som Lundell om att folk som mig, låt kalla oss Sverigevänner, är uteslutna ur deras krets. Att Ulf Lundells ”Öppna Landskap” inte får sjungas av SDare eller ens hyllas av dem.

Lokko skriver:

Den politik som har präglat det senaste decenniet ändrar också synen på Lundell. Själv avskyr han den, högljutt och kompromisslöst. Men ändå, och mot bättre vetande, försöker vansinneshögern annektera ‘Öppna Landskap’ och – det tar emot att säga det- känner en mild identifikation med Lundell/…/ ‘Man är en trög konstant i en värld som rusar vidare’ säger han i Vardagar 3 och understryker kanske av misstag varför även Sverigedemokrater hittar små korn av identifikation  i Lundell

Att fjanten Lokko tänker så illa är hans problem, och att Lundell lika fjantigt har upprepat i böcker och från scen sin avsky för SD, är också pinsamt, men att låta SvD trycka dessa banala insikter är ett värre.

Lokko kan liksom Lundell inte förstå sig på vad som skett i landet sedan millenieskiftet. De lever bokstavligen kvar i  ”Sextiosju, Sextiosju” där sossarna består av milda pampar med begränsad världssyn. Lundells far var socialdemokratisk kooperatör och sonen gjorde ett uppror som sedan ställdes in när han blev sosse själv. Han hade inte läst sig till vad som skett ens då S föll 1976.

 Roskilde 1982

NY MEDIEVÄNSTER

Andres Lokko är en son av baltiska politiska flyktingar som lämnat socialismen i Östblocket för friheten i Väst. Men liksom  Hynek Pallas, son av  tjeckoslovakiska flyktingar som kom hit 1977, så har Lokko valt att slåss för en självgod medelklassvänster, särskilt inom medier och kultur,  trots att båda borde veta bättre. Lokko är bokstavligen en kommunistkramare!

Lokko och Pallas är båda etablerade kulturskribenter som i åratal förtalat oss Sverigevänner och i Pallas fall hängt ut Katerina Janouch  i DN 2017 som en fara för demokratin. De lierar sig med  makten och har inga betänkligheter i att kallas oss maktkritiker för ”vansinneshöger” som Lokko ovan.

Om Lokko läst Lundells Sömnen  från 1977 noga bör han ha noterat att de vasastaniter som Lundel raljerar som en medelklassgrupp bestående av  medie- och reklamfolk som lajvar arbetare och kör i gamla Volvo Duett, gärna i blåställ, så hade  Lokko  fattat vartåt utvecklingen barkade hän.

Medievänstern som Lundell fnissade åt hade vid mitten av 70-talet blivit en ny maktgrupp i västvärlden. I GP  nyligen skrev Adam Cwejman insiktsfullt om detta nya mellanskikt som beskrevs redan 1976  som en ”Professional-Manegerial  Class” av de amerikanska vänsterskribenterna Barbara och John Ehrenreich.

I Sverige skulle något senare Jan Myrdal, Lars Gustafsson, Sven Fagerberg, Sven Delblanc, Gösta Hultén och Jan Samuelsson ta upp samma tema om en ny korporativ medievänster utanför arbetarklassen, alltså vad slyngelförfattaren Ulf Lundell redan noterat.

Det är idag denna nya klass av offentliganställda eller privatanställda som lever av offentliga skattemedel som kulturlakejer som Andres Lokko och Hynek Pallas tjänar: det välfärdsindustriella komplexet.

OGILLAR SVERIGEVÄNNER

Denna klass har lite till övers för  Sverige och kan inte begripa hur någon kan vilja kalla sig vän av Sverige. Sedan 2000 har folk reagerat genom att rösta in högerpartier vilka idag representerar arbetarna. Lundell förstår ingenting och Lokko fräser för han förstår.

Lokko var nio år 1976 när jag läste Jack och Sömnen, lyssnade på Vargmåne och Törst, Lundell fyra oöverträffade mästerverk.   Ur dem kan vi äldre Lundellbeundrare få fram en tydlig kritik av översitteri, uppror mot konformism och känslighet för samtidens semiotik.

Titellåten Törst

På Riche och Grand
Sitter vackra mänskodjur
Synkroniserande sina ur
Champagnen sprutar från balkongerna
Ner på Mustangernas glittrande grin

Ulf Lundell blir bättre för varje år skriver Andes Lokko hänfört. Jag tvivlar.  Ingen av dem verkar ha insett var majoriteten svenskar gjort, nämligen att invandringen varit ett misslyckande sedan 1980-talet. För detta faktum ska vi brännmärkas av dem, de som gått med  makten istället för folket.

Jag kommer fortsätta att lyssna på Lundell och tar mig friheten att kalla mig patriot, nationalist, Sverigevän, MED och höger.  Andres Lokkos text i SvD bekräftade vad jag redan visste, nämligen att även en begåvad författare kan göra politiska missbedömningar.  Jag har överseende med honom men inte med Lokko.

En skriftställares dagbok: 24-12-2020

PÅ JULAFTONS FÖRMIDDAG SKINER SOLEN som sedan kommer gå ned 14.51. Igår skulle den skina men molnen hopade sig, medan idag skulle det bli molnigt.  Tvärtom är bra ibland.

Jag lever bra med stöd från akassan sedan jag blev arbetslös i somras. Regeringen har höjt ersättningen med 10 000 kr/mån fram till valet 2022, en åtgärd som skylls på pandemin men stinker valfläsk. Dock tänker jag inte klaga. 

Vad Arbetsförmedlingen kräver av mig är att söka ett jobb varje dag vilket jag uppfyller. Resten av tiden ägnar jag åt sociala medier, umgänge, kafébesök och att läsa och lyssna på poddar. Att jag envisas att kalla mig skriftställare när kan kallas dagdrivare bekymrar mig föga.  Elva böcker och ett halvt liv som skribent finns som bevis.

Just nu läser jag om författningshistoria sedan franska revolutionen 1789 fram till upprorsåret 1968 i den italienska idéhistorikern Lucia Rubinellis intressanta nyutgivna bok som hon talar om här
Jag har fått upp intresset via Carl Schmitts analyser av den fallerande Weimarrepubliken som Rubinelli föreläste om 2018.

Ämnet är inte särskilt känt i Sverige men några forskare i juridik i Lund och Göteborg, Leila Brännström och Matilda Gustavsson, har just gett ut en antologi som jag har på skrivbordet intill Rubinellis och framför Schmitts och Strauss böcker och Machiavellis och Hobbes.

En bok i tre delar håller på att ta form; en del om kritik av liberalism, en andra om författningsmakt (”pouvoir constituant”) och en tredje om den amerikanske statsvetaren Jack McCormicks omtolkning av Machiavelli som demokrat

Ämnena är delvis nya för mig, särskilt juridiken, men de är alla viktiga för politisk filosofi, som jag ägnat mig åt av och an sedan början av 1990-talet då jag översatte texter om kommunitarism från engelska till svenska. Antologin gavs ut 2013, min första bok. 

Vad mer? Läser långsamt Einar Askestads fundamentalontologiska tankebok Ting och bläddrar i Axess temanummer om dygder. Just det temat känns  överflödigt men annat är läsvärt i denna tidskrift som nog får betraktas som en liberalkonservativ rikslikare. Oikos, Bulletin, vad som återstår av SvDs ledarsida kan  inte ännu mäta sig med dess djup och bredd. 

Vad gäller alternativmedier så har mycket hänt: Swebbtv stängdes ned igår av YouTube, Riksstudios och Kommuniké har startat, och Exakt24 har etablerat sig. Extremvänsterns Mattias Wåg bevakar altmedierna avundsjukt medan Tobias Hübinette surt noterar den nya mediekanalens  Riks framgångar och förstår inte ens skandalen #Federley.

Hübinette drack te hemma hos mig i Uppsala tillsammans med ett gäng anarkiststudenter i början av 1990-talet. Lite blyg men handlingskraftig vilket han visade genom att klippa av tv-masten i Flogsta en lördagskväll i protest mot den fördummande televisionen. Folk borde umgås istället menade han. Jag tycker fortfarande att det var rätt kul och tankeväckande.

***

Som ni märker håller jag mig sysselsatt och tackar mitt fackförbunds Journalistförbundets inkomstförsäkring för extra tillskott utöver valfläsket.

Fö är detta fack för journalister nog ett av de få förbund för intellektuellt verksamma  i världen som avkrävs en värdegrundsförsäkran om människors lika värde, en paragraf som kom till 2014 för att hindra SD-sympatiserande medlemmar att ta förtroendeuppdrag.

Inom TCO är det just Journalistförbundet som har denna åsiktsrepressiva  och vaga regel, medan den är mer frekvent inom LO och inte alls inom SACO. 

Själv har jag försatt mig i ett publicistiskt limbo genom att vara för ful för finmedia och för fin för fulmedia. Jag lider inte direkt men det vore roligt om någon publikation eller mediekanal hörde av sig för att få mina tjänster gratis. Arbetsförmedlingen kan säkert ordna praktikersättning. 

***

Nu är klockan 12.44 på julafton. Solen skiner. Jag var den ende som bokat tid i tvättstugan som nu är avklarad.

Vid 15 ska jag bege mig till puben Stringfellows vid St Eriksplan för julfirande med några vänner och bekanta. En tradition Salle och jag startade förra året. Det blir nog alkoholfritt efter gårdagen på Pelikan med Matti och Katti, och sen karoke på Gröne Jägaren. . .  

Önskar mina läsare, följare, vänner och ovänner en riktigt God Jul!

Utsikt från min balkong i Bromma mot Stora Mossens koloniträdgård, en plats som jag skrivit ett utkast till en roman om, Signes hus.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

 

 

En skriftställares dagbok: 07-12-2020

OM VI HADE STANNAT I NORRKÖPING 1958 hade min uppväxt och min familj sett annorlunda ut. Istället flyttade familjen Sjunnesson med två barn, födda 1955 och 1958, till universitetsstaden Uppsala från industristaden Norrköping. Min far hade blivit befordrad till arbetsledare vid Stenbeläggningar AB till den mytomspunna lärdomsstaden.

Min mor, som inte ens tagit studentexamen, fick vänja sig vid akademiker av båda könen runt oss i de bättre delarna av Uppsala, Luthagen och Norby. Det kan inte ha varit lätt för en dotter till Ivan Blom, ägare till Linköpings största åkeri, Bloms Åkeri AB. Hon försökte så gott hon kunde i Uppsala och hade minsann skinn på näsan.

1949 hade hon rest till New York för att arbeta som hembiträde och 1950 vidare till San Francisco. När hon träffade min far 1951  var det hon som körde rally och han som läste kartan. 1973 for hon till Irak 2 veckor som ensam västerländsk kvinnlig turist.

Det spelade nog ingen roll i Norby där vi hade en läkarfamilj mitt emot, en till höger och en vänster, professorer på både Statarvägen (sic!) och Tuvängsvägen. En och annan ingenjör och företagare  som vi men annars mest universitetsfolk.

Hade vi stannat i Norrköping hade min mor varit en respekterad företagarfru och min far en av många  i en industristad, anställd eller företagare inom en bransch man kunde förstå sig på – anläggningar av husgrunder, asfalt, sten, plattor, trädgårdar och vägar.    

Min mor kanske hade utvecklat sitt intresse för textilkonst och hantverk mer, vilket hon arbetat med i Linköpings hemslöjd. Norrköping har säkert sina sidor men kanske livet hade blivit bättre, åtminstone för mina föräldrar. Vi reste ofta dit under min uppväxt, till familjen Adestam i Norrköping och Anderssons sommarställe i Svärtinge. Minns besök på folkparken där, porsbrännvin med smak av pepparkakor och att killarna där gillade ett vilt stökigt band från England- The Who.

Vad hade jag gjort om vi förblivit östgötar? Jag hade inte hängt på Folkfesten i Slottsbacken 1971 eller jobbat på  Uppsala Musikforum. Kanske hade jag fortsatt mitt naturvetenskapliga intresse vid Linköpings universitet. I alla fall hade jag nog gjort lumpen, kanske vid T1 i Norrköping som min far 1947. Inte pacifist på dagis i Gottsunda. 

Kanske hade jag fikat på Broadway och sneglat på Pluras gäng,  Inte gått med i VPK och startat studiecirkel om Marx Kapitalet och hängt med studentvänstern och flummare i Uppsala. Jag har dock svårt att tänka mig som en välkammad ingenjör eller naturvetare med ful östgötsk dialekt. Min mor talade alltid rikssvenska liksom min skånske far. 

En personlig kontrafaktisk historia är tankevidgande. Rabulisten Sjunne kunde ha ersatts av en Norrköpingsbo som säkert levt rövare men inte som Uppsalabon Sjunnesson.  Kanske jag hade mer blivit som Göran Greider, klipsk arbetargrabb som stör medelklassen. Inte så illa.

1959 med mor och storasyster

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

Nu kan du trycka gilla och donera samtidigt

 

Efterfrågad nyhet! Nu kan du trycka gilla och donera samtidigt

Denna blogg är en av de första som erbjuder en donationsknapp som på 5 sekunder gör det möjligt för läsarna att ge ekonomiskt stöd. Samma system kommer att vara tillgängligt hos många fler inom nätmedia som inte har betalvägg 

 

Nätmedia allt viktigare för samhällsdebatten men har bristande finansiering

Nätmedia har en avgörande betydelse för en allsidig beskrivning av samhällsutvecklingen. Kvalitét är aldrig gratis för producenterna. Ditt bidrag är därför viktigt för att denna publicist ska fortsätta utvecklas och kunna vara intressant för dig.

Idag är det endast några procent av läsarna som betalar för de sidor som de återkommer till dagligen. Målet är att skapa en bättre balans mellan de som läser/lyssnar/ser och de publicister inom nätmedia som du gärna återvänder till. 

Ny betalmetod för spontana donationer till låg kostnad för mottagaren

De med firma betalar som mottagare av Swish ofta upp till 3 kr så det är olönsamt att ta emot t ex Swish vid små belopp. Det ändrar vi på nu. En bra lösning är i stället att du startar ett donationskonto hos MediaLike. Då blir kostnaden för mottagaren endast ett lågt procenttal av beloppet oavsett dess storlek istället för många kronor. 

Så här gör du praktiskt för att bli smart donator

Du klickar på den gröna knappen här nere på bloggsidan. Första gången sker registrering med eget namn eller alias. Strax efter får du mail som bekräftar att du är medlem hos MediaLike och kan göra din första överföring på 50 kr eller mer till ditt eget donationskonto.

Nästa gång du klickar på donationsknappen blir du omedelbart igenkänd och ser ditt saldo (se bilden längst ned) Med enkla klick väljer du vilket belopp som är rätt. Det sker sekundsnabbt och därefter återgår du automatiskt till sidan du besökt. 

From 1 januari 2020 gäller 100 kr som minimum vid varje påfyllning av ditt konto. Då vet du redan att det fungerar och vad som är lagom belopp att fylla på ditt konto t ex en gång i månaden.

 

Andra nätpublicister som valt MediaLike redan nu finns på denna länk  till Net Media Systems. Förnyaren av spontana donationer till det du gillar

För mer information besök netmediasystems.se

En skriftställares dagbok: 28-11-2020

POPULISTISKA MANIFESTET AV GÖRAN GREIDER OCH ÅSA LINDERBORG väckte uppmärksamhet när detta vänsterpopulistiska manifest kom ut i januari 2018.

Deras 151 korta och längre teser har idag mer relevans än tidigare för att första den högerpopulism som segrar och den vänsterpopulism som förlorar. Greider och Linderborg erkänner att SD, Trump, Brexit pekar på riktiga problem, men de vill se traditionella vänsterlösningar och hänvisar till grekiska Syritza, spanska Podemos, brittiska Labour under (den antisemitiske) Corbyn och amerikanska Demokraterna under Sanders.

De har givetvis fel i att välfärdsstaten ska för evigt kunna växa sig över de värden deras medlemmar skapar. 1980 var det år då Sverige var som mest jämlikt skriver de nostalgiskt, ett år då inflation, strukturkriser, högre arbetsgivaravgifter och skatter,  under en borgerlig regering, fick den svenska industrin på knä. Dessutom hotades näringslivet av socialisering via löntagarfonder.

Varken Greider eller Linderborg begriper sig på elementär nationalekonomi så att läsa Assar Lindbecks krönika om 1970-talet är klargörande om man vill rensa bort deras fantasier.

Vad som däremot är läsvärt och än mer intressant idag är att de fångar den vanmakt många arbetare och tjänstemän känner inför globaliseringen och inför de mittenpolitiker som svikit dem. De instämmer därmed med de liberala politiska kommentatorerna Thomas Frank och Edward Luce .

Greider och Linderborgs kritik av ett sönderslitet USA skulle dock ha vunnit på av att ta upp allt av Tomas Sowell och  Charles Murrays Coming Apart . Angående deras syn på white trash så är The Redneck Manifesto av Jim Goad, en bok som är både rolig och hemsk i sitt försvar för de fattiga vita som Greider och Linderborg vill förstå och försvara.  

Dock står Greider fast i sin neokeynesianska analys från 1990, något han, Johan Ehrenberg, Tomas Lappalainen och stollekonomen Sven Grassman då agiterade för. Greider lägger till finanskrisen 2008, EUs utvidgning, handelsavtal, men i sak har han kvar samma vänsterpopulistiska analys- beskatta de rika, öka offentlig sektor, omfördela mer osv.

Deras analys av medelklassliberalers klassförakt mot högerpopulister (SD) är mer givande. De kommer båda ur arbetarklassen även om de idag tillhör kultureliten, vilket de medger.  

Linderborg berättade  nyligen mer för Rasmus Dahlstedt om sin uppväxt apropå hennes senaste bok. Jag uppskattade mycket hennes debut Mig äger ingen. Vi delar samma intresse för socialdemokratins historia och hon har följt min utveckling från V till SD (och nu MED). 2000 talade hon fö om sin forskning för Vänsterpartiet Uppsala på min inbjudan.

Greider debatterade jag med på 1990-talet i Arbetaren då jag såg honom som en statssocialist och mig själv som en frihetlig socialist. Idag är jag frihetlig men inte socialist.

Vidare har jag lyssnat på   libertarianen  Jason Brennan (liksom Chantal Mouffe och Eric Hobsbawn) och kan förstå hans kritik av allmän rösträtt utan att fullt ut acceptera den. Demokratin är i kris och det hjälper inte att inte tala om de problem som den medför. Brennan är för viktig för att viftas bort som intelligensaristokrat.

Greider och Linderborg gör allt till en fråga om klass. Det är inte fel men det är inte allt och de som försvar de breda folklagren är inte vänstern, utan högern. Populistiska manifestet är tyvärr inte användbart eftersom det först kritiserar alla maktfullkomliga folkföraktande vänsterliberaler (hela Januariöverenskommelsens partier inkl V) och därefter begär att man ska sätta sin till tro till just dessa partier och de politiker som svikit folket.

Boken är stundtals intressant och känns mer aktuell idag, men slutsatsen  att socialismen/vänsterpopulismen är fortfarande gångbara är otidsenlig, En plakatpolitik som misslyckades 1919 i Tyskland med Rosa Luxemburg och Karl Liebnecht, men som hyllas i boken och i en biografi av den socialistiska och feministiska drömmaren Nina Björk. 

Jag skulle gärna se en diskussion med den unge konservative arbetarrebellen Petrit Latifi och någon av författarna. Greider kanske. Visserligen tillhör Swebbtv enligt honom avgrundshögern, men han kan liksom Åsa principiellt stå upp för yttrandefrihet. Hon kom förbi Nya Tiders stånd på Bokmässan 2016 och var enligt mina kollegor där artig och nyfiken. Så bjud in alla tre, Micke Willgert! 

***

Resten av gårdagen gick åt till att lyssna på tre poddar. Först när Lena Andersson berättade om varför hon gått från DN till SvD, sedan fick Erik Helmerson en åthutning av Hanif Bali och till sist surrade SDs Samtidigt om assimilering.

Poddpromenad till Ålsten och café Gateau

Ålsten, ett par kvarter från Abrahamsberg. Fin-Bromma och Ful-Bromma.

 

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

Nytt Facebook konto-uppdaterat inlägg

Avstängd igen på fjärde kontot.

Anledning oklar men antingen delade jag farliga foton från islamistdemos i Rom, Paris, Köpenhamn och Stockholm eller så fann de T. Robin-ns namn i detta inlägg. Se min bokrecension

Ny Facebook

Inlägg 26 nov 2020:

REFLEXIONER OM MIN AVSTÄNGNING

Detta är mitt femte Facebook konto efter att mitt fjärde stängdes ned i helgen. Nya och gamla FB vänner hälsas välkomna med dessa funderingar om vad som skett mig – och en del av er som också fått konton raderade.

Anledningen till just min avstängning står nog att finna i att jag på min blogg www.sjunne.com för några veckor sedan nämnde en politisk aktivist i Storbritannien mitt bland en förteckning av ca 100 andra namn under rubriken De varnade väst.

Jag nämnde inte hans namn i mitt inlägg, men länkade alltså till min externa blogg som inte heller hade hans namn i rubriken.Att hitta just hans namn behöver man gå till min blogg och sedan leta ned bland den långa listan av namn. Det kan bara en människa göra som vill anmäla mig till Facebook, vilket måste ha skett eftersom jag fick fyra meddelanden om att jag spritt information om en farlig person.

Spritt är långsökt eftersom namnet fanns långt ned på en extern sida. Men Facebook agerade. Denne britt är dock inte farligare än att han intervjuades i dansk statstelevision i januari i år med anledning av att han fick pris av danska Trykkefrihedsselskabet (www.trykkefrihed.dk).

Ni kan läsa mer om honom på min blogg där jag recenserar hans självbiografi från 2016.Att just jag skulle bli anmäld tyder på att illvilliga personer vill åt mig. I medierna är jag knappast någon att räkna med, knappt ens i alternativmedier. Jag har bara min blogg, twitterkontot @sjunnedotdom (16 000 följare) och Facebook.

Ibland skriver jag i Katerina Magasin och gör något program för Swebbtv (som jag startade), men annars är jag refuserad i alla medier inkl Det Goda Samhället. En nobody. Varken särskilt högerextremt gapig eller SD hangaround. En sur fd vänsterintellektuell som gått vidare som så många andra.

Varför jag ändå blir avstängd tyder på det motsatta, att mina meningsmotståndare lägger sig vinn om att detaljgranska min blogg för att där upptäcka ett namn som de vet föranleder Facebook att agera.

Smickrande men också tröttsamt att starta om. Jag hade 5000 FB vänner och 3000 följare, som nu sakta återkommer och en del nya 🙂

Denna text kan ses som ett test på om vad jag skriver kommer att anmälas igen. Jag är beredd att starta ett sjätte konto i så fall.

I avvaktan på att mina fiender, som inte delar mitt försvar för yttrandefrihet (jag grundade Yttrandefrihetsombudsmannen 2019, www.yttrandefrihet.nu ), tänker jag cykla iväg till universitetsbiblioteket ute i Frescati och låna några böcker om det statsrättsliga begreppet pouvoir constituant (https://journals.sagepub.com/…/10.1177/1474885116642170 ) som jag fördjupat mig i via högermannen Carl Schmitt (https://sjunne.com/…/efter-liberalismen-carl-schmitt-del-3) och vänstermannen Toni Negri (https://medium.com/…/patchworks-protopias-politics…). Kanske blir en essä om folksuveränitet från vänster till höger vad det lider, en anglais.

Sedan ska jag och Petrit Latifi dricka kaffe.

Janne Sjunnesson

Jag kommer sakna SVT och Systembolaget

Nyligen tog Medborgerlig Samling en rad kloka alkoholpolitiska beslut som ger oss måttlighetskonsumenter mer frihet. Dessutom har Mattias Svensson argumenterat vettigt i samma ärende. Men jag är skeptisk till min och deras rationalitet.

Tidigare har jag beklagat mig över att SVT/SR bör läggas ned, något jag visserligen håller med om men av nostalgiska skäl bär mig emot. Med SVT liksom med Systembolaget så finns oklara konservativa, inte särskilt förnuftiga skäl att att bevara denna förtryckande institution. Den bär upp vår historia som få andra ting.

Låt mig bara påminna om att varje svensk minns när den fick köpa ut för första gången, 1974 vid 16 års ålder på Systembolaget, Celciuspromenaden i Uppsala. Jag hade en vuxenrock som fungerade ungefär varannan gång.

Samma detaljkunskap har varje svensk när den fick visa leg för sista gången, personligen 1992 i Linköping vid 34 års ålder.

Vad vore HasseochTages sketcher och inte minst mästerverket Att angöra en brygga utan alkoholromantik som i sin tur bottnar i dess svåråtkomlighet? Och vad vore förfesterna utan dess krångliga vägar från bolagsinköp till dränkt samvaro ? Att ha kunnat gå ned till ICA och köpa in allt till polarna hade förtagit spänningen.

Förbud är fel men förbud fostrar också. Den franske psykoanalytikern Jacques Lacan sade till de upproriska studenterna i Paris 1968 att de bara väntade på en ledare. Utan motstånd ingen utveckling, ingen kreativitet. Jag kallade det friktionspedagogik när jag undervisade lärarstudenter i Uppsala.

Så vad göra? Slåss för att bevara de skröpliga institutionerna SVT och Systembolaget med nostalgiska skäl? Knappast men inse att svenskt kynne är fast knutet till brännvinet och dess begränsningar i fråga om tillgång. Vi skulle inte bli lyckligare med sprit i närbutiken och en generation skulle supa ned sig.

Men framför allt skulle vi inte förstå oss själva. Sverige är ett mesigt land som far ut i frihetstankar under ruset för att efteråt skämmas. Jag är likadan, mesig när jag med tvekan röstade för MEDs motioner och läser Svensson med gillande. Han har ju rätt.

Bara inte nu. Vi måste ta itu med migrationen, kriminaliteten och vanskötseln. Sen kan vi avskaffa Systembolaget och SVT. Kanske.