Kategoriarkiv: Personligt

Jörn Donners Sverigebok, 1973

Hösten 2014 skrev jag i min artikelserie om Sverige sett utifrån i SDs webbtidning Samtiden om Jörn Donners Sverigeboken (W&W, 1973).

Jag hade fått boken i augusti 1975 av min far som reselektyr inför mitt år i USA som utbytesstudent, men jag läste den aldrig då.  Kanske var det rätt för jag hade inte förstått alla fina blinkningar och fräcka tilltag hos Donner om det grannland han hatälskade. En finne jag redan saknar.

Här är texten som jag fick till efter att ha läst boken sommaren 2014:

”Den finlandssvenske författaren, filmaren och provokatören Jörn Donner gav ut sin Sverigeboken 1973. Dessa strängt personliga för att inte säga intima iakttagelser av folk och företeelser i Stockholm och andra städer han reser runt i påminner om ett land som då stod på tröskeln till en ny modern tid: Olof Palmes skördetid av reformer och framtidstro.

Samtidigt är Donner självupptagen, skeptisk och har svårt att dölja sin avund inför grannlandet. Överallt letar han sprickor i muren, likt författaren Lars Gustafsson gjorde vid samma tid. Han hamnade som 16-åring efter kriget hos en svensk familj i södra Stockholm där den odrägliga sonen Sven Lindqvist retade sig på Donner. Lindqvist skulle sedan bli berömd författare men Donner var inte imponerad av socialistsnobben Svenne.

Den raljanta recensionen av Sverige rullar på i högt tempo: Handlar man vindruvor från Chile eller Grekland stödjer man diktaturer. Folket uppmuntras till kollektiva aktioner, det finns ett tryck och en terror på svenska arbetsplatser att delta. Den som inte deltar är fascist. När den regerande socialdemokratin bestämt att alla partier bör gå med i gemensamma uttalanden om Chile bör alla gå med, ve de reaktionära, för fem kronor insamlingspengar fredar du ditt radikala samvete.

Ändå älskar Jörn Donner Sverige. Och han ogillar absolut inte det Svenska Sexualforskningsinstitutet. Där kan äkta par få bot mot för tidig utlösning eller ingen alls, fridigidet och anpassningssvårigheter. ”Kanske några knullövningar under sakkunnig ledning kan hjälpa upp det hela”. Eller är Donner ironisk? Ibland ler man bara och läser vidare.

Sverigebokens huvudperson heter J och arbetar på Filminstitutet vid Gärdet på Östermalm. Han super och saknar sin kvinna, H, som dock är gift på annat håll i Finland. Därför fördriver J tiden med att intervjua bankdirektörerna Browaldh och Wallenberg, ministern Ingvar Karlsson och många fler representanter för det svenska samhället. Ingmar Bergman och Harry Schein dyker upp på middagar hos Bonniersfamiljen som Donner gör allt för att förstöra med gap och skrik, fylla och festliga påhitt. En rabulist som gör allt för att reta upp de sävliga svenskarna i världens mest förnuftiga samhälle enligt honom själv. Inte ironiskt utan allvarligt menat tycks det.

Kanske är detta lyckolandet. Kanske J inte vet vad lycka är. Lycka är att sitta hemma med en kaffekopp och se människor skjutas till döds i Bangladesh: det är beklagansvärt att världen utanför våra fönster är så primitiv. Sverige är nära 1984. Tio år dit.

Boken slutar med att J står på stranden vid Östersjön och ser tillbaka mot Sverige, säger ”jag älskar dig”.

I sin memoarskrift kallad Mammuten eller Jörn Donners efterlämnade handlingar. Om illamåendets historia i Finland (2012) berättar han om mottagandet av Sverigeboken 40 år tidigare. Hans korta noteringar om Olof Palme var de mest uppseendeväckande delarna.

På valvakan 1973, som slutade i oavgjort 175 – 175 mandat för de två blocken, såg Donner en trött statsminister som var ”ur form”.

Palme anmärkte på denna beskrivning men Donner menade att formsvackan snarare tydde på att Palme också var en skådespelare som för några ögonblick tappat bort sina repliker. Regissören Jörn Donner noterade och beskrev vad han såg, tänkte och kände.

Sverigeboken är som en dokumentärfilm över ett svunnet svenskt välfärdssamhälle. Den bitvis odräglige Donner gör vad han kan av alla stela studiebesök, trista möten med myndigheter och statistiska uppgifter om det land han säger sig älska. En bedrift. Sisu.

24 aug 2014 intervjuades Jörn Donner om sin Sverigesyn i Sveriges Radio.”

2020, året då Sverige vänder och en SD-topp mördas – i mina böcker

2013-14 skrev jag två böcker som handlade om nästa år, 2020 och tiden därefter.

SVERIGE 2020

I den ena, en historisk analys av vårt land fram till just Reinfeldts sista tid 2013, beskrev jag att Sverige nog kunde ta in en halv miljon kinesiska och indiska ingenjörer, naturvetare, entreprenörer, tekniker, läkare m fl. utan problem. De skulle fylla alla kompetensluckor vi har och inte störa vårt samhälle som andra etniska grupper hade gjort. Vid 2020 skulle de och de förnuftiga svenskarna (Sverigevänner, gråsossar, gammelmoderater, nationellt sinnade pragmatiker i alla partier) se till att landet kom på rätt köl.

FRAMTIDSMANNEN

I den andra, en roman om tiden 2013-2023, skulle en liknande utveckling ske men betydligt mörkare. En nörd, matematisk statistiker, blir av en slump indragen i det politiska spelet i Sverige. Han lägger ut alla offentlig statistik om befolkningsförändringar, arbetslöshet, socialbidrag, skolresultat och kriminalitet så att varje medborgare kan se sina kvarters framtid i dessa parametrar.

Han befordras till Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesperson vid 2018, då en bred mittenregering tillträder bestående av S/M/MP/L. Statsminister blir liberalen Birgitta Ohlsson.

Han börjar ta kontakt med moderater och andra partier, men dras in i en minibuss av jihadister och avrättas med halshuggning i en förort (dock är det en false flag operation, iscensatt av nazister).

Boken som jag skrev är en minnesskrift, utgiven 2023, där hans vän Jack Råstedt, den svensk-indiska dottern Sara Sarasvati och den kurdisk-svenska hustrun Lezin Barzani (SD) skriver om honom (hon blir sedan statsminister i en S/M/SD regering 2022, håll utkik för Aida Hadžialić och Paula Bieler).

Här finns recensioner och beställningslänkar till de och andra böcker. DNs ledarskribent Mattias Svensson uppskattade inte Framtidsmannen, vilket Jyllands-Postens Mikael Jalving gjorde.

2020 ?

Jag kommer inte få rätt om att SDs ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt mördas, något han ogillar att läsa om enligt uppgift. Men jag fick rätt i att en DÖ regering 2014 och en JÖK regering 2019 tillträdde som liknade mitt alternativ i Framtidsmannen med sossar, moderater, miljöpartister under ledning av en vänsterliberal (dit räknas C).

Och jag kommer få rätt i att S och M kommer enas om migrationspolitiken med tyst samförstånd från SD, något jag framförde på danska i Köpenhamn hösten 2018. Detta har PM Nilsson, Widar Andersson och nu igår även Aida Hadžialić talat om.

Det var obehagligt att skriva om dödligt attentat mot svenska ledare, något som inte skett sedan mordet på Anna Lindh 2003 (innan dess Palme 1986 och Gustav III 1792). Intrigen har sina brister vilket Gunnar Sandelin påpekade. Tommy Hansson var nöjdare.

Ska jag vara ärlig så är fackboken Sverige 2020 bättre på många sätt. Den är en slags lärobok för svenskar om sitt land, ursprungligen skriven på engelska (liksom Framtidsmannen). Båda tog sikte på nästa decennium som nog kan ha sina skitår i början men sen kommer vi svenska sluta mesa till oss och försvara det fosterland andra bespottat.

GOTT NYTT ÅR ALLA BLOGGLÄSARE !!

Julklapp till flykting jag mött

1999 reste jag och dottern Hedvig, 10 år, till MacLeod Ganj i norrra Indien för att besöka den exiltibetanska byn där Dalai Lama bott sedan 1960. Vi var på ryggsäcksluff, ett vagabonderande som jag alltid gillat.

Vi tog in på ett hotell och träffade strax en mycket vänlig och språkkunnig engelsktalande munk, Kelsang Dorje.

Han hade flytt över Himalaya som många tibetanska politiska flyktingar och arbetade nu som översättare vid ett centrum för tibetanska flyktingar, Gu-Chu-Sum.

Jag gav honom lite bidrag till uppehälle och vi började brevväxla. När jag gifte mig i New Delhi 2004 fick vi varsin vit tibetansk halsduk av honom. Under åren har jag satt in lite pengar på hans bankkonto vid juletid.

Hans brev är formella till större delen och handlar om den tibetanska exilregeringens kontakter med omvärlden och andra relevanta händelser som en översättare sysslar med.

Nu tänkte jag att några av er kanske vill bidra med en slant till någon som arbetar för flyktingar i världen. Jag har ju mött honom och mer seriös aktivist för flyktingar har jag sällan stött på. Sätter in runt 20 dec.

Swisha över en peng till 0769000900 eller sätt in på bankkonto 6154-532511972. Märk med Tibet.

God Jul !

Bomb i bygden

Utbombat trapphus lördag förmiddag, 12 okt

I natt slängde någon in en granat i ett bostadshus en kilometer från min bostad i västra Stockholm. Nationella bombskyddet var där men ingen skadades rapporterar Omni.    På Flashback diskuterar mer eller mindre insatta motivet till dådet.

Jag skrev en krönika för Avpixlat 2016 om hur brott och stök längs den Gröna tunnelbanelinjen kröp allt närmare. Hässelby, Vällingby och Blackeberg verkade då vara på fallrepet. Med mordet på en kvinna 30 september i år  kan även Råcksta räknas bort. Gänget som dödade henne använde automatvapen.

Mina kvarter i Brommastadsdelen Abrahamsberg är vanligtvis trygga och folk från alla länder trivs, arbetar och sköter sig skrev jag 2017. Jag vet inte mer än någon annan här men  det verkar som att Gröna linjens t-banestation Abrahamsberg nu får räknas till min dystra lista från 2016.

Paulina Neuding skrev i Quillette i somras efter sprängningar i Linköping, Malmö och Göteborg samma tid att Sverige borde utlysa ett nationellt nödläge.  Men vi lallar vidare ett tag till.

Paradoxal kosmopolitisk patriot

 

Att gå emot sina egna preferenser kan vara bra om än paradoxalt. Låt mig förklara:

Jag har försökt flytta från Sverige ett antal gånger, har med nöje arbetat i Rinkeby, Akalla, Tensta och med invandrarkurser inom vuxenutbildning och folkbildning. Dessutom har jag varit gift med en utom-europeisk kvinna och tidvis etablerat mig i hennes hemland Indien. Videon ovan är från den förort i södra New Delhi, Vasant Kunj, där vår dotter nu bor.

Jag uppskattar mångfald av kulturer, mat, åsikter och ogillar svenskt klimat. Om jag personligen ska välja mellan den svenska livsstilen och vädret och något sydligare, så är jag nog mer benägen att föredra Sydeuropa framför Sverige.

Jag är nog en ”anywhere” som David Goodheart kallar oss , en kosmopolit , en landsflyktig som hade kunnat hamna utomlands och vara rätt nöjd med det liksom mina döttrar och en syster som bor i USA, England, Indien och Australien. I sommar hälsade jag på flera av dem i Canberra, New Delhi och London.

Men jag blev en slags motvillig patriot runt 2010. Orsakerna går att läsa i de tusentals inlägg som denna samtidsblogg samlat sedan dess; migrationseländet, vanstyret, den obefintliga nationalismen, mångfaldsvurmen.

Som globalt inriktad patriot är jag kluven mellan min egen preferens för ett annat mer öppet och kontinentaleuropeiskt liv (jag bodde som ung fattig skribent i Köpenhamn och som ung pappa i Schweiz) och nödvändigheten av att stå upp för mitt hemland nu när det verkar falla isär. Jag tänker inte flytta, så det så.

Jag blev patriot mot min vilja, men det är så när man känner när en utlandsflytt igen skulle vara snudd på landsförräderi.

Jag har ingen lösning på hur man ska kunna få sina egna preferenser att gå ihop med vad man måste göra som ansvarsfull medborgare om det strider mot ens egen livsföring. Men det är bra att ibland kunna inse att man inte behöver låta sina egna preferenser gälla för alla.

De flesta svenskar vill ju bo här och deras självklara positioner måste nu försvaras eftersom svenskarna är på väg att bytas ut mot ickesvenskar i en rasande takt vilket min stridskamrat Gunnar Sandelin beskrivit nyligen.

Kanske är det sunt att ta strid mot sina egna önskningar. Men paradoxalt.

 

Review of my thriller Sara Sarasvati

A kind reader (but not informed that I do not consider myself as ”altright”) at Amazon has reviewed my Indo-Swedish thriller Sara Sarasvati:

”Jan Sjunnesson is one of Sweden’s bravest journalists and commentators. He’s a public intellectual of the Swedish alt-right, and freedom of speech – or the lack of it – is one of his key themes.

But he is anything if not open-minded: the thriller clearly draws on the author’s experiences of international personal relationships, and his evocatively described Stockholm is a delight to savour. He is clearly an expert on the twists and turns of Swedish politics, connected as he is – in real life – to the very latest developments in Rosenbad and the riksdag (Swedish parliament).

He has made sure to write the book in such a way that not too much foreknowledge of Swedish conditions is required. Instead, what unfurls is an exciting story, featuring intrigue and drama centred on a fully-textured young Indo-Swedish heroine.”

The book is available as Kindle, in print and ebook/Epub.

DN, folkvilja, hämnd och demokratin

DN ledare 26 april, 2019

I en ledare i DN 26/4 nämns min roman Framtidsmannen som ett exempel på en osund revanschism. Jag låter ansvariga politiker, bl a en Birgit Ä. Olson från Folkpartiet, få ett straff i riksdagens Konstitutionsutskott. Dessutom skriver den liberale ledarskribenten Mattias Svensson att jag låter en ny regering (SD/M/S) dela ut medaljer till ”sanningssägare i den främlingsfientliga nätsfären”, pseudonymerna Julia Caesar och Affe Karlsson.

Allt detta stämmer och huvudpersonen som mördas i boken år 2020, en ledande SDare, har vissa likheter med mig, vilket också är sant. Vad som inte stämmer är hans falska tillvitelse av debattören Patrik Engellau som enligt Svensson ska ha föreslagit ”ståndrätt” mot Fredrik Reinfeldt för det folkutbyte (se nedan) som pågått sedan 2000:

Se Gunnar Sandelins inlägg på Det Goda Samhället 3/4, 2019

Men jag ser att han dessutom inte har förstått att vad jag, Engellau, Trump m fl som tröttnat på den ensidiga vänsterliberala mediebilden och de partier som bär upp den, är att vi vill ha en fungerande rättsstat, opartiska medier, verklig åsiktsmångfald, fri rörlighet för de som kan försörja sig etc. Svensson skriver att:

”Något som också framgår av att attackerna är riktade mot företrädare för det liberala samhällets institutioner som de auktoritära avskyr och vill avskaffa – rättsstaten, oberoende medier, fri rörlighet och politiska motståndare.”

Inget av detta är något som jag och mina meningsfränder vill ge avkall på, tvärtom. Men vi ser att DN och dess gelikar är de som inte klarar av att bedriva en konsekvensneutral nyhetsbevakning om islam och invandring (feminism, klimatpåverkan, utbildning), att rättsstatens påföljder inte överensstämmer med det allmänna rättsmedvetandet och att politiska motståndare demoniseras. Visst gäller det SD men även KD.

De partier som lett oss bort från en relativt lättskött pastorat, DNs fd chefredaktörs Svante Nycanders ord när jag intervjuade honom 2012 för min bok The Swedish Story, var Fp på 1990-talet, MP under 2000-talets (dels med S 2005 och dels med Alliansen 2011) och idag C. Dessa ytterkantspartier har en utopisk syn på migration och ekonomi (och mycket annat). De stora partierna M och S förmådde inte hålla emot Bengt Westerberg, Gustav Fridolin och nu Annie Lööf (trots att S lovande en skärpt migrationspolitik i valet 2018).

Vad vi vill ha tillbaka är ett land som ungefär är som det vi hade på 1980-90-talen och det gör ingen av oss till rasist, nazist, främlingsfientlig individ (se min bakgrund). Vi vill helt enkelt ha frihet att säga vad vi tycker utan att tvingas löpa gatlopp i medier och mista familj och vänner. Vi vill kunna låta våra barn gå ensamma till skolan utan risk på rån, och att ens föräldrar inte ska bli hemlösa pga låg pension. Sådant är fullständigt naturligt att förvänta sig och det ska inte kallas för att vi och mina supporters är bittra misslyckade människor, vilket Mattias Svensson kallar oss:

”Mata tillräckligt många förbittrade människor med en lagom och lättsmält dos grupper och personer att hata och det riskerar att växa till en betydande kraft. Detta är sannolikt en förklaring till varför män(niskor, men mest män) som misslyckats eller av andra skäl är missnöjda med sitt eget liv har så mycket lättare att dras till den här sortens politiska mobilisering.”

Detta är ett folkförakt utan dess like som inte anstår DNs ledaravdelning att låta passera. De hade inte mage att kommentera de 4000 som demonstrerade i onsdags för fattigpensionärer i #viddinsidas arrangemang. Tom SVT och TV4 hade inslag.

Svensson menar vidare att jag och vi som vågar oss ut på sociala medier, och någon gång i andra mediekanaler, är ”skrävlande” ledare som appelerar till ”fäaktiga” instinkter. Med detta skulle vi vara kollektivister som skulle vilja utkräva ansvar för att uppnå kollektiv värdighet. Vi har tydligen gott om resurser dessutom:

”De auktoritäras erbjudande är kollektiv värdighet och personlig nytta. Ledarna kan dela bröd från en krympande kaka, men för massan som hatat och hotat finns bara löftet om ett hämndens skådespel.”

Vi är tvärtom mot vad han vill låta påskina verkliga individualister som inte dras med i kollektiv. Vi slåss med risk för liv och lem (läs om skottet mot islamkritikern Lars Hedegaard vid hans bostad i Köpenhamn i maj 2013 i min översikt om dansk kulturkamp), vi avbokas från lokaler, föredrag ställs in och böcker tas bort, och vi gör detta gratis (dock till ett pris) och ofta för att vi tror på att sanningen kommer fram till sist.

Några hämndaktioner sysslar jag inte med och de som jag känner är rätt beskedliga förnuftiga personer (men i romanen En perfekt storm utbryter fasansfullt våld år 2027 mot de muslimer som intar Sverige, se här). Vi har inte DNs resurser, bara en ytterdörr skyddar oss mot AFAs angrepp och våra arrangemang får ibland ske med polisbeskydd (2015, 2016, 2018), och vi anmäls av självutnämnda statsstödda näthatare. Dock behövs en lustration.

Mattias Svensson försöker dra i bevis att vi systemkritiker vill ha en folkmajoritetsdemokrati som ska köra över rättsstaten när vi vill motsatsen, att politik inte ska styra över juridiken.

Det är en ovanlig analys som vittnar om att han inte förstått den kritik som gjorts sedan början av 1970-talet mot S och dess förmåga att köra över just rättsstaten med argument från demokrati, dvs att juridiken skulle trumfa igenom politiken. Gustaf Petréns Medborgarrättsrörelse gjorde detta klart runt 1975 och Krister Tehlin har forsatt kritiken liksom Henrik Sundström. För ett annat perspektiv, se Einar Askestads inlägg i Det Goda Samhället 20/4, 2019.

Sammantaget har Mattias Svensson fullt upp med att hata och missförstå, utkräva hämnd och få revansch på oss oppositionella och marginaliserade opinionsbildare. Vad det tyder på kan läsarna fundera på. Särskilt demokratiskt och öppet för debatt verkar det inte, snarare auktoritärt och avundsjukt.