SVERIGE VÄRLDENS MESIGASTE LAND MEN SNART INTE MER

Den lydnad som vi mesiga svenskar visar inför medier och etablissemang i de brännande moraliska och politiska områdena integration, barnomsorg, feminism och jämställdhet kommer inte att hålla mycket längre till. Jag tror en vändning kommer att ske efter valet 2014 då den sista striden med de korrekta fega reportrarna och de osakliga ideologiserande politikerna kommer utkämpas från modiga medborgare, motmedia och vakna väljare. De kommer att inse sina misstag men inte erkänna dem offentligt och därför ta i än värre, till skada för landet och deras partier och publikationer. Det måste bli värre innan det kan bli bättre, dvs. mer censur, mer hat och mer ilska som kommer kanaliseras på banor vi inte kan föreställa oss men tyvärr oundvikligen.

Efter 2014 kommer debatten bli bättre och till valet 2018 har dels Alliansen, dels arbetarrörelsen ändrat sina repressiva metoder och tillåter öppen debatt i dessa sk. känsliga frågor. Men det är en bra bit dit. En lång sträcka av frustration och fakta. Med stöd i samma psykobabbel som KO Knausgård använde för att analysera Brevik ett år senare så kan den svenska journalistkårens projicering och vilja hålla isär det onda från det goda ses som en sjukdom. Men de går att bota med varligt handlag, lite barskhet och fakta. Fakta har dessa journalister lite koll på, men innerst inne tror de på fakta hellre än ideologi. Jag vill tro det och kanske även Fredrik Ekelund i sin dystra betraktelse över det offentliga rummet efter Brevik illdåd 2011 och SD:s valframgångar.

INTEGRATION IGEN
Med stigande ilska läser alltfler på nätet vad som egentligen hänt bakom rubriker om brott och incidenter där personer med utländsk bakgrund varit inblandade. De webbsidor som avses har ofta mer än fakta att erbjuda men i vart fall läggs fakta fram bakom gärningsmän och händelser som media och polis inte vill rapportera pga. hänsyn till etniskt ursprung och befarad rasism. Det är tvärtom så att denna tystnad leder till oavsiktlig rasism. Att visa upp kriminella svenska gärningsmän från övervakningskamera på teve och ha en vit skylt när den kriminelle är invandrare leder naturligtvist till slutsatsen att behandla folk olika pga. hudfärg/ursprung. Samma med förtigandet av hedermord inom vissa områden, religioner, traditioner vilket Sakine Madon reder ut bra med hänvisning till vissa feministers ovilja att ta i kvinnoförtryck inom islam.

Vad som skett i Sverige de senaste decennierna är en maktförskjutning från folkvalda till medier. Från de som ska ta beslut till dem som kommenterar beslut, helst innan något förslag lagts fram. Media framkallar rädsla hos politiker för drev, brännmärkning om rasism eller någon annan för media negativ hållning. Politikerna vågar alltså inte tänka högt, lägga fram förslag eller ens godta fakta utan att media genast kommenterar på sätt som drar bort all öppen debatt och klargörande diskussion. Svansen viftar på hunden. Media vill få politiker att tro att svansen Media kan kalla på husse Folket om politikerna skulle tänka i annan riktning än vad media antar att folkmajoriteten tror. Men det kommer inte att hålla i längden, eftersom media inte har monopol på Internet och för att folket inte är riktigt så naiva som media framställer oss som. Dock är det ett problem att världens mesigaste land, Sverige, har världens fegaste yrkeskår, journalisterna.

FEGA USLA MEDIER
Vad journalister skulle göra blir inte gjort. Fakta undanhålls och smyger fram via halvrasistiska webbsidor och grupper. Undantagsvis jobbar några journalister utan betalning, Lars Åberg, Lasse Granestrand, Inger Carlqvist, Merit Wager och Gunnar Sandelin t ex, eller anonymt, som journalisten Julia Ceaser m fl bloggare. Att ens diskutera med dem har blivit att ge sig in i guilt by association – taktik som redaktörer och vissa journalister ägnar sig åt utan att diskutera sakfrågan. Själv har jag träffat två av dem och inte hållit med dem i allt men beundrar deras mod för vilket några av dem fått betala ett högt ekonomiskt och mänskligt pris; artiklar refuseras, de nekas jobb, de bemöts inte, de kan inte stå för sina åsikter öppet och deras kompetens ifrågasätts. Deras facktidning Journalisten och Expo tillhör de mest uttalande censurförespråkarna men i varje redaktion finns samma fega självcensur. Istället för att undersöka de påstådda berättelserna om asylfusk som finns på min sida här, så väljer reportrarna och redigerarna att tiga. Men det kommer inte att hålla längre. Redan 2007 skrev statsvetaren Lisbeth Lindeborg på DN debatt att kritiker av islam skräms till tystnad i Sverige och snart kommer en gräns brytas när hennes budskap erkänns av allt fler. Hon skrev ” Detta provinsiella debattklimat präglat av konfliktskygghet och bakåtsträvande tendenser återfinner jag ingen annanstans i våra grannländer.” Merit Wager kallar fenomenet “Godhet är en sak, dumhet en annan” . Jag vill vi ska vara goda och kloka.

Janne Josefsson tillhör de få journalister som kritiserar medias folkförakt här efter Norgemassakern 2011 och tidigare 2008 här de fega journalistkollegorna. Kulturredaktörerna Göran Greiders osmakliga ledare efter massakern i franska Toulouse 2012 och Anders Lindbergs Breivikande tillhör dessa förtryckare. Inte för att de är fega, o nej, de slåss för de förtryckta, men de gör andra fega och särskilt rädda är de lydiga och självcensurerande redaktionskollegorna utan ryggrad, integritet och kunskaper. Bara ideologi och anpassning till feg medelklassradikalism för hipsters mellan Gullmarsplan och Roslagstull.

De folkvalda Sverigedemokraterna som ska representera 340 000 väljare och 5,7 % av befolkning har naturligtvis ändrat medias dominans något men fortfarande envisas t ex Aftonbladets Petter Larsson att brännmärka dem som nazister (se videon, ”en enastående uppvisning i hålögd anal vänsterperversion”) och så kommer det förbli till 2018 minst. SD motsvaras av 20 % Sannfinnländare i öst, 23 % Fremskrittspartister i väst och 12 % Dansk Folkepartister i söder, så de är inte på något sätt udda. Medias roll gentemot SD analyseras förtjänstfullt i Björn Hägers bok Problempartiet, och av andra skribenter som Annika Hamrud, Markus Uvell m fl. men fortfarande gäller specialbehandling av SD.

Min egen hållning till SD är att partiet är tyvärr det enda parti som drar fram vissa besvärliga problem med invandring och integration, men att deras lösningar inte alltid är de rätta. Deras fientlighet mot islam finner jag avskräckande men så länge alla andra sju partier tiger om radikal islamism, naiv multikulturalism och repressiva drag i religionen islam och kulturella sedvänjor i MENA regionen har de definitivt en roll att spela. Om de får mer än 10 % i nästa val blir jag inte förvånad men SD kommer inte få min röst. Deras ekonomiska protektionism och folkhemsnostalgi är också skäl att inte rösta på dem, men jag inser att om man som väljare 2014 anser att problemen med integrationen och tigandet i media och partietablissemang är den viktigaste valfrågan kan SD vara ett alternativ. Att kunna tänka som kanadensare (och invandrare i Kanada) i en ny undersökning innebär att vilja se en acceptans av värderingar och livsstil i Kanada och godta att immigranter inte kan försörja sig det första året, en hållning som verkar oändligt borta i Sverige 2012 och naturligtvis värd att brännmärka för sådana usla mediaprodukter som Aftonbladets kultursida och P3s Tankesmedjan. Hos oss tar det minst sju år innan en invandrare försörjer sig och det finns inga krav på acceptans av svenska värderingar och livsstil. Bara laglydnad och knappt det.

SJÄLVDESTRUKTION OCH DISKRIMINERING
Allt detta är inget konstigt att föra till tals mellan bekanta och vänner men att skriva offfentligt och att tala om integrationens problem inom partier är inte lätt än så länge. De som försökt, t ex riksdagsmanen Staffan Danielsson i C, landstingsledamoten Ewa Carlhammar i FP Södermanland, fd riksdagsmannen Mauricio Rojas i FP m fl har mött öppet motstånd från sina partiledningar och fått stöd bara i hemlighet. Men snart kan de och andra som är kritiska till den förda invandringspolitiken, inte invandrarna (att man måste skriva detta 2012 . . .), prata öppet om vad de tänker och tycker. Jag har redan börjat göra det med följder som kommer visa sig (i antalet avföljda på Facebook och Twitter kanske).

Erik Ullenhags försök att ta debatten lämnar mycket övrigt att önska liksom hans och andra folkpartisters inhopp på migrationsminister Billströms mandat. Ibland verkar det som att Migrationsverket vill försvåra för allmänheten att inse vilken omfattning vår invandring har och till vilken kostnad. Jan Tullberg, ekonom på Stockholms universitet, har beräknat här och här väsentligt högre kostnader än regeringens utredare Jan Ekberg och tror inte arbetskraftsbehov och demografi räcker som skäl till den stora invandringen. Den svenska oviljan att ens försvara sitt lands ekonomiska självbevarelsedrift (sk ekonomisk patriotism eller dess motsats Ett bedraget land), konstitution , sammanhållning och kultur är märkligt eftersom vi inte har någon anledning att vara världssamvete och betala för våra synder.

Jan Tullberg skriver om de destruktiva val Sverige valt i Ekonomisk debatt 2010:
”I ett evolutionärt perspektiv är patriotism, med sin etnocentriska koppling,
en potentiellt stark gruppegoistisk mentalitet. Nationalstatens betydelsefulla
struktur borde stärka en sådan mentalitet. Den svaga positionen för
ekonomisk patriotism i dagens samhälle är därför högst förvånande. Alternativet
till patriotism är inte universellt broderskap utan att andra distinktioner
och konkurrenssituationer mellan ingrupper och utgrupper får större
betydelse. Frågan är om inte ekonomisk patriotism är betydligt bättre än
andra realistiska gruppbildningar och de motsättningar som följer av dem.”

Men det stannar inte vid ekonomisk självdestruktion genom missriktad invandring pga feltänkta ambitioner. Mer tecken på sönderfall finns redan.

Till de strider som redan finns mellan invandrargrupper, mellan invandrare och svenskar i båda riktningar (som filmen PLAY tydligt visade men som DN kulturs repressive redaktör Stefan Jonsson brännmärkte, naturligtvis) kan nu läggas alla strider kring kränkningar som DO fått mandat att ta emot. Boken Folkhemmets balkanisering : diskrimineringskulturens baksida av Håkan Eriksson och Jacob Rennerfeldt (brännmärkt av den äntligen avsatta DO Katri Linna, naturligtvis) visar dessa tendenser som fått till resultat att en avsiktlig handskakning mellan en kvinnlig chef och muslimsk praktikant vid Lernia i Älmhult 2005 varit diskriminerande, liksom en introduktionskurs med fläskkött vid AF kurs i Finspång 2012 och en hänvisning av lesbiskt par till annan mer HBT vänlig mottagning i Stockholm 2011.

De synder som Sverige ska betala för till våra romer uppgår till knappt 2 miljarder på 18 år varav Ullenhag vill dela ut 50 miljoner till att börja med. Jag skrev om detta misstag tidigare här och påpekade att romerna själva inte är ense om att ta emot pengarna. Vårt sk koloniala arv som Mona Sahlins utredare Massoud Kamali 2006 (som fick avgå) så gärna vill se som orsak kan inte vara orsak till vår stora mottagning. Den svenska generositeten att bjuda in vilka som man vill på bekostnad av andras pengar, dvs skattebetalarna, har grund i det klassmässiga maktförskjutning jag skrev om inledningsvis.

SVANSEN STYR
Medias särställning i att vilja verka godhjärtade har sin grund i det etablissemang som växte fram under Olof Palmes 1970tal där de sk 40talisterna ledde kampen mot patriarkat, miljöförstöring och industriell exploatering, ibland överdrivet men med visst fog. Deras barn som föddes under sent 1960tal och under 1970talet växte upp till Kapten Zoom, ANC gala och en stadig statlig progressiv skola som lärde barnen att det var synd om de som inte fötts i Sverige men om dessa stackare som inte hade nåden att födas som svenskar kom hit så skulle allt bli så bra så bra. Dessa 70talister tog jobb på redaktioner, universitet och förvaltning, ivrigt försvarande nya offer för hemska omständigheter pga sexuell läggning, människor som gillar kött/päls/mode, och allt annat de kunde hitta att slåss för. De ansåg sina föräldrar lite mossiga sossar och klev vidare in i MP, FI och V. En uppdaterad flumvänster med samma function som 1970talets flumvänster (som även jag varit) – att vara det ngt friare alternativet till betongblocket Vpk/SAP. Dessa rödgrönqueer sympatiserande alternativkulturella journalister, ofta kvinnor, har tagit hem majoriteten av sina redaktionskollegor som Kent Asp visat. Männen finns i ledningen och i ekonomijournalistiken, men inte på statsmedia (SR/SVT/UR) och kultursidorna. Och nej, Anders Linders Kapten Zoom skapade inte mediefeministerna men han underlättade deras framfart och framgång.

Den nya mediaelit som formades under 1990talet och framförallt efter 2000 har kopplat loss sig från den gamla föraktade borgerliga medelklassen som deras rebelliska föräldrageneration och socialdemokratin bekämpat framgångsrikt och den traditionella arbetarklassen som de nu själva utsett till fiende (konservativa, vita, hetero, fel), jämte alla som inte delar deras åsikter. Deras folkförakt är tydligt men de tror sig tala för de utsatta, de svaga, offren, de arbetande osv. Men de arbetande valde inte socialdemokratin, bara 22 % av de lönearbetande i 2010 års val. V, FI och MP har ett oproportioneligt stort övertag bland journalister och tyvärr är deras val av ämnen och vinklar ofta infantila. Men deras brist på verklighetsförankring förklaras inte bara av deras politiska sympatier.

Högre utbildning och (sk) forskning i humaniora och samhällsvetenskaper där åsikter och ideologi borde nagelfaras mer än i naturvetenskapen har tvärtom sedan 1980talet blivit slagfält för ovetenskapliga strider och rent humbug efter modeler från USAs cultural wars och postmodernism/relativism/socialkonstruktivism. Svensk forskning där journalister hämtar sina belägg från kan numera bjuda på allt möjligt inom nya förtycksmekanismer och åtgärder som ska finansieras. Sk forskare inom genusvetenskap, kulturgeografi, pedagogik, sociologi och allt inom etnicitet erbjuder perspektiv på allt som DO, integrationspolitiska strävanden, kampanjer för utvalda grupper. Undantagen åldermännen Svante Nordin, Aje Carlbom, Jonathan Friedman och KO Arnstberg har få efterträdare.

Den sk kulturdebatt som fördes vårvintern 2012 visar tydligt hur mediavänstern dominerar kulturdebatten och småler överseende åt de som inte delas dess utgångspunkter. Jag lyssnade på diskussionerna på Teater Brunnsgatan 4 två gånger och blev klar over hur illa vänstern klarar av att ens uppfatta sin särställning som dominerande diskurs. Deras iver att vara förtryckta eller åtminstone företräda de förtryckta blir ju märklig om de samtidigt förtrycker andras åsikter och inte inser detta. Åsa Linderborgs hyckleri med sin privatekonomi och Maria Svelands våldsamma kollegor, konstvärldens och Södertörns högskolas inbjudan till statsterroristen Leila Khaled, Johan Jönssons klasshat applåderat på Dramaten och Sebastian Staksets mordhot, Sveriges Radios P3 inslag med uppmaning till mord osv. Allt detta hyllar kulturvänstern liksom den gjort med konstnären Anna Odells missbruk av sjukhusresurser (inbjuden Sommarvärd i P1, Konstfackslärarna betalade hennes böter, DN kulturchef Ingrid Elam hyllar) och hennes kollega Magnus Gustavssons nedsprejade tunnelbanevagn Territorial Pissing. Och Yonas Millares sabotage av Konstfacks egna skulpturer som ett project mot fascismen i Chile 1973, Makonde Lindes tårtgate och så vidare med offentliga medel, expertisens gillande och folkets tvivel.

BARNOMSORG OCH FEMINISM
Men det är värre än att konst och integration inte kan kritiseras och att folk blir förbannade på slöseri och idioti. Folkets egna barn tas om hand i barnomsorg av en aldrig tidigare skådad omfattning från mycket unga år. Runt 85 % av alla barn under tre år är i förskola. Det låter bra om dessa barn och förskolor vore optimala och besluten att sätta dem där var grundat i ansedd forskning. Så är dock icke fallet. Omfattningen av så små barn har världen aldrig skådat men Platon var klar över att de unga medborgarna skulle tidigt drillas av andra än föräldrar för att passa in i hans auktoritära statsutopi Staten, liksom Orwell var i 1984 och Huxleys Du sköna nya värld.

Vad vi vet om små barns utveckling stödjer inte att alla barn far bra av att föras samman i en förskola under så pass långa tider. Folkhälsoinstiutet gjorde en översikt 2009 på engelska av all befintlig forskning (och avförde den förskolepositive BE Anderssons undersökning 1991) och fann att kognitiva fördelar kunde beläggas men inte sociala och emotionella.

”The results from the literature review show that children who attend day care
centers perform at a higher cognitive level in comparison to home care children.
This suggests that young children benefit in the long term from center-based day care
arrangements. However, this review does not settle the debate of socio-emotional
development because, here, the literature is inconclusive.”

Små barns immunförsvar, de ständiga mötena med nya personer och större känslighet hos vissa barn bör leda till mer flexibla omsorgsarrangemang än att alla barn ska in på förskolan i ungefär samma omfattning. För vissa barn med sämre uppväxtvillkor blir förskolan ett bra komplement om den är av god kvalitet. Medelgod räcker inte. Barn mellan 1 och 2 år är förkylda ca 50 dagar/ år vilket är dubbelt så mycket som barn på 4 år. Öroninflammationer och mag-tarmbesvär är vanligare de första åren. Varsamhet borde iakttagas snarare än forcerad inlämning. Att barn mår bra av att träffa andra barn innebär inte att de ska träffa ett stort och ofta växlande antal barn och anställda 6-10 timmar varje dag. En fjärdedel av daghemsbarnen finns där mer än 40 timmar i veckan. I en undersökning 2003 svarade 44 % av föräldrarna att barn under 3 år mår bäst av att vara hemma, 21 % att förskola 3 tim/dag var nog och 11 % föredrog heltidsomsorg. Per Kågesons debattskrift Tid för barn? från 2006 har inte bemötts ordentligt av förskoleföreträdare men avvisats som konservativt och anti-feministiskt. Den fd Vpk:aren, numera socialdemokraten, föreslår inget vårdnadsbidrag men har goda förslag som tål bättre mottagande.

Den senare slutsatsen bygger på att förskolor ska vara till för att frigöra kvinnor från heltidsansvar för barn och att arbetskraftsbehov ska avgöra om barn ska tas om hand av andra är föräldrar. Men det finns pris att betala för att lämna bort barn och att bidra till BNP. Vi svenska föräldrar och andra medborgare måste kunna prata om alla dessa tre anledningar till barnomsorgsutbyggnad, dvs arbetskraftsbehov, kvinnofrigörelse och barnpsykologisk utveckling. Om det senare inte kan diskuteras för sig utan att debatten hamnar i de två första blir priset att ingen vill kännas vid ev problem som i synnerhet små barn kan uppleva vid barnomsorgsvistelser. Handen på hjärtat – kände du till Folkhälsoinstitutets undersökning 2009 som inte kunde ta ställning till om barnomsorg var bra eller dåligt ur socio-emotionellt perspektiv vid unga år ? Och tror du svenska kommuner och barnomsorgsföreträdare har tagit hänsyn till forskning när de byggde ut under 1990talskrisen och införde maxtaxan ? Nej de behövde inte göra det för det finns ingen sådan forskning om småbarns välbefinnande och socio-emotionella utveckling under denna expansiva fas 2000- 2012. Utbyggnaden skedde i blindo och den forskning som finns handlar om äldre barn, om kognition och om personal och institutioner, inget om små barns hälsa och utveckling.

Barnläkarna Hugo Lagercratz och Lars H Gustafsson, barnpsykiatrikern Magnus Kihlbom och barnpsykologen Ewa Rusz rekommenderar inte barnomsorg ovillkorligen till alla barn under 3 år utan att hänsyn bör tas till individuella behov, liksom andra psykologer. Den forskning som kallas anknytningsteori och som bygger på hur relationer mellan den närmaste omsorgsgivaren, oftast modern, och barnet, är klar över att relationer till nya omsorgsgivare måste få ta tid. Nyare hjärnforskning och psykoanalytisk teori har utvecklat vår kunskap om hur viktigt den första relationen är de tre första åren, se referenser sist i detta inlägg.

FEMINISMEN
Vid sidan av integrationen/etnicitet är feminismen det mest uppburna av de matriakala medieeliten av båda kön. De vill ha 50/50 utfall i alla sammanhang och kan inte nöja sig med mindre. I DN den 1 aug 2012 (var annars?) ondgör sig Malin Ullgren (vem annars?) över de låga kvinnolönerna, 15 % lägre än männens. Men den skillnaden förklaras av yrkesval, dvs kvinnor väljer lägre betalda yrken. 2008 gjorde Jämo en undersökning av vad som skilde könens lönegap åt och allt kunde beläggas till 99 %, dvs 1 % var oförklarat. Att Malin Ullgren fortsätter detta korståg är oförståeligt. Redan 1997 avfördes lönediskriminering pga kön som orsak till låga löner dessutom i en rapport. De närmaste åren kommer unga svenska kvinnor gå om män i karriären som de redan gjort i delar av USA, Norge och England och dessutom välja bort outbildare män. Män som de dubbelt ratade.

Det finns så mycket illa tänkt, skrivet och forskat om feminism, genus och kön i Sverige att man blir betryckt över vilka man som heterosexuell man kan tänkas åtrå. Susanna Hakelius-Popova gick 2005 igenom tio avhandlingar med genusvetenskapligt fokus och kom fram till att de redan hade klart för sig innan forskningen vad resultatet skulle bli. Jargong och ideologi dominerade. Bosse Rothstein försöker bidra men får mest skäll, inte diskussion, trots att han försöker förklara hur patriarkala strukturer (inte) kan förklara svenska föräldrars regression i konserverande könsroller. Eller kanske just därför. Feministerna lägger sällan ned denna tankemöda som Rothstein trots motstånd visar på här.

Biologi anses sedan särartsfeminismens nederlag under 1980talet till fördel för radikalfeminismen, numera statsfeminismen, leda till konserverande könsroller (kallas genus numera eller position enl post-strukturella feminister med queeranspråk). Men så lätt är det inte som dessa artiklar visar här och här. Biologi sätter ramar för vad man kan uppnå, även om Malmö Fria Kvinnouniversitet vill få kvinnor att urinera stående vid sin offentligt finansierade workshop Fittbyxor 2007 (kostnad 280 000 kr av stiftelsen Framtidens kultur, dvs löntagarfondspeengar, dvs avsatta lönemedel). Männen är inte annorlunda än kvinnor i sitt intresse för och som föremål för jämställdhet men deras bidrag blir ofta kallade hatiska.

AVSLUT

I likhet med Carl Hamiltons (S)-koden och KO Feldts Om socialdemokratins seger och kris från våren 2012 tror jag det finns vägar ut ur eländet jag skisserat ovan. De är båda vederhäftiga pragmatiker som tror att arbetarrörelsen rymmer tillräckligt med folk som kan ta sig igenom den nuvarande krisen. Hamilton nämner särskilt barnomsorgen och båda ekonomin naturligtvis, ekonomer som de är. Håkan Arvidsson, fd Marxist (liksom jag) och historiker, recenserar böckerna godvilligt men tror inte riktigt att de når ända ned till folkets fotknölar. Att som DN:s kulturchef Björn Wiman gå ut på årsdagen efter Utöya- massakern och kalla socialdemokratin för det mest anständiga politiska rörelse som skapats och citera Palme visar vilken 70talist slacker han är. Socialdemokratin har haft sin tid och den var minst av allt helt anständig, i synnerhet i sin sexualpolitik- och praktik.

Själv tror jag inte på vare sig vänstern (var medlem i Vpk 1978-1986 och V 1991- 2000) eller socialdemokratin (2001-2007) varav den senare visat sällsynt dåligt omdöme i alla skandaler sedan Kejne-Hajby affärerna på 1950-talet och fortsatt under 1970tal och 1990-2010 som jag skrivit om nedan. Men lite i Sverige kan ske utan S stöd, det måste erkännas även om det kommer ligga under 30 % vilket vore nyttigt. Alliansen kommer behöva bättre underlag 2014 för att klara sig mot SD i riksdagen. Alltså finns ett läge för S att börja sin vandring åter mot verkligheten och att de numera 40åriga redaktörerna släpper taget om den radikala retoriken och rättar in sig i ledet bakom Löfvén. Wiman och Ullgren kan lämnas dock liksom Linderborg, Sveland och Jonsson.

Det blir en kamp 2014 som inte kommer vinnas av den häftigaste ideologiska smällaren från de rödgröna eller från Alliansen, utan av de som kan tala om vad vi alla tänker men inte vågar prata om. Detta alltför långa blogginlägg är en start. Är ni med ?

Sjunne

* * *

Länkar till referenser om anknytningsteori och barn- och utvecklingspsykologi:

Direktlänkade rapporter och artiklar

Allmänna Barnhuset (2007) Att knyta an. Om små barns samspel och anknytning.

Asp (2007) Den svenska förskolan, en planerad och strukturerad verksamhet – stöds den av anknytningsteorin ? Magisteruppsats. Stockholms universitet ,Psykologiska institutionen

http://www2.psykologforbundet.se/www/sp/hemsida.nsf/objectsload/PT0611/$file/PT0611.pdf

Tre artiklar i Psykologtidningen 2008- 2009 av Tor Wennerberg,

Svenska videoklipp:

http://urplay.se/166756
http://urplay.se/167340
http://urplay.se/163516
http://urplay.se/169994

Webbsidor
http://www.allanschore.com
http://www.neuropsa.org.uk/society
http://www.nok.se/anknytning
http://varaktigrelation.se
http://www.changeprocess.org

Annonser

7 thoughts on “SVERIGE VÄRLDENS MESIGASTE LAND MEN SNART INTE MER”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s