Jag skrev ett frihetlig debattinlägg i Vänsterpartiets internblad 1999 när jag var ordförande i V Uppsala. Det är helt i linje med var jag anser idag och förtjänar att återpubliceras. Tankarna håller än

Partiets okritiska syn på den offentliga sektorn måste diskuteras

Här är fyra punkter:

För det första försvarar vi i nästan alla sammanhang allt offentligt utan att tänka efter vems ärenden vi går. Offentliga sektorn består av människor som gärna ser om sitt hur och argumenterar väl för sin verksamhet. Inte sällan röstar de på oss eller sossarna och vi ger dem och i många fall oss själva, vad de vill utan större krav på förändring.

Vi ser inte att socialsekreterare och skolfolk ibland ställer till mer i familjer och bland ungdomar än vad de känner till, att landstingens hierarkier gynnar läkarnas och vårdbyråkraterna snarare än de sjuka, att initiativ och lust trycks ned i personalrummens konformism och att vi som vänsterpartister har glömt bort att vi en gång bildades som ett parti kritiskt mot överhetsstaten Sverige anno 1917, utifrån ungsocialisternas frihetlighet och självständighet. Folkrörelsernas bildande av egna folkhögskolor är ett exempel på den självförvaltning utanför staten som jag vill se mer av i partiet.

För det andra består partiet till stor del av offentliga tjänstemän. Vid Luleåkongressen 1998 arbetade 4/5 av ombuden inom utbildning och sociala yrken. Naturligtvis biter vi inte den hand som föder oss. Men är vi och det offentliga alltid bäst för de grupper vi säger oss företräda? Vi tror på statens goda vilja och att lösningen alltid heter mer folk, i skola, sjukhus och varhelst någon står på skattebetalarnas lönelista. Att dessa offentliganställda (aldrig tillräckligt många anställda) människor är vi eller våra röstande är ett problem. Deras egna (dvs. våra egenintressen) måste vägas mot brukare, medborgare, skattebetalare, dvs. alla andra som också är vi, fast vi inte alltid vill kännas vid dessa definitioner av oss själva.

För det tredje är vår socialism så pass suddig att man lätt kan få för sig att det är mer av stat, kommun och landsting som de drivs idag vi vill införa i framtiden. Många uppfattar det så och det är inte bara deras fel när vi låter som om den gemensamma sektorn vore någon slags proto-socialism. Vi gräver ned oss i kommunfullmäktige och låter som om all lokal verksamhet helst skulle kunna drivas från kommunalhuset, näringsliv såväl som allt annat. Brrr.

Jag skulle aldrig vilja att den sega politiska styrning och förvaltning som finns idag hade inflytande av produktionen av tjänster och varor på allvar. Kommunalsocialism är värre än kapitalism. Detta kommittéelände skulle aldrig fatta när ordrar kom in och varför de försvann. Därmed inte sagt att andra än företagare inte ska driva verksamhet. Jag tror att anställda är klokare än både företagsledare och valda församlingar. För det mesta.

För det fjärde måste vi inse att företag måste få finnas och att drivkraften att rå om sig själv som företagare inte ska ses som något enbart profitinriktat. Många är de som efter ett tiotal år i privat eller offentlig tjänst valt att starta eget för att inte ha någon chef. De jobbar dubbelt så mycket som anställda och får skit och höjda skatter av oss.

Traditionen bjuder oss att alltid stå mot arbetsgivarna, visst, de fåmansföretag som finns är inte alltid våra värsta fiender. Här har islossningen börjat med näringspolitiska programmet och vår nymornade småföretagarvänlighet i skattefrågor, men mycket återstår att förändra i partiets företagarfientliga kultur.

Idag är före detta offentliganställda kvinnor i 40-50årsåldern ledande i nyföretagandet inom vård, skola och omsorg. De är sällan ute efter att tjäna grova pengar (som stora vårdbolag), men vill förverkliga allt de inte fick inom sjukhus- och skolkorridorerna när de hade kreativa förslag som gick utanför de offentliga Jante-lagarna.

Är vi med i dem i deras utveckling av nya skolformer, av alternativa vårdprogram, av förändringsvilja? Eller pekar vi finger fortfarande?

Vänsterpress, 6/1999