(opublicerad text)

Ulf Lundell – din jävla galning. Vore du inte rockmusiker och urkänd författare skulle du spärras in. Du har detta reservat, rocken och böckerna, vi känner till dem och vet att de är befriade områden. Du vet det lika väl, jävligt väl.

Jag var på Roskilde, platsen för brottet och såg nästan klassisk rockdramatik  under 2 timmar. En sån som Lundell har fattat precis vad det hela rör sig om. In i minsta detalj har han sett Springsteens galopperande över scen, trotsande alla rymdlagar, gitarren som en murbräcka.

Men kyla måste till, ironi och lite avmätt arrogans, annars vore inte Lundell denne galne rockkomiker. För under nästan hela konserten vilade ett litet leende på läpparna, detta är inte på allvar, vi har kul nu ok, alla  vet det och jag vet det bäst, så passa på, nu kör jag det här, vi dansar, skrattar, tittar på mina konster och klappar.

Ett hångarv vore fel att säga. Av de jag såg i Roskilde var det UL som visade verklig publikkärlek. Visst var myten där, glasögonen till och med (likadana som Dylan modell -65), tugget, men han tog oss till sig och berättade på en vacker stockholmska om låtarna.

Dessutom var vi med honom bland danskarna, han och vi visste vad Bullshit City var. Det var vi och inga tröga danskar som stod där och kysste hans galna läppar med våra rop, händer som vinkade, flaggor, sjalar.

Regnet föll, allt blev vått, Lundell fortsatte sin befrielsekamp mot våra svenska igenisade hjärtan. Allt eftersom tiden gick blev han mer och mer desperat, vill ni se en myt se på mej, kanske var det inte så skoj alltihop? Flaskorna yrde från scenen, mickställ gick åt helvete, och rocken dunkade mer och mer tungt.

Vi var nästan framme vid klimax, en rockkonserts verkliga uppgift, katharsis, rening, rentvådd och naken till sist efter alla dessa år stod han där och fick oss dit med, för en kort stund. Roadies vakade spänt över honom när slutkampen närmade sig, bytte gitarrer, bet naglar, och fick ganske samma kick som vi av denna galning.