När jag bevittnade ett organiserat överfall i maj 2005 på den grundskola i Tensta där jag arbetade som biträdande rektor hade jag nog mitt första ”Jimmie-moment”.

DN skrev om händelsen:

”Polisen kunde under eftermiddagen identifiera 20 möjliga gärningsmän mellan 15 och 16 år. Ingen av dem har gripits eller delgivits misstanke. De som identifierade hade inga vapen på sig utan stoppades snarare därför att sprungit och varit i rätt ålder. Drygt 20 poliser deltog i jakten.

Jan Sjunnesson som är biträdande rektor på Hjulstaskolan säger att förstörelsen bara handlar om fyra krossade fönster. Enligt Diana Sundin, informatör på Västerortspolisen, är skadegörelsen mer omfattande.

– De har slagit sönder skolan ganska ordentligt inomhus och så är det rutor krossade.

Ett antal elever har skadats lindrigt. Jan Sjunnesson säger också att ett par elever har ställt upp och pekat ut några av de skyldiga efter att polisen varit där.”

Mina egna reflektioner 2013.

Att se grov  skadegörelse och våld mot barn och unga med egna ögon på nära håll förändrar ens liv. Jag hade arbetat på 1990-talet i Rinkeby med en projektkurs och lett en teaterskola med elever därifrån. Men inget våld förekom även om elever och andra bedrev bedrägerier, sålde droger och var stökiga emellanåt.

Attacken gjorde att jag anmälde min chef, rektor Elisabeth Sörhus, till Spånga-Tensta stadsdelsförvaltning eftersom hon ogärna ville rota i vad som utlöst attacken som kom från den rivaliserande förorten  Rinkeby mot Tensta.

Sedan dess har jag haft fler ”Jimmie-moments” i skolor där jag arbetat som skolledare eller lärare. Men inga attacker.

Vi som haft liknande upplevelser,  t ex läkaren Kajsa Dovstad som myntade uttrycket, kan inte gå tillbaka till en naiv uppfattning om mångfald och integration. Vi ältar vår brist på förståelse och sammanhang som förklarar vad vi sett.

Vissa tiger och går vidare, andra gör något omvälvande som att öppet kritisera rådande invandringspolitik. Jag såg kedjor krossa glasfönster, svingade av män från Nordafrika och Mellanöstern,  hörde skriken från mellanstadiebarnen som var där på högstadiet, och jag förstod att något avgörande skett.

Det var i maj 2005.