Den amerikanske filosofen och politiske tänkaren James Burnham började sin politiska karriär som kommunist och brevväxlade med Leo Trotskij, men blev ganska snabbt en konservativ debattör i början av 1940-talet och arbetade senare för CIA.

Hans bok The Managerial Revolution (1941) analyserade den nya klass av byråkrater och företagsledare som oavsett politiskt system – nazism, stalinism, New Dealism- kontrollerar samhällsutvecklingen och ekonomin sedan 1930-talet: staten går före individen, planekonomi före marknadsekonomi, (subventionerade) arbeten ställs mot möjligheter, trygghet före initiativ, mänskliga rättigheter framför äganderätt. New Deal var ”fascism utan skjortor” sa Burnham.

Om Roosevelts New Deal i 1940-talets USA:

”There can be no doubt that the psychological effect of New Dealism has been what the capitalists say it has been: to undermine public confidence in capitalist ideas and rights and institutions. Its most distinctive features help to prepare the minds of the masses for the acceptance of the managerial social structure”.

Den brittiske författaren George Orwell använde hans analys i boken 1984 där tre geopolitiska sfärer bygger på dessa principer; Oceania (USA), Eurasia (Europa) och Eastasia (Sovjet). Burnhams bok används rentav av Orwell i 1984 som den fiktiva studien ”The Theory and Practice of Oligarchic Collectivism”, en delvis trotskistisk analys av Stalins Sovjet.

Burnham fortsatte sina hårdkokta realistiska analyser av politik, särskilt i The Machiavellians (1943), där han kritiserade politiskt önsketänkande sedan renässansdiktaren Dante på 1300-talet. 1964 skrev han den banbrytande Suicide of the West: An essay on the meaning and destiny of liberalism vilken står i fokus i detta avsnitt.

Den liberalism han avser är den sentimentala självkritiska och andefattiga socialliberalism som då dominerade i USA, och gör fortfarande i många avseenden.  Civilisationer dör oftare på grund av intern kollaps, självmord, än attacker utifrån.

Att ens vilja försvara sin civilisation med dess moraliska värden och historia har underminerats av liberaler som dömt ut dem som vidskepliga, reaktionära och irrationella menade Burnham:

”In their place liberalism proposes a set of pale and bloodless abstractions – pale and bloodless for the very reason that they have no roots in the past, in deep feeling and in suffering. Except for mercenaries, saints and neurotics, no one is willing to sacrifice and die for progressive education, Medicare, humanity in the abstract, the UN and a ten percent rise in social security payments”.

Liberalismen utgår från en formbar mänsklig natur som antas kunna förändras till det bättre. Vi är okunniga men inte onda. Burnhams definition:

”Modern liberalism, contrary to the traditional doctrine, holds that there is nothing intrinsic to the nature of man that makes it impossible for human society to achieve the goals of peace, freedom, justice and well-being that liberalism assumes to be desirable and to define ’the good society’”.

En liberal är förnuftig och skeptisk gentemot vanor, traditioner och auktoriteter, men optimistisk i förhållande till sitt förnufts överläge. En sådan person kan ha svårt att ens beteckna sina åsikter som liberala eftersom de är självklara och rationella för alla oavsett politiska åsikter.  Alla problem har en lösning, ofta i form av en social reform eller utbildningsinsats, för liberalen, särskilt för amerikanska liberaler under efterkrigstiden.

Burnham sätter upp två listor som definierar liberaler: en med  39 påståenden som liberaler bejakar (nr 1- alla former av rasåtskillnad är fel, nr 36 – alla medborgare har rätt till social trygghet) och en lista på 19 definitioner av liberalism (2- den liberala ideologin är rationell, n2 18-liberaler tenderar att vara emot krig och krigare).

Liberalism har inte orsakat västvärldens nedgång men är den verbala benämning som beskriver och godtar den globala nedgång som pågått sedan 1914. I början av boken berättar Burnham om en kartbok han hittade från 1920-talet som visade människans civilisationer från härskaren Sargon II i Assyrien 720 f.Kr till det Brittiska Imperiet fram till 1929.

Därefter har västvärlden förlorat hälften av sina kolonier och sin intressesfär. Varför?

Suicide of the West kom ut 1964 och är ett polemiskt inlägg i det kalla kriget men samtidigt ett känslomässigt angrepp på liberaler som inte förstått att försvara de världen som väst stått för. Knappt 60 år senare upprepar Douglas Murray kritiken i sin The War on the West (2022). Se inlägg 2019 om hans bok The Strange Death of Europe.

James Burnham raljerar över naiva vita liberaler som tror att de nya länderna i Afrika, Asien och Latinamerika – ”half-formed pseudo nations” – ska kunna klara sig. Han vill dock hålla en gräns mot reaktionärer och rasister men är den politiska inkorrektheten personifierad:

”Why in the world should anybody sensible person give a damm what some spokesman for cannibalistic tribes or slave-holding nomads think about nuclear tests?”

Burnham begick dessutom misstaget att, mer eller mindre, ställa sig på antikommunisten Joseph McCarthys sida under 1950-talet.  En kommentator i vänstertidskriften Partisan Review skrev:

”The Liberals now dominate all the cultural channels in this country. If you break completely with this dominant atmosphere, you’re a dead duck, James Burnham had commited suicide”.

Burnham upprepar den konservativa och realistiska kritiken av liberalismen för dess missuppfattning av människan och samhället. Där är han inte originell men genom att placera in kritiken i det kalla kriget och avkoloniseringen är hans bok läsvärd. Liberalismen är inte beredd att bemöta världskommunismen och de problem som avkoloniseringen och ambitiöst välfärdsbygge, inklusive raskonflikter och ungdomsbråk, innebär. Den är helt enkelt inte verklighetsnära och till hjälp, tvärtom.

Han godtar att liberala reformer behövdes en gång, t. ex inom brottsbekämpning fram till 1800-talet då en småtjuv kunde hängas. Liberaler behövs, ibland, för att initiera sociala reformer, men konservativa behövs för att få dem att fungera är en hållning han sympatiserar med.

1964 ser han den västerländska civilisationen stå inför ett vägval, bestämma sig för att överleva eller gå under. Modern liberalism, inte dess klassiska 1800-talsvariant, är inte duglig för att ta itu med västs överlevnad. Att omedelbart överge kolonier skapar maktvakuum där kaos och kommunism frodas.

Befolkningsökningen och den politiska aktivismen i de fattiga länderna och Sovjetunionens inflytande oroar honom lika mycket som den ökande brottsligheten i de större amerikanska städerna. Liberalernas ursäktande av brott utifrån socio-ekonomiska orsaker gör honom urförbannad. Tillstånd av anarkotyranni rådde i New York redan på 1960-talet enligt de tidningsartiklar han citerar.

Liberaler är skyldiga och vet om att de är det menar Burnham.  De delar dessutom ideal och principer med kommunister. Men dessa är hårdföra och mer klarsynta. Mer i stil med Burnhams förebild Machiavelli som liksom tidigare politisk teori hade en pessimistisk syn på människan, eller i vart fall inte optimistisk.

Burnham föredrar termen tragisk människosyn. Liberalismen innebär dock något annat, nämligen att vara västerlandets självmordsideologi. Den omdefinierar nederlag som segrar och är en slags svanesång över svunna, bättre tider. Rasupplopp ses som hälsosamma tecken på känslor av liberala psykiatriker, ryska raketer på Kuba 1963 är inte så illa och så vidare.

***

Ovanstående text kommer i en bok i höst, se plan.   Podd om boken

Se även avsnitt om Ryszard Legukto