VILSNA UNGA MÄN PÅ 1970-TALET lyssnade på sina egna funderingar när John Holm, Ulf Lundell, Pugh, Kjell Höglund och Ola Magnell satte musik till dem.

Vi ville inte göra karriär, fast vi nog kunde, och vi gick inte på disco eller i demonstrationståg. Vi fann varandra ibland på krogarna och i kvartar, men oftast var vi ensamma. Och vilsna. Politiken och etablissemanget kallade oss flummare, tidigare mods. 

Vi var utanför och John Holm sjöng om en sådan man som satt vid ett fönsterbord i parken (tack SVT):

”Vår stad är full av sådana som inte vill va med mer
Och såna som tog sin roll, gud vete om de ser mer/…/

Man önskar att man vore fri som fågeln under himlen
Som flyr sin kos när det blir kallt och grått och trist och rivet
Så binds man upp i vilsen ort långt bort från livets vindar
Och offret får sin terapi och blir än mer förblindad

Men vad spelar det för roll att man sitter här och gråter
Och tänker sig till gårdagen som aldrig kommer åter
Plötsligt är vi från varann nånstans i människovimlet
Och missar till och med den lilla bit vi ser av himlen”

Samma år, 1976, sjöng Ulf Lundell om oss artonåriga känsliga unga män som led av otillfredsställd Törst:

”Gatans asfalt kromar sej och frågar:
Vågar du dej på allt eller går du
Bara där och bågar?
Har du råd att va rädd,
Råd att va vilseledd?
Du ville va en fågel
Nu är du en vildkatt
Som fått pälsen svedd.
Det måste bli bra ensamt ibland/…/

En väg upp, en annan ner
Och det är så svårt att ta sej upp
Så lätt att ramla ner.
Serieblaskor och vin
Eviga samtal på ställen
Försöka fylla tiden mellan tabletten
På morgonen och den på kvällen.”

De här svenska rocktrubadurerna anknöt dels till svensk vistradition, dels till den franska chansongenren som Brel, Vian m fl utvecklat och som Lars Forssell tagit till Sverige. Cornelis skymtar och kanske Taube och Bellman.

Men än mer finns en amerikansk underground från beatgenerationen och Bob Dylan (som både Lundell och Magnell översatte då på 70-talet). En existentialistisk känsla av sårbarhet och stolthet där sångarna lade ut sitt inre för alla att se.  Som poeter bör.

En som glömdes bort var Curt Jalmo, född här i Bromma där jag sitter och skriver på långfredagen 2021. Hans  album Ängel med krossade höfter kom 1972 och var musikaliskt mer avancerade än de nämnda singer-songwriters. Texterna exploderade av intryck och förbindelser (om Jim Morrison), mer i stil med vad generationsdiktarna Bruno K. Öijer och Erik Fylkeson höll på med under samma år i början av 70-talet.  Jalmo var nog för utfreakad.

En annan musiktradition som de vilsna unga männen  drogs till var proggens bohemer och lyriker i Gunder Hägg/Blå tåget. Med På parkeringsdäcket, Det var en sådan dag, Tappa inte nya vantarna kunde vi förnimma hur dyrt det var att leva och sluta darra med händerna:

”Livet rinner mellan fingrarna
Ta vantarna på, det går så fort
De samvetslösa livsförskingrarna
Står och ruskar i din port

Och vad du gör, tappa inte nu besinningen
När det blåser kallt
Ta bort pistolen ifrån tinningen
Det är så dyrt, dyrt att leva”

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/