ATT AVSTÅ FRÅN SOCIALA MEDIER är svårare än jag trott. Jag har försökt låta bli Twitter och Facebook utan större framgång. Tror att jag behöver ett liv för att kunna avstå. Det har inte infunnit sig även om delar finns på plats här i norra Halland.

I avvaktan på att livet ska infinna sig i form av en sefardisk dam som ska ge efter för mina kärleksförklaringar och närmast provencalska trubadurkurtiser så har jag ägnat mig åt Bibelkritik, något jag aldrig testat tidigare. Jag har ju sysslat med filosofi sedan 20-årsåldern men aldrig teologi eller dylikt. Två inlägg  (och här) de senaste veckorna och fler på väg.

Vad som fick mig dit var först judiska avvisanden av de kristnas hänvisningar till deras skrifter, Torah (de Fem Moseböckerna) och hela Tanach, dvs Gamla Testamentet. Rabbinen Michael Skopacs föreläsningar på YouTube är övertygande liksom den agnostiske teologen Bart Ehrman, som avvisar allt tal om himmel och helvete i sin senaste bok Heaven and Hell.

Frilansteologen Robert Price som avvisar den historiske Jesus är också underhållande men jag stannar där. Vill inte dyka ned för djupt i kristendomens eventuella ogiltighet. Det räcker att jag upptäckt hur illa grunden är efter Jesus död och vad Paulus ställt till med. Nytt för mig alltså vid 63 års ålder.

Judendomen som levnadshållning har aldrig intresserat mig tidigare men jag kunde inte låta bli att även ta del av den vältalige rabbinens predikningar om varför Torah kan vara väsentlig idag.  Påminner lite om sekulär buddhism och antika levnadsregler såsom Pierre Hadot framställt dem.

En fördel med att jag hamnat i judiska trosläror är att Leo Strauss och den medeltida lärda juden Maimonides blir mer intressanta och att jag kan sätta igång med nästa års författande om Strauss med viss biblisk prägel, kristen och judisk. Jag hade redan bestämt att ägna ett avsnitt åt Hannah Arendts läsning av kyrkofadern Augustinus (via James K.A. Smith), men nu finns  alltså mer föda för tanken. 

Prästen Paul Vanderklays insikt om Jordan B. Petersons arv från Sören Kierkegaard är en annan relevant video som sammanfattar vad många haft på känn. Mycket intressant för oss Petersonfans.

Helt utanför dessa bibelspår, men via portugisiske författaren José Saramago kanske (vars bok om Jesus jag läst nyligen), har jag läst om begreppet saudade, den längtan som just finns i Portugal.

Maxim Grigorievs kortessä i Axess (4/2021) om begreppet ledde mig till den iberiska halvöns tvillinghälfter.  Saudade är känslan av förlust, en obestämd längtan, tom längtan efter att längta. Portugiser till havs kände den liksom kärlekskranka och fattiga i hemlandet.

Svenskans vemod fångar liknande bitterljuva känslor. Jag skrev i boken Sverige 2020 (2013) om vilka av våra artister som kan uttrycka denna ursvenska själ: CM Bellman, August Strindberg, Greta Garbo, Ingrid Bergman, Ingmar Bergman, Evert Taube, Monica
Zetterlund, Lars Gullin, Cornelius Vreeswijk, Blå Tåget, Ulf Lundell, Kebnekaise, Träd-Gräs-och-Stenar, Kent, Sofia Nordenstam, Gunnel Mauritzson, Tomas Tranströmer. 

Att vemodet inte övergått i uppror under det nuvarande förtrycket från etablissemanget utan i flykt och ångest är något jag och Richard Sörman beskriver och sörjer.

Horace Engdahls favoritförfattare portugisen Fernando Pessoa lär vara den som mest utförligt uttolkar deras nationella vemod. Han och Liv Strömquist strosade runt i Lissabon, i regi (nåja) av SVT och citerade den svårläste författaren.

Det slog mig att begreppet duende i Spanien har liknande nationella särdrag, om än inte lika sorgsna och dessutom via flamencon utländskt lierat med såväl  zigenare som morer (dvs de invaderande araberna, berberna som förutom inspirera till fantastisk musik även förde gitarren till Sydeuropa). 

Federico Garcia Lorca var den som moderniserade duende i sitt tal  ”Teoría y juego del duende” (engelsk översättning) i Buenos Aires 1933 . Lorca gav denna intensiva känsla som stor konst kan uttrycka en vitalistisk inramning via Nietzsches estetik om det tragiska. 

Företeelsen duende hade dock länge funnits med magi och konst i spansk folktro i form av troll, tomtar och älvor, på spanska; Anjanas, Busgosos, Diaños, Enanos, Elfos, Hadas, Nomos, Nuberus, Tentirujus, Trasgos/Trasgus, Trastolillus, Trentis, Tronantes, Ventolines… 

Vår egen sagotant Selma Lagerlöf skrev om denna väsen som vi i Norden haft länge omkring våra gårdar. Hennes landskapsfrände, den värmländske författaren Lars Andersson tog upp förbindelsen i essäsamlingen Skuggbilderna 1995;

Men idag är duende den känsla av äkthet som flamenco och annan stor konst kan förmedla. Bach är full av duende ansåg Lorca.   

1975 var Bob Dylan på besök i Sydfrankrikes kultplats för zigenare och flamenco, byn Les Saintes Maries de la Mer. Han såg  flamencolegenden  Manitas de Plata spela och kanske även Juan Reyes, båda fäder till flera medlemmar i flamencopopgruppen Gipsy Kings. 

I Martin Scorseses dokumentärdrama  från konsertturnén Rolling Thunder Revue  (2019) finns ett avsnitt från den sydfranska byn och Dylan kommenterar besöket. Han skrev sedan One more cup of coffee som bär alla tecken på inspiration därifrån och dylansk duende.

Avslutar med en  analys av begreppen saudade/fado och duende/flamenco. Fado är den portugisiska sorgsna sången som ljuder där kärlek övergetts eller livet gått i stå.

Min tes lyder:  

Saudade förhåller sig till Fado som Duende till Flamenco

Om detta kan minst sju essäer skrivas och en  har redan skrivits.

Slutligen så har jag börjat läsa Isabel Alliendes fantastiska Andarnas hus (1982).

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/