Kort essä i tidningen Kulturen om valet mellan  teoretisk filosofi och filosofisk levnadsvisdom.

 

Filosofin eller livet?

 

Många kommer in i filosofin för att söka efter svar på livsfrågor. De vill hitta visdom, mening och levnadsregler, men efterhand upptäcker de att universitetsfilosofin och många filosofiska debatter hellre sysslar med själva tekniken, argumenten och de ger upp. Eller blir anställda. Själv minns jag Hedeniusanhängarna och professorerna Lars Bergström och Anders Jeffner under min tid som doktorand i Uppsala på 1980-talet, där de föreläste om språkfilosofiska perspektiv på orden i frågan ”vad är livets mening?” och om 22 nödvändiga ingredienser i en begriplig livsåskådning.

Men ibland kan även en yrkesfilosof stanna upp och gå tillbaka till sin första undran och fundera varför han började med filosofi överhuvudtaget. En sådan var fransmannen Pierre Hadot (1922-2010), vars verk ”Vad är antikens filosofi?” nu utkommit på svenska (Diadalos, 2015). Här kommer hans utveckling och omvärdering av det ursprungliga filosofiska frågandet läggas samman med en annan, nutida fransk filosof och en lärd svensk författarinna.

Alla tre är nämligen fascinerade av uppdraget att återupprätta antikens mer rustika och fritänkande ideal, ja dess burleska livsdyrkande sida, för att påverka människor i vår tid.

Pierre Hadot var prästvigd men lämnade teologin 1950 för filosofi och filologi. 1977 publicerade han en liten uppsats om antik filosofi som han ville se som ett slags ”andliga övningar”, inte som torra teoretiska skolbildningar av personer som Platon och Aristoteles.

Förebilden var givetvis pratmakaren Sokrates men även dåtidens cyniker, stoiker, epikuréer med flera konkurrerande sällskap. Dessa tänkare talade i första hand, ofta på torgen, och skrev nästan inget, men de visade också i sina levnadssätt hur man kunde leva. Att beskylla någon för att inte leva som den lär var ett vanligt förhållningssätt.

Hadots tanke om ”philosophie comme manière de vie” (”filosofi som ett sätt att leva”) påverkade hans kollega vid Collège de France, Michel Foucault. Denne ägnade sina två sista verk innan hans bortgång 1984 just åt antikens regler och tekniker för att forma sitt liv som ett konstverk, i Foucaults fall det sexuella livet (en missriktad ”dandyism” kallade Hadot dock hans projekt).

Filosoferna Xavier Pavie och Michael Chase (och viss mån Alain de Botton) har idag tagit över Pierre Hadots mantel för att återuppliva antikens och dagens levnadsfilosofiska spörsmål, men det finns en till nu levande filosof som är ute i ett liknande ärende, Michel Onfray (f. 1959).

Han är besatt av att göra ned de berömda teoretiskt inriktade etablerade filosoferna som Platon och Aristoteles och föra fram deras vedersakare; materialister, hedonister, anarkister, libertiner, ”visdomshallickar” –  ja, alla som ansett stå för det jordiska livet med dess smuts och livskrafter mot systembyggen och idealism.  Av hans filosofihistoriska ”mothistoria” i sex band har tre översatts till svenska jämte hans ”Kraften att leva. Ett hedonistiskt manifest”, en tecknad seriebok om Nietzsche och ett manifest för ateism (alla på Nya Doxa, 2007- 2011).

Vildhjärnan och professorn Onfray har lite att göra med den stillsamme akademikern Hadot, även om de delar ambitionen att omvärdera filosofihistorien och återupprätta sökandet efter svar på hur vi ska leva här och nu. Onfrays stil är personlig och han väjer inte för att berätta om vad hans uppväxt på ett kristet barnhem betytt för honom.

”Den disciplinära arsenalen inbegriper också den tystnadsplikt som omger pederastin. Under denna tid tror ingen på den som försöker berätta för de vuxna, till exempel för sina föräldrar, att en viss präst tafsar på småpojkar”, skriver han i ”Kraften att leva”.

Onfrays mothistoriska diatrib är skoningslös och innehåller många detaljer, till exempel idealisten Platons önskan att bränna alla skrifter av materialisten Demokritos och vikten av lukter (parfym men även fjärtar).   Inledningskapitlet i hans ”Antikens visdomar” heter ”Historieskrivning som krigskonst” till försvar för en ”hedonistisk och existentiellt användbar filosofi”. Michel Onfray lever som han lär och har grundat ett ”Folkuniversitet” (”Université Populaire”) i sin hemstad franska Caen där undervisning ges gratis, annat i filosofi av honom själv.

Fransmannen Onfrays vilja att gå tillbaka till de levnadsglada epikuréerna motsvaras i vårt land av den lärda Gabriella Håkanssons  tjocka tvåbandsverk (Norstedts, 2013-2014) om den fiktive 1700-talslibertinen Gideon Aldermann och hans krets i London vid förrförra sekelskiftet, år 1800. Romanfiguren Aldermann ingår i ett vittert sällskap tillsammans med några verkligt historiska personer där de dyrkar grekiska och romerska fruktbarhetsriter. Guden Priapus med sin erigerade penis blir en viktig symbol för livssafterna som dessa herrar tillsammans utgjuter sig inför vid nattliga ceremonier.

Håkansson visar hur denna del av antiken förbjudits och hållits ned till dess att den franska upplysningen med dess belästa libertiner och fritänkare på båda sidor av Engelska kanalen återuppväckte antikens frodiga levnadsvisdomar. Med hjälp av sällskapet Dilettanti ska Europa förvandlas till en livsbejakande hedonistisk kontinent med hjälp av antika statyer, däribland en mängd fallosar.

Påfundet är brittiskt vimsigt men oerhört lärt. Håkanssons beskrivning av dåtidens klassicism och romantik som estetiska medel för att revolutionera samhället står inte 1968 års franska situationister efter.

Pierre Hadot, Michel Onfray och Gabriella Håkansson kan tillsammans visa att äldre filosofi kan förändra våra liv idag. Då som nu gäller det att börja med lära känna sig själv som oraklet i antikens Delfi uppmanade alla sökande till.

 

Jan Sjunnesson, fil mag. i filosofi