Ryszard Legutko är en konservativ polack som först stred mot kommunismen och sedan strider mot dess efterträdare, den liberala demokratin. Han menar, liksom Hayek och Strauss, att båda systemen bygger på en naiv tro på människans godhet och en vilja att omforma människor.

Legutko skrev sin avhandling 1990 om Sokrates och Platons kritik av demokratin och har dragit slutsatser av stor relevans idag för samma fenomen; masstänkande, medelmåttighet, frånvaro av hierarkier och förståelse för andliga värden.

I boken The Demon in Democracy – Totalitarian Temptations in Free Societies (2016, på polska 2012) lägger han fram belägg för att liberaler, särskilt från Bryssel där han företräder det konservativa partiet Lag och Rättvisa i Europaparlamentet, inte bryr sig om européer om de inte följer den politiskt korrekta ideologin. Alla ska tvingas acceptera den värdegrund som lagen och myndigheter påbjuder, oavsett sammanhang.

Legutko skiljer mellan ”liberal demokrati”, som byggde på majoritetsbeslut och rättsstaten, något som Churchill, Roosevelt, Kennedy och Reagan stod för, och ”liberal-demokrati”. Den senare begränsar möjligheter för andra åsikter än de liberala och har byggt upp juridiska och institutionella system för att hindra medborgare att träffa andra val än de som ”liberal-demokratiska” påbjuder.

Det svenska föräldraförsäkringens pappamånader är ett bra exempel. I en verkligt liberal demokrati har föräldrar kunnat spara medel för att vara lediga och då kunnat fördela tiden med barn som de vill. I Försäkringskassans obligatoriska system tvingas alla spara och alla lyda de regler myndigheten föreskriver. Samma sak med det nationella självbestämmandet där just Polen utsatts för EU:s repressalier när landet beslutat om att bevaka sina gränser och andra ärenden.

I sammansättningen ”liberal” och ”demokrati” har det senare begreppet försvagats och det förra stärkts. När folk röstar i strid med vad liberaler anser så begränsas demokratin, vilket skedde flera gånger med EU-fördrag och folkomröstningar. Man kan säga att i en ”liberal-demokrati” respekteras alla åsikter så länge de är liberala, i Sverige snarare socialdemokratiska.

Ryszard Legutko fick tillstånd på 1970-talet att resa till Väst och blev förskräckt över den välvillighet som de han mötte hade mot det kommunistiska systemet. Tillbaka i Polen analyserade han varför och kom fram till att välvilligheten berodde på att både liberaler och kommunister delade liknande världsbilder.  De är båda arvtagare till Upplysningen, rationella och moderna och har historien på sin sida. De delar samma mål om en ny världsordning byggd på förnuft och teknologi, men metoderna skiljer sig åt.  Världen duger inte som den är utan måste moderniseras. Nationalism, äldre synsätt och seder, hierarkier, naturliga skillnader och andliga världen ska utraderas. Sverige sedan 1900-talets mitt är naturligtvis det bästa exemplet på detta.

Legutko går metodiskt till väga i sin banbrytande bok The Demon in Democracy  med kapitel om Historia, Utopi, Politik, Ideologi och Religion.

Precis som i kommunismens historiesyn så har den liberala demokratin sin självklara gång mot allt större frihet, annars hotar fascism, teokrati eller tyranni. Att ens överväga någon annan ideologi än liberalismen i en eller annan form ses som farligt och obegripligt. Bara i ett liberal-demokratiskt samhälle kan allas frigörelse förverkligas med begrepp som mänskliga rättigheter, demokratiska val, ickediskriminering, individualism och värdegrund.

Men fler ideologier har funnits parallellt med liberalismen som konservatismen, romantiken, republikanism, kristendom.

Varje del av ett liberalt-demokratiskt samhälle måste bli just liberalt-demokratiskt:

Familjen förvandlas till en förhandlingsinstitution där barn ges fler rättigheter än föräldrar, skolor likaså och alla sammanhang och organisationer där makt samlats vilket måste omfördelas. Präster kan inte tillåtas vägra viga samkönade par och flickor ska kunna få preventivmedel eller genomgå abort utan föräldrars vetskap eller samtycke. Även könsbyte för barn under 15 år utan föräldrainflytande har föreslagits i svenska riksdagen av S och MP.

Polacken Ryszard Legutkos kritik av Väst och den liberala-demokratin föregicks  på 1970-talet av exilryssen och sovjetkritikern Alexander Solzjenitsyn som höll ett kontroversiellt föredrag vid Harvard 1978. Han var inte bara skoningslös mot sin ärkefiende Sovjetunionen, utan även mot USA och Västeuropa, liksom Legutko.

Förutom att ha lagt sig platt inför ensidiga krav på nedrustning och att ha accepterat kommunismens samhällssystem, så led i synnerhet USA av förvekligade män utan ideal som bara brydde sig om att vara laglydiga:

”Whenever the tissue of life is woven of legalistic relations, there is an atmosphere of moral mediocrity, paralyzing man’s noblest impulses”.

Solzjenitsyn saknade insikt i sitt värdland USA om den inneboende ondskan i människans natur, något som Sovjetsystemet dessvärre lärt sina medborgare och gjort dem till fysiskt och andligt starkare än västerlänningar. Att ha förlorat Vietnamkriget 1975 var ett tydligt tecken på USA:s underlägsenhet, liksom att landet behövde det antikapitalistiska Sovjets hjälp för att slåss mot Nazi-Tyskland 1941–45.

Inga vapen är tillräckliga om inte viljan att försvara existerar menade den ryske Nobelpristagaren buttert.

Han menade vidare att roten till Västvärldens psykologiska svaghet sedan renässansen ligger i att man satt människan i centrum i stället för Gud eller andlighet. I stället kom en förfelad antropocentrism som varken ser till människans ondska eller förstår riskerna med att bygga ett jordiskt paradis utifrån materiella värden.  Detta gäller såväl kommunister och socialister som liberaler och socialliberaler, dvs. demokrater.

Demokrati är inget heligt för Legutko som tillsammans med de politiska tänkarna Hans Herman Hoppe, Loren J. Samons och Jason Brennan formulerat flera allvarliga invändningar mot demokratibegreppet i teori och praktik sedan millenieskiftet, då Hoppes Democracy-The God that failed och Samons What’s wrong with democracy? kom ut.

Brennan, som jag lyssnade på 2016 på Timbro när han presenterade sin Against democracy, är liksom Hoppe libertarian, en inriktning den konservative Legutko och Solzjenitsyn ogillar. Men alla enas i att demokrati knappast löser alla problem och med förledet ”liberal” så förvärras samhällen och kulturer eftersom just konservativa, nationella, biologiskt-naturliga och historiskt-kulturella synpunkter förkastas.

---

Ovanstående text kommer i en bok i höst, se plan.