(Den andra texten om judendom och kristendom, den första här)

Givetvis lockar Jesus liv skönlitterära författare som vill pröva sina vingar mot eller för den nya religionen, eller snarare en ny vision om den gamla, judarnas Gudstro.

JOSÉ SARAMAGO

Den portugisiske Nobelpristagen (1998) José Saramagos O Evangelho segundo Jesus Cristo, ”Jesus Kristus andra Evangelium”, kom 1991. Han är i synnerhet kritisk till katolicismen men lyckas ändå beskriva den unge snickarlärlingens religiösa visioner och samtal med både Gud och Djävulen så att kristna bör beröras av hans djup.

Jesus far Josef är den som korsfästs först i denna mer skruvade men kanske sannolika version. Fadern underlät att varna de familjer till gossebarn i Betlehem som skulle få sina nyfödda dödade på uppmaning av Herodes vid Jesu födelse medan Josef, Maria och Jesus flydde.

Han drivs av plågsamma samvetskval och väljer senare att gå efter ett gäng judiska upprorsmän, zealoter, där en granne anslutit sig. Josef tas för upprorsman av romarna och spikas upp som nummer 40 i raden av korsfästa bråkmakare.

Sonen Jesus och Maria beger sig till korsen och den scen Maria i Nya Testamentet ägnar sin son får hos Saramago ägnar hon maken:

”Maria gråter ännu mer när hon får syn på makens grymt förvridna ben/…/ Milt, med en ömhet hon aldrig dristat sig till att visa medan maken var livet, försökte Maria räta ut de beklagansvärda vinklarna i Josefs ben”.

Jesus tar hand om sin fars slitna sandaler för att ”Det är med min fars stövlar jag blir en man”. Faderns återkommande mardröm om de gossebarn vars mord han medverkat till genom att inte varna ärvs av den tonårige sonen.

Jesus besöks av Djävulen som Herde och av Gud när han är ute med en båt i fyrtio dagar på Genesarets sjö. Både båda mytiska gestalterna är kvicka i repliken och Djävulen påpekar att Gud behöver honom för att berätta sin existens, ett klassiskt teodicéargument.

Skökan Maria från Magdala blir hans kvinna och de både beger sig ut på predikoturer och för att göra mirakler enligt den plan som Gud har för Jesus. Gud vill nämligen skapa en ny religion och har utsett Jesus till sin företrädare, trots hans protester och vetskap om de lidanden som ska följa i Guds nya religions spår: Fyra sidor med med en alfabetisk uppräkning av alla som plågats och avrättats i kristendomens namn, från Adalbert av Prag, martyr dödad 997 till den skäggiga 1400-talsjungfrun Wilgefortis. Antikatoliken Saramago undslipper inga bevis åt dessa offer åt Gud.

Berättelsen vindlar vidare med livsvisdomar blandade in i den sorgliga historien fram till hans död på Golgata, dömd av romaren Pontius Pilatus som en upprorsman även han.

Jesus delar därmed sin fars öde och bokens originaltitel blir bekräftad, Det Andra Evangeliet, märkligt nog inte med någon översättning.

Saramagos Jesusbok är djupt mänsklig och andlig på samma gång. Den kan läsas som en kreativ gestaltning av den tjatiga historien från evangelisterna. Jesus är inte bara mänsklig utan även en marriden korsfäst son som lider under sin fars öde, en korsfäst mardrömsriden man som inte förmådde rädda oskyldiga barn, bara sitt eget.

NORMAN MAILER

Norman Mailers Evangelium enligt Jesus (1997) läste jag direkt efteråt och slogs av den i jämförelse fantasilösa berättelsen.

Mailer vill efterlikna det bibliska språket i en stolpig gammaltestamentlig berättelse som inte avviker från Nya Testamentet.

Man kan undra varför New York juden Mailer skrev den om han inte tillför något alls av intresse, annat än att narrativet är självbiografiskt, i enlighet med den engelska titeln The Gospel According to the Son. Han hade gjort sig tidigt känd som en rabulist och skrivit om beat-generationens ”vita negrer”.

Boken är återhållsam och kan definitivt läsas av kristna. De kommer nicka instämmande i kärleksbudskapet i de sista rader:

”Jag skulle inte vilja att Djävulen övertygade mig om att vår girighets stenbrott är sköna dalar eller att han är frihetens innersta ande. Men vem förutom Satan skulle väl vilja intala oss att vår väg är lätt?

Ty kärleken är inte den trygga stig som skall föra oss till ett gott slut, utan belöningen vi får vid slutet av den steniga väg som är vårt liv och vårt livs dagar. Därför tänker jag ofta på det hopp som ligger där dolt i de fattigas ansikten. Då väller ut djupet av min sorg upp en okuvlig medkänsla och jag återfinner viljan att leva och glädjas på nytt”

En 74-årig fd rabulist ser tillbaka på livet och kärleken.