Publicerad i Tidningen Kulturen maj 2014

Om buddhismen ska ses som religion eller psykologi har länge intresserat främst västerlänningar, såväl forskare som praktiserande och troende buddhister. Ett tredje synsätt kan vara att se buddhismen som levnadskonst och sekulär etik. I så fall överges de religiösa inslagen med djupa rötter i indisk kultur och begrepp som karma, återfödelse och nirvana. Kvar blir en tunn mer modern buddhism, en ”buddhism light” eller ” sekulär buddhism” (även kallad agnostisk eller ateistisk buddhism).

Buddhismen vilar på tre pelare; Buddha (den upplyste personen Siddhartas uppenbarelse för 2500 år sedan i norra Indien), Dharma (läran om de fyra ädla sanningarna och den åttafaldiga vägen dit) och Sangha (församlingen av lärjungar, lekmän, munkar). Detta uttrycks i skilda traditioner geografiskt, nationellt och kulturellt i Asien, men även i västvärlden. I USA och Västeuropa är buddhismen en växande religion med sekulär buddhism som en liten men inflytelserik inriktning.

När buddhismen kom till USA och västvärlden under 1900-talet via inflyttade asiatiska gästarbetare och nyfikna bohemer uppfattades den som en religion bland andra. Anhängare flockades runt zen (Jack Kerouac) och tibetansk buddhism (Allen Ginsberg) liksom runt andra traditionella buddhistiska skolor från Asien.

Sedan 1960-talet så växte new age, yoga- och meditationsrörelser i väst fram vid sidan av de asiatiska tusenåriga buddhistiska inriktningarna theravada, mahayana och vajrayana. Inget verkade finns däremellan, det vill säga en buddhism som varken var urvattnad till ren yoga och new age eller doktrinär efter kloster- och lärotraditioner från Thailand, Japan eller Nepal. Men så 1985 tog den intellektuella brittiska buddhistmunken Stephen Batchleor av sig sin munkdräkt och började sin andliga och intellektuella resa mot ett nytt slags västerländsk buddhism, en sekulär livsåskådning utan religiösa pretentioner.

Han hade då suttit i 15 år i tibetanska och koreanska buddhistkloster, men fann att den buddhism som praktiserades där var för konservativ, för hierarkisk och hade för lite av den ursprunglige buddhisten Siddharta Gotamas budskap. Han var inte ensam om att söka nya vägar i västvärlden för denna vidsynta och samtidigt ursprungliga buddhism. I hans födelseland England fanns Gaia House och Sharpham Trust och i USA spirade meditationsrörelsen vipassana runt psykologen Jack Kornfield och hans Insight grupper. Möjligen kan sekulär buddhism sägas omfatta läkaren John Kabat-Zinns bruk av begreppet mindfullness vid sin stressklinik, men där finns för lite av buddhism och mer bara av praktisk handledning i meditation som nu blivit världsberömd som just ”mindfullnessrörelsen” med egna appar i mobilerna idag.

Sekulär buddhism skiljer sig från traditionella skolbildningar och new age genom att försöka gå tillbaka till Buddhas ursprungliga lära. Batchelor läste skrifterna i sina kloster på tibetanska, sanskrit och koreanska, men förstod att det fanns mer att upptäcka om man kunde det buddhistiska originalspråket, pali. När han lämnade klostervärlden och blev en fritänkande buddhist gick han därför tillbaka till de texter på pali som nedtecknades vid 100-talet före vår tideräkning. Sedan dess har Batchelor bedrivit ett omfattande filologiskt och filosofiskt forskningsarbete på egen hand. En professor utan titel, autodidakt som förutom de orientaliska språken även behärskar latin och grekiska, vilket ger honom många anledningar att jämföra österländskt och västerländskt tänkande.

Buddha framstår i detta sekulära ljus inte som en religionsstiftare utan som en klarsynt filosof som lyckades finna några nya begrepp utanför sin kulturella och andliga miljö i norra Indien för 2500 år sedan. De var tanken på varats kausalt betingade process (pratītyasamutpāda), läran om de fyra ädla sanningarna, medveten närvaro (mindfullness) och självtillit (existensens ensamhet).

För Batchelor är naturligt att se drag i andra filosofiska traditioner snarare än religiösa för att beskriva buddhismen. Hans första böcker handlade därför om en existentialistisk buddhism med referenser till filosofer som Heidegger och Sarte, teologer som Buber och Tillich, men även västerländsk antik filosofi från Grekland och Rom över upplysningsfilosofer och tysk romantik fram till idag; The Faith to doubt: glimpses of Buddhist uncertainty (1990), storsäljaren Buddhism without beliefs (1997), översättning av den skeptiska indiske lärofadern Nagarjunas verk från 200- talet i Verses from the center (2000), Living with the Devil: A meditation on good and evil (2004) och nu senast hans självbiografi, Confessions of a Buddhist atheist (2010). 2015 ska han ge ut After Buddhism vid Yale University Press. Boktiteln antyder snarast en postmodern buddhism vilket inte är något nytt. Redan på 1980-talet visade bland andra svensken Kaj Håkansson samband mellan Derrida och Nagarjuna.

Av all denna bokliga lärdom vill Stephen Batchelor få oss att förstå och uppskatta en slags ur-buddhism som inte bygger religiösa skolor med speciella kläder och tillåter anhängare att anamma meditation om de vill men annars avstå. Just meditation är något ganska främmande för buddhister i dess ursprungsländer i Asien brukar han betona. Där ses munkar meditera ibland men sällan lekmän och aldrig vanliga buddhister. En annan sida av buddhismen i Asien är att den ibland lierat sig med auktoritära ledare och inte lett till frigörelse från förtryck utan snarare upprätthållit makten. Diskriminering av kvinnor och homosexuella är andra kulturella drag som försiggått inom buddhistiska traditioner.

Överhuvudtaget har buddhismens spridning till väst inneburit att de olika buddhistiska skolorna i Asien fått kontakt med varandra. Ortodoxa regler och traditioner ifrågasätts mer om de jämförs med andra. Sekulär buddhism vill påskynda denna interna kritik inom buddhismen samtidigt som man vill gå tillbaka till ursprungsskrifterna på pali. Dessa är inte alltid kända i de asiatiska traditionerna vilket innebär att till exempel ledande tibetanska buddhister inte vet vad Buddha menade eftersom de inte kan läsa pali. De kan ofta bara sin tradition, vajrayana i Himalaya, som i allt bygger på tibetanska skrifter.

En invändning mot Batchelors begrepp sekulär buddhism är att han finner bara de drag hos Buddha som han själva vill framhäva; de antika skeptiska och romerska stoiska liksom renässanshumanistiska och pragmatiska. Åt var och en sin egen buddhism kan man då säga, men Batchelors enorma beläsenhet och klosterskolning gör honom till en kvalificerad samtalspartner med företrädare för de skilda buddhistiska tolkningarna i öst som i väst och med lärda inom västerländsk humanism och filosofi. Få kan samtidigt diskutera hebreiskans begrepp om Bibelns Satan, grekiskans diabolos, Baudelaires Ondskans blommor och buddhismens Mara för att analysera det ondas skepnad som djävul till exempel.

Sekulär buddhism är idag ett marginellt fenomen och har egentligen få anhängare som betecknar sig så. Meditationsgrupper inom Insight meditation och den burmesiske meditationsledaren SN Goenkas tradition kanske kan räknas dit. Däremot blomstrar mer traditionellt buddhistiska föreningar. Bara i Stockholm finns nio tibetanska och fem zenbuddhistiska grupper förutom mer etniska församlingar av inflyttade från Thailand, Sri Lanka och Taiwan.
För en avhoppad munk som Stephen Batchelor är det gott och väl att man börjar förstår buddhismen genom att gå med i en grupp och lär sig en tradition. Men sedan står man själv där, ansikte med döden, ångesten, livsvalen. Då hjälper religiösa system, begrepp som reinkarnation och nirvana föga. Bättre göra som Sören Kierkegaard och ta sin bibel, sätta sig att läsa ensam på sin kammare. Någon officiellt kristen blir man kanske inte men man blir levande och fri.

Huruvida det finns en himmel eller nirvana efter detta liv låter han vara osagt men han kan inte finna något bättre sätt att förbereda sig än att praktisera sin sekulära buddhism. En livskonst snarare än en religion. Han skriver om att gå från den trosbaserade Buddhismen 1.0 som vill kunna avgöra om de fyra ädla sanningarna är ”sanna”, till den praktikorienterade Buddhism 2.0, där frågan är om de fyra sanningar ”fungerar” är viktigare.
Avfällingen Batchelor gifte sig 1985 med en fransk nunna han träffade vid sitt zenkloster i Korea och lever i Sydfrankrike när han inte reser runt på föredragsturnéer. Livet som gift och fri obunden buddhist lockade fram en självständig europeisk intellektuell som öppnar nya andliga och geografiska korsvägar mellan kontinenter och traditioner. Inte religiös upplysning, men väl gedigen bildning.

Se även blogg