Mina studier av den tidiga kristendomen och den då samtida judendomen är nu avslutade. Jag inledde i slutet av juni med att referera bibelkritik och historisk forskning av religionshistorikern James Tabor och några rabbiner från Jews for Judaism.  Sedan två romaner om Jesus, varav José Saramagos är läsvärd.

Nu har jag avslutat denna sommars teologiska exposé, helt oväntat inledd i juni vid baptistiska Vallersvikskyrkan i Frillesås, Halland. Jag höll egentligen på med Leo Strauss, Hobbes och Machiavelli, men av någon anledning så halkade jag in på kristendomens första decennier.

Det har varit lärorikt att se Jesus och Nya Testamentet från judiskt och jag har till på köpet  inhandlat min första Bibel (hade annars bara Niklas Rådströms Boken).

De två böcker som nu fått mig att överge diskussioner om Jesus som kristendomens grundare utan att se honom just som en karismatisk judisk apokalyptisk predikant bland andra är Geza Vermes Christian beginnings och Bart Ehrmans How Jesus became God.

VERMES CHRISTIAN BEGINNINGS

Detta livsverk utkom 2013, ett år före den judiske historikern Geza Vermes död 2014, 90 år gammal.

Boken är en summering av de studier om den historiske Jesus han inledde 1973 med Jesus the Jew och följde upp med ett tiotal historiska studier om Jesus och hans samtid.  Ni kan lyssna på honom i Sveriges Radios intervju från 2010.

Bokens undertitel From Nazareth to Nicea 325 visar den kronologi som rått sedan den nya religionen stadfästes under seklerna efter korsfästelsen fram till kyrkokonciliet i nuvarande västra Turkiet år 325, dåvarande grekiska staden Nicea.

Vermes går igenom de bevis som existerar för  karismatiska judiska predikanter före och efter Jesus började sin bana på 20-talet.  Judarnas religion har traditionellt upprätthållits av laglydnad mot deras lagbok Torah med vissa avbrott för gammaltestamentliga profeter som uppmanat till bättre efterlevnad som Elia, Elisha och Jesaja.

Vid Jesus tid hade essenernas ”Rättfärdighetens lärare”, Jesus ben Sira och Hanina ben Dosa predikat om judisk väckelse. När Jesus uppträder ingår han i denna karismatiska tradition, liksom hans syssling Johannes Döparen (något James Tabor gör stor sak av i The Jesus dynasty).

Liksom sin syssling talade Jesus om ett kommande Gudsrike och ett apokalyptiskt slag mellan det Goda (JHVH)) och det Onda (SATAN). Detta kärva budskap var helt i linje med vad en judisk predikant förväntades säga, även att kalla Gud sin Fader utan att göra anspråk på att vara Guds Son.

Jesus tal om en kommande tid av botgörelse var något hans lärjungar inklusive brodern Jakob och Paulus trodde skulle ske inom deras livstid, vilket inte skedde. Därmed omtolkades Jesus förutsägelser i ljuset av hans korsfästelse och ett nytt förbund omtalades mellan Gud och de kristna som skulle ersätta Guds förbund med det judiska folket.

På 50-talet hade Paulus börjat formulera denna nya teologi, kallad Vägen. Evangelisternas texter som tillkom senare stärkte synen på Jesus som gudomlig vilket blev upphöjt till en helt ny nivå, med stöd i grekiskt filosofiskt och hermetiskt tänkande av aposteln Johannes.

Geza Vermes forsätter med att följa kyrkofäder och kristna uttolkare fram till 325. Han jämför de texter som kom att hamna i Nya Testamentet med de som uteslöts, t ex den mer prosaiska Didache.

Vermes avslutade sin bok med att hoppas på att den karismatiske judiske predikanten Jesus som satte barn och svaga i centrum skulle kunna hyllas istället för den förandlige kristne dogmatikern.

Den anglikale fd biskopen Rowan Williams är sympatiskt inställd i sin recension till Vermes vision om en nedtonad Jesus:

”Perhaps the most distinctive feature of all is the way in which Jesus puts at the centre of his world the child, the one who responds without reserve to an unreserved gift of love. ‘Neither biblical nor post-biblical Judaism,’ Vermes notes, ‘make of the young an object of admiration.’ The early community of Jesus’s followers is shaped by charismatic phenomena – healing, prophetic ecstasy – tight corporate discipline, the expectation of the end of the world, and certain social rituals that reinforce the strong family-like bonds of the group. Parts of the family open up to non-Jews, others don’t. The language used about Jesus never goes beyond that appropriate to ‘a man of high spiritual dignity’.

What follows is a steady drift away not only from the religion of Jesus and of the first generation but, more seriously, a loss of interest in the essence of ‘charismatic Judaism’ with its suspicion of formalism and its intimacy with God – and an increasingly negative attitude to Judaism as such. The greater the dignity ascribed to Jesus, it seems, the stronger the urge to denigrate and disown his Jewish identity and the Jewish faith itself. With the help of imported mythical, literary and philosophical categories, the Christian community develops a complex system of cosmology in which Jesus has become a co-creator, a pre-existent divine being manifested on earth. It is, in Vermes’s words, often a ‘poetic’ achievement, a ‘majestic synthesis’; but it is undeniably something different from the religion of Jesus and the religion of Jesus’s first followers.”

Vermes skärskådar därmed den förvandling  som skedde med Jesus budskap om Gud till att handla om ett budskap om Jesus, inte om Gud, under det första seklet av vår tideräkning: ”There is an assumption that the basic alteration is a matter of turning the faith that Jesus himself held into a faith about him.” (min feting).

Att Jesus ersatt Gud som föremål för tillbedjan är även ämnet för nästa uppgörelse med den historiske Jesus förvandling till religionsstiftare, How Jesus became God.

EHRMANS HOW JESUS BECAME GOD

Denna amerikanska bestseller från 2014 tar upp samma teman som Vermes, dvs de första århundranden efter Jesus död och den kristna Bibel som kom att kodifiera den nya religionen.

Bart Ehrman är en pratsam akademiker och debattör, vilket framgår av hans föreläsningar om boken på YouTube, del 1, 2 och 3 och av denna intervju. Men hans bok är innerlig i sin sanningslidelse på ett annat sätt än Vermes mer torra och lärda framställning.

Detta eftersom Ehrman varit frikyrkligt troende, en konservativ fundamentalist, sedan tonåren men efter djupare teologiska och historiska studier valt att kalla sig agnostiker. Vermes har liknande personliga trosbryderier; född jude, konverterade till katolicismen och sedan tillbaka till judendomen.

Undertitlen The Exaltation of a Jewish Preacher from Galilee tar upp ämnet för Ehrman, Jesus gudomlighet. Begreppet Exaltation, dvs Upphöjelse ställs mot Inkarnation, dvs Människoblivande. I den första meningen förs Jesus upp till Himlen av Gud, i den andra nedstiger Jesus från Guds Himmel till jorden. I NT finns båda gudomliggörande vägar.

Ehrman går igenom de bibelställen som tar upp Jesus heliggörande genom upphöjelse först, sedan inkarnation. Vissa antar att det sker vid korsfästelsen, andra strax innan, några vid Johannes Döparens dop, sedan vid Jesus födelse och till sist att Jesus, liksom God, alltid existerat och var samtida med Adam.

Rent kronologiskt så sträcks Jesus’ gudom längre tillbaka i tiden för varje skrift i (och utanför) Biblen. När Johannes evangelium uppträder vid år 100 har Jesus existens som nära Gud proklamerats till före all tideräkning medan Paulus 50 år tidigare satt den vid korsfästelsen (fast inte i Kristushymnen, se nedan).

Jesus kallade sig inte för Gud på andra bibelställen än i det teologiskt märkliga och från de övriga evangelierna aparta Johannesevangeliet.  Dessutom sade inte alla brev och texter i Nya Testamentet att han var Gud.

Jesus uppfattades inte som Messias i judisk mening eftersom denne skulle upprätta ett judiskt kungarike och fred på jorden, inte korsfästas som en brottsling,  De gammaltestamentliga bibelställen om en lidande gestalt som upprättas, Jesaja 53 och Psaltaren 22  och som refereras till av kristna, handlar inte om Messias och denne judiske frälsare nämns heller inte där.

Vad som skiljer Jesus från andra samtida apokalyptiska karismatiska judar var uppståndelsen, eller mer exakt, tron på hans uppståndelse. Redan i de berättelser som finns i Nya Testamentet om korsfästelsen, begravningen, upptäckten av den tomma gravkammaren, den döde Jesus återkomst till flera platser finns tillräckligt många motsägelsefulla påståenden att kristna bara får tro på att dessa tillsammans nog är sanna, men knappast i logisk mening.

Därvidlag är Bart Ehrmans bok ingen nyhet och vår egen Ingmar Hedenius påtalade motsatserna redan för 70 år sedan.

Vid tiden för kyrkomötet i Nicea år 325 hade Jesus gudomlighet förevigats från evig tid till evig tid. Gud hade tagit mänsklig gestalt och inträtt från tidernas begynnelse.

Ehrman visar att tanken på Jesus som nära Gud innan all tideräkning fanns med i Paulus Filipperbrevet 2: 5, den prepaulinska sk ”Kristushymnen” som troligen nedtecknades av Paulus från tidigare kollektiva böner innan år 50:

”Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.”

Ehrman noterar dock en motsättning mellan den ödmjukhet Jesus sägs ha i den första delen och den upphöjelse han når av Gud i senare del.

Må vara hur det vill med detta. Jesus gudomlighet kan alltså delvis sägas ha omtalats åren efter hans korsfästelse och sedan ytterligare omformuleras av Johannes och andra teologer. Vid år 100 kan religionen kristendomen ta sig an detta för att predika om Guds människoblivande genom den judiske predikanten Jesus.

SLUTORD

Geza Vermes och Bart Ehrmans böcker är slutgiltiga bevis för att religionen kristendom uppstod som en av flera tolkningar av det budskap och det liv Jesus från Nasaret handlat om. Några bevis för att kristendomen ska ha sin grund i Jesus finns inte enligt dessa lärda och djupa studier.

Kristendomen står och faller med tron på hans uppståndelse men även med det stöd hans snabbt växande kyrka fick från Rom. Hur dessa företeelser hänger ihop är säkert intressant men jag väljer att avsluta mina studier av Jesus här. Jag ska ta itu med den judiske medeltida teologen Maimonides via Strauss senare så detta var bra uppmjukning.

Om någon kristen, jude eller religionshistoriker som läst båda böckerna vill kommentera här på bloggen vore jag tacksam.

Vale.