OM VI HADE STANNAT I NORRKÖPING 1958 hade min uppväxt och min familj sett annorlunda ut. Istället flyttade familjen Sjunnesson med två barn, födda 1955 och 1958, till universitetsstaden Uppsala från industristaden Norrköping. Min far hade blivit befordrad till arbetsledare vid Stenbeläggningar AB till den mytomspunna lärdomsstaden.

Min mor, som inte ens tagit studentexamen, fick vänja sig vid akademiker av båda könen runt oss i de bättre delarna av Uppsala, Luthagen och Norby. Det kan inte ha varit lätt för en dotter till Ivan Blom, ägare till Linköpings största åkeri, Bloms Åkeri AB. Hon försökte så gott hon kunde i Uppsala och hade minsann skinn på näsan.

1949 hade hon rest till New York för att arbeta som hembiträde och 1950 vidare till San Francisco. När hon träffade min far 1951  var det hon som körde rally och han som läste kartan. 1973 for hon till Irak 2 veckor som ensam västerländsk kvinnlig turist.

Det spelade nog ingen roll i Norby där vi hade en läkarfamilj mitt emot, en till höger och en vänster, professorer på både Statarvägen (sic!) och Tuvängsvägen. En och annan ingenjör och företagare  som vi men annars mest universitetsfolk.

Hade vi stannat i Norrköping hade min mor varit en respekterad företagarfru och min far en av många  i en industristad, anställd eller företagare inom en bransch man kunde förstå sig på – anläggningar av husgrunder, asfalt, sten, plattor, trädgårdar och vägar.    

Min mor kanske hade utvecklat sitt intresse för textilkonst och hantverk mer, vilket hon arbetat med i Linköpings hemslöjd. Norrköping har säkert sina sidor men kanske livet hade blivit bättre, åtminstone för mina föräldrar. Vi reste ofta dit under min uppväxt, till familjen Adestam i Norrköping och Anderssons sommarställe i Svärtinge. Minns besök på folkparken där, porsbrännvin med smak av pepparkakor och att killarna där gillade ett vilt stökigt band från England- The Who.

Vad hade jag gjort om vi förblivit östgötar? Jag hade inte hängt på Folkfesten i Slottsbacken 1971 eller jobbat på  Uppsala Musikforum. Kanske hade jag fortsatt mitt naturvetenskapliga intresse vid Linköpings universitet. I alla fall hade jag nog gjort lumpen, kanske vid T1 i Norrköping som min far 1947. Inte pacifist på dagis i Gottsunda. 

Kanske hade jag fikat på Broadway och sneglat på Pluras gäng,  Inte gått med i VPK och startat studiecirkel om Marx Kapitalet och hängt med studentvänstern och flummare i Uppsala. Jag har dock svårt att tänka mig som en välkammad ingenjör eller naturvetare med ful östgötsk dialekt. Min mor talade alltid rikssvenska liksom min skånske far. 

En personlig kontrafaktisk historia är tankevidgande. Rabulisten Sjunne kunde ha ersatts av en Norrköpingsbo som säkert levt rövare men inte som Uppsalabon Sjunnesson.  Kanske jag hade mer blivit som Göran Greider, klipsk arbetargrabb som stör medelklassen. Inte så illa.

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/