Bob Dylans senaste verk. Murder most foul, har igen gjort honom till ett mediefenomen som alla från Andres Lokko till Johan Hakelius hyllar eller skriver en runa om. Jag ska inte skriva om den utan om vad som skedde 45 år tidigare,

Sommaren 1975 reste jag till den amerikanska Södern. Ett år som Senior i Mountain View High School, Arkansas.

Fadern i min värdfamilj, född 1940, hade en del gamla Dylanplattor som snurrade från hans 1960-tal. Min flummiga flickvän tjatade om Blonde on Blonde, men hennes hippiefamilj var för fattig för att ens äga en skivspelare. Men jag tog mig långsamt in i Dylans låtskatt, som jag nosat på tidigare i Uppsala där jag faktiskt ägt ett munspel inkl ställ och akustisk gitarr.

Dock blev inte Dylans 1960-tal vad som fick mig att lyssna ordentligt på honom utan hans 1970-tal. Bland traditionella Dylanfans finns ofta en förkärlek för antingen de fyra första akustiska albumen 1962-64 eller hans elförstärkta period med Bringing it all back home, Highway 61 Revisited och Blonde on Blonde 1965-66.

Hans 1970-tal fångade alltså mig, först livealbumet med The Band Before the Flood 1974. Året därpå begav han sig ut på turnén Rolling Thunder Revue, samma höst då jag naturligtvis helt ovetande befann mig i USA. Denna turné blev uppmärksammad förra året Martin Scorseses dokumentär på Netflix.

Klippet ovan som visar Dylan i sin allra bästa form med en elektrifierad version av A hard rain’s a-gonna fall, en låt han brukade ackompanjera sig själv på med en gitarr på 1960-talet. 1975 är han en commedia del-arte figur, en trickster som vitsminkad väser och spottar fram de besvärjande poetiska orden om det förestående hårda regnet. Dessa minuter av ren energi innehåller allt man behöver veta. Jag har sett det 100 gånger nu och ska se dem minst lika många gånger till.

Joakim Thåström måste ha haft denna sceniska energi vid samma tid, helt oberoende av Dylan men ändå som en lärjunge. Dylans närvaro, hans utspel och totala fokus kan ha nått till Oasen i Rågsved.

Sommaren 1975 var Dylans äktenskap i spillror. Han hade berättat delar av sin och Sara Dylans stormiga och sorgsna kärlekshistoria i Blood on the Tracks som kom ut vintern 1975.

Men det fanns mer att säga och han sa det bara en gång i ett framträdande på The Bitter End Café med folksångaren Ramblin’ Elliot den 3 juli. Ett talande namn på denna lilla konsertlokal där Dylan sjöng om övergiven kärlek, Abandoned Love.

Han hade sig själv att skylla, som han sjöng i I threw it all way senare på turnén. En låt han hade skrivit långt tidigare, men som nu visade sig bli sannspådd.

Konsertturnén Rolling Thunder Revue visar upp Dylan där han var som bäst, 1975. Ett år utan familj, ute på vägarna med ett nytt projekt, ett cirkussällskap med vänner och musikerkollegor som Joni Mitchell, Patti Smith, Roger McGuinn, Mick Ronson, Joan Baez och många fler som de tog upp längs vägarna i New England. De spelade bara på små lokaler och budgeten sprack, trots att Idiot wind, Isis, One more cup of coffee och One too many mornings var underbarare än någonsin.

Allen Ginsberg, Dylans mentor sen 1960-talet och beatniklegend, följde med. Först som poet men till sist som bärare. Ginsberg och Dylan passade på att besöka en annan beatniklegends grav, Jack Kerouacs. när de spelade i Lowell, Massachusetts, där Kerouac växt upp. Märkligt nog så träffade de franska poststrukturalisterna Gilles Deleuze och Félix Guattari de båda amerikanerna vid denna konsert 1975.

Jag skrev 2016 om tre artister från delstaten New Jersey, Frank Sinatra, Allen Ginsberg och Bruce Springsteen. I detta inlägg berättade jag också om vad de vilda franska tänkarna gjorde i New York på konferensen Schizo Culture och om mina reseäventyr runt USA 1979.

Martin Scorseses konsertfilm Rolling Thunder Revue. A Bob Dylan Story innehåller både dokumentära avsnitt från turnén och samtida kommentarer från de som var med inklusive Dylan.

Jag har nog sett filmen 20 gånger nu och dessutom läst dramatikern Sam Shepards loggbok. Han skulle skriva dialoger till en film, Renaldo and Clara, men det gick inte så bra. Jag såg hela filmen på Biskops-Arnö folkhögskola en sömnig natt 1982 när Anders Weidar, redaktör för Café Existens, visade den.

En annan koppling till Bob Dylan var mitt möte och intervju för folkhögskolekursen samma år, 1982, med Izzy Young i Stockholm, den amerikanske folkmusikarrangören som upptäckte Dylan, nu dessvärre borta. Samma sommar såg jag Dylandyrkaren Ulf Lundell i Danmark dit jag flyttat.

För fyrtiofem år sedan var Bob Dylan alltså som bäst. Albumen Desire och Hard rain är bevis nog, liksom trippelalbumet nr 5 i Bootlegserien. Man behöver inte köpa alla 14 CD i boxen från Rolling Thunder turnén för 1159 kronor. Eller . . .?

/ Besökare vid Stadsteaterns föreställning Dylansällskapet 2016