![Sjunne [ dot ] com](https://sjunne.files.wordpress.com/2014/11/unnamed-kopia.jpg)
KAN JAG KRITISERA MODERNITETEN/POSTMODERNITETEN OCH SAMTIDIGT LEVA MODERNT/POSTMODERNT? Dvs kan jag å ena sidan fördjupa mig i konservativ kritik som avskyr det moderna samhället samtidigt som jag själv inte bara trivs i det moderna utan även i det postmoderna?
Jag ögnar t ex i boken Revolt against modernity, en studie av de konservativa tänkarna Leo Strauss och Eric Voegelin och läser samtidigt Platons Lagarna och Strauss beundran för det antika livet med dess reaktionära livsideal.
Samtidigt byter jag liv genom att bryta upp, byta jobb, flytta, inte bara nu här i Halland denna sommar, utan har ständigt gjort det, ofta förhastat, och jag vill inte byta den möjligheten mot ett stillsamt omodernt liv.
Jag är en svensk modern, ja postmodern, man som välkomnade postmodernismen när den kom på 1980-talet. Plötsligt var allt möjligt. Troligen var det samma känsla vi 50-talister fick som 40-talisterna hade på 60-talet, en befrielse. 70-talet var något annat, mer ångestfyllt och förvirrat.
Att jag sedan fortsätter att tvivla på det moderna, och det postmoderna, hör till just det moderna. Och det postmoderna. Krångligt ? Ja så inihelvete. Kommer nog sluta med att jag läser Bard och Söderqvists kommande bok som en instruktion för ett post- postmodernt liv och samhälle.
För inte kan Leo Strauss ha rätt i att detta moderna samhälle är tomt och futtigt? Jag försöker förstå hans värld, en tysk-judisk kultur som präglades av första världskriget och som han aldrig kom över. Att han vände sig till antiken, medeltiden och de tidigmoderna tänkarna var kanske naturligt eftersom 1900-talet knappast var begripligt för honom, liksom det inte heller var för de andra exiltyska tänkarna i USA, Th Adorno eller Hannah Arendt.
Jag ska fortsätta att studera Strauss och de filosofer han berör men jag går inte med på att kasta hela det moderna överända, vilket hur som helst är omöjligt. Återstår att väga för och emot.
Torbjörn Elenskys Absolut text är ett välkommet avbrott från dysterkvisten Strauss. Lärt och välskrivet samt lite optimistiskt. En kulturgärning. Lyssna på honom 5 oktober ni som är i Stockholm.
Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/
Sjunne [ dot ] com 
Sjunne du låter lika pessimistisk som Bruno K. Öijer. Som dissident är det fullt förståeligt. Du är nog inte ensam. Och visst hade Leo Strauss rätt!
Karl Olov Arnstad sammanfattar sina känslor på sin blogg.
https://www.goodreads.com/author/show/1730154.Karl_Olov_Arnstberg/blog
”Svenskarna lever numera i ett djupt religiöst land. Det är mitt land, men inte min religion. Den religion jag själv tror på är förnuftets, där den tredje statsmakten förtjänar sitt namn, där forskningen bejakar sanningen, där politikerna prioriterar svenska intressen och där medborgarna utifrån vad de själva hör och ser gör ärliga försök att förstå och klara av existensen.”
Jag säger som den nya ”insiktsfulla” presidenten Joe Biden, ”C’mon man!”
Att fly storstädernas och förstädernas enklaver med sin kvasikosmopolitiska medelklass och överklass som alltför ofta saknar social medkänsla, och identifierar sig med mångkulturen, är prio ett.
Den etniskt grundade regionalismen finns i Europa där högervänsterskalan är överspelad. Vi måste bort från den kapitalistiska marknaden som är helt i händerna på de transnationella superföretagen och det genomkorrupta bankväsendet. Bort från den beroendeskapande välfärdsstaten, bägge centralistiska och intellektuellt elitära.
Globalismen måste bekämpas då den strävar efter en regelbaserad världsordning som hindrar folkviljan att lägga sig i de priviligierades utsugning av folket. Försöker att hitta självstyrande lokalsamhällen som påminner om dem i 1800-talets USA. Har hittat intressanta platser i Frankrike och på Siciliens öar. Kan även tänka mig att bo i Östeuropa eller t.o.m Danmark. Pensionär i Sverige, nej tack! Välkommen till diasporan.