An American memoir

1336651323_frank_sinatra_plakat

An American memoir
From New Jersey to New York and beyond –
with Sinatra, Ginsberg, Springsteen

Aspiring young men who grew up close to the Manhattan skyline but lived in smaller towns across Hudson River in New Jersey, has followed me for decades. Of Frank, Allen and Bruce, I have only seen the middle one in person.

This is a personal rambling tale of these heroes of New Jersey along with my own memories of America, which includes their dream metropolis New York.

I
But first it was Sinatra’s voice in my Swedish home town, Uppsala. My parents grew up with his records so they also became a part of my musical taste, although I tried to protest. Only later did I understand how he could catch the imagination of so many. And why he resembled my father, Hans Sjunnesson, born 15 years after The Voice in 1915.

Let us go there and then, Hoboken, New Jersey.

HollandTunnelNYNJboarder
It takes only 15 minutes to take a ferry over the Hudson to Hoboken or walking through the Holland or Lincoln tunnels, probably a little longer in 1915. From the docks the backside of the Statue of Liberty could be seen on a clear day. Baby boy Francis Albert Sinatra weighed almost six kilograms and had to be drawn out with forceps which left him with a scar on his ear, neck and cheek and his beloved mother Dolly with no ability to have any more children.

In the working class area where the Sinatra family lived, each ethnic group lived separately. Italians as the Sicilian Sinatra family were the lowest rank of white, below the Irish, Jews and Germans. Blacks were unheard of, something Frank Sinatra would try to change in his way later. The hard times of New Jersey created an underdog role that gave Frank his strength to fight his way to the top and to conquer New York, a place he always tried to reach from across the river.

FS0

His father had odd jobs such as guarding trucks with contraband liquor that was smuggled at night. Once he got hit over the head and came home all bloody to this young son, then just under 10. The illegal bootlegging became the early riches of the Kennedy family, a Democratic political but also mafia related family line that Frank Sinatra would support, especially when getting John F. Kennedy elected in 1961.

The Depression years after 1929 that came after the alcohol prohibition years, 1920–1933, were not much better and gave the growing Frank an incentive to struggle hard for a career and a good life. As he sung in his first hit, he wanted “All or nothing at all”.

Frank told in a radio programme 1980 that in Hoboken at that time, young men either became factory workers or boxers (like his own father for a while). The left out group he belonged to were into music, admiring and mimicking Bing Crosby, Gene Austin, Rudy Vallee, Bob Eberly etc., but also Billie Holliday whom Frank saw at 52nd Street in the early 1930s.

FS2
In 1935 Frank had an opportunity to listen to his hero Bing Crosby at the local Sicilian cultural association at Loew’s Journal Square in Jersey City. The same year he joined a trio, renamed The Hoboken Four and they sang on an amateur audition at the New York radio station WHN/CBS. That was his breakthrough moment which reached a peak during WWII.

His position as only son with a mother and grandmother,who both spoiled him with nice clothes and a Chrysler at age 15, was useful. The last possession was an advantage to get music instruments and his fellows around at the time, since his talent was not evident in the early 1930s when he quit high school for a music career. In fact, he was thrown out of school for “general rowdiness”, a strong Italian temper that would get him in trouble with the press later but also take him to New York where he moved in 1936.

FS1
In 1940 Sinatra left a career going on in New Jersey for his first appearance in New York in March, at Paramount with Tommy Dorsey, the grand band leader of the time. In the following 15 months, Sinatra recorded 29 records with Tommy Dorsey’s orchestra. By then he had sung for elite crowds at Rio Bamba and Waldorf Astoria where the high society of Manhattan gathered.

After he left Hoboken, New Jersey for Pasadena, California in 1944, Sinatra called his hometown a sewer. When riding a float in Hoboken, tomatoes were thrown at the famous son of the town. His love- hate relationship with his hometown in the shadow of New York was a source of inspiration as the songs, “Autumn in New York”, “It was a very good year”, “The girl next door”, the bittersweet album “Songs for Swingin’ lovers”, but foremost in the song that confirmed his last comeback, “New York, New York”:

“These little town blues, are melting away.
I’ll make a brand new start of it, in old New York.
If I can make it there,
I’ll make it anywhere.
It’s up to you, New York, New York.”

I agree with the Canadian writer Mark Steyn who quotes Bono:

Rock’ n’ roll people love Frank Sinatra. said Bono at the 1994 Grammy Awards, because Frank Sinatra has got what we want. Swagger and attitude. He’s big on attitude. Serious attitude. Bad attitude. Frank’s the Chairman of the Bad.

For people growing up after the wild 1960s as myself, we did not quite understand the explosive and erotic imagination of the song “Strangers in the night”. It is a song that perfected the affluent and free West with its open encounters between men and women in urban night life, a lifestyle never able to appear anywhere else than in Europe and North America:

Strangers in the night exchanging glances
Wond’ring in the night what were the chances
We’d be sharing love before the night was through
The life and artistry of Frank Sinatra paved way for such free life choices.
Next hero from New Jersey took that to an extent never reached before

II
1926 Irwin Allen Ginsberg was born in Newark, some ten miles west of Hoboken and grew up in nearby Paterson. His family was the opposite of the Sinatra as Allen had not only siblings as his brother Eugene but a mentally ill mother, not a doting Dolly Sinatra.

o-ALLEN-GINSBERG-PHOTOGRAPHY-facebook

Allen grew up with a fundamental insecure relationship to Naomi Ginsberg, a Jewish immigrant from Russia. She was a nudist who took her clothes of in public and were sometimes convinced that the whole world were out for her life, usually not including her son Allen but sometimes even him.

Her paranoia, epilepsy and political affiliation to the Communist Party of USA, left strong impressions on Allen. Often she took him to leftist meetings in New York City where she worked at pre-teen age. She also liked the IWW – the anarchist trade union known as the Wobblies, a line of free thinking that made deep impressions on her son.

Through half Russian Jew Allen Ginsberg there is a straight line back to the early 20th century American anarchism, with the revolutionary Russians Emma Goldman and Alexander Berkman to the Italian anarchists Sacco and Vanzetti and over to the later counter-culture Ginsberg and others founded in 1950s. His mother had arrived 1904 to Ellis Island and grew up in a strong leftist and immigrant environment in the Lower East Side of Manhattan before moving to New Jersey.

Allen Ginsberg’s father, Louis Ginsberg, was a teacher and published poet who also were into his own world of English literature with little time for his children.

In an interview Allen told of his reluctance towards both his parents:

They were old-fashioned delicatessen philosophers. My father would go around the house either reciting Emily Dickinson and Longfellow under his breath or attacking T. S. Eliot for ruining poetry with his ‘obscurantism.’ My mother made up bedtime stories that all went something like: ‘The good king rode forth from his castle, saw the suffering workers and healed them.’ I grew suspicious of both sides.

In the post-humously published dairy, The Book of Martyrdom and Artifice: First Journals and Poems: 1937-1952, Allen Ginsberg tells of his thoughts and activities in middle and high schools in Paterson, New Jersey. The first entries of the precocious 11 year old are about movies and his mother but he soon excelled in political commentary:

Sunday, January 23, 1938. Came back from Newark today. My mother is still in Greystone [Park Psychiatric Hospital, Morris Plains]. I saw Hollywood Hotel and Sgt. Murphy. I just had another quarrel with my brother.

May 22, 1941. I was a good writer so I got $2 a week position beginning September 1941 as Central High School columnist for Paterson Evening News. Will be layout editor of the school paper the Tatler next term.

He was an eager contributor to the press. Here is what he sent to the New York Times at age 15, commenting on the attack on Pearl Harbor three weeks earlier:

I have long believed, in principle, the ideas of Woodrow Wilson and regretted that we did not choose to live with the world when the time came to ‘resolve that our dead shall not have died in vain’ by joining the League of Nations.
I am normally a more or less passive individual. However, I think I am growing cynical.

The letter continues for another four paragraphs and was not published.

His homosexual urges were early felt but hidden. On his notebook he wrote ‘Paula loves Allen’ which referred to Paul Roth, a handsome sporty guy one class above him. Paul did not know of Allen’s desire and would be surprised to know that he himself loved Allen, as well as the other way around.

AG 2

For many years Allen suffered from having authorized lobotomy of his mother Naomi at a New Jersey hospital in 1947. In the Jewish funeral ritual of saying a “kaddish” over the dead, he told of her in a great poem with the same title Kaddish: For Naomi Ginsberg after her death 1956. Glimpses of his upbringing shine through the mourning lines:

as I walk toward the Lower East Side—where you walked 50 years ago, little girl—from Russia, eating the first poisonous tomatoes of America—frightened on the dock—
then struggling in the crowds of Orchard Street toward what?—toward Newark—
toward candy store, first home-made sodas of the century, hand-churned ice cream in backroom on musty brown floor boards—
Toward education marriage nervous breakdown, operation, teaching school, and learning to be mad, in a dream /…/

By long nites as a child in Paterson apartment, watching over your nervousness—you were fat—your next move—
By that afternoon I stayed home from school to take care of you—once and for all—when I vowed forever that once man disagreed with my opinion of the cosmos, I was lost—
By my later burden—vow to illuminate mankind—this is release of particulars—(mad as you)—(sanity a trick of agreement)—
But you stared out the window on the Broadway Church corner, and spied a mystical assassin from Newark/…/

‘Allen, you don’t understand—it’s—ever since those 3 big sticks up my back—they did something to me in Hospital, they poisoned me, they want to see me dead—3 big sticks, 3 big sticks’— /…/

I left on the next bus to New York—laid my head back in the last seat, depressed—the worst yet to come?—abandoning her, rode in torpor—I was only 12.
Would she hide in her room and come out cheerful for breakfast? Or lock her door and stare thru the window for sidestreet spies? Listen at keyholes for Hitlerian invisible gas? Dream in a chair—or mock me, by—in front of a mirror, alone?
12 riding the bus at nite thru New Jersey, have left Naomi to Parcae in Lakewood’s haunted house—left to my own fate bus—sunk in a seat—all violins broken—my heart sore in my ribs—mind was empty—Would she were safe in her coffin—
Or back at Normal School in Newark, studying up on America in a black skirt—winter on the street without lunch—a penny a pickle—home at night to take care of Elanor in the bedroom—/…/

O Paterson! I got home late that nite. Louis was worried. How could I be so—didn’t I think? I shouldn’t have left her. Mad in Lakewood. Call the Doctor. Phone the home in the pines. Too late./…/

The telephone rang at 2 A.M.—Emergency—she’d gone mad—Naomi hiding under the bed screaming bugs of Mussolini—Help! Louis! Buba! Fascists! Death!—the landlady frightened—old fag attendant screaming back at her—
Terror, that woke the neighbours—old ladies on the second floor recovering from menopause—all those rags between thighs, clean sheets, sorry over lost babies—husbands ashen—children sneering at Yale, or putting oil in hair at CCNY—or trembling in Montclair State Teachers College like Eugene

Ag colmumia

Allen Ginsberg left New Jersey for New York in 1943 and enrolled at the college at Columbia University on Upper East Side at 17. He had a vague idea of going into law or some career in government.

His early interest in poetry, reading Walt Whitman at age 15, leftist politics and intellectual debate, was never satisfied in Paterson. But it was in New Jersey he met his mentor, the older poet William Carlos Williams (1883- 1963, also from New Jersey), who liberated Ginsberg’s writing into a personal and impressionistic style inspired by everyday life.

He told Ginsberg that his poems were terrible. Why wasn’t he writing about Paterson Williams wondered? Why wasn’t he writing about his life as a gay person? Why was he writing about life in the wild, when he was rarely even in the wild? Williams said to him, ‘Your letters are wonderful. Your letters are alive. Your poems are dead.’

In the epic poems called Paterson, collected in five volumes, Williams included some of the letters from the young aspiring poet.

Ginsberg went back and began to write the poems that made him famous.

With that literary fervour and an odd upbringing to say the least, Ginsberg took Paterson to Manhattan, starting the Second American Renaissance, that of the Beat Generation..

III
Bruce Springsteen is the most loyal to New Jersey of the three Garden State cultural heroes. He mentions his home state in at least ten songs; “My hometown”, “Jersey Girl”, “Lost in the flood”, “Jungleland”, “State trooper”, “Open all night”, “Jazz musician”, “Wrecking ball”, “Rosalita”, “Atlantic City”, and “Living on the edge of the world”.

Born 1949 in a working class family of Dutch/Irish/Italian heritage in Freehold, some 50 miles south of Hoboken and the Hudson River, he was less connected to New York that Sinatra and Ginsberg. Early he listened to the local and international hero Sinatra as everyone else in New Jersey did. But Bruce actually thought he could do what Frank did, succeed at the very top level.

In the HBO centennial documentary All or nothing at all, shown on Swedish national television on December 12, 2015, one hundred years after Frank Sinatra’s birth in Hoboken, Bruce Springsteen said:

My first recollection of Frank Sinatra was in a bar in the afternoon when my mother and I went out looking for my father. She said, listen to that, he is from New Jersey. What I remember the most was the deep blues in his voice.

A-young-Bruce-Springsteen-1970

His own family was divided over his music ambition. In the live version of “Growing up” (originally on the debut album of Asbury Park, New Jersey, but here on the album Live 1975-1985), Bruce tells how his father yells at him for playing that “damm guitar, never anything else than that damm guitar”.

Douglas Springsteen, sometimes a driver but mostly unemployed and drinking heavily, wanted his son to become a lawyer or a doctor or just plain middle class. But Adéle Springsteen had a softer side and hoped for more artistic ambitions. She bought him his first guitar at age 16 which played at very small local music venues.

Father and son Springsteen would often get into each others’ hair and were too similar in temper; hot, headstrong, frustrated. With such a father, young Bruce took out all his energy in rebellion and rock’ n’ roll.

Springsteen hung around the bars, arcades and amusement scenes at beach towns by the Jersey Shore, such as the Stone Pony club in Asbury Park.

He made his first appearance in New York by mid 1960s at Cafe Wha?, a folk music café in Greenwich Village where Bob Dylan made his first shows a few years before as well as Jimi Hendrix. But Springsteen was a Jersey rocker and the most well-known performer of the Jersey Shore Sound (Drifters, Southside Johnny and the Asbury Jukes, Little Steven van Zandt, Bon Jovi).

Greetings_from_Asbury_Park_NJ

Springsteen’s first album Greetings from Asbury Park, N.J, in 1973 is devoted to his home state as well as his second, The Wild, the Innocent and the E Street Shuffle. By then Bruce had started the E Street Band, which was named after the street in Belmar, New Jersey, where the band pianist David Sancious’s mother lived. She let the band play in her garage so in her honour, the band named itself after her address.

The song ”4th of July, Asbury Park (Sandy)” from the second album is set along the beaches and boardwalks along the Atlantic coast of New Jersey. The mystical fortune teller Madame Marie in the song did actually exist. Springsteen wrote about her after her death in 2008:

BS

Back in the day when I was a fixture on the Asbury Park boardwalk, I’d often stop and talk to Madam Marie as she sat on her folding chair outside the Temple of Knowledge. I’d sit across from her on the metal guard rail bordering the beach, and watched as she led the day trippers into the small back room where she would unlock a few of the mysteries of their future. She always told me mine looked pretty good – she was right. The world has lost enough mystery as it is – we need our fortune tellers. We send our condolences out to her family who’ve carried on her tradition. Over here on E Street, we will miss her.

After a move to California, which both Sinatra and Ginsberg did, Springsteen moved back to New Jersey, at a farm outside Colts Neck.

He still visits his local friends as I heard from a close friend who was surprised when the rock star suddenly knocked on the door to the house my friend visited some time ago. Bruce got in, grabbed a beer and everyone acted as if he was any local Jersey man in his 60s. My friend and he talked for while. A hero. Or just any guy.

IV
I never went to New Jersey during my visits to USA. This longwinded essay about the two areas, both starting with New and the three Jersey men, will have to take Southern route for me to intervene.

1975 I left my hometown, Uppsala, a small city with an old university and just an hour north of Stockholm. As an exchange student I stayed a year with a family in Mountain View, Arkansas, way up in the Ozark Mountains.

At Christmas I went to Detroit to see another exchange student who had stayed in my family in Uppsala earlier that year. I did not come up with an idea for a present but the parents in my Arkansas family had heard of some Bruce Springsteen. He was slightly too young for them as we used to listen to Moose Alison, early Dylan and Arlo Guthrie in the nice middle class and artistic family.

But I remember to have brought the legendary album Born to run with me to Detroit. At the time I did not think much of the music, found it too noisy. It was not until I left the US in summer 1976 that I discovered his great music.

While hanging out with two American graduate students, passing through Sweden on their world trip, in the student area Flogsta outside Uppsala and getting stoned I realized what at song writer and performer he was. While I had been away Springsteen had already played at Stockholm Konserthuset in 1975, a concert that his Swedish counterpart, the bohemian musician and writer Ulf Lundell, attended. Like meeting God he said afterwards.

The next years I delved into his books as well as the Beats’, Kerouac, Ginsberg et al and joined the Youth Communists League (KU) and the Left Party Communists (VPK), got tainted Lennon glasses and long hair. By spring 1979 I had led a course on Karl Marx Das Kapital and worked as a dishwasher at the local radical and progressive music establishment Uppsala Musikforum and in schools and hospitals.

After working for 45 consecutive days in a row I had enough money to travel back to USA. The Swedish singer Lundell had mentioned 47nd Street in New York in his song “USA” on the album Törst so I booked a hotel room there.

The next three weeks I spent with people I met on the street and at bars. I knew of course of the bohemian atmosphere around Greenwich Village. At a vegetarian restaurant by Spring Street, that is South of Houston Street, SoHo, I met an interesting woman.

Her name was Cate Miodini and she was a graduate of the women’s Barnard College at Columbia. We started talking about life and plans. She was pregnant but had nowhere to live so she slept in her car, a Swedish SAAB, model 99. Her main purpose was to set up an anthropological version of the early 8th century Anglo-Saxon text Beowulf, as a play out in the woods in upstate New York. But she needed cash and here was a young naive Scandinavian with even less direction in life. I was stingy and made a fool of myself lending her the money and tried to get the back.

So we hung out and I took the steering wheel seat in the SAAB as her tummy was too big for sleeping there. All the time she spoke incessantly about all she had done – played in a film with French director Louis Malle and whatnot – and what she needed to do. A madcap.

She was a great networker as New Yorkers are and introduced me to a nice group of artists in East Village, notably Charles J. Stanley, Il Pittore Euforico as he called himself after an Italian visit and also the name of his art publishing initiative. I visited his loft at 10th Street and 2nd Ave in East Village, but declined his invitations to stay over as he proposed to make me happy with a gay smirk in his eye.

I went uptown one day to Columbia at Upper Westside to listen to Allen Ginsberg chanting his Plutonian Ode, a protest against the experimental and purely laboratory nuclear reactor at the university department of physics. Being an antinuclear activist myself with three Barsebäck marches in Southern Sweden behind me, I attended his gathering of hippies, environmentalists, spiritual groups and potheads. Ginsberg’s voice sounded sleepy over his alma mater.

Outside campus there was the usual layout of pamphlets and books from leftist and alternative organisations. I stopped by the Marxist-Humanists’ little pile of books, mostly by the founder Raya Dunayevskaya, one time Leon Trotsky’s secretary. I loved keeping track of the various groups and ideas of the New Left and had checked all the six local book leftist cafés in Uppsala by the time I left Sweden.

Two kind intellectual looking young men in their late 20s befriended me and after some chat about my living quarters in New York, the driver’s seat in a SAAB, they offered me a space in their basement in Greenwich Village. So I moved in there and joined them for a week or two.

The slightly mad woman, the pregnant car owner and Beowulf theatre producer, was mentioned and I felt sorry for her. The house holders with more experience of New York were reluctant to let such a person into the basement, but being Marxist-Humanists they could not reject a houseless pregnant woman, who also was an academic albeit of the more loose kind. She ate large amounts of vitamins and energy pills that we all thought were drugs at first, but it seemed just to be one of the first organic commercial crazes in the counter- culture.

So we stayed both in the basement where a phone was available for free due to some illegal installations. I called back home and talked for hours with my Uppsala friends at no cost.

Time flew away fast while visiting the music halls CBGB in East Village and Max Kansas City and hanging out with the daughters of the Argentinean writer Luiza Valenzuela, who I stepped into while dancing in the streets.

Through my new friend the artist Charles Stanley in East Village, I got to know of a group of yurts in rural Maine, small one-room wooden houses that resembled Mongolian tents. After a month in New York, I hitchhiked there and surprised the land owner with my unannounced presence.

My travels then went by bus, trains and thumb over Portland, Maine, Tufts University, Springfield and Cambridge, Mass., Toledo Ohio, East Lansing, Michigan and then down south to see the family who had hosted me for a year as exchange student. Then over San Antonio, Texas, over the deserts to San Diego, boarding a flight to Honolulu.

Back to San Francisco and the Bay Area for a while and then the Grey Rabbit bus – a fairly straight version of the Merry Pranksters’ bus which took Neal Cassidy, Ken Keasy and members of the Grateful Dead across USA in 1964. The bus took a week from S.F. to N.Y, while making stops at hot springs in Nevada in the moonlight. Drugs kept drivers awake for the destination and then they went back. To and fro.

I left New York in the fall 1979 as my conscription for a non-military service as a child care minder came up back home in Uppsala. A few years later I listened to Allen Ginsberg again, this time at my old employer and the center of the local alternative culture scene, Uppsala Musikforum.

I had moved to Copenhagen but was back for a few days just to listen to Ginsberg and his partner Peter Orlovsky. The evening was scholarly and spiritual with Tibetan Buddhist chants and homage to William Blake, the 18th century British poet who Allen Ginsberg always referred to.

In Denmark I tried to survive as a freelance journalist writing for Swedish arts, union and alternative magazines with little success. After two visits to India later in the 1980s I felt ready to take on New York again.

I had become enrolled in PhD studies in philosophy at Uppsala University, but had too far out intellectual views for its analytical and logical directions at the department. New School for Social Research, a classical leftist and free spirited academic establishment by Union Square, welcomed me to take a masters degree in fall 1993.

By then I had found what was once called French Theory, that is post-structuralism and semiotics from Paris. 20 years earlier at Columbia in New York, the French theoretical avantgardists such as Michael Foucault, Gilles Deleuze, J-F Lyotard et al visited their counterparts and lectured at the conference Schizo-Culture for an audience that included 2000 of New York’s utmost radical and strung out artists and activists, from Andy Warhol to Kathy Acker and Richard Hell of the new wave punk band Television.

SchizoPoster

Many of these cultural and theoretical ideas would under the 1980s be labelled as postmodernism. I took a deep bite into it and when in New York 1993, I visited Jim Fleming who as involved in the 1970s around the journal which made the Schizo-Culture conference in 1975, Semiotext(e).

He lived in Williamsburg, Brooklyn, not far from where I stayed in Brooklyn at Long Island Collage off Flatbush Avenue, right across from Manhattan. Still experimenting with ideas and expressions, Jim showed me around the editorial office of his latest collective arts and publishing initiative, Autonomedia. But that is another story.

I left New York in December 1993 with a few term papers in the history of philosophy on a floppy disc which I published 20 years, see my collection Philosophy papers.

Not until 2001 did I return to the US, this time visiting my sister in Chicago and for an educational technology research project at Stanford University in California.

V
American English became my second language during my stay in Arkansas 1975-1976. I had read literature in English in Sweden by then, especially Kurt Vonnegut and Ray Bradbury, but in Mountain View High School in Arkansas, the challenges were harder with courses in Advanced English Composition and Speech. My English teacher was also the mother in the family I stayed with so there was no place to hide. She was kind and very sensible. I needed that.

Later I have lived a with an English speaking wife from India which added her country to my list of motherlands, after Sweden, Denmark, France and USA. I guess I have a thing for America that goes way back. Not just the impression from Sinatra and his lavish life style, but a family trait taken from my mother, Margareta Sjunnesson.

She left her hometown Linköping in 1949 and stayed abroad for over two years. First in New York, then San Francisco, working as a household help with families. Her approach to life was American, less meek than most Swedes.

I owe this writing to her.

Sources:

Sinatra
Documentary All or Nothing at all

Swedish television Sinatra centennial

Mark Steyn on Bono on Sinatra

Sinatra in Hoboken

Sinatra. The Man and the Artist by John Lahr 1997

Ginsberg

I celebrate myself. The somewhat private life of Allen Ginsberg by Bill Morgan, 2006

Obituary in New York Times 1997

Allen Ginsberg and Bob Dylan

Kaddish for Naomi Ginsberg

Ginsberg and W. C. Williams

Other
Grey Rabbit Bus

Philosophy papers

Stanford research project

Blog posts on India

My international life

My education
NJ NY

Sverige sett utifrån – en artikelserie

JSd
Så var det tänkt och jag satte igång med att beställa och läsa ett 30-tal böcker. Men efter några artiklar så slutade jag på Samtiden och artikelserien fullföljdes på min blogg. För studenter i etnologi, historia m fl ämnen kan listan vara en utgångspunkt till en uppsats om hur omvärlden sett på oss de senaste halvseklet.

Sontag 1969

Kallifatides 1970 Ocensurerad version

Huntford 1971

Donner 1973

Faramond 1975

Enzensberger 1982

Berendt 1983

Alopaeus 1983

Vreeswijk 1987

Zaremba 1992

Rojas 1993

Baksi 1995

Röster om det mångkulturella Sverige 1995

Freidmans 1997

Karaveli 1997

Pascalidou 2001

Daun 2005

Daun 2005

Bakhtiari 2005

Sattarvandi 2008

Olkeiwicz 2008

Brown 2009

Le Suédois malentendu 2009

Lifvendahl 2011

Jalving 2012

Mahmood 2012

Sanandaji 2012

Afzali 2013

Dervish 2013

Farrokhzad 2013

Pekgul 2014

Språk och makt hos Orwell och Martinsson

sprkms

Vintern 2015  inledde jag en artikelserie i Samtiden om språk, litteratur, tankar och makt.

Här är mina två bidrag som skulle ha fortsatts med William Burroughs Nova-trilogi:

 

 

George Orwell 1984

Martinssons Aniara

Replik på DN:s ledare om mitt tiggeriförslag

Dagens Nyheter skrev igår på ledarsidan om mitt förslag att blockera tiggare.

Några synpunkter:

1. De som är utsatta är tiggarna och oss som ser dem, oavsett om vi ser eller inte. Tiggarnas herrar, människohandlarna och profitörerna som hyr ut gathörnen till tiggare, kommer vi inte åt. De sysslar med illegal verksamhet. Ändå tror DN att de ska ses som om de var mellanchefer på myndigheter och Systembolag och skriver:

”Men den som inte stöder Systembolagets monopol kan inte trakassera anställda, skolpersonal som motsätter sig samkönade äktenskap har inte rätt att behandla barnen i sådana familjer annorlunda och den som inte tycker om polisen har ingen rätt att kasta sten vid utryckningar. Personer som inte sympatiserar med vargpolitiken får inte ta lagen i egna händer och oavsett vad man anser om senaste julvärden ska den som har en tv betala licens.”

Hade de utsatta tiggarna haft ansvariga chefer hade jag kontaktat dem. DN tror att de har det, vilket visserligen polisen också anser numera, och att jag inte förstått hur de ska kontaktas. Genom att blockera deras tiggare så att de får in mindre pengar sker en viss indirekt kommunikation. Ju mer motstånd desto större chans att de lämnar platsen.

2. En given reaktion från DN var att koppla samman mitt modesta ickevåldsförslag med att bränna ned asylboenden. Avpixlats redaktör drog sig för att publicera mitt inlägg av den anledningen, vilket kan vara bra för just den webbtidningen. Själv ser jag inte den kopplingen alls. Får folk se att man kan blockera tiggare på ett effektivt och samtidigt icke trakasserande sätt, så ger det inga impulser att gå vidare.

3. DNs ledare illustreras med ett foto från attacken med en tårta mot Jimmie Åkesson. En kriminell handling som inte har något med mitt förslag att göra. Jag var för övrigt själv där och blev attackerad med saliv och ägg. Att ta till olagliga metoder för att få fram politiska budskap är givetvis fel, men om ett parti har torgmöte och några vill rassla med nycklar utan att det stör är väl det ok, om än kontraproduktivt.

DN går längre och menar att alla motståndare till SD har rätt att stå en decimeter framför Åkesson vid torgmöten, vilket är ett brott mot den grundlagsfästa mötesfriheten:

”Och den som anser sig ha ‘vunnit’ när tiggare lämnat platsen borde i konsekvensens namn betrakta det som helt naturligt att andra försöker tysta Åkesson genom att ställa sig en decimeter framför honom när han talar.”

Ett befängt påstående som inte passar sig i en ledare på nyårsafton. DN avslutar med den gyllende reglen:
”Behandla inte andra som du själv inte vill bli behandlad.”

Nej, jag vill inte att hänsynslösa brottslingar ska dra nytta av min och andra svenskars medömkan genom att föra fram utsatta människor för illegala syften medan de själva gömmer sig. Att reagera på detta kan ta sig olika uttryck. Det är svår balansgång att respektera den tiggare som sitter där samtidigt som man blockerar honom eller henne (ofta väljer de äldre manliga profitörerna yngre tilldragande kvinnor för att få fram maximal generositet och skam). Är tiggaren själv aggressiv och otrevlig redan innan man ställer sig där är det lättare. Men visst tar det emot. DN är inte helt fel ute med att detta uppslag inte är trevligt och kanske inte genomtänkt men jag räds inte att föra fram det. Att invänta ett beslut i någon demokratisk församling eller från polis och myndigheter verkar ta lång tid.

Aktivism har visat sig framgångsrik vid Almstriden 1971, husockupationer, kvinnokamp, kamp för ANC, FNL och befrielserörelser, mänskliga sköldar (dock inte vid tiggarlägret i Malmö), miljöaktioner och så vidare. Att gå emot aktivism är att sätta hela den demokratiska processen mellan valen ur spel och att vägra ta in nya opinionsyttringar, låt vara ibland rätt råa (ockupationen i Högdalen och Cyklopen nyligen).

4. För övrigt har varken SD eller Avpixlat något alls med mitt inlägg att göra, vilket Dagerlind påpekar i sitt inlägg som DN valde att inte publicera.

5. DN hävdar att mitt förslag ökar polariseringen i debatten. Den malliga morgontidningen har själv polariserat genom sin ensidiga kampanjjournalistik så där har jag knappast gjort något. I fallet Julia Caesar visade DN sig inte ha respekt för de journalistiska etiska reglerna. Polarisering har blivit DNs huvudvinkel i frågor om migration, tiggeri, islam, mångfalg etc.

Se även reaktioner från Avpixlats Mats Dagerlind och Roger Salle Sahlström

Avpixlat och Salle om Sjunnes tiggeriförslag

img_20151229_102242.jpg

Öppen kommentar från Axpixlats Mats Dagerlind 29/12/2015 till DNs reporter Evelyn Jones artikel angående mitt inlägg om att blockera tiggare:

Hej Evelyn (och övriga på DN som erhållit kopia på detta mejl),

Kommentar till DNs artikel: http://www.dn.se/nyheter/sverige/avpixlat-skribent-blockera-tiggare/

Jag kan förstå att det kan vara frestande för en vänsterliberal agendajournalist att koppla Jan Sjunnessons upprop om att blockera hitresta tiggare till Avpixlat. Icke desto mindre är det ohederligt och uttryck för bristande pressetik. Avpixlat har ingenting med den aktionen att göra, vilket Sjunnesson också tydligt deklarerar på sin blogg. Tvärtom har jag och den övriga redaktionen varit tydlig gentemot Sjunnesson när han presenterade idén för oss att vi inte tycker att detta är ett särskilt bra initiativ. Hade du bemödat dig med att kontakta oss innan du skrev så hade vi kunnat berätta det. Men om du gjort det hade du förstås inte på samma sätt kunnat koppla detta till oss. Bättre då att åsidosätta sådana praktiker som annars utgör (eller i varje fall borde utgöra) en del av en journalists grundläggande yrkesheder.

Så här ser vi på saken, om du mot förmodan är intresserad. Och en sammanfattning av nedanstående anser vi att DN är skyldiga att ta in som ett genmäle i enlighet med vad som föreskrivs i de pressetiska reglerna om en utpekad part:

Sjunnessons initiativ att blockera tiggare på gatan tangerar en form av gatuaktivism som vi förknippar med ytterkantsvänstern där det ofta trampas över gränsen för vad som kan anses vara en manifestation inom de demokratiska spelreglerna och vad som inte är det. Risken är stor att i varje fall några personer som hörsammar Sjunnessons upprop inte klarar att iaktta sådana gränser, att konflikter uppstår mellan dem och tiggarna eller med vänsterpersoner som ska ut och motmanifestera mot tiggarblockerarna, varvid oroligheter och våldsamheter kan uppstå. Oavsett vem som bär skuld till att sådana incidenter uppstår, så skulle vi på Avpixlat få skulden i medias vinklade rapportering.

Det finns därutöver en uppenbar risk att ni i media kopplar alla möjliga sorters incidenter med tiggare inblandade till Avpixlat, om vi på något sätt skulle sanktionera blockering av tiggare. Det vet vi av erfarenhet. Någon läsare skrev för en tid sedan i ett av våra kommentarsfält att asylsökare bör hälsas “varmt välkomna”, vilket blåstes upp till en jättenyhet där självaste regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism, Mona Sahlin, stod i SVT Aktuellt och påstod att Avpixlat uppviglar till mordbränder på asylboenden.

Fullständigt bisarra påståenden och tolkningar men inget som ni inom det vänsterliberala etablissemanget drar er för i er tilltagande desperation för att försöka hindra framväxten av konkurrerande socialkonservativ media och stoppa Sverigedemokraternas segertåg över landet. Vi skulle av er ges skulden för precis vad som helst som hitresta tiggare kan tänkas utsättas för under sin vistelse i Sverige – allt från elaka kommentarer på gatan till bränder i deras olagliga slumläger.

Eftersom hitresta tiggare – trots alla starka invändningar man kan ha mot deras förehavanden i vårt land – utgör en svag samhällsgrupp anser vi också att blockeringar av det slag som Sjunnesson föreslår är ett psykologiskt kontraproduktivt sätt att opinionsbilda – även om man klarar att hålla sig inom de fredliga ramar som Sjunnesson deklarerar. Sådana manifestationer riskerar att skicka fel signaler – stora, starka och välmående svenskar som stöddigt står och blockerar sittande, svaga och fattiga tiggare. Målsättningen för vår opinionsbildning bör i stället psykologiskt främja en verklighetsbeskrivning av hur såväl vanliga svenskar som marginaliserade svenskar i behov av samhällets hjälpinsatser är utsatta grupper som drabbas och trängs undan av alla de negativa konsekvenser som följer av den mångtusenhövdade närvaron av hitresta tiggare och det svenska samhällets ovilja att hantera dessa problem.

Vi anser att det finns bättre sätt att i civilsamhället markera mot att politiker och myndigheter abdikerat från sitt ansvar och låter detta hitresta tiggeri fortgå trots att det strider mot en lång rad ordningsföreskrifter, svenska lagar och EU-regler. Vi förstår till fullo den desperation som en majoritet av svenskarna upplever och som förgäves försökt tala om för makthavarna att de vill ha ett förbud och kraftfulla åtgärder för att stoppa detta eskalerande problem som på ett flertal sätt allvarligt inverkar negativt på allas vår vardag och närmiljö. Men det kan uttryckas på andra och bättre sätt än det Sjunnesson nu föreslår.

Man kan t ex anordna demonstrationer på Sergels Torg, dela ut flygblad, samla in namnunderskrifter på protestlistor, uppvakta politiker och myndighetsansvariga, skriva insändare, opinionsbilda i sociala medier och mycket annat.

Ska man konfrontera tiggarna direkt kan man t ex bjuda in deras företrädare och via tolk ställa raka frågor om varför de anser sig ha rätt att bygga olagliga läger, använda parker och lekparker som latriner, bryta mot ordningsföreskrifter, lagar och EU-direktiv samt på vilket sätt de i egenskap av rumäner och bulgarer anser att problemen i deras hemland är Sveriges och svenskarnas ansvar och hur de tror att ett organiserat strukturellt och passivt gatutiggeri på våra gator kan utgöra en lösning på dessa problem.

Detta borde egentligen ni i gammelmedia göra i stället för eller i varje fall som komplement till alla de ensidigt snyftiga reportage om det hitresta tiggeriet som ni producerat. Ta det som ett tips. Det är det vakuum som ni lämnar i er journalistik som utgör livsrummet för alternativmedia. DÄR har ni mer allmänt också nyckeln till hur ni rår på alternativmedia och återuppbygger det förtroende för media som ni raserat, ett förtroende som idag i stället vi i alternativmedia åtnjuter hos alltfler mediekonsumenter.

Vänliga hälsningar,
Mats Dagerlind
chefredaktör och ansvarig utgivare för Avpixlat

Se även Roger Salle Sahlströms kommentar till mitt förslag

DNs ledare nyårsafton 2015

Mina tidigare inlägg om tiggeriet

Tiggare fick inget vid demo mot tiggeriet

Praktiskt men politiskt omöjligt

Tiggeri och migration – juridisk bakgrund

Stödprojekt vid Stadsmissionen

Inga fler sociala turister från EU (2013)

Välkommen den 23 januari till Salong Non Grata

NG

Under hösten 2015 skulle showen Non Grata köras på Kulturhuset, men de avbokade oss i sista stund, så affischen ovan gäller inte.

Men vi gör ett nytt försök med att göra ny politisk underhållning. Se länk på Fri Folkbildning

Lördag den 23 januari kl 14 – 18, Östermalms Föreningsråd

Konferencierer: Jan Sjunnesson, Roger Salle Sahlström

Öppet från kl 13.30.

Program kl 14:

Jan Tullberg diskuterar demokrati, se inspelning på YouTube

Hemlig gäst: Lars Vilks, se inspelning på YouTube

Paus runt kl 16

Stefan Grudin m fl om satir och politik

Söders Hjältars Pelle Karlsson (Rasmus Dahlstedt) gör några sketcher från Idiothem och några scener från den nyskrivna pjäsen Vargen kommer (manus Jan Sjunnesson)

kl 18. Avslutning

T-Karlaplan, Valhallavägen 148, sal 1

Inträde 150 kr.

För de som vill kan vi boka bord för middag efteråt på lokal intill. Maila till frifolkbildning@gmail.com och märk mailet ”Bordsbokning”

Välkomna !

Jan Sjunnesson ordförande i Fri Folkbildning

Avpixlats puff

Blockera tiggarna – Reclaim the Streets

reclaim-the-streets_DLF214240

OBS: Detta är ett icke-våldsinriktat förslag som bygger på passivt motstånd och medborgerligt civilkurage. Inget annat. Dessutom är det mitt eget initiativ som varken har med Avpixlat eller SD att göra. Jag tar ansvar för denna, för vissa säkert kontroversiella och obehagliga men enligt mig nödvändiga, text.

Kommenterer länk från Avpixlat och Salle

English version

Dagens Nyheter 29/12/2015

image

– – –

Om du verkligen vill ha bort tiggarna och inte fått medhåll från myndigheter och din omgivning måste du handla själv. Helst tillsammans med några likasinnade men annars ensam.

Vad jag föreslår är vare sig anpassat till Karl-Bertil Jonssons tjuvaktiga generositet eller den politiska korrekta julprogagandan med Gina Darawi, tvärtom. Det är jobbigt för dig och höjer inte julstämningen särskilt mycket.

Så här gör du:
Du ställer dig framför de tiggare som du retar dig på och vill ha bort. Stå bredvid eller framför deras pappmugg och skylt, inte på deras saker alltså. Det kan de annars använda mot dig. De vet exakt vilka rättigheter de har rör varken dem eller deras saker.

Stå någon decimeter från dem så att de blockeras men inte närmare. Rör de dig har du vunnit och kan anklaga dem för ofredande, vilket är en tjafsig metod de använder men var beredd med att ringa 112 om de skulle jävlas för mycket och putta på dina ben.

Du blockerar helt enkelt deras verksamhet med din kropp tills de flyttar på sig. Då följer du efter. Om de packar ihop har du vunnit.

Jag testade denna besvärliga men effektiva metod på gågatan Drottninggatan i Stockholm och vid Brommaplan. Stod bara där tills de muttrade och flyttade på sig. De ringde inte till sin organisations hejdukar och gör de det har du vunnit för då begår de brott om de föser bort dig genom att de ofredar dig med att beröra dig.

Du har rätt att stå var du vill och tydligen har tiggare rätt att sitta var de vill så länge de är på offentlig plats. Om de sitter inne i tunnelbaneuppgångar kan du ringa SL och klaga, samma sak i köpcentrum. Eller bara ställ dig framför dem tills de tröttnar och går ut.

Om du som läser detta gör detta, berätta hur det gick. Skriv i kommentarsfältet. Om ni är flera är det lättare, så om du som läser detta ser någon blockera tiggare kan du väl gå fram och ställa dig där med.

Om någon frågar vad för slags kampanj detta är så säg ni kallar den ”Ta tillbaka gatan”, Reclaim the Street på engelska. De gator och torg, affärsentréer och platser som idag belägras av tiggare är dina. Du har rätt att vara där och att stå var du vill. Visa det genom att ta tillbaka det offentliga rummet, vänligt men bestämt.

Vill ni beställa färdiga knappar så finns de här från Tyskland eller gör en egen på svenska här .

Lycka till.

Jan Sjunnesson

Om det fria ordet – på bloggen Invandring och mörkläggning

image

De drivna skribenterna Karl Olof Arnstberg och Gunnar Sandelin upplät sin intressanta och angelägna blogg till ett inlägg om tryck- och yttrandefrihet.

Det fria ordet?

Stort tack Kalle och Gunnar!

Publicisten Jan Scherman har inte förstått något alls av hoten mot tryckfriheten, se SvD 28/12/ 2015

Reportrar utan gränser i GP

Dagens Media om den tryckfrihetsfientliga riksdagen

Håkan Boström i Göteborgs-Posten

 

 

Se även detta inlägg

Ring åt Granskning Sverige

GS.

Granskning Sverige är ett medborgarjournalistiskt initiativ som vem som helst kan gå med i. Man har antingen egna uppslag eller får från de redaktörer som leder sändningarna. Sen är det bara köra igång att ringa via Skype.

Mer info på deras YouTube kanal och FB sida. Medarbetaren Nina Drakfors är den enda offentliga personen vad jag vet men hon är inte ensam. Bakom henne finns Johan och Erik som kan stödja de som vill börja ringa. Ta kontakt via granskningsverige@gmail.com och se hur du kan hjälpa till.

Mina anteckningar på Facebook

En lista på offentliga anteckningar på min Facebook sida

Mona Walter i Rinkeby

Sosseskandaler 1990-tal och 2000-tal

Boklista till hågade Sverigevänner

Ekonomen Jan Tullbergs artiklar

Den rödgröna regeringens nya skatter

Skolförbättringar som inte kostar

Jihadismen inte tillräckligt omskriven

Lista över islams hot mot yttrandefriheten

Partiskandaler

Dansk Folkeparti om det svenska valet

Tio råd om invandringspolitik

Intervju med mig i franska Liberation om svenska valutgången

Brev till mina Uppsalavänner

Den mångkulturella grundlagen

Migrationsdomar du (inte) trodde fanns

ISIS i Sverige

Våld och hot vid flyktingförläggningar

Kommentar till midsommarfirandet från en invandrare

Why USA should not have a Swedish health care system

Den nymoderata statsindividualismen

Vad som ger högre lön oavsett kön

Sam Harris och Douglas Murray talar allvar om västvärldens kris

image

Debattörerna Sam Harris och Douglas Murray diskuterar i nästan två timmar om västvärldens kritiska tillstånd i detta YouTube klipp

Samtalet sker tre dygn efter massakern i Paris då 130 oskyldiga mördades av jihadister så islamiseringen av Europa är ett självklart ämne, men även ateism, kultur och varför vuxna tillåter trams från vänsterungdom och queervärlden.

Harris är  politiskt sett vänster och Murray är gay kan tilläggas, men de är tillräckligt kloka för att se saker för vad de är och de förmår att tala allvar.

Douglas Murrays blogg på The Spectator. Se även notiser vid den konservativa tankesmedjan Henry Jackson Society där han är vice föreståndare.

SD:s byradio i Skövde ringde . . .

image

. . .om åsiktkorridor och demokratur. Vid 39 min in kommer jag med i klippet , men lyssna på hela inslaget. Bra samtal om Transportarbetarförbundets uteslutningar, arbetskraftsinvandring och hur vanligt folk tänker.

Tack Nina Drakfors som gjorde inslaget i SD Skövdes byradio.

Inlägg i Expressen om vänlighet mot främlingar

image

Jag skriver på Expressen Debatt om mina erfarenheter av att ha inneboende från Afghanistan. Vi var fyra män i en 2a och obekanta för varandra. Salle berättar om vårt tillfälliga samboende och kritiken mot mig.

I Avpixlat har mitt inlägg fått både ros och ris.

Med tanke på mitt internationella liv var det inget särskilt. Jag ser i ett perspektiv utlänningar som mer normala än svenskar. Folk är ungefär likadana utomlands som här.

Patrik Engellau har liknande inställning, se Det Goda Samhället

image

Tullbergs gör upp med den skadliga altruismen

Tulbergs

Birgitta Tullberg, professor i zoologisk ekologi och Jan Tullberg, docent i företagsekonomi, skrev 1994 en bok tillsammans, Naturlig etik- en uppgörelse med altruismen.

Den 25 november 2015 höll de ett föredrag tillsammans för att visa hur en alltför långt gången altruism, dvs. oegennytta, inte är hållbar, vare sig för djur eller människor.

En videoinspelning av föredraget finns nu på YouTube inkl frågestunden efteråt.

Boken Naturlig etik går fortfarande att beställa via www.tullberg.org och är fortfarande aktuell och läsvärd.
etik

Jan Sjunnesson skriver om politik som om det fanns en frihetlig patriotism och om kultur som om det fanns ett liv bortom politiken.