Vad beror den högerpopulistiska framgången i västvärlden på? Några svar ges i de akademiska analyser och reportageböcker som getts ut de senaste åren. Jag har läst fem aktuella studier om Sverige, Europa och USA.  I denna andra del behandlas USA och Europa. Den första om Sverige finns här.

Nedan  behandlas tre amerikanska studier som försöker förstå varför så kallad högerpopulism vuxit i västvärlden och varför tilltron till den liberala demokratin har sjunkit.

MASSPSYKOLOGI

Statsvetarprofessorn Laurie Johnsons bok Ideological possession and the rise of the New right (2019) är ett akademiskt försök att begripa hur personer som Donald Trump, Boris Johnson, Marine Le Pen, Viktor Orban och vår egen Jimmie Åkesson, har fått delar av västvärldens ungdom och besvikna äldre att stödja dem. Hon är en försiktigt konservativ  forskare som ogillar Trump och har utmärkta föredrag och analyser om konservatism på sin YouTube kanal.

Hennes analys bygger på psykoanalytikern CG Jungs (1875-1961) teorier om masspsykologi och vilja till samhörighet. Han menade att de båda världskrigen berodde på att många européer förlorat sin religiösa tro och därmed var vilsna. De blev lätt byten för totalitära ideologier som nazism, fascism och kommunism.

Johnson uppdaterar Jungs analys  och menar att den högerpopulistiska, men också den politiskt korrekta vänstervågen sedan 2000, SJWs och woke,  båda  har rötter i samma förvirring och längtan efter enkla budskap. En andlig tomhet har berett vägen för Trump och Åkesson.  

Möjligen finns det några andligt intresserade individer i rörelsen altright, som jag pratat om med krönikören och exmulismen Eddie Omar,  men grundorsakerna är globalism, naiv liberalism, påtvingad mångkulturalism, islamisering och massmigration. Johnson berör bara globaliseringen och har inget till övers för saklig kritik av oreglerad invandring. 

Men boken är intressant ändå eftersom den visar det ideologiska och andliga tomrum som den islamistiska attacken den 11 september 2001 visade för västvärldens mäktigaste men också mest materialistiska land. Den konservative finansmannen och IT-gurun Peter Thiel förstod detta och har talat ofta om detta hemska tillfälle 2001 som ett uppvaknande för amerikanerna om att pengar inte är allt. Muslimerna drevs av något större, en tro värd att dö för.

KORT  SIKT

Två andra analyser av högerpopulismens framgång och liberalismens nederlag är Edward Luces  kortsiktiga analys, The Retreat of Western liberalism (2018) och Patrick Deneens mer långsiktiga analys Why liberalism failed (2019).

Luce är kolumnist på brittiska Financial Times och övertygad liberal, men ser ändå att hans läger begått flera misstag. Felet var att höger och vänster gick samman på 1990-talet och hyllade båda globaliseringen. Det blev ingen skillnad mellan Tony Blair och Bill Clinton å ena sidan, och deras motståndare å den andra. Till sist blev även det konservativa partiet  i Storbritannien ett läger för “red tories”, ungefär som  Reinfeldts moderater. 

Han skriver i denna  pessimistiska bok efter Trumps seger 2016:

“Western liberal democracy is not yet dead, but it is far closer to collapse than we may wish to believe. It is facing its gravest challenge since the Second World War.”

Han uppehåller sig mycket vid den optimism som rådde efter Järnridåns fall 1989 i Öst- och Centraleuropa (inte samma sak!), men som inte infriades. Tvärtom anser han att utvecklingen gått åt fel mer auktoritärt håll i Turkiet, Filippinerna, Ryssland, Polen och Ungern.

På 1990-talet arbetade Luce i Bill Clintons administration, men 20 år senare har han lite till övers för hustrun Hillary. ”Her tone-deafness towards the middle class was almost serene”.

Vad han kallar ”identity liberalism”, som Hillary Clinton gärna använde, fick vita medelklassamerikaner att ty sig till Trump.

Ett annat och grundläggande misstag är att inte rätt analysera ekonomiska skillnader och hur de påverkar en sjunkande medelklass tilltro till liberala lösningar, istället för mer populistiska som Trumps.

Västvärldens medelklass utsätts för konkurrens från Kina, Indien m fl länder men också från automatisering. Samtidigt hade eliter distansierat sig mer från massorna. Skillnaden mellan Demokrater och Republikaner, mellan Labour och Tories i Luces hemland Storbritannien, minskade.  Att välja blev som att välja mellan Pepsi och Coca-Cola.

Trump insåg den fruktan som medelklass och arbetare började känna av i och med deras relativa standardsänkningar sedan 1990, medan Hillary Clinton moraliserade över vanligt folks oro.    Hon tillhör eliten och Luce är klarsynt nog att inse det.

”The left-behinds looked rather more numerous than the cosmopolitans had supposed. The difference was that they had no party to speak for them. It was not just the economy that had left them stranded- the Clintons and the Blairs had moved along too. Having built their political careers on the aspirational vote, the Third Way leaders were unable to find the vocabulary to engage the losers. The new left had long since become fluent in McKinsey-speak, the lingua franca of Davos”.

Mer om Edward Luces bok The Retreat of Wester liberalism på min blogg.

LÅNG SIKT

Statsvetarprofessor Patrick Deneens diagnos rör sig mer i termer av misstag och framsteg under årtusenden i Europa. Enligt honom gjorde Europa och sedan USA fel redan under 1600- och 1700-talen när man övergav konservativa ideal om dygdemönster och gemensamma värderingar om vad ett gott liv innebär.  Liberala ideal om individuell frihet trängde ut traditionella ideal som fungerat i årtusenden.

Sådana tysta överenskommelser hade funnits i antika Grekland och Rom, under judisk och kristen tid i Mellanöstern,  men  stegvis försvunnit  i västvärlden i och med industrialisering, urbanisering, individualisering och sekularisering. Materiell standardökning har prioriterats framför klassiska ideal om bildning och självdisciplin.

Den liberala demokratin undergräver sig själv genom att göra alla till nytto- och begärsmaximerande individualister som struntar i det gemensamma. Denna instabila demokrati kan leda till pöbelvälde och kaos, som sedan måste ersättas av ett tyranni.

Något som de antika filosoferna Platon och Aristoteles  år 300 f. Kr. förutsåg i sina analyser av hur demokrati kan förfalla genom alltför stor individuell frihet, se Patrik Engellus inlägg. Vad grekerna kallade demokrati är vad Patrick Deneen kallar liberalism eller liberal demokrati. 

Deneen visar vidare hur staten ökar sin  kontroll över medborgarna ju mindre självstyrande och dygdiga de är. Det stämmer. Om inte individerna kan sköta sig måste fler kameror sättas upp, fler vakter, fler algoritmer som automatiskt övervakar oss.

I ett mindre modernt samhälle har medborgarna dessutom band till bestämda platser, till bestämda årstider och till tidigare och kommande generationer.  Naturen var inte en källa att exploatera med teknik utan en plats att vårda. 

Vår västerländska system var alltså dömt att gå under redan för flera hundra år sedan. Den så kallade högerpopulismen är den sista reaktionen på förfallet. Deneen fruktar att diktatorer kan komma att ta över i västvärlden. Alternativet är alltmer kontroll, nu via Artificiell Intelligens och internet, eftersom folk inte kan bete sig. 

Mer om Patrick Deneens Why liberalism failed på min blogg.

SLUTORD

Högerpopulism är ett svårt begrepp men som alla dessa böcker visar har något väsentlig hänt. Personligen lutar jag åt Edward Luces analys av att eliterna till vänster och höger gick samman på 1990-talet och övergav folket till förmån för globalisering och avreglering. Men den andliga dimensionen är också intressant och frånvarande i samhällsdebatten.

Vad beror den högerpopulistiska framgången i västvärlden på? Några svar ges i de akademiska analyser och reportageböcker som getts ut de senaste åren.

Jag har läst fem aktuella studier om Sverige, Europa och USA. I denna första del behandlas Sverige.

För SDs del men även om M och KD, kom två böcker som följt den så kallade Sverigevänliga eller högerpopulistiska rörelsen nära, Jonathan Lundbergs Sverigevänner. En bok om det svenska nätkriget (2019) och Pontus Mattssons In klampar Jimmie. Sverigedemokraternas entré i politiken (2020).

SVERIGEVÄNNER

Lundberg var anställd på Aftonbladet under valrörelsen 2018 för att bevaka sociala medier.

Han upptäckte då att SD hade sju gånger fler gillanden, delningar och kommentarer på sin Facebook sida än de sju andra svenska partierna tillsammans. Även i nätforum i USA drevs kampanjer för SD. Märkligt men spännande att utforska.
Han gjorde en grundlig research tillbaka till internetkulturens barndom, 2003, då han själv var sju år.

Då skapade en 15 årig programmerare ett regellöst diskussionsforum, 4chan, som kom att bilda modellen för senare mer eller mindre pubertala upproriska nätsidor som kom att förknippas med SD, kritik av feminism, islamkritik, libertarianism. Allt utom barnpornografi var tillåtet.

Ensamma mobbade tonårskillar, några av dem skulle senare skjuta ihjäl skolkamrater och sig själva, fann varandra och utmanade alla normer och vuxenvärlden. Svenska nätaktivister deltog och några startade webbtidningarna Politiskt Inkorrekt, Exponerat med flera runt 2010. SDaren Eric Almqvist var engagerad men realiserade inte sitt projekt förrän 2014 med webbtidningen Samtiden, där jag var redaktör.

“I Sverige har den konservativa nätrörelsen vuxit fram med SD. Det beror på att SD under många år varit det parti som haft lägst tilltro till medier och etablerade forskare. Därför har det legat i partiets intresse att uppmuntra nya kanaler på internet” skriver Lundberg.

Han går igenom resan från Politiskt Inkorrekt 2010 över till Avpixlat 2012 till Samnytt 2016, intervjuar Chang Frick och Kent Ekeroth som startade NyheterIdag. Några nyhetsflöden specialstuderas: Järnrörsskandalen, IKEA morden, sommarfestivalen WEARESTHLM, en höbal i Sundsvall uppställd som svenska flaggan, fotbolls VM då spelaren Durmaz klantade sig och webbsidor som Skurtposting.

Boken är förvånansvärt saklig och man får inblick i en okänd ungdomskultur som med ursprung i USA har format ett nätkrig här i Sverige med memes, Facebook grupper som “Stå upp för Sverige” (vars administratör fälldes för hets mot folkgrupp i kommentarsfält) och “Sverige tillsammans”, där SD möjligen kan ligga bakom.

SDs kommunikationschef Joakim Wallerstein intervjuas och berättar om fräcka strategier för att väcka opinion.
Summering blir att det svenska nätkriget framför allt handlat om bilden av Sverige som ett lyckat progressivt land eller som en misslyckad naiv utopi. Den unge författaren Jonathan Lundberg ser sig själv som expert på det svenska nätkriget genom att erbjuda föreläsningar via sin hemsida https://www.lundbergjd.se

Möjligen var han expert 2019 men på nätet rinner tiden iväg. Nyhetsbyrån som stigit fram under 2020 finns till exempel inte med.

IN KLAMPAR JIMMIE

En annan journalist är Pontus Mattsson, politikreporter på SVT som redan 2009 skrev en bok om SD. Uppföljaren In klampar Jimmie handlar dels om SD, dels om övriga partiers syn på SD.

Boken är mer analytisk och bygger på reportage och samtal under de senaste åren med partiföreträdare från V, S, L, M, KD och SD. Den färska acceptans SD fått av M och KD sedan 2019 kommer fram genom resan från Göran Hägglunds och Fredrik Reinfeldts avfärdanden runt 2009 av vad de ansåg vara ett rasistiskt parti.

Varför steg SD mer än något annat parti i Europa någonsin från 2,9 procent år 2006 till 17,5 procent år 2018? Mattsson får fram att utmobbningen av partiet i medier och etablissemang var kontraproduktivt, vilket erkänns av företrädare från S som Ardalan Shekarabi, Lars Stjernkvist och Mona Sahlin, och Liberalen Torkild Strandberg i Landskrona.

SD hanterade offerrollen framgångsrikt och fick uppmärksamhet genom fulspel från andra partier. Bara Rossanna Dinamarca (V) och Magnus Manhammar (S) står kvar idag vid sitt resoluta motstånd.

Den sakfråga som SD drivit, invandringen, har varit basen, men andra missnöjesfrågor har kommit att bli del av SD:s politik: välfärdsfrågor, kultur, trafik, försvar, polis. Det blev enkelt för SD att göra sig till tals för folket mot eliten:

“Man har tagit företagare från M och arbetare från S, företrädesvis de som jobbar inom industrin, byggbranschen eller med transporter. Man har utmanat de två stora partierna bland deras traditionella kärnväljare, säger statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson” och fortsätter

“Sverige har länge varit en etniskt och kulturellt homogen enhetsstat. Den här utvecklingen kom sent till oss och den har gått fort. Hade inte SD funnits är det troligt att något annat parti hade tagit hand om den kulturella dimensionen i politiken”.

En slutsats är att de siffror över befolkningsutbytet som Gunnar Sandelin presenterat på Det Goda Samhället är den viktigaste orsaken till SD:s och andra högerpopulistiska partiers framväxt. För många kom för fort och från avlägsna länder.

Pontus Mattsson skriver engagerat från Sölvesborg, Norrköping, Landskrona och Stockholm. Hans invändningar är ungefär de som en SVT anställd förväntas ställa om ett parti som SD, det mest hatade partiet i Sveriges riksdag.

Partisekreteraren Richard Jomshof beklagar pariastämplen och menar att den har skrämt bort de medelklassväljare partiet så väl behöver.

Så kan det vara men SD har samtidigt fått just många besvikna före detta borgerliga väljare.

I nästa del recenseras tre amerikanska studier om högerpopulism och liberalism.

(Refuserad artikel av Nyhetsbyrån)