Ibland tror jag vissa åsikter och beteende kan generaliseras. Då förfaller jag till följande hypotes:

40talister
Födda på 40talet enligt den term som Ludvig Rasmusson, född 1936, lanserade i sin bok 40talisterna

De gjorde uppror mot sin föräldrageneration som slitit ihop ett strävsamt folkhem under kriget när dessa baby boomers (amerikansk term för 40talister, och en satirisk bok av 40talisten Ken wilber) föddes. John Lennon 1940, Bob Dylan och Torkel Rassmusson 1941, Paul McCartney 1942, Mick Jagger 1943, Joni Mitchell 1945, David Bowie 1947, Ulf Lundell 1949 osv.

Dessa tidiga anhängare av upprorisk ungdomskultur och vänsterpolitiska proteströrelser behöver knappast presenteras men åren 1967 Summer of Love, 1968 Parisstudenter revolterar och Baader-Meinhof bränner varuhus, 1969 Woodstock musikfest, 1970 skotten vid Kent State university och festen på Gärdet i Stockholm, 1971 almstriden och folkfesten i Uppsala i Slottsbacken.

Ulf Lundell hyser hatkärlek till dem och kallar redan 1977 de mest politiskt korrekta medelklassradikalerna för ”vasastaniter” i romanen Sömnen (fö den enda läsvärda förutom Jack, en 40-talistskildring av första klass).

50talister
Lapar i sig amerikansk och brittisk popkultur men mindre politiska än partygoers. Mer estetik och protopunk än protest och plakat. 1957 föddes Nina Lekander, Joakim Thåström, Brutus Östling, Johan Ehrenberg.

På Uppsalas första hippie- och studentvänsterfest, folkfesten i Slottsbacken 1971, fick jag första gången närkontakt med framför allt 40talister som spelade usel men kul progg (Gudibrallan), spattig men intressant fusion (Samla Mannas Manna) och åt bönor med linser, bläddrade i Kommentar, Vietnambullentinen, Proletären, Rödluvan, Gnistan mm vänsterpress.

Vi 50talister är i allt småsyskon till 40talister och såg upp till dem som de första upprorsmakarna, även om vi var ironiska. 1978 gick jag med en enkät till Uppsalas samtlga 7 vänsterbokhandlar (VPK, APK, KAF, FK, SKP, KFML(r), Bokgillet) för att fråga om onani var en borgerlig företeelse. 2 svarade ja, minns att trotskisterna var mest övertygade.

60talister
Dessa unga var ofta punkare, esteter, syntare, svartklädda men såg klarare 40talisterna dominans och kallade dem Jätteproppen Orvar. De inledde tyvärr den slackerattityd som skulle fullföljas av 70talisterna.

70talister
Den slackergeneration som nu dominerar medier och politik. De gullades bort av sina radikala 40talistföräldrar som inte kunne få nog av att skämma bort dem och ge dem den daglig dos politiskt korrekt barnkultur.

40talisterna dominerade i barnkulturdebatten med böcker som Gunilla Ambjörnsson Skräplitteratur åt barnen 1968, Göran Palm Indoktrineringen i Sverige 1968, Bibliotekstjänst Ska vi ge barnen skräplitteratur? 1975, Utbildningsdepartementet Barnen och kulturen 1978, Maria Bergom-Larsson Vad gör vi med barnen, kamrater ? 1979 och styrde SVT/SRs statsmonopolutsändningar som de svenska barnprogrammen under 1970talet, Ville Valle och Viktor, Kapten Zoom , tjeckisk dockfilm, den sovjetryska Drutten och Gena (Krokodilen), de antikommersiella julfilmerna Broster, broster ! och Karl-Bertil Jonssons julafton.

Deras barn, 70talisterna, fick höra om vänsterns alternativ till konkurrens, kapitalism, könsroller, hierarkier och miljöförstöring men också vara frågande, tveksam, liten och svag. Vänsterns kollektivism och den amerikanska flumpsykologins terapisyn (Carl Rogers).

Medieforskaren Ingegerd Rydin beskriver tidens anda i ett långt citat från hennes analys av barnkultur:

”Utifrån barnredaktionernas måldokument och den diskussion som fördes rent allmänt om barnkultur, kan man urskilja ett antal frågor som stod i fokus under 70-talet. Det fanns en tilltro att man med medierna skulle kunna överbrygga klassklyftor och informationsklyftor och barnredaktionerna tog som sin uppgift att särskilt rikta sig till barn som kom från sociala miljöer, där barnen kunde tänkas behöva extra stimulans. Dessa barn skulle synliggöras ochkänna igen sig i programmen. En annan uppgift var att synliggöra och ge röst åt så kallade svaga grupper som handikappade barn eller invandrarbarn. Det gällde också att bryta förlegade könsrollsmönster och visa på alternativa sätt att leva och skapa sig en tillvaro.

Inte minst ville man visa upp realistiska levnadsvillkor snarare än att skildra idyller och förljugna världar, visa på värden som samarbete och solidaritet snarare än konkurrens för att nämna några exempel. Eftersom den kommersiella kulturen hade stark dragningskraft på barn och ungdom förekom också smak- och kvalitetsdiskussioner om vad som var bra och dålig kultur. Det talades om ”alternativ”, d v s hur man ska kunna utveckla program som erbjuder goda alternativ till den kommersiella kulturen.

Det gällde att visa upp motbilder; en annan sorts kultur som tog fasta på helt andra värden än den kommersiella kulturen. Bland annat antogs barn bära på samma frågor som vuxna och barnprogrammens uppgift är att besvara dessa. Det gällde från mycket känsliga områden, såsom frågor om gud, sex och samliv till ganska basala frågor om samhälle, djur, natur, människa, tillverkning m m. Genom att utföra en stor undersökning på daghem och skolor runt om i landet fick man en lång lista av frågor som barn undrade över.”

Under 1970talet berättade dessa 40talister i radioprogram som Radio Ellen, Familjespegeln, Kanalen mm vad frigörande dialogpedagogik och stormöten kan tillföra kärnfamiljerna och kvinnofrigöreelse mm.

Till och med när ABBA vann schlagerfestivalen 1974 surade de statliga tv producenterna födda 1940talet, och ville först inte betala en egen festival 1975 och ställde sedan in svenskt deltagande 1976 pga hot från vänstergrupper.

Barnen lyssnade på Nationalteaterns Kåldolmar & Kalsippper, proggiga barnböcker och resultatet av denna massiva barnindoktrinering hörs varje dag i etermedier och syns i dagspress.

Ett konsensus och korrekhet som till och med får 40talister att häpna över vilka åsiktsmonster de fostrat. Vi 50 och 60talister tiger och håller oftast med. Velpottor. 70talisterna uppgraderar allt som deras päron gjort, dvs lägger till queer analyser till kvinnorörelsen (den 3:e och 4:e generationens feminism, eller kanske könskodade kroppar är mer korrekt), intersektionalitet/Andrafiering till biståndskamp och antirasism (men de inser inte hur självuppfyllande dessa kategorier är).

Ibland blir deras problem politiska tror de och då vill de att hela världen ska förstå just dem. Anna Odell, född 1973 och Maria Sveland, född 1974.

80talister
Slackerstilen fortsätter för dessa barn till 50talister. Några avvikande drag är att en del av dem börjar flytta utomland, starta företag men i allt fortsätter de 70talisternas konforma inställning till genus, global uppvärmning, skitnödig korrekthet och åsiktsmonopol trots att de inser att 40-och 50talisternas tal om kapitalism och kvinnoförtryck kanske är förenklat.

Tyvärr kan de i så fall vilja krångla till dessa ekonomiska och biologiska fakta med irrationella post teorier om snart sagt allt.

Något bättre ibland än 70talisterna, vilka inte kan få nog med stryk, men i allt hopplösa. Dessa två generationer tävlar i konsten att strula till ett liv. Dessa generationers narcissism motsvaras av deras trygghetsnarkomani (som deras 50- och 60talistföräldrar bidrag till).

90talister
Mitt hopp står till dem. De studenter jag mött inom lärarutbildning och i skolor som varit ganska vettiga är födda 1990 eller senare. En far till en tonåring idag kan komma överens och skoja om bisarra hycklade rasteorier som Ramz Paul gör med sin son här.

Allt detta är förstås nys och pladder i min hypotesgenerator, född 1958. Jag köpte Kåldolmar & Kalsipper 1979 för att kunna rätt fostra mina barn födda 1982, 1984 och 1988. Det gick sådär som tur var.