EFTER LIBERALISMEN – DEL  7

Judith Shklar

 

I min serie om liberalismens kritiker under 1900-talet har den politiska filosofen Judith Shklar  (född 1928 i Lettland, död 1992 i USA) en intressant position.

RÄDSLANS LIBERALISM

Hon är en skeptisk liberal som myntat begreppet ”liberalism of fear” (översatt som ”Rädslans liberalism” i Timbros utgåva 2016 och i Isobel  Hadley-Kamptz studie Frihet & fruktan 2011, dock där kallad ”skräckens liberalism”).

Om John Rawls var en glättig socialliberal, en folkpartist i USA, 1971, så är Judith Shklar den tvära högerliberal som knappast tror att folk kan beteendeformas in i välfärdssystem via social ingenjörskonst.

För Shklar, liksom för de konservativa tänkarna  Carl Schmitt och Leo Strauss, bygger 1900-talets västeuropeiska liberalism på en alltför naiv människosyn. Alla tre lutar mer åt de realistiska maktanalytikerna Machiavelli och Hobbes under 1600-talet än Locke och Mill under senare sekler.

Shklar var pessimist om att något system annat än materiellt inriktad välfärdsliberalism kunde vinna gehör, men hon ville ändå bidra med sin skepsis, lite som Leo Strauss, en konservativ liberal som inte kunde låta bli att kritisera liberalismen utan att erbjuda mycket annat än de otidsenliga föredömena Platon och Aristoteles.

GRYMHET FÖRST

Hennes filosofiska grund bygger inte på rättvisa eller samhällskontrakt utan grymhet, dess frånvaro och existens. Hon hämtade inspiration från 1600-talsessäisten Montaigne, vars essä om just grymhet slog henne som ett oerhört faktum att bemästra för varje politisk filosofi.

Liberalismen försvaras bäst genom att sätta grymheten först, ett fundamentalt ont, summum malum. ”The fear of fear does not require any futher justification, because it is irreducible” skrev hon vilket stämmer. Alla vet vad smärta och ondska innebär.

I och med denna gemensamma grund behöver inte liberalismen utgå från en gemensam filosofisk eller religiös ideologi.  Liberaler behöver bara ta avstånd från sådana politisk doktriner som inte gör skillnad mellan det privata och det offentliga, t ex islamism, socialism, antikens stadsstater.

Men hon är även skeptisk till sin egen skeptiska variant av liberalismen:

”However, it is fair to say that what I have called ‘putting cruelty first’ is not a sufficient basis for political liberalism. It is simply a first principle, an act of moral intuition based on ample observation, on which liberalism kan be built, especially at present. Because of fear or systematic cruelty is so universal, moral claims based on its prohibition have an immediate appeal and can gain recognition without much argument,

But one cannot rest on this or any other naturalistic fallacy. Liberals can begin with  cruelty as the primacy of evil only if they go beyond their well-grounded assumption that alsmost all people fear it and would evade it if they could. If the prohibition of cruely can be universialized and recognized as a necessary condition of the dignity of persons, then it can become a principle of political morality/…/What liberalism requires is the possibility of making the evil of cruelty and fear the basic norm of its political practices and prescriptions. The only exception to the rule is the prevention of greater cruelties”

Att alltid undvika grymhet kan leda till en utbredd misstänksamhet mellan samhällsvarelser där alla är beväpnade, som i delar av USA.  Demokratin tillåter missnöjda, ja kränkta och förnedrade medborgare att vittna om vad de utsatts för, vilket fått tragikomiska proportioner idag men troligen var korrekt när Judith Shklar undervisade vid Harvard på östkusten fram till 1980-talet.  Hon förstod dock att offrens ressentiment kunde slå över i oproportionell hämnd mot eventuella förövare.

Isobel Hadley-Kamptz skriver i förordet till antologin av Shklar, Rädslans liberalism, att man kan vara liberal av det skäl att

”människan är grym, i bästa fall ofullkomlig. Så fort hon får makt över andra finns risken att hon missbrukar den, för att berika sig själv på den andres bekostnad, för att hon njuter av den andres underordning, för att hon inbillar sig att det är det rätta. Vi är bara så goda som normer och lagar tvingar oss, fröet till ondska finns inom alla.”

STATENS MAKT

Människor ska enligt Shklar utsättas för så lite makt från staten som möjligt eftersom statens representanter, som är ofullkomliga människor, kan missbrukas och leda till grymma konsekvenser.

Hennes vision ligger nära Isaiah Berlins begrepp om negativ frihet och det tidiga USA. Men hon är inte helt enig med honom om att frånvaro av negativ ofrihet är tillräcklig.

En stat som har missbrukat sin makt, som den svenska socialdemokratiska  välfärdsstaten med sina tvångssteriliseringar, folkomflyttningar pga vattenkraft, socialtjänstens barnomhändertaganden med mera, behöver bemötas med argument från en klassisk liberal position, delvis utifrån Judith Shklar men även von Hayek som hon dessvärre ogillar.

”Ingenting kan rättfärdiga en grym stat, ingenting är viktigare än att skydda oss från statens övermakt och övergrepp. Statens viktigaste uppgift är att skydda oss från andra, och från varandra, men vi får inte glömma hur lätt  [Hobbes monsterstat] Leviathans gap slukar oss alla”

avslutar Hadley-Kamptz i förordet.

AVSLUTNING

Shklar är medvetet anti-utopisk och skeptisk i sin liberalism. Men hon vill inte helt avfärda den strävan efter förbättring för vanligt folk som drivit politiska reformer alltsedan franska revolutionen.  Hon skriver att hon inte vill ansluta sig till den omfattande kör av jämmerdal och veklagan som ser giljotiner och jakobiner bakom varje optimistisk tanke.  Defaitism leder bara till förutsägelser om förfall.

”Vi kan mycket väl klara oss utan utopier, men inte utan den politiska energi som krävs för att tänka både kritiskt och positivt om det tillstånd i vilket vi befinner oss och hur det kan förbättras.”

Nästa del 8 kommer ta upp den skeptiska  ”State capacity libertarianism/Statsliberalism” .