Igår 27 dec 2020  skrev Andres Lokko i SvD Kultur om Ulf Lundell efter att ha fått ha fått se SVTs dokumentär- och konsertfilm av Marie Nyreröd, vilken vi dödliga kan ta del av 30 december.

Lokko försöker driva samma tes som Lundell om att folk som mig, låt kalla oss Sverigevänner, är uteslutna ur deras krets. Att Ulf Lundells ”Öppna Landskap” inte får sjungas av SDare eller ens hyllas av dem.

Lokko skriver:

Den politik som har präglat det senaste decenniet ändrar också synen på Lundell. Själv avskyr han den, högljutt och kompromisslöst. Men ändå, och mot bättre vetande, försöker vansinneshögern annektera ‘Öppna Landskap’ och – det tar emot att säga det- känner en mild identifikation med Lundell/…/ ‘Man är en trög konstant i en värld som rusar vidare’ säger han i Vardagar 3 och understryker kanske av misstag varför även Sverigedemokrater hittar små korn av identifikation  i Lundell

Att fjanten Lokko tänker så illa är hans problem, och att Lundell lika fjantigt har upprepat i böcker och från scen sin avsky för SD, är också pinsamt, men att låta SvD trycka dessa banala insikter är ett värre.

Lokko kan liksom Lundell inte förstå sig på vad som skett i landet sedan millenieskiftet. De lever bokstavligen kvar i  ”Sextiosju, Sextiosju” där sossarna består av milda pampar med begränsad världssyn. Lundells far var socialdemokratisk kooperatör och sonen gjorde ett uppror som sedan ställdes in när han blev sosse själv. Han hade inte läst sig till vad som skett ens då S föll 1976.

NY MEDIEVÄNSTER

Andres Lokko är en son av baltiska politiska flyktingar som lämnat socialismen i Östblocket för friheten i Väst. Men liksom  Hynek Pallas, son av  tjeckoslovakiska flyktingar som kom hit 1977, så har Lokko valt att slåss för en självgod medelklassvänster, särskilt inom medier och kultur,  trots att båda borde veta bättre. Lokko är bokstavligen en kommunistkramare!

Lokko och Pallas är båda etablerade kulturskribenter som i åratal förtalat oss Sverigevänner och i Pallas fall hängt ut Katerina Janouch  i DN 2017 som en fara för demokratin. De lierar sig med  makten och har inga betänkligheter i att kallas oss maktkritiker för ”vansinneshöger” som Lokko ovan.

Om Lokko läst Lundells Sömnen  från 1977 noga bör han ha noterat att de vasastaniter som Lundel raljerar som en medelklassgrupp bestående av  medie- och reklamfolk som lajvar arbetare och kör i gamla Volvo Duett, gärna i blåställ, så hade  Lokko  fattat vartåt utvecklingen barkade hän.

Medievänstern som Lundell fnissade åt hade vid mitten av 70-talet blivit en ny maktgrupp i västvärlden. I GP  nyligen skrev Adam Cwejman insiktsfullt om detta nya mellanskikt som beskrevs redan 1976  som en ”Professional-Manegerial  Class” av de amerikanska vänsterskribenterna Barbara och John Ehrenreich.

I Sverige skulle något senare Jan Myrdal, Lars Gustafsson, Sven Fagerberg, Sven Delblanc, Gösta Hultén och Jan Samuelsson ta upp samma tema om en ny korporativ medievänster utanför arbetarklassen, alltså vad slyngelförfattaren Ulf Lundell redan noterat.

Det är idag denna nya klass av offentliganställda eller privatanställda som lever av offentliga skattemedel som kulturlakejer som Andres Lokko och Hynek Pallas tjänar: det välfärdsindustriella komplexet.

OGILLAR SVERIGEVÄNNER

Denna klass har lite till övers för  Sverige och kan inte begripa hur någon kan vilja kalla sig vän av Sverige. Sedan 2000 har folk reagerat genom att rösta in högerpartier vilka idag representerar arbetarna. Lundell förstår ingenting och Lokko fräser för han förstår.

Lokko var nio år 1976 när jag läste Jack och Sömnen, lyssnade på Vargmåne och Törst, Lundell fyra oöverträffade mästerverk.   Ur dem kan vi äldre Lundellbeundrare få fram en tydlig kritik av översitteri, uppror mot konformism och känslighet för samtidens semiotik.

Titellåten Törst

På Riche och Grand
Sitter vackra mänskodjur
Synkroniserande sina ur
Champagnen sprutar från balkongerna
Ner på Mustangernas glittrande grin

Ulf Lundell blir bättre för varje år skriver Andes Lokko hänfört. Jag tvivlar.  Ingen av dem verkar ha insett var majoriteten svenskar gjort, nämligen att invandringen varit ett misslyckande sedan 1980-talet. För detta faktum ska vi brännmärkas av dem, de som gått med  makten istället för folket.

Jag kommer fortsätta att lyssna på Lundell och tar mig friheten att kalla mig patriot, nationalist, Sverigevän, MED och höger.  Andres Lokkos text i SvD bekräftade vad jag redan visste, nämligen att även en begåvad författare kan göra politiska missbedömningar.  Jag har överseende med honom men inte med Lokko.