Del 4 i min serie Efter liberalismen

Denne filosofihistoriker från strikt judisk familj föddes 1899 i Preussen och dog 1973 i USA. Han är en indirekt länk mellan Carl Schmitt och den neokonservativa rörelsen som tog fart under 1960-och 70-talen. Här ska vi bara ta upp Strauss kritiska syn på liberalismen som hans lärjungar förde vidare, särskilt Allan Bloom.

HISTORICISM

Strauss var kritisk till det moderna projektet i form av dess historicism och relativism som bara kunde sluta i nihilism. Att vetenskapsmän och filosofer hade övergett tron på eviga sanningar till förmån för relativa till varje tid och kultur var för Strauss en styggelse som bara kunde sluta i omöjligheten att uttala kritik över kannibalism eller andra vidriga kulturella  och historiska företeelser.

Som filosofihistoriker, bildad tysk humanist kunnig i grekiska såväl som latin och hebreiska, var Strauss beredd att mäta antika filosofer som Platon och Aristoteles mot 1600-talets Hobbes och Locke och 1900-talets Max Weber och Martin Heidegger.

Hans närläsning av de antika texterna övertygade honom om att deras analys av samhället och människan stod på fastare grund än de nämnda europeiska tänkarna. Han relativiserade inte antiken utan såg tvärtom att de antika tänkarna och några medeltida som Maimonides och Ibn Rushd, hade rätt i en absolut mening. 

STRAUSSIAN STRAUSS

Vad Peter Thiel kallade “The Straussian moment” kan också förstås just som att Thiel insåg utifrån Strauss analys av 1900-talets liberala kapitalistiska demokrati med dess nyttomaximerande individer att detta samhällsbygge var grundläggande fel.

Det jihadistiska hotet och attackerna sedan 2001 har ställt Väst inför oväntade militära och ideologiska angrepp som liberalismen knappt tagit hänsyn till sedan Machiavelli och Westfaliska Freden 1648. Strauss förutsåg det bräckliga bygge som Al-Qaida anföll 2001, som Iran inspirerat till sedan 1979 och det Muslimska Brödraskapet planerat i snart 100 år ända in till den svenska socialdemokratin.

I studien On Tyranny 1940 av den antike författaren Xenofons kommentar (runt 474 f.Kr) om tyrannen Hiero beskrev Leo Strauss tydligt hur Xenofon kunde bättre förstå tyranniet än de samtida tyska tänkarna under Weimarrepublikens fall fram till Hitlers maktövertagande 1933 (samma år som juden Strauss lämnade Tyskland för England och senare USA, bl a med hjälp av vännen, antisemiten och nazisten, Carl Schmitt).

För Leo Strauss var vi 1900-talsmänniskor inte bättre i något avseende än de antika medborgarna och tänkarna. Materiellt har vi bättre villkor, men knappast andligt och moraliskt vilket var viktigast för honom. Han såg inte historien som en serie evolutionära steg mot allt bättre tillstånd, vilket upplysningsfilosofer och liberaler gärna gör, särskilt de som vill ha ordet “progressiva” framför sina idéer. Framstegsoptimism och förnuft är ständigt överskattade menade han i mer konservativ och tragisk anda. 

NATURRÄTT

Naturrätt intresserade Leo Strauss i så måtto att han satte antikens dygdemönster och naturliga livsmönster före individuella naturliga rättigheter förstådda i 1600-talsliberalen Lockes anda.

Där antiken satte det gemensamma framför individerna medan naturrätt sedan Upplysningen och den liberala demokratins genombrott gjorde tvärtom.  Under antiken rådde gemensamma plikter inom naturrätten, medan den moderna  varianten betonar individuella rättigheter. Varken demokrati eller tyranni når upp till det samhällsideal som fostrar de mest själsligen fulländade människorna. Professor Laurie M Johnson förklarar Strauss ideal här.

För Strauss var tanken att moral och sanning var relativa totalt väsensfrämmande. I Sverige har Uppsalaskolan inom filosofin stått för just denna emotiva inriktning där värdepåståenden sägs bara uttrycka känslor. Denna hållning har dominerat såväl socialdemokratiska som liberala ideologier under 1900-talet.  Värdenihilism kom den att kallas och just nihilism var förutom relativism en av Strauss filosofiska fiender. 

Socialdemokratiska regeringar har särskilt byggt sin argumentation på rättspositivism vilket är det motsatta mot naturrätt. För Strauss ledde rättspositiva  tankar till relativism och i slutet till nihilism.  Den polske författaren Maciej Zarembas möte med långvården i Stockholm i början av 1970-talet visade hur långt instrumentella och värdenihilistiska handlingar kommit.  Han skrev sedan flera böcker om tvångssteriliseringar där människovärdet ansågs oväsentligt för en stark socialdemokratiskt rationellt styrd stat.

Strauss skrev i sin uppgörelse med liberala synsätt på naturrätt, Natural right and history (1953):

“There is a tension between the respect for diversity or individuality and the recognition of natural right. When liberals become impatiens of the absolute limits to diversity or individuality that are imposed even by the most liberal version of natural right, they had to make a choice between natural right and the uninhibited cultivation of individuality. They chose the latter. Once this step was taken, tolerance appeared as one value or ideal among many, and not intrinsically superior to its opposite.

In other words, intolerance appeared as a value equal in dignity to tolerance/…/ generous liberals view the abandonment of natural right not only with placidity but with relief. They appear to believe that our inability to acquire any genuine knowledge of what is intrinsically good or right compels us to be tolerant of every opinion about good or right or to recognize all preferences or all ‘civilisations’ as equally respectable ” (s. 5, nyutgåva 1970).

ANTIKEN

Strauss försvarade demokratin genom att kritisera dess brister, inte genom att berömma varje aspekt av den. Han skrev,  “We are not permitted to be flatters of democracy precisely because we are friends and allies of democracy” (Liberalism ancient and modern, s 24, 1968).

Likt Platon och Sokrates ansåg han att demokratin var den bästa av de dysfunktionella styrelseskicken. Att massans makt kunde leda till avrättningar av sanningssägare som Sokrates hade gjort Platon och med honom Strauss försiktiga i absolut tilltro till folket. Dessutom varnade väljarstödet för Mussolini och Hitler  Strauss.

Statsvetaren William Galston summerade i The Cambridge Companion to Leo Strauss  Leo Strauss kritik  och försvar av den västerländska demokratin, vilket han gjorde även utifrån antika  utgångspunkter: “Liberal or constitutional democracy comes closer to what the classics demanded than any alternative that is viable in our age” (On tyranny).

Däremot ansåg Strauss att de filosofiska försvaren av rationell liberal demokrati från Locke och Spinoza till Kant var undermåliga och ledde till den relativism och nihilism som under 1900-talet kulminerade i en  särskild tysk nihilism, nazismen.

DEMOKRATI 

Man ska alltså se Strauss som en försvarare av det västerländska arvet inklusive den liberala demokratin och som en ansåg att vår civilisation har förlorat tron på sig självt genom att relativisera alla civilisationer som likvärdiga.

Det “Straussian Moment” Peter Thiel talade om  var just denna insikt efter angreppet 11 september 2001. Steven B. Smith nämner islams angrepp i sin Reading Strauss (2006) och naiv multikulturalism som en konsekvens av vår självdestruktiva kulturrelativism.

Strauss skilde noga mellan politisk praktik och politisk teori, dvs filosofi. Att liberal demokrati I USA klarade sig bättre än den europeiska liberala filosofi från vilken den amerikanska konstitutionen sprang ur berodde på att det amerikanska folket trodde och upprätthöll en tro på verklig naturrätt, gemensamma plikter och individuella rättigheter.

Dessutom vilar kloka politiska beslut inte på teorier utan på praktisk visdom, phronesis, det begrepp Aristoteles förordade och också Strauss (trots sin förkärlek för Sokrates-Platons ideala statsteori i Staten). 

Han såg upp till Winston Churchill som verkligen inte byggde sitt handlande på esoterisk filosofihistoria utan slughet och erfarenhet.  Nobelpristagaren i litteratur Winston Churchills bok om sin adlige förfader  Life of Marlborough (1933-38) var enligt Strauss “the greatest historical work written in our century, en inexhaustible mine of political wisdom and understanding which should be required reading for every student of political science” (citerad i Smith, s 197).

Nästa avsnitt, Del 5. handlar just om de politiska rådgivare, författare, debattörer, akademiker och diplomater som delvis axlade Leo Strauss arv, den neo-konservativa gruppen och “The Straussians”.

Dessutom kommer jag och en författare till en studie av Leo Strauss tala i höst om hans tankar vid Stockholms Högskola.