En skriftställares dagbok: 28-11-2020

POPULISTISKA MANIFESTET AV GÖRAN GREIDER OCH ÅSA LINDERBORG väckte uppmärksamhet när detta vänsterpopulistiska manifest kom ut i januari 2018.

Deras 151 korta och längre teser har idag mer relevans än tidigare för att första den högerpopulism som segrar och den vänsterpopulism som förlorar. Greider och Linderborg erkänner att SD, Trump, Brexit pekar på riktiga problem, men de vill se traditionella vänsterlösningar och hänvisar till grekiska Syritza, spanska Podemos, brittiska Labour under (den antisemitiske) Corbyn och amerikanska Demokraterna under Sanders.

De har givetvis fel i att välfärdsstaten ska för evigt kunna växa sig över de värden deras medlemmar skapar. 1980 var det år då Sverige var som mest jämlikt skriver de nostalgiskt, ett år då inflation, strukturkriser, högre arbetsgivaravgifter och skatter,  under en borgerlig regering, fick den svenska industrin på knä. Dessutom hotades näringslivet av socialisering via löntagarfonder.

Varken Greider eller Linderborg begriper sig på elementär nationalekonomi så att läsa Assar Lindbecks krönika om 1970-talet är klargörande om man vill rensa bort deras fantasier.

Vad som däremot är läsvärt och än mer intressant idag är att de fångar den vanmakt många arbetare och tjänstemän känner inför globaliseringen och inför de mittenpolitiker som svikit dem. De instämmer därmed med de liberala politiska kommentatorerna Thomas Frank och Edward Luce .

Greider och Linderborgs kritik av ett sönderslitet USA skulle dock ha vunnit på av att ta upp allt av Tomas Sowell och  Charles Murrays Coming Apart . Angående deras syn på white trash så är The Redneck Manifesto av Jim Goad, en bok som är både rolig och hemsk i sitt försvar för de fattiga vita som Greider och Linderborg vill förstå och försvara.  

Dock står Greider fast i sin neokeynesianska analys från 1990, något han, Johan Ehrenberg, Tomas Lappalainen och stollekonomen Sven Grassman då agiterade för. Greider lägger till finanskrisen 2008, EUs utvidgning, handelsavtal, men i sak har han kvar samma vänsterpopulistiska analys- beskatta de rika, öka offentlig sektor, omfördela mer osv.

Deras analys av medelklassliberalers klassförakt mot högerpopulister (SD) är mer givande. De kommer båda ur arbetarklassen även om de idag tillhör kultureliten, vilket de medger.  

Linderborg berättade  nyligen mer för Rasmus Dahlstedt om sin uppväxt apropå hennes senaste bok. Jag uppskattade mycket hennes debut Mig äger ingen. Vi delar samma intresse för socialdemokratins historia och hon har följt min utveckling från V till SD (och nu MED). 2000 talade hon fö om sin forskning för Vänsterpartiet Uppsala på min inbjudan.

Greider debatterade jag med på 1990-talet i Arbetaren då jag såg honom som en statssocialist och mig själv som en frihetlig socialist. Idag är jag frihetlig men inte socialist.

Vidare har jag lyssnat på   libertarianen  Jason Brennan (liksom Chantal Mouffe och Eric Hobsbawn) och kan förstå hans kritik av allmän rösträtt utan att fullt ut acceptera den. Demokratin är i kris och det hjälper inte att inte tala om de problem som den medför. Brennan är för viktig för att viftas bort som intelligensaristokrat.

Greider och Linderborg gör allt till en fråga om klass. Det är inte fel men det är inte allt och de som försvar de breda folklagren är inte vänstern, utan högern. Populistiska manifestet är tyvärr inte användbart eftersom det först kritiserar alla maktfullkomliga folkföraktande vänsterliberaler (hela Januariöverenskommelsens partier inkl V) och därefter begär att man ska sätta sin till tro till just dessa partier och de politiker som svikit folket.

Boken är stundtals intressant och känns mer aktuell idag, men slutsatsen  att socialismen/vänsterpopulismen är fortfarande gångbara är otidsenlig, En plakatpolitik som misslyckades 1919 i Tyskland med Rosa Luxemburg och Karl Liebnecht, men som hyllas i boken och i en biografi av den socialistiska och feministiska drömmaren Nina Björk. 

Jag skulle gärna se en diskussion med den unge konservative arbetarrebellen Petrit Latifi och någon av författarna. Greider kanske. Visserligen tillhör Swebbtv enligt honom avgrundshögern, men han kan liksom Åsa principiellt stå upp för yttrandefrihet. Hon kom förbi Nya Tiders stånd på Bokmässan 2016 och var enligt mina kollegor där artig och nyfiken. Så bjud in alla tre, Micke Willgert! 

***

Resten av gårdagen gick åt till att lyssna på tre poddar. Först när Lena Andersson berättade om varför hon gått från DN till SvD, sedan fick Erik Helmerson en åthutning av Hanif Bali och till sist surrade SDs Samtidigt om assimilering.

Poddpromenad till Ålsten och café Gateau

Ålsten, ett par kvarter från Abrahamsberg. Fin-Bromma och Ful-Bromma.

 

Följ min dagbok, klicka på https://sjunne.com/category/en-skriftstallares-dagbok/

 

En tanke på “En skriftställares dagbok: 28-11-2020”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s