Efter liberalismen- Del 5

Neokonservatismen

I min serie av kritiska perspektiv på liberalismen är neokonservatismen en logisk följd av filosofen Leo Strauss.
Strauss koppling till denna grupp och hans roll i invasionen av Irak, 30 år efter sin död, har fått orimliga proportioner.

En labil forskare, Shadia Druy, har envetet tolkat Strauss som en slags judisk halvnazist. Den en gång hederlige journalisten Seymour Hersh har gjort liknande långsökta och lögnaktiga beskrivningar av Strauss och de neokonservativa efter Bushs debacle i Irak 2003. I den prisbelönte dramatikern Tim Robbins pjäs Embedded 2004 ropar skådespelare “Hail to Leo Strauss!” och samma år producerade engelska BBC en obegriplig dokumentär, “The power of nightmares”, med konspirationer byggda utifrån uppenbara missförstånd av såväl Leo Strauss som de neokonservativa.

Två böcker reder ut detta trams, den redan anförda av Steven B. Smith och Douglas Murrays mycket läsvärda Neoconservatism: why we need it (2006). Enough said.

HISTORIA

Eftersom denna essä handlar om kritik av liberalism under 1900-talet ska de neokonservativas kritik behandlas och inte hela deras historia. Vad som skilde dem från tänkarna Leo Strauss och Carl Schmitt var att deras kritik byggde i första hand på empiri, även om vissa teoretiska resonemang underbyggde de empiriska påståendena.

Irving Kristol (1920-2009) var den, vid sidan av Norman Podhoretz), som ledde den neokonservativa generationen efter andra världskriget. Under 1960-talet bevittnade han hur marken skakade under honom allteftersom de unga radikalerna intog alltmer extrema ståndpunkter och levde allt friare.

Äldre liberaler såg på men gjorde inget. President Lyndon B Johnsons välfärdsreformer underblåste liberaliseringarna och de ungas uppror. En vänster växte fram som inte tog ställning i kapprustningen mellan Sovjet och USA. Denna förmenta neutralitet inför världskommunismen kallades den “tredje ståndpunkten” i Sverige.

Sovjetunionens kommunistiska diktatur likställdes med det demokratiska USA i västvärldens press, av de radikala studenterna och av många liberaler. I Sverige hukade den socialdemokratiske utrikesministern Östen Undén under det ryska hotet och 31 svenska författare hade hyllat Stalins diktatur på 30 årsdagen, 7 november 1947.

IRVING KRISTOL

För Kristol var liberalismen inte bara roten till nihilism och relativism utan även till kollektivism, maskerad som jämlikhetssträvanden. De neokonservativa riktade stark kritik mot president Johnsons välfärdsbygge, “Great Society” (Erlanders “starka samhälle” i Sverige).

Projekt som skulle avskaffa fattigdomen förvärrade den genom att stärka de ledare för de fattiga som utnyttjade de statliga programmen till sin egen fördel. På 1990-talet arbetade jag i Rinkeby och Akalla med dessa integrationsprogram som byggde på att segregationen fortsatte och gav sådana som mig fortsatt sysselsättning.

Rapporten The Negro Family: The Case For National Action av sociologen Daniel Moynihan i 1965, ibland betecknad som neokonservativ, beskrev hur svarta kvinnor övergavs av sina män och försörjdes av socialbidrag, ett ständigt återkommande problem som varken lösts i USA eller i Sverige sedan 1960-talets välfärdsprogram.

Incitatmenten att separera och gå på bidrag är starkare än äktenskap. En ghettokultur och arv från slaveriet bidrog till misären. Liknande studier av Charles Murray och Thomas Sowell bekräftade hans teser om de självförstärkande mekanismerna bakom de svartas fattigdom.

VÄLFÄRDSSTATENS VÄL

Vad som skilde de neokonservativa från de konservativa var att de förra kunde se fördelarna med en begränsad välfärdsstat som byggde på individuellt ansvar och gemensamma konservativa värderingar, en socialkonservativ modell. Medan traditionellt konservativa inte ville ha särskilt mycket stat alls, bara låga skatter.

Irving Kristol visade i en artikel 1971 hur andelen bidragstagare hade ökat sedan 1964 medan arbetslösheten hade sjunkit under samma tid. De fattiga var försörjda ändå och nya definitioner av existensminimum skapar nya bidragstagare.

Hur statliga pengar skulle lösa fattigdomen i innerstäder studeras i efterhand av två välvilliga forskare i boken Implementation 1973 med förödande resultat men som neokonservativa välfärdsskeptiker kunde dra nytta av. Jag skissade ett forskningsupplägg om implementering av lärarfortbildning i Indien 2009 utifrån deras hållning.

De neokonservativa stod mot liberaler angående dessa statliga reformprogram. För liberaler fanns bara fel som byggde på metodmisstag och för lite pengar, medan för neokonservativa byggde reformerna på felaktiga, alltför optimistiska analyser om mänsklig natur. Programmet Aid to Families with Dependent Children ledde till fler fattiga barn i singelhushåll.

ALLAN BLOOM

“There is one thing a professor can be absolutely certain of: almost every student entering the university believes, or says he believes, that truth is relative” skrev Leo Strauss student Allan Bloom i den mest lästa av alla neokonservativa böcker, bestsellern The Closing of the American mind (1987).

Bokens arbetstitel var “American Nihilism” vilket blev namnet på mellankaptilet, “Nihilism, American style”.

Relativism och nihilism var vad Strauss hade identifierat som Västerlandets två värsta inre problem. Bloom fortsatte i sin bok i samma anda genom att kritisera den masskultur och frigörelse som marknadsekonomin och liberaliseringar i livsstilar hade släppt lösa under 1960-talet, särskilt i USA. Dessa studenter hade blivit så “öppna” att de inte kunde försvara sig, än mindre se andra fiender än de som inte “öppna för allt” som Allan Bloom uttryckte det.

AVSLUTNING

Neokonservatismen hade sin stora stund på 1960- 70 och 80-talen. Många policyrådgivare till både Nixon, Carter men framför allt med Reagan och Bush, far och son, i Vita Huset kom från dessa läger.
Särskilt stark har kritik kommit mot neokonservativa argument för USA:s ingripande på Balkan, i Afghanistan och Irak, något som vänsterdebattören Christopher Hitchens avvisade:

”The neo-cons also took the view, early onå, that coexistence with Saddam Hussein was impossible as well as undesirable. They were dead light about that, They had futhermore been thinking about the menace of jihadism when most people were half-asleep.” (Christopher Hitchens and his critics. Terror, Iraq and the left (2008), s. 207)

I en uppgörelse från en tidigare neokonservativ tänkare, C. Bradley Thompsons Neoconservatism: An obituary for an idea (2010), listas paradoxer och ologiska resonemang som rörelsen gjort sig skyldiga till. Thompson går så långt att han anklagar dem för att inte vara lojala amerikaner:

”Leo Strauss and the neoconservative intellectuals who follow him question and denigrate America’s basic philosophical foundations, and they are at odds with the essential character of its culture, institutions and individualistic people. The neoconservative intellectual movement has demonstrated repeatedly its unwillingness and inability to defend political principles of a free society./…/ the neoconservatives are the false prophets of Americanism and neoconservatism is America’ Trojan horse” (s. 251)

Sedan två decennier har paleo-conservatism, libertarianism, högerpopulism och alt right-tänkande kommit att ta strid mot liberalismen utifrån andra grunder är Kristol och Bloom. De ses som just konservativa liberaler vars enda effekt är att de fördröjer vägen till det liberala paradiset, en analys Leo Strauss gjorde och som alt-right filosofen Nick Land nu förfäktar.

Nästa del 6 handlar om kommunitarism, ett vänsterkritiskt alternativ till liberal individualism, utifrån min antologi.
.