EFTER LIBERALISMEN

Introduktion- Del 1

av Jan Sjunnesson

Sedan 11 september 2001 har USA och västvärlden ställts inför ett hot som riskerar att slita sönder våra liberala demokratier i interna religionsstrider och asymmetriskt inbördeskrig. Det Västeuropa som skapats utifrån bilagda strider mellan katoliker och protestanter vid Westfaliska Freden 1648 måste återigen ta strid i religiösa frågor, denna gång med islam, eller i vart fall ta moralisk och filosofisk strid för mer än konsumism, relativism och pragmatism.

Den fred med islam som uppstod efter slaget vid Wien 1683 är bruten. En utväg är att minimera islams inflytande så långt som möjligt utan att därmed påbjuda en viss nationell gemenskap. Eller är inte det möjligt ? Liberaler tror det, medan konservativa tvekar.
Det finns en politisk filosofisk kritik som går djupare än så än bara dessa vägval som jag ska skildra översiktligt i ett antal blogginlägg under rubriken ”Efter liberalismen”. Där ryms traditionella och radikala konservativa, neokonservativa, libertarianer, skeptiska liberaler och kommunitärer och rent antika kritiker som Platon och Aristoteles .

Vid 1900-talets början formulerade den tyske nationalsocialistiske medlöparen, rättsfilosofen Carl Schmitt en genomgripande kritik av den liberala demokratin som sedan upprepats av hans frände, den tysk-judiske filosofen Leo Strauss som flydde Nazi-Tyskland 1933 för Paris, London och New York.

Två strömningar i USA kom att ta över denna kritik av liberalismen, den ena från höger, de neo-konservativa med Irving Kristol i spetsen från 1950-talet och den andra från vänster, med kommunitaristerna Charles Taylor, Michael Sandel och Alasdair MacIntyre under 1980-talet. Den postmoderna kritiken lämnar jag därhän till vidare.

Ett kvartssekel senare finns tydliga tecken på att västvärldens liberalism har gått i stå. En mer robust “statsliberalism” (“State Capacity Liberalism”, diskuterad vid tankesmedjan Timbro) kan möjligen undvika de grymheter som islam innebär och som den skeptiska liberalen Judith Shklar varnade för, introducerad i Sverige 2011 av skribenten Isobel Hadley-Kamptz och Timbro.

Journalisten Edwards Luce The retreat of liberalism (2017) och Patrick Deneens Why liberalism failed (2018) visar på brister oavsett islams utmaning. Luce gör en journalistisk värdering av vad liberala partier misslyckats med, bland annat inför Donald Trumps valkampanj, medan Deneen gör just en Straussiansk värdering av inneboende motsättningar inom den liberala demokratin.

Sist tar jag upp Ben Teitelbaums nyutkomna War for eternity: The Return of Traditionalism and the Rise of the Populist Right (2020) som lägger ytterligare perspektiv på inte bara liberalismen utan hela västvärldens utveckling och ideologiska fundament sedan den moderna tiden. Donald Trumps före detta kampanjledare Steve Bannon är en nyckelperson både ideologiskt med band till esoterisk nationalkonservatism och genom sitt praktiska handhavande.

Nästa del: Del 2– The Straussian Moment med Peter Thiel.

Kommentera gärna här på bloggen!